lagen.nu

RH 2005:7

Tilltalad har överklagat en fällande brottmålsdom endast beträffande påföljden. Fråga om hovrätten skall ingå i prövning av skuldfrågan. 51 kap. 23 a § rättegångsbalken.

Åklagaren åtalade S.A.A. och K.A.M. för grovt vapenbrott enligt följande gärningsbeskrivning:

S.A.A. har under i vart fall ett par dagar fram till den 13 oktober 2003 i bl.a. Umeå uppsåtligen innehaft en pistol kaliber 7,65 och sju patroner som vapnet varit laddat med utan att ha rätt till det. K.A.M. har den 13 oktober 2003 i en lägenhet å Spanngränd i Umeå uppsåtligen eller av oaktsamhet förvarat vapnet i en väska utan att ha rätt till det. Med hänsyn till vapnets art är brottet att anse som grovt.

S.A.A. erkände gärningen, men gjorde gällande att gärningen skulle bedömas som vapenbrott av normalgraden. K.A.M. förnekade gärningen.

Utöver förhör med de tilltalade hölls vittnesförhör med polismannen O.A. Åklagaren åberopade vidare som skriftlig bevisning protokoll över husrannsakan och beslag den 13 oktober 2003 samt protokoll över undersökning av i beslag taget vapen jämte ammunition utförd av Polismyndighetens i Västerbottens län tekniska rotel.

Umeå tingsrätt (2004-06-10, rådmannen Thomas Södermark samt nämndemännen Christer Nilsson, Britt-Inger Wännman och Georg Åström) dömde S.A.A. för stöld enligt 8 kap. 1 § brottsbalken och vapenbrott enligt 9 kap. 1 § 1 st. vapenlagen (1996:67) till fängelse sex månader.

Tingsrätten anförde i sina domskäl följande.

Av utredningen har framgått att polis, däribland polismannen O.A. måndagen den 13 oktober 2003 kom till en lägenhet på Spanngränd 35 i Umeå för att fråga efter S.A.A. som inte inställt sig till ett polisförhör. I lägenheten påträffades de tilltalade. Ingen av dem hyrde lägenheten utan båda vistades tillfälligtvis där. Sedan S.A.A. lämnat lägenheten tillsammans med en annan polisman och O.A. blivit kvar i lägenheten tillsammans med K.A.M. uppkom misstanke att narkotika förvarades i en väska som K.A.M. uppgav tillhörde honom. O.A. beslutade om husrannsakan i väskan och fann därvid en pistol av fabrikat Walther, kal 7.65, med sju patroner i magasinet. Enligt undersökningsprotokollet har pistolen provskjutits och befunnits funktionsduglig.

K.A.M. har förnekat att han skulle ha tagit befattning med vapnet och för övrigt all kännedom om detsamma.

S.A.A. har uppgivit i huvudsak: Vapnet tillhör en kamrat till honom. Sannolikt under fredagen den 10 oktober 2003 eller möjligen under lördagen den 11 oktober åtog sig S.A.A. att tillfälligt förvara vapnet åt kamraten medan denne besökte Skellefteå över helgen. Efter helgen skulle kamraten återkomma och vapnet återlämnas till honom. S.A.A. var själv på tillfälligt besök i Umeå för att träffa kamrater under helgen och övernattade i den aktuella lägenheten som tillhörde en kamrat. Pistolen förvarades i ett fodral. Kamraten hade tagit ut pistolen ur fodralet och visat honom den. Däremot hade kamraten inte sagt att vapnet var laddat. Det hade han inte heller märkt. Till en början förvarade han vapnet i en garderob i lägenheten. Det kändes emellertid osäkert eftersom vapnet skulle kunna hittas av någon som kom till lägenheten. Han visste dessutom att han skulle på polisförhör på måndagen och att han därför var tvungen att lämna lägenheten. Han hade inte själv någon väska som han kunde ha vapnet i. Under natten mot måndagen, medan K.A.M. sov, lade han därför vapnet i dennes väska eftersom det kändes säkrare. Han visste att ingen skulle röra K.A.M:s väska. Han hade tänkt återvända till lägenheten omedelbart efter polisförhöret och utgick från att K.A.M. skulle sova länge på dagen. Han hade inte före polisingripandet talat om för K.A.M. att han lagt pistolen i hans väska. Däremot berättade han detta efter det att båda hade släppts av polisen efter förhör.

De tilltalade har hörts mot uppgifter som de lämnat vid polisförhör. Varken genom vad som härigenom framkommit eller genom vittnesförhöret med O.A. eller genom annan utredning är de uppgifter som de tilltalade lämnat vid huvudförhandlingen vederlagda. S.A.A:s uppgifter är inte heller så osannolika att de kan lämnas utan avseende. Det är alltså inte styrkt att K.A.M. tagit någon befattning med vapnet. Åtalet mot honom skall följaktligen lämnas utan bifall. S.A.A:s erkännande vinner stöd av övrig utredning. Åtalet mot honom för vapenbrott skall i enlighet härmed bifallas. Med hänsyn till omständigheterna får brottet anses vara av normalgraden.

S.A.A. överklagade tingsrättens dom och yrkade i överklagandeskriften att hovrätten skulle bestämma påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst. Vid hovrättens huvudförhandling ändrade han sitt yrkande på så sätt att han i första hand yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för vapenbrott och döma honom för stöld till villkorlig dom. I andra hand yrkade han att hovrätten skulle bestämma påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst alternativt nedsätta fängelsestraffet.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten för Övre Norrland (2004-12-14 hovrättspresidenten Anders Iacobæus, hovrättsrådet Margareta Bergman, referent, och tf. hovrättsassessorn Jonas Härkönen samt nämndemännen Nils-Gustaf Rasmusson och Gun Thoresson) ändrade tingsrättens dom på så sätt att påföljden för brotten bestämdes till fängelse fyra månader.

Hovrätten anförde i sina domskäl följande:

S.A.A. har inte inom fullföljdstiden fullföljt talan mot tingsrättens dom i skuldfrågan. Enligt 51 kap. 23 a § rättegångsbalken skall hovrätten, om tingsrätten funnit att den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen och domen överklagas bara beträffande annat än denna fråga, pröva skuldfrågan endast om vissa i lagrummet angivna omständigheter föreligger. Bestämmelsen innebär att hovrätten, då en dom överklagats bara beträffande annat än skuldfrågan, inte får pröva om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen annat än om ett s.k. genombrottsrekvisit är uppfyllt. Detta är fallet om det i ansvarsdelen föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning eller medföra undanröjande av domen på grund av domvilla eller om målets utgång vid tingsrätten i denna del uppenbarligen beror på förbiseende eller misstag.

Inledningsvis kan konstateras att vad som i förevarande fall är aktuellt att pröva är om det föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning. Enligt 58 kap. 2 § rättegångsbalken får, sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft, resning beviljas till förmån för en tilltalad, om, såvitt nu kan komma i fråga, någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller om det, med hänsyn till vad sålunda åberopats och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

Vid prövningen av om det föreligger något förhållande som kan utgöra grund för resning i ansvarsdelen har hovrätten att utgå ifrån det processmaterial som tingsrätten hade att tillgå. Vid tingsrätten hördes, förutom S.A.A., medtilltalade K.A.M. och polismannen O.A. Av tingsrättens dom och protokoll - till vilket bandupptagningarna av förhören hör - framgår att de hörda personerna hördes mot vissa uppgifter de lämnat vid polisförhör. Vidare åberopade åklagaren protokoll över husrannsakan och beslag den 13 oktober 2003 samt protokoll över undersökning av i beslag taget vapen jämte ammunition. - Det kan tilläggas att åklagaren i hovrätten har åberopat hela det polisförhör som hölls med S.A.A. den 13 februari 2004 och de uppgifter denne lämnade vid tingsrätten. Även S.A.A. har hänvisat till vissa uppgifter han lämnade vid tingsrätten och dessutom till uppgifter som lämnats av K.A.M.

Av den nämnda utredningen framgår i korthet följande. O.A. och ytterligare en polisman kom den 13 oktober 2003 till en lägenhet för att hämta S.A.A. till ett förhör. I lägenheten fanns, förutom S.A.A., K.A.M. Sedan O.A:s kollega gått ut med S.A.A. till polisbilen blev O.A. kvar och samtalade med K.A.M. O.A. fattade misstankar om att det kunde finnas narkotika i en väska som stod vid dörren. I väskan, som var K.A.M:s, hittade han pistolen. K.A.M. förnekade att det var hans pistol, men greps och togs med till polisstationen.

Vid polisförhöret samma dag uppgav K.A.M. att det var han som hade lagt pistolen i väskan, men att den inte tillhörde honom, och att den fanns i närheten av väskan vid det tillfälle när han tog den och placerade den i väskan. Vid ett förhör den 12 december 2003, efter det att K.A.M. tagit del av utredningen, uppgav denne bl.a. följande. S.A.A. hade hämtat den aktuella väskan åt honom och under transporten stoppat pistolen i väskan. Strax innan polisen kom till lägenheten hade S.A.A. berättat att han stoppat pistolen i väskan och det var därför han blev nervös när polisen kom till lägenheten.

S.A.A. förnekade vid förhöret den 13 oktober 2003 all kännedom om pistolen. I ett förhör den 13 februari 2004 lämnade han en berättelse som i allt väsentligt överensstämmer med den berättelse som antecknats i tingsrättens dom.

Vid förhöret vid tingsrätten förklarade K.A.M. att han inledningsvis hade tagit på sig ansvaret för att ha lagt pistolen i väskan eftersom han var orolig för att det var någon honom närstående som hade lagt den där samt att det han i det senare förhöret uppgett om att han visste att pistolen fanns i väskan redan när polisen kom var en oriktig uppgift. Vidare berättade K.A.M. att han hade försökt få kontakt med S.A.A. för att förmå denne att gå till polisen och tala om vem det var som hade lagt pistolen i väskan, men att han trots flera försök inte hade lyckats få kontakt med denne.

Förutom vad som antecknats i tingsrättens dom kan från förhöret med S.A.A. vid tingsrätten nämnas att han inledningsvis uppgav att han hade hört att K.A.M. hade sökt honom, men att han i ett kompletterande förhör uppgav att han sammanträffat med K.A.M. på T-centralen i Stockholm någon gång i december 2003 och att denne då uppmanat honom att berätta för polisen att det var han som var ansvarig för pistolen.

I hovrätten har S.A.A. hörts på nytt och uppgett sammanfattningsvis följande. Han hade kommit till Umeå för att höras av polis och det var uppgjort att polisen skulle hämta honom på morgonen den aktuella dagen. Två poliser kom till lägenheten och han lämnade lägenheten med den ene. Vid förhöret med honom samma dag kände han inte till någonting om vapnet. Samma dag fördes också K.A.M. till polisen för förhör, sedan vapnet hittats i dennes väska. De släpptes båda samma dag. Någon tid senare kontaktades han av K.A.M. som menade att han måste ta på sig ansvaret för vapnet, eftersom det var hans fel att polisen hade kommit till lägenheten och hittat vapnet. Han kände sig hotad och i ett senare förhör tog han på sig ansvaret för vapnet. Han lämnade då den berättelse K.A.M. hade sagt åt honom att berätta. Efter förhöret och före förhandlingen vid tingsrätten blev han kontaktad av en person som sade till honom att han ”skulle hålla färgen i rättegången”. Eftersom K.A.M. satt med vid huvudförhandlingen vågade han inte säga sanningen då. Efter domen ångrade han sig och sade åt sin försvarare att överklaga domen. Han insåg varken då eller nu skillnaden mellan att klaga i skuldfrågan och klaga endast i fråga om påföljden.

Enbart den omständigheten att någon som dömts för ett brott har tagit tillbaka sitt erkännande utgör inte skäl att bevilja honom resning, inte ens då domen väsentligen grundats på erkännandet (se NJA 1992 s. 625 och NJA 1995 s. 187). I förevarande mål kan konstateras att S.A.A. såväl vid polisförhör som vid ett mycket ingående förhör i tingsrätten lämnat en detaljrik och sammanhängande berättelse om sin hantering av vapnet. K.A.M. har också hörts om detta. Tingsrätten har funnit att S.A.A. erkännande vann stöd av annan utredning. Mot denna bakgrund anser hovrätten att enbart det förhållandet att S.A.A. nu har ändrat sina uppgifter inte gör det sannolikt att de ändrade uppgifterna skulle ha lett till en frikännande dom i denna del. Till denna bedömning bidrar det faktum att de ändrade uppgifterna framstår som mindre trovärdiga eftersom de har kommit in på ett så sent stadium av processen och förklaringen till att de kommer först nu inte är övertygande. Med hänsyn härtill och då det inte heller på grund av andra särskilda omständigheter finns synnerliga skäl att pröva skuldfrågan på nytt skall så inte ske utan S.A.A. skall - såsom tingsrätten funnit - dömas även för vapenbrott.

Hovrättsrådet Margareta Bergman och tf. hovrättsassessorn Jonas Härkönen var skiljaktiga och anförde såvitt avsåg tillämpningen av 51 kap. 23 a § rättegångsbalken följande.

Mot bakgrund av den utredning som fanns i övrigt vid tingsrätten anser vi det uppenbart att S A.A:s erkännande av gärningen var av avgörande betydelse för tingsrättens fällande dom. Vår bedömning blir därför att om S.A.A. vid tingsrätten lämnat samma berättelse som han nu lämnat i hovrätten, detta sannolikt hade lett till en frikännande dom. I det läge som nu uppkommit måste emellertid beaktas att S.A.A. återtagit sitt erkännande först vid huvudförhandlingen i hovrätten. S.A.A. har lämnat en i och för sig rimlig förklaring till att han först erkänt gärningen och sedan, när han fått tingsrättens dom och insett konsekvenserna för honom, ändrat sina uppgifter. Hans uppgifter i den delen är inte vederlagda. Vidare går inte att helt bortse från vad han anfört som skäl för att han i överklagandet till hovrätten inte angrep skuldfrågan. Vi anser på grund av det anförda att förutsättningarna för genombrottsrekvisitets tillämpning är uppfyllda och att frågan om S.A.A:s skuld bör prövas i hovrätten. Överröstade i den delen är vi i övriga frågor ense med majoriteten såvitt gäller domen mot S.A.A.

Målnummer B 583-04

Metadata

Domstol
Hovrättenför Övre Norrland
Avgörandedatum
2004-12-14
Målnummer
B583-04
Lagrum
9 kap. 1 § vapenlagen (1996:67)
51 kap. 23 a § rättegångsbalken (1942:740)
Rättsfall
NJA 1992 s. 625
NJA 1995 s. 187
Litteratur
Sökord
Olaga vapeninnehav
Genombrottsrekvisit
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation