lagen.nu

RH 2006:9

En person gick i konkurs år 2003. Fråga om förutsättningar förelegat för återvinning av en gåva till närstående år 1990 och en bodelning år 1992.

Södra Roslags tingsrätt

A.Ö. försattes i konkurs den 15 januari 2003 på ansökan, vilken kom in till tingsrätten den 11 december 2002, av kronofogdemyndigheten. Till grund för konkursansökan åberopades skatteskulder härrörande från taxeringsåren 1988 och 1989 om 5 755 188 kr jämte dröjsmålsavgifter eller totalt 7 565 767 kr.

A.Ö. och C.Ö. gifte sig i mars 1985. Genom äktenskapsförord hade de dessförinnan avtalat att all den egendom som var och en av dem ägde eller i framtiden förvärvar skulle vara enskild egendom. Av äktenskapsförordet framgick att giftorättsgods således inte skulle finnas i äktenskapet. Genom ett gåvobrev den 30 september 1990 överlät A.Ö. såsom gåva sin hälft av fastigheten F 8 i Danderyds kommun till C.Ö. som sedan tidigare ägde andra hälften av fastigheten. Som vederlag för gåvan angavs att C.Ö. övertog betalningsansvaret för A.Ö:s del av lån om totalt 305 725 kr samt att hon utfärdade en revers om 534 000 kr. Den 1 augusti 1994 överlät C.Ö. fastigheten F 8 för 4 milj. kr. Samma dag förvärvade C.Ö. fastigheten B 24 i Danderyds kommun för 2,75 milj. kr. A.Ö. och C.Ö. träffade den 28 januari 1992 avtal om bodelning. Av bodelningsavtalet framgick att samtliga tillgångar som tillhörde A.Ö. och som omfattades av giftorätt bodelades. Av en bilaga till avtalet framgick vidare att A.Ö. före bodelningen hade en nettoförmögenhet bortsett från skatteskulderna om 3,1 milj. kr. Efter genomförandet av bodelningen hade han en nettoförmögenhet om 1,5 milj. kr. Vid bodelningen avhände sig A.Ö. alla tillgångar förutom 200 st. aktier i M.O. AG (MOAG).

A.Ö:s tillgångar under perioden 1990-1992 bestod huvudsakligen av aktieinnehav i det svenska bolaget M.Ö. AB (MÖAB) och det schweiziska bolaget MOAG. År 1990 fanns inte längre några reala värden i det svenska bolaget. A.Ö:s 20 % av aktierna i MOAG betingade vid den tidpunkten fortfarande reala värden. Bolagskonstruktionen såg ut som följande. MOAG ägdes till 20% var av A.Ö. och hans tre bröder samt till 10% var av A.Ö:s föräldrar. MOAG var ett holdingbolag som inte bedrev någon egen verksamhet utan ägde bolaget Printcom AG. Detta i sin tur ägde det tyska bolaget GSGmbH och det schweiziska bolaget GSAG. GSAG var det viktigaste och mest framgångsrika bolaget i koncernen. Det bedrev bl.a. etiketteringsverksamhet och ägde en fastighet. GSAG i sin tur ägde bolaget WStoff.

Fastigheten B 24 i Danderyds kommun kvarstadsbelades interimistiskt den 13 februari 2003. Genom beslut den 10 mars 2003 förordnades att kvarstaden skulle bestå. Efter överklagande av C.Ö. avslog Svea hovrätt detta genom beslut den 25 mars 2003.

A.Ö:s konkursbo yrkade att tingsrätten skulle fastställa att C.Ö:s förvärv genom gåva av halva fastigheten F 8 i Danderyds kommun från A.Ö. skulle gå åter. I första hand yrkades att återvinning skulle ske genom att C.Ö. förpliktades att dels återbära halva den fastighet som trätt i stället för F 8 - nämligen Danderyd B 24 - dels betala 625 000 kr utgörande halva mellanskillnaden av köpeskillingen för F 8 och B 24 dock med avdrag för de kostnader som C.Ö. kunde visa att hon erlagt i anledning av försäljningen, vilka kostnader A.Ö. skulle ha svarat för. Ränta yrkades enligt konkurslagen (KL) 4:15 på detta belopp enligt 5 § räntelagen från den 1 augusti 1994 till domens lagakraftvinnande och därefter enligt 6 § räntelagen till dess betalning sker. Skulle tingsrätten finna att återbäring ej kunde ske av en hälftendel av B 24 yrkades i andra hand att C.Ö. skulle förpliktas återbära värdet av halva fastigheten F 8 vid tidpunkten för avyttringen eller 2 milj kr efter avdrag för de kostnader som C.Ö. kunde visa att hon erlagt i anledning av försäljningen, vilka kostnader A.Ö. skulle ha svarat för, samt ränta enligt KL 4:15 på beloppet enligt 5 § räntelagen från den 1 augusti 1994 till domens lagakraftvinnande och därefter enligt 6 § räntelagen till dess betalning sker. Konkursboet yrkade vidare att bodelningen den 28 januari 1992 mellan A.Ö. och C.Ö. skulle gå åter till följd varav C.Ö. skulle återbära den egendom hon erhållit genom bodelningen alternativt värdet därav, om egendomen inte fanns i behåll. Eftersom C.Ö. upplyst att fritidsfastighetsandelen sålts för 385 000 kr och bilen (Bentley) för 250 000 kr år 1994 samt även övrigt lösöre, yrkade konkursboet förpliktande för C.Ö. att ersätta värdet med 1,651 milj. kr (385 000 + 250 000 + 1 016 000) jämte ränta på beloppet enligt 5 § räntelagen från försäljningstidpunkten till domens lagakraftvinnande och därefter enligt 6 § räntelagen till dess betalning sker. Konkursboet yrkade även att kvarstaden skulle bestå.

C.Ö. bestred att det fanns grund för återvinning rörande både bodelningen och hennes förvärv av B 24. För det fall tingsrätten skulle finna att gåvan av fastigheten skulle återgå yrkade hon avdrag för mäklarprovision motsvarande 5 % av försäljningslikviden. Vidare yrkade hon att kvarstaden skulle hävas.

Parterna anförde följande grunder.

KONKURSBOET

Genom den rättshandling, varigenom A.Ö. gav sin andel av fastigheten F 8 till C.Ö., har egendomen på ett otillbörligt sätt undandragits A.Ö:s borgenärer. Vidare har genom bodelningsavtalet, varigenom A.Ö. överlät i avtalet angiven egendom till C.Ö., denna på ett otillbörligt sätt undandragits A.Ö:s borgenärer. Vid tidpunkten saknade A.Ö. förmåga att betala sina skulder allteftersom de förföll till betalning och var således på obestånd. C.Ö. är närstående till A.Ö. och har eller borde ha känt till A.Ö:s obestånd och de omständigheter som gjorde rättshandlingarna otillbörliga. Rättshandlingarna skall därför gå åter till följd varav det som trätt i fastighetsandelens ställe alternativt andelens värde skall återbäras till konkursboet enligt KL 4:5 och KL 4:14 3 st. Även bodelningen skall gå åter till följd varav egendomen alternativt dess värde skall återbäras till konkursboet enligt KL 4:5 och KL 4:14 3 st.

C.Ö.

I första hand gjordes gällande att konkursboets talan är preskriberad enligt reglerna för preskription av fordringsanspråk. I andra hand gjordes gällande att A.Ö. inte var på obestånd den 30 september 1990 (gåvotillfället) eller den 28 januari 1992 (bodelningstillfället). I tredje hand gjordes gällande att C.Ö. var i god tro vid gåvo- och bodelningstillfällena. Hon var av uppfattningen att A.Ö. var förmögen och hon hade ingen kännedom om dennes skulder. Det förhållandet att C.Ö. var i god tro skall under alla förhållanden leda till att konkursboets talan, om den vinner framgång, jämlikt KL 4:17 skall jämkas till noll. C.Ö. tillade att återvinningstalan strider både mot regeringsformens 2 kap. 18 § och Europakonventionens bestämmelser om egendomsskydd.

Parterna anförde följande till utveckling av talan.

KONKURSBOET

Inledning

A.Ö. har under kronofogdemyndighetens utredning uppgett att bakgrunden till att gåvobrevet och bodelningsavtalet upprättades var att därigenom trygga familjens försörjning. Under konkursutredningen har A.Ö. berättat att syftet med gåvan och bodelningsavtalet var att han skulle äga de bolagsrelaterade tillgångarna med ”vinstrisk” och hustrun hemmet. A.Ö. blev restförd för tillkommande skatt m.m. avseende 1988 och 1989 års taxeringar. Skatten grundades på transaktioner vilka vidtogs under åren 1987 och 1988. En skatteskuld anses i konkursrättsliga sammanhang uppkomma i och med beskattningsårets utgång. A.Ö:s skatteskulder uppkom således vid utgången av år 1987 (med 114 938 kr) och utgången av år 1988 (med 4 419 200 kr). Frågan om skatten avgjordes slutgiltigt när Regeringsrätten den 8 mars 2000 beslutade att inte meddela prövningstillstånd. Då de i målet aktuella transaktionerna vidtogs hade A.Ö. inte begärt eller erhållit anstånd med betalning av skatten. Genom dels gåvan av sin andel av fastigheten F 8 till hustrun i september 1990, dels bodelningsavtalet med henne i januari 1992 avhände sig A.Ö. så gott som samtliga tillgångar av exekutivt värde. Samtidigt hade A.Ö. skatteskulder som uppkom vid utgången av år 1987 och 1988. Då A.Ö. i september 1990 överlät halva fastigheten till C.Ö. saknade han efter genomförandet av transaktionen medel att betala skatteskulden. Efter genomförandet av bodelningen med hustrun den 28 januari 1992 saknade han i än större utsträckning tillgångar. Genom bodelningsavtalet avhände sig A.Ö. alla tillgångar utom 200 st. aktier i bolaget MOAG. Enligt A.Ö:s egna uppgifter fick detta bolag problem redan i slutet av 1980-talet och likviderades så småningom i samarbete med kreditgivaren FöreningsSparbanken. A.Ö. kunde varken år 1990, då gåvan av fastigheten genomfördes, eller år 1992, då bodelningen med hustrun skedde, eller under något av åren därefter ha haft möjlighet att betala sina skatteskulder om drygt 4,5 milj. kr.

Preskription

C.Ö. har bestritt talan i första hand på den grunden att talan är preskriberad. Av allmänna regler torde följa att återvinningsanspråket, i den mån det räknas som fordran, preskriberas i vanlig ordning enligt reglerna för fordringspreskription, dvs. efter 10 år. Konkursboet har, när egendom finns i behåll eller surrogation har skett, separationsrätt i återvinningssvarandens konkurs. Därav följer att återvinningsanspråket principiellt är av sakrättslig karaktär. Återvinningsanspråket är i denna situation således inte ett fordringsanspråk och inte underkastat fordringspreskription. I den mån återvinningsanspråket inte betraktas som fordringsanspråk är återvinningsfristen i förhållande till närstående obegränsad. I den utsträckning C.Ö. inte har egendomen i sitt behåll och återvinningen således skall fullgöras genom att ersättning för värdet utges är detta en fordran. Om egendomen i bodelningsavtalet har C.Ö. lämnat uppgifter att andelen i fastigheten i Sälen Västra och Bentleyn försåldes under 1994 men även lösöret. Omvandlingen av kravet från sakrättsligt anspråk till fordringsanspråk har således skett för kortare tid än tio år sedan och anspråket är därför inte heller i denna del preskriberat.

A.Ö:s obestånd

I andra hand har framförts att A.Ö. inte var på obestånd då transaktionerna med hustrun genomfördes. Enligt C.Ö. bortfaller återvinningsanspråket, om gäldenären innan konkursen inträffar blir solvent. Detta gäller emellertid inte om gäldenären på nytt blivit insolvent, innan konkursen inträffat. Det har inte framkommit något som visar att A.Ö. vid något tillfälle efter det att transaktionerna med hustrun vidtogs varit solvent. Utöver skatteskulderna har A.Ö. i vart fall från januari 1993 också haft en skuld uppgående till 6,6 milj. kr gentemot Sparbanken Alfa och Första Sparbanken i anledning av ett borgensåtagande. Insolvens innebär att man inte kan reglera sina skulder varefter de förfaller och att denna betalningsoförmåga inte endast är tillfällig, KL 1:2. Det material som svaranden har åberopat är inte relevant för bedömningen av huruvida A.Ö. var på obestånd i september 1990 och i januari 1992 då de aktuella transaktionerna vidtogs. Det intygande som auktoriserade revisorn A.N. gjort berör överhuvudtaget inte A.Ö:s betalningsförmåga utan synes vara inriktat på huruvida A.Ö. var insufficient eller inte. Intygandet innehåller en redovisning av det egna kapitalet i bolagen MÖAB och MOAG, två bolag som A.Ö. ägde 20% av. Det eventuella egna kapitalet och eventuella övervärden i indirekt ägda bolag till 20% har ingen betydelse för bedömandet av den enskilde delägarens förmåga att betala sina personliga skulder vartefter de förfaller. Intygen ger bara en personlig uppfattning, ej fakta. Vidare finns sådana brister i underlagen, att intyget, om detta hade haft relevans för bedömningen av obeståndsfrågan, ändå inte kan bedömas korrekt. Bristerna består bl.a. i att A.Ö. endast ägde 20% av aktierna innebärande att det var tveksamt om han ensam hade bestämmande inflytande över huruvida realisering av bolagets tillgångar skulle ske. Det saknas vidare möjlighet att bedöma om A.Ö. hade kunnat avyttra sin andel i bolaget och om detta i så fall hade inneburit ytterligare skatteskulder. Vidare finns det ingen dokumentation som påvisar att det fanns övervärden i fastigheterna under åren 1990-1992. Slutligen är redovisningshandlingarna till de olika bolagen i koncernen ofullständiga.

A.Ö:s skatteskulder har uppkommit genom att han tillsammans med andra familjemedlemmar avyttrat aktier i två bolag. A.Ö. har i skrivelse till kronofogdemyndigheten redogjort för att vinsten från avyttringen använts till att göra aktieägartillskott i ett tredje gemensamägt bolag. I brevet skriver A.Ö. ”Aktieägartillskottet i detta bolag var föranlett av att ägarna försökte rädda rörelsen som gick dåligt och tillskottet gick förlorat så en rekonstruktion av bolaget misslyckades och bolaget avvecklades genom konkurs.” Bolaget som åsyftades är Grafinor Handels AB, som försattes i konkurs i januari 1993. Av förvaltarberättelsen framgår att koncernen där detta bolag var moderbolag gjorde redan för räkenskapsåret 1989 en förlust om närmare 60 milj. kr. A.Ö. riskerade således redan vid utgången av år 1990 att solidariskt med Grafinor Handels AB få svara för bolagets förpliktelser. Av avtal mellan Sparbanken Alfa och Första Sparbanken å ena sidan och A.Ö. å andra sidan framgår att bankerna under åren 1988-1991 beviljat MOAG och Grafinor Handels AB krediter om sammanlagt 17 milj. kr. För dessa skulder har A.Ö. tecknat begränsad borgen. I dom den 16 juni 1994 förpliktade Stockholms tingsrätt A.Ö. att solidariskt med sina tre bröder betala drygt 6 milj. kr till banken i anledning av borgensåtagandet. Fordran skrevs ner men med en förutsättning att A.Ö. kontinuerligt redogjorde för sin ekonomiska ställning. Vid konkursutbrottet hade A.Ö. fortfarande skulder till FöreningsSparbanken AB om ca 1,4 milj. kr som härrörde från överenskommelsen. När bodelningsavtalet tecknades hade A.Ö. tillgångar till ett värde om 4,1 milj. kr (före bodelning). Även om man bortser från att tillgångarna inte var likvida och att A.Ö. hade andra skulder som framgår av bodelningsavtalet är det uppenbart att han inte kunde betala skatteskulderna. Efter bodelningen hade A.Ö. tillgångar om 2,5 milj. kr och bankskulder om 1 milj. kr. Då var hans möjligheter att reglera skatteskulderna ännu mindre. Det enda A.Ö. behöll vid bodelningen var aktierna i MOAG. A.Ö. var vid tidpunkten engagerad i bolag som hade stora ekonomiska problem. Sparbanken krävde av honom och hans bröder att de skulle gå i personlig borgen för delar av bolagets krediter och skattemyndigheten inledde år 1990 en granskning av familjen Ö:s aktieöverlåtelser. A.Ö. fick del av denna granskningspromemoria som färdigställdes år 1991.

De tillgodohavanden som A.Ö. hade i MOAG skall ej inberäknas vid insolvensbedömningen, eftersom det är fråga om tillgodohavanden i utlandet. Om dessa tillgodohavanden skulle inberäknas så skall inte de uppgivna värdena tas med, eftersom det är högst osannolikt att aktierna hade kunnat avyttras på det sätt som förutsätts och det värde som anges uppbäras.

C.Ö:s goda tro

C.Ö. har i tredje hand anfört att hon var i god tro då transaktionerna vidtogs. C.Ö. är närstående till gäldenären och skall därmed enligt KL 4:5 anses ha kännedom om gäldenärens insolvens och de handlingar som gjort rättshandlingen otillbörlig, om det inte görs sannolikt att hon varken hade eller borde ha haft kännedom om dem. C.Ö. har inte visat något som gör det sannolikt att hon var i god tro. De omständigheter som visar att A.Ö. var på obestånd då transaktionerna med hustrun vidtogs samt det faktum att de vidtagits i syfte att undandra borgenärerna den överlåtna egendomen gör att den slutsatsen kan dras att C.Ö. inte rimligen kan anses ha varit i god tro. När gåvan och bodelningen gjordes, måste A.Ö. ha varit medveten om att krav på betydande belopp skulle komma att riktas mot honom från skattemyndigheten, banken och även eventuellt vissa av Grafinor Handels AB:s fordringsägare. Avsikten med transaktionerna var därmed att skydda familjen genom att överföra hemmet och den egendom som var relaterad till den personliga sfären till hustrun. Under denna tid gjorde bolag i koncernen stora förluster och försäljningen av ett dotterbolag ledde till skiljetvist som i sin tur ledde till att moderbolaget där A.Ö. var styrelseledamot försattes i konkurs. Vidare tvingade Sparbanken fram personliga borgensåtaganden och skattemyndigheten inledde revision. Under dessa förhållanden förefaller det inte troligt att C.Ö. skulle ha varit omedveten om vad som skedde eller varför maken var angelägen att skriva över så gott som all egendom på henne. Bodelningsavtalet har dessutom undertecknats av C.Ö. Hon måste ha känt till de ekonomiska förhållanden som framgår av en bodelningshandling hon själv undertecknat. Makarna hade ej skrivit testamente, vilket hade varit ett enklare sätt att trygga familjens ekonomi, om detta hade varit rättshandlingarnas enda syfte.

C.Ö.

Preskription

Det har gått 12,5 år sedan gåvan och 11 år sedan bodelningen. Konkursboet har inte visat någonting som utgör bevis på att A.Ö. under hela den långa tid som har förflutit varit insolvent. Om gäldenären under tiden blir solvent, innan konkurs inträffar, bortfaller ersättningsanspråket. Av allmänna regler följer att återvinningsanspråket preskriberas i vanlig ordning, dvs. efter 10 år, om inte preskriptionen bryts. Hela ärendet i vilket det allmänna, 13 år efter att en rättshandling har skett, önskar utfå en fastighet som en medborgare innehar med lagfart, strider mot RF 2:18 samt de regler som Sverige har förbundit sig att tillämpa genom att ansluta sig till Europakonventionen, särskilt egendomsskyddet.

A.Ö:s obestånd

Det är motparten som har bevisbördan för A.Ö:s påstådda obestånd för 13 år sedan, något som de inte har lyckats styrka. A.Ö:s taxerade förmögenhet utvisar inte hans solvens. Av auktoriserade revisorn A.N:s intyg den 20 februari 2003 framgår att A.Ö:s andel av det egna kapitalet i bolagen MÖAB och MOAG år 1987 var 10,4 mkr, år 1988 var det 22,4 mkr, år 1989 var det 16,2 mkr, år 1990 var det 10,8 mkr, år 1991 var det 11,8 mkr och år 1992 var det 8,9 mkr. Det framgår av intyget att A.N. inte kan finna att A.Ö. har varit på obestånd någon av de av konkursförvaltaren angivna tidpunkterna. Aktierna som ägdes av A.Ö. i MOAG har värderats av R.G. (som har lång erfarenhet som s.k. merchant banker) till ett värde mellan 7,6 och 16,3 mkr beroende på värderingsmetod. När det gäller A.Ö:s borgensåtagande så ingicks detta den 14 juni 1991 med förfallodagen den 17 januari 1994. Borgensåtagandet begränsades för A.Ö:s del till ca 1,6 mkr. Innan en fordran för vilken borgen tecknas är förfallen, kan inte borgensåtagandet påverka en solvensbedömning.

Vad gäller A.Ö:s borgensåtagande så var detta åtagande solidariskt med andra personer. Vidare fanns det andra säkerheter för detta lån som skulle ha tagits i anspråk innan borgensåtagandet. Bolagen i hela koncernen gick mycket bra den aktuella perioden och hade hög omsättning även om innehaven i bolagen hade låga taxerade värden. En sammanställning av A.Ö:s förmögenhet gjord med utgångspunkt i vad de av A.Ö. ägda bolagen hade för eget kapital med avdrag för eftertaxerad skatt visar att A.Ö:s förmögenhet under år 1987 uppgick till 10,3 mkr, år 1988 till 18,2 mkr, år 1989 till 12,6 mkr, år 1990 till 7,7 mkr, år 1991 till 7,3 mkr samt år 1992 till 5,7 mkr. Rättshandlingarna som ifrågasätts här företogs på inrådan av vänner och bekanta i familjens omgivning som hade liknande ekonomiska förutsättningar, främst företagarfamiljer. Revisorer, skatterådgivare och andra företagare rådfrågades innan rättshandlingarna företogs. A.Ö. fick del av skattemyndighetens granskningspromemoria år 1991, men hela skatteskuldsituationen var mycket oklar. I bolaget gjordes ett antal kontrollbalansräkningar, varav den första år 1994. I alla förutom den sista som ledde till bolagets likvidation framkom att bolaget hade tillräckligt eget kapital. MOAG gick vid det aktuella tillfället mycket bra. Aktiebreven fanns rent fysiskt i Sverige. Under den aktuella perioden kom ett antal propåer att köpa MOAG från bl.a. Strålfors och privata investerare i Genève. År 1992 beviljades A.Ö. och hans bröder en kredit uppgående till 107 mkr. Detta hade varit en omöjlighet om A.Ö. hade varit på obestånd vid tillfället. Samtliga ägare till bolaget hade liknande syn på hur verksamheten skulle skötas. Dessutom hade ägarna identiska skattesituationer. Om en försäljning av en del av aktierna hade blivit aktuell för att få loss en del kapital, hade detta kunnat lösas på flera olika sätt utan problem.

Med hjälp av en värdering som utgår ifrån likvideringsvärdena kom man fram till att A.Ö:s andel i det schweiziska bolaget betingade år 1990 ett värde motsvarande 9,5 mkr och år 1991 ett värde motsvarande 7,6 mkr. Det hade inte mött några som helst hinder att avyttra dessa tillgodohavanden vid den angivna tidpunkten.

C.Ö:s goda tro

C.Ö. har inte någon ekonomisk utbildning. Hon har genom åren varit hemmafru och arbetat deltid i en skoaffär. Hon har även tidvis bedrivit verksamhet med barnkläder genom bolaget Gaspacho KB. Familjen hade mycket god ekonomi på 1980-talet. Hon har varken tagit del av A.Ö:s affärer eller varit inblandad i familjens ekonomi på något sätt. Allt detta, inklusive betalning av räkningar, har A.Ö. alltid tagit hand om. Hon har aldrig varit intresserad av ekonomiska frågor. Därmed har C.Ö. varit i god tro när rättshandlingarna genomfördes. Värdena i bodelningsavtalet avspeglade inte tillgångarnas marknadsvärden utan var frivilligt avtalade värden enkom för bodelningsändamålet.

Parterna åberopade skriftlig bevisning. C.Ö. och A.Ö. hördes. Vidare hördes auktoriserade revisorn A.N., A.Ö:s bror och affärskollega P.Ö. samt partssakkunnige R.G., som vittnade om värdet av aktierna i MOAG.

Tingsrätten (rådmännen Bo Lövén och Gustaf Lindstedt samt tingsfiskalen Ulrika Nydevik) anförde i dom den 19 oktober 2004:

DOMSKÄL

Målet gäller huruvida de rättshandlingar bestående av en gåvotransaktion år 1990 och en bodelning år 1992 som A.Ö. företog till förmån för sin hustru C.Ö. skall återvinnas till A.Ö:s konkursbo.

Tingsrätten tar först upp frågan huruvida återvinningsanspråket är preskriberat. När det gäller återvinningsanspråk i förhållande till närstående finns enligt KL 4:5 i princip ingen återvinningsfrist, så länge återvinningsanspråket inte är av ren fordringsnatur. Ett återvinningsanspråk är nämligen principiellt av sakrättslig karaktär. Ett anspråk som avser återbäring av materiell egendom har med andra ord ingen preskriptionsfrist. Om anspråket däremot gäller återbäring av penningbelopp eller egendomens värde utom i surrogationssituationer och kan betraktas som ett fordringsanspråk torde vanliga preskriptionsregler gälla. Återvinningsanspråket i detta mål tar i första hand sikte på återbäring av egendom. Av utredningen framgår att fastigheten som var föremål för gåvan år 1990 försåldes år 1994 och en annan fastighet köptes i dess ställe. Fastigheten som kom att ersätta F 8 genom surrogation kan enligt tingsrättens mening bli återvunnen och det materiella återbäringsanspråket är inte preskriberat. När det sedan gäller halva mellanskillnaden om 625 000 kr beträffande köpeskillingen kan anspråket i den delen måhända ses som ett fordringsanspråk. Anspråket fick dock inte karaktären av en penningfordran förrän år 1994 då surrogationen skedde. Eftersom preskriptionsavbrott skedde år 2003, när återvinningstalan väcktes, är enligt tingsrättens mening anspråket inte till någon del preskriberat. Vad gäller återgång av bodelningen skall egendomen alternativt dess värde återbäras. Beträffande aktuellt lösöre som kom att ägas av C.Ö. genom bodelningen försåldes detta år 1994 enligt hennes egen uppgift. Konkursboet har därför valt att yrka ersättning för värdet med sammanlagt drygt 1,5 milj. kr. Även i denna del skedde preskriptionsavbrott år 2003 genom att talan väcktes i målet. Återvinningsanspråket är således inte preskriberat till någon del.

Tingsrätten har därefter att ta ställning till frågan huruvida A.Ö. var insolvent när rättshandlingarna företogs, dvs. år 1990 och år 1992. Till en början konstaterar tingsrätten att konkursboet har bevisbördan för A.Ö:s insolvens. Av utredningen i målet framgår att A.Ö. vid de aktuella tillfällena inte hade tillgodohavanden av större reellt värde förutom 20 % av aktierna i MOAG. Övriga aktier i bolaget ägdes av hans bröder samt föräldrar. Vid prövningen av A.Ö:s insolvens torde böra beaktas även hans tillgångar i utlandet men i sådant fall måste också hänsyn tas till hans villighet att medverka till att dessa tillgångar utnyttjas till betalning. C.Ö. har bevisbördan för A.Ö:s betalningsvillighet. Det får antas att A.Ö:s inte särskilt stora aktieinnehav i MOAG har varit svårt att realisera. Värderingar och bedömningar av hypotetisk karaktär mer än tio år tillbaka i tiden måste enligt tingsrättens mening bedömas med försiktighet. En viss bevislättnad må därför tillåtas C.Ö. Den hypotetiska värdering som har gjorts av aktierna visar att A.Ö:s andel i MOAG hade vid en likvidation betingat ett värde om 9,5 mkr år 1990 och 7,6 mkr år 1991. Även om man godtar denna hypotetiska värdering, kvarstår frågan om andelens realiserbarhet. Det är fråga om en minoritetsandel i ett familjeföretag som hade börjat gå dåligt. När bolaget sedermera övertogs av Strålfors var inte försäljningslikviden jämförbar med de värden som påståtts gälla vid en hypotetisk försäljning av bolaget år 1990 eller år 1992. Även med beaktande av en viss bevislättnad för C.Ö. finner tingsrätten att hon inte gjort sannolikt att aktieandelen med lätthet hade kunnat realiseras till de av R.G. beräknade aktievärdena. Det är klarlagt i målet att A.Ö. i början av 1990-talet utöver skatteskulderna har haft en betydande skuldbörda. Sammantaget anser tingsrätten att konkursboet har förmått styrka A.Ö:s insolvens under åren 1990 och 1992 samt därefter.

Vidare har tingsrätten att ta ställning till huruvida C.Ö. har varit i god tro när transaktionerna företogs. Eftersom C.Ö. är närstående till A.Ö. finns det en presumtion för att hon skall anses ha kännedom om gäldenärens insolvens och de omständigheter som har gjort rättshandlingarna otillbörliga. Vad C.Ö. har anfört innebär inte att hon har gjort sannolikt att hon var i god tro när rättshandlingarna företogs.

Sammantaget finner tingsrätten klarlagt att gåvan av halva fastigheten F 8 samt bodelningen mellan A.Ö. och C.Ö. utgjorde rättshandlingar varigenom egendom undandrogs borgenärerna på ett otillbörligt sätt. Rättshandlingarna skall därför gå åter, eftersom förfarandet i förening med andra omständigheter ledde till A.Ö:s insolvens. Vidare kände C.Ö. till hans insolvens samt de omständigheter som gjorde rättshandlingarna otillbörliga. Tingsrätten anser att det inte föreligger synnerliga skäl att jämka hennes skyldighet att utge egendom eller dess värde till konkursboet. Avslutningsvis skall framhållas att egendomsskyddet i regeringsformen handlar om expropriation eller annat sådant förfogande och återvinningsinstitutet räknas inte dit. Förutsättningarna för återvinning är angivna i lag och inte heller Europakonventionen står i strid med konkursboets återvinningstalan. På grund av det anförda skall konkursboets återvinningstalan vinna bifall.

DOMSLUT

Tingsrätten fastställer att C.Ö:s förvärv av halva fastigheten F 8 genom gåva från A.Ö. den 30 september 1990 skall gå åter och förpliktar C.Ö. att till konkursboet dels återbära halva den fastighet som trätt i stället för F 8 - nämligen B 24 - dels betala fyrahundratjugofemtusen (425 000) kr utgörande halva mellanskillnaden av köpeskillingen för F 8 och B 24 med avdrag för mäklarkostnaderna vid försäljningen av F 8 eller 200 000 kr jämte ränta på beloppet 425 000 kr enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den 1 augusti 1994 till domens lagakraftvinnande och därefter enligt 6 § räntelagen till dess betalning sker. Tingsrätten fastställer att bodelningen enligt bodelningsavtal den 28 januari 1992 mellan A.Ö. och C.Ö. skall gå åter och att C.Ö. skall återbära den erhållna egendomen samt förpliktar C.Ö., eftersom egendomen försålts år 1994, att återbära värdet av egendomen eller enmiljonsexhundrafemtioettusen (1 651 000) kr jämte ränta därå enligt 5 § räntelagen från den 1 januari 1995 till domens lagakraftvinnande och därefter enligt 6 § räntelagen till dess betalning sker.

Svea hovrätt

C.Ö. yrkade att hovrätten skulle undanröja tingsrättens dom och ogilla konkursboets talan. Konkursboet bestred ändring. Parterna åberopade samma grunder och utvecklade sin talan på i huvudsak samma sätt som vid tingsrätten. De åberopade samma skriftliga bevisning. C.Ö., A.Ö., A.N., P.Ö. och R.G. hördes om.

Hovrätten (hovrättsråden Per-Anders Broqvist, Rose Thorsén och Lars Dirke, referent, samt tf. hovrättsassessorn Helén Leijon) anförde i dom den 20 december 2005:

DOMSKÄL

Hovrätten delar inledningsvis tingsrättens bedömning i frågan om återvinningsanspråket är preskriberat.

A.Ö. gick i konkurs år 2003. De objektiva förutsättningar för återvinning av gåvan år 1990 och bodelningen år 1992 som konkursboet har åberopat är att respektive rättshandling har medfört att A.Ö:s egendom på ett otillbörligt sätt har undandragits borgenärerna och att han var eller genom förfarandet, ensamt eller i förening med annan omständighet, blev insolvent (4 kap. 5 § första stycket konkurslagen). När det gäller frågan om A.Ö:s insolvens är det, som tingsrätten har konstaterat, konkursboet som har bevisbördan för denna.

Vid bedömningen av A.Ö:s solvens vid tiden för transaktionerna måste enligt hovrättens mening hans aktieinnehav i MOAG beaktas. Enligt R.G:s vittnesmål, som hovrätten inte finner skäl att ifrågasätta, har denne hållit för troligt att han under åren 1991 och 1992 kunnat sälja aktierna i MOAG inom 3-6 månader till de värden han beräknat. Detta innebär att A.Ö. vid den tidpunkten disponerade en nettoförmögenhet, även med beaktande av den skatteskuld som hade uppkommit åren 1987-88 och som sedermera kom att fastställas. Vittnesförhören med A.Ö. och P.Ö. har bekräftat C.Ö:s påstående att aktieinnehavet skulle ha försålts om det hade uppkommit fråga om det. Det saknas mot denna bakgrund utredning om att A.Ö. vid tiden för transaktionerna saknade förmåga att betala sina skulder allt eftersom de förföll. Hovrättens slutsats är därför att A.Ö. då inte var insolvent.

Frågan är när han blev insolvent och om gåvan och bodelningen har ett så nära samband med insolvensen att de kan återvinnas (se om förutsättningarna för detta prop. 1986/87:90 s. 215 f. och Lennander, Återvinning i konkurs, 3 uppl., s. 147 f.). Den utredning som konkursboet har åberopat får anses visa att A.Ö. från år 1994 - då han i anledning av sitt borgensåtagande solidariskt med sina bröder förpliktades att betala 6 600 000 kr, en skuld som förföll till betalning i januari 1994 - och därefter var insolvent fram till konkursutbrottet år 2003. Det finns däremot inte tillräckligt stöd i utredningen för slutsatsen att han innan år 1994 var insolvent.

Gåvan och bodelningen har inte direkt lett till insolvensen, men de har onekligen indirekt bidragit till den. Den insolvens som således har kunnat konstateras inträffade emellertid omkring två år efter bodelningen och tre och ett halvt år efter gåvan. Även om A.Ö. under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet inlåtit sig i affärer som i och för sig varit riskfyllda så finns det inget som tyder på att han i förhållande till sina borgenärer handskats på ett så illojalt eller vårdslöst sätt med sin ekonomi som bör krävas för att det skall anses rimligt att återvinna gåvan och bodelningen. Hovrätten kommer därför fram till att transaktionerna inte har ett tillräckligt nära samband med A.Ö:s insolvens. Därmed saknas det förutsättningar att återvinna dem.

Konkursboets talan skall alltså ogillas.

DOMSLUT

Hovrätten upphäver tingsrättens dom och ogillar konkursboets talan.

Hovrättens dom meddelad: den 20 december 2005.

Mål nr: T 8907-04.

Lagrum: 4 kap. 5 § konkurslagen (1987:672).

Litteratur: Lennander, Återvinning i konkurs, 3 uppl. s. 147 f; Prop. 1986/87:90 s. 215 f.

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
2005-12-20
Målnummer
T8907-04
Lagrum
4 kap. 5 § konkurslagen (1987:672)
Litteratur
Lennander, Återvinning i konkurs, 3 uppl. s. 147 f
Prop. 1986/87:90 s. 215 f
Sökord
Återvinning i konkurs
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation