lagen.nu

RH 2005:36

En kvinna har begagnat sig av en äldre mans oförstånd för att förmå honom till att lämna stora penninggåvor till henne. Gåvorna har ansetts ogiltiga enligt 31 § avtalslagen.

I.W. var frånskild med tre vuxna söner M.W., A.W. och F.W. År 1983 var han med om en allvarlig trafikolycka där han ådrog sig skallskador. Efter olyckan tog I.W. tidvis avstånd från sönerna. År 2003 förordnades A.W. som förvaltare för I.W. U.N. är frånskild med fyra vuxna barn. Hon kommer ursprungligen från Tyskland och har arbetat som taxichaufför.

Parterna kom i kontakt med varandra efter årsskiftet 1999-2000 genom en annons under personligt i en facktidskrift. I.W. var då 76 år gammal och bosatt i Sundsvall. U.N. var 63 år och bosatt i Alingsås. De umgicks fram till sensommaren 2002 genom besök hos varandra, gemensamma resor, brev- och telefonkontakter. Under denna tid överförde I.W. vid fyra tillfällen pengar till U.N:s bankkonto: 10 000 kr den 8 januari 2001, 15 000 kr den 5 mars 2001, 20 000 kr den 23 oktober 2001 och 10 000 kr den 18 februari 2002. Den 9 juli 2001 överförde I.W. 200 000 kr till Börjessons Bil i Alingsås som delbetalning för en bil. Det var U.N. som beställde, köpte och senare blev registrerad ägare av bilen. U.N. bidrog till bilköpet med 58 000 kr. Sommaren 2002 planerade I.W. att köpa en bostadsrätt i Alingsås och överförde den 26 juli 126 000 kr till U.N:s bankkonto, då hon skulle hjälpa honom att genomföra köpet. Affären avslutades emellertid aldrig då I.W. bröt kontakten med U.N. Han krävde därefter återbetalning av samtliga överförda medel. Under målets förberedelse har U.N. återbetalat 126 000 kr avseende bostadsrätten med avdrag för kostnader för uppdragets fullgörande. Resterande belopp om 255 000 kr är tvistigt.

I.W. yrkade att tingsrätten skulle förplikta U.N. att till honom genast utge 255 000 kr jämte ränta. Av beloppet avsåg 55 000 kr återbetalning för fyra penninglån och 200 000 kr inbetalning till bilfirman.

U.N. bestred yrkandet.

Penninglån 55 000 kr

Som grunder för sin talan anförde I.W. följande. Han lämnade U.N. fyra penninglån om sammanlagt 55 000 kr under åren 2001 och 2002. Avtalen om försträckning var muntliga. Förfallodag, uppsägningstid eller ränta avtalades inte, varför fordran förföll vid anfordran. I.S. krävde återbetalning i augusti 2002.

Vad gäller överföringarna av 55 000 kr till U.N:s konto åberopade I.W. i andra hand följande grunder avseende samtliga delbelopp.

a) De påstådda gåvorna har kommit till stånd på grund av att U.N. i enlighet med 30 § avtalslagen uppträtt svikligt då hon förespeglat I.W. att de skulle gifta sig alternativt inleda ett fast förhållande men aldrig haft denna avsikt.

b) U.N. har i enlighet med 31 § avtalslagen utnyttjat I.W:s trångmål, oförstånd och beroendeställning. - I.W. var när parterna träffades sjuklig, deprimerad och ensam. Han har vistats på institution och hade stora svårigheter att klara sig själv. - I.W. lider av bestående hjärnskador efter trafikolyckan och tre hjärnblödningar i mitten av 80-talet. Han saknar sjukdomsinsikt. I.W:s söner har berättat för U.N. om faderns bristande omdömesförmåga genom personliga möten midsommar 2000 och oktober 2001 och vid ett antal telefonsamtal. U.N. har påverkat eller förmått I.W. att göra utbetalningarna genom att beklaga sig över höga kostnader såsom telefonräkningar. Hon har även bett och tiggt I.W. om pengar samt använt kvinnlig charm, vilket framkallat betalningarna. - I.W. blev beroende av U.N. genom att hon hjälpte honom med hans vardagliga behov och genom att han förälskade sig i henne. Detta insåg U.N. och utnyttjade till sin fördel.

c) Gåvorna är ogiltiga enligt 33 § avtalslagen då det skulle strida mot tro och heder att göra dem gällande. U.N. hade insikt i I.W:s tillstånd och kontaktade överförmyndaren i Sundsvall. Hon antingen insåg eller borde ha insett att det var ohederligt att ta emot gåvor av honom.

d) Gåvorna är ogiltiga eller bör jämkas enligt 36 § avtalslagen då de sammantagna är oskäliga sedda i ljuset av I.W:s ekonomi samt att relationen nu har upphört. De överstiger avsevärt vad som får anses normalt även för en generös present i en förbindelse som denna. Gåvorna har ej getts av fri vilja.

Inbetalning av 200 000 kr till Börjessons Bil AB

Den 9 juli 2001 inbetalade I.W. 200 000 kr till Börjessons Bil som dellikvid för en bil. Priset för bilen uppgick till 258 000 kr, vilket innebär att han betalat ca tre fjärdedelar av köpeskillingen. U.N. har därefter registrerats som ägare till fordonet.

Rättshandlingen skall ogiltigförklaras alternativt jämkas till 0 kr enligt punkterna a)-d) under rubriken Penninglån 55 000 kr. Vidare skall gåvan avseende betalningen för bilen gå tillbaka enligt förutsättningsläran. Förutsättningen för denna gåva var att parterna skulle använda bilen gemensamt och U.N. insåg eller borde ha insett att I.W. inte skulle ha gett henne bilen om han varit medveten om att han själv inte skulle få användning för den. Samtliga gåvor gavs under förutsättning att parterna hade ett framtida liva tillsammans. U.N. avsåg aldrig att uppfylla den förutsättningen.

U.N. medgav att hon tagit emot samtliga belopp men hävdade att det inte var fråga om lån utan om fullbordade penninggåvor. Gåvorna var i allt fall remuneratoriska.

Som grund för bestridandet anförde U.N. följande.

Det bestrids att rättshandlingarna skulle vara ogiltiga enligt 30 § avtalslagen samt att hon skulle ha framkallat dessa och svikligt förlett I.W. Hon har inte oriktigt förlett honom att tro att de skulle gifta sig alternativt inleda ett fast förhållande. Det var I.W. som ville gifta sig alternativt inleda ett fast förhållande. Hon var från början avvisande men blev efter övertalning från I.W. tveksam eftersom hon tyckte mer och mer om honom allteftersom tiden gick och de hade träffats flera gånger. Tveksamheten berodde bl.a. på att hon inte visste hur I.W:s söner skulle reagera och ville lära känna dem först.

Det bestrids att rättshandlingarna skulle vara ogiltiga enligt 31 § avtalslagen. I.W. har inte befunnit sig i trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning i förhållande till henne. Hon har inte betingat sig några förmåner.

Det bestrids även att rättshandlingarna skulle vara ogiltiga enligt 33 § avtalslagen och att det skulle strida mot tro och heder att göra dem gällande. Hon har saknat vetskap om omständigheter, som det skulle strida mot tro och heder att åberopa och bestrider att det skulle föreligga några sådana omständigheter.

Det bestrids att rättshandlingarna skulle vara ogiltiga alternativt jämkas enligt 36 § avtalslagen. Det bestrids att gåvorna är oskäliga och att I.W:s ekonomi var sådan att de därigenom skulle bli detta samt att relationen nu har upphört. Vidare bestrids det att gåvorna inte getts av fri vilja och att de avsevärt överstiger vad som får anses som normalt med hänsyn till omständigheterna.

Det bestrids att köpeskillingen för bilen skall gå åter med hänsyn till förutsättningarna vid rättshandlingens tillkomst. Vidare bestrids att bilen varit avsedd för gemensam användning. Det var inte fråga om en gåva bestående i en bil utan en summa pengar. Dessa pengar skulle tillsammans med egna medel möjliggöra för henne att köpa en bil så att hon kunde åka tryggt och säkert vilket I.W. var mån om. Om de skulle åka någonstans tillsammans så fick självklart I.W. åka med i bilen. Härutöver var det inte tal om att I.W. på något annat sätt skulle använda bilen. I.W:s påstående om att han inte skulle ha köpt bilen åt henne om han själv inte skulle få användning av bilen bestrids liksom att hon insett eller bort inse detta. Vidare bestrids det att det var en förutsättning för de andra penninggåvorna att de hade ett framtida liv tillsammans och att hon aldrig avsåg att så skulle bli fallet samt att I.W:s ekonomi talar för att gåvorna bör gå åter.

I.W. anförde vidare följande. Vid tiden för annonsens införande vistades I.W. på ett sjukhem. Han skrevs ut från sjukhemmet i maj 2000. Under våren 2000 hade I.W. kontakt per telefon och via brev med U.N. Parterna träffades för första gången vid midsommar år 2000 hos I.W. i Sundsvall. De gjorde även en kortare gemensam resa. I.W. hade inte berättat för sönerna att han lärt känna U.N. och de blev mycket oroliga när han bara försvann. Sönerna anmälde I.W. som försvunnen till polisen. F.W. som bor granne med fadern, upptäckte några dagar senare att han var tillbaka i sällskap med U.N. F.W. hade då ett långt samtal med U.N. där han berättade om faderns problem. Fadern hade bl.a. för flera år sedan blivit lurad på pengar av en annan kvinna. Han sade till henne att han var rädd för att även hon skulle utnyttja I.W., vilket U.N. förnekade. Sönerna talade med U.N. om faderns boendesituation även i oktober 2001 vid ett möte i Sundsvall. U.N. ville då att de gemensamt skulle städa upp i huset och på tomten. Sönerna har även vid ett antal telefonsamtal tagit upp faderns problem med henne.

U.N. har inför I.W. beklagat sig över ekonomiska svårigheter gällande henne själv och hennes familj. U.N. har registrerade skulder hos kronofogdemyndigheten. I anledning av U.N:s beklagande överförde I.W. pengar till henne. Förutom de fyra vitsordade överföringarna finns det ett kontantuttag om 30 000 kr den 29 maj 2001 som I.W. inte har kunnat redogöra för. Troligen har pengarna använts för gemensamma kostnader vid en resa med U.N. till Tyskland i juni 2001. U.N. har även förmått I.W. att eftersända post till henne.

I.W. köpte bilen för att använda den gemensamt med U.N. Enligt bilregistret togs bilen i bruk i juli 2001. Vid ett besök i Sundsvall i oktober 2001 färdades emellertid U.N. i sin gamla bil för att inte väcka sönernas misstänksamhet. U.N. har vidare förfalskat I.W:s namnteckning på en anmälan till bilregistret avseende en Volvobil som tillhör en av I.W:s söners sambo. På Volvon finns dessutom en avbetalningsskuld på 30 000 kr som I.W. enligt avbetalningskontrakt ansvarar för. I.W. kan i dag inte redogöra för om det är han eller någon annan som skrivit hans namnteckning på avbetalningskontraktet för lånet på bilen.

U.N. anförde vidare: Hon tog kontakt med I.W. efter att ha läst annonsen i Motorföraren eftersom hon motsvarade hans önskemål enligt annonsen. I.W. ringde upp henne första gången i januari 2000. Därefter ringde han henne flera gånger. De började också att skriva brev till varandra. De fann att de hade mycket gemensamt. Det var frågan om själarnas gemenskap. De träffades första gången midsommaren 2000 i Sundsvall. I.W. var då i dåligt skick. Hans käke var ur led och de åkte gemensamt till sjukhuset för vård. I.W:s bostad var också rörig och smutsig. Därefter träffades de flera gånger och höll kontakt med varandra genom brev och telefonsamtal. I maj 2001 kom I.W. på besök till Alingsås. Han bodde då i hennes lägenhet. De reste därefter till Tyskland. De hade roligt tillsammans. De bodde på hotell som hon betalade.

I.W. ansåg att hennes bil var gammal och opålitlig. Han ville därför skänka henne pengar till en ny bil eftersom han ville att hon skulle åka tryggt och säkert. Han har även gett andra gåvor till henne. Dessa har tillkommit helt och hållet på hans initiativ. Hon har inte tiggt pengar. Det var I.W. som uppmanade henne att öppna konto i hans bank för att underlätta överföring av pengar.

I.W. ville flytta till Alingsås. Han befann sig i konflikt med sönerna och ville göra en nystart i livet. Han gav därför henne i uppdrag att hitta en bostadsrätt i närheten av hennes lägenhet i Alingsås. Hon hittade en lämplig bostad som I.W. var intresserad av att köpa. Han överförde 126 000 kr till henne för detta ändamål, ansökte om medlemskap i bostadsrättsföreningen och ställde ut en fullmakt åt henne. I.W:s söner ringde senare upp föreningen och talade om att fadern inte skulle bosätta sig i lägenheten. Föreningen avslog ansökan om medlemskap och köpet gick åter. Hon har fram till stämningsansökan fortsatt att leta efter en lämplig lägenhet åt I.W. Förhållandet har inte upphört utan det är I.W:s söner som förhindrar kontakt mellan parterna.

I.W. åberopade vid tingsrätten förhör med sig själv, förhör under sanningsförsäkran med A.W. samt vittnesförhör med F.W. och M.W.

U.N. åberopade förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med fastighetsmäklaren J.B., banktjänstemannen L.B., väninnan G.N., sonen J.N. och O.B., vd för Börjessons Bil AB.

Parterna åberopade viss skriftlig bevisning.

Alingsås tingsrätt (2003-09-25, rådmännen Viveka Nordström och Sven-Erik Gerdin samt tingsfiskalen Kristina Andersson) förpliktade U.N. att till I.W. betala 255 000 kr jämte ränta.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

När det gäller frågan om inbetalningarna på sammanlagt 55 000 kr kan anses som lån konstaterar tingsrätten att det saknas annan utredning än parternas egna uppgifter och att ord står mot ord. I.W. har omväxlande talat om att han gett alternativt lånat ut pengar till U.N. Han har inte närmare kunnat redogöra för storleken på beloppen, när transaktionerna skulle ha ägt rum eller när han krävt återbetalning av dessa. Med hänsyn härtill finner tingsrätten mot U.N:s bestridande att det inte är styrkt att I.W. har lånat ut pengar till henne utan transaktionerna skall bedömas som fullbordade gåvor.

Tingsrätten prövar härefter om gåvorna skall förklaras ogiltiga eller jämkas. När det gäller I.W:s hälsa konstaterar tingsrätten att sönerna gett en bild av I.W. som en åldrad man med minnessvårigheter och med tecken på begynnande senilitet vid tiden för gåvorna. U.N. har å andra sidan berättat om I.W:s hälsa att han hade minnesproblem, men att det i övrigt inte var något fel på honom. U.N:s berättelse stöds av ett ingivet journalblad från den 14 september 2001 där det framgår att I.W. då inte gav ett dement intryck, men att han hade vissa minnesproblem. Då annat inte är visat i målet får I.W. anses ha förstått innebörden och verkningarna av gåvorna. När det gäller hans sociala situation finner tingsrätten det utrett genom berättelser i målet, journalutdrag och fotografi att han befann sig i en utsatt social situation. Sönerna har berättat att han efter olyckan 1983 har haft svårt att komma överens med människor i sin omgivning. Under hösten/vintern 1999 vistades han i sin bostad. Han ville emellertid inte köpa hem eldningsolja eftersom han sade sig inte ha råd med detta och huset blev utkylt. När han drabbades av lunginflammation blev han inlagd på sjukhus i januari 2000. Vidare kom bostaden att sakna rinnande vatten och I.W. var oförmögen att göra något åt situationen under mer än ett års tid. Sönerna kunde inte gå emot I.W:s vilja och hans bostad med tomt blev allt stökigare. Kommunen hotade med åtgärdsföreläggande att städa upp tomten. I.W. önskade själv hemhjälp men hemtjänsten vägrade att besöka honom eftersom det var för stökigt i bostaden. U.N. var införstådd med att I.W. var sjuklig, att han inte klarade av att sköta sin hygien eller bostad och att han befann sig i konflikt med sina söner. U.N. framstår även, till skillnad från I.W., som en vital och kraftfull person. I.W. har berättat att han tyckte mycket om U.N. och litade på henne. Det har också under huvudförhandlingen framkommit att han bett henne att förvara pärmar med handlingar åt honom så att hans söner inte skulle kunna komma åt dessa. Bl.a. har hon på det sättet haft tillgång till kontoutdrag från alla I.W:s banktillgodohavanden. Tingsrätten finner med hänsyn till dessa omständigheter att U.N. var den starkare parten i deras relation om än I.W. inte var helt beroende av henne. I.W. var vid tiden för gåvorna pensionerad. År 2000 uppgick hans sammanräknade inkomst till 243 000 kr och hans skattepliktiga förmögenhet till 1 479 000 kr. Även med hänsyn till I.W:s förhållandevis goda ekonomi framstår gåvorna som anmärkningsvärt frikostiga även under pågående relation. U.N. får utifrån vad hon själv har uppgett anses ha haft begränsad ekonomi. Genom U.N:s egen berättelse framgår vidare att hon i vart fall avseende beloppet om 200 000 kr varit aktivt pådrivande. U.N. har heller inte trots flera frågor härom kunnat ge en godtagbar förklaring till varför I.W. skulle stå som registrerad ägare till en bil som brukades av hennes sons sambo och varför han skulle vara betalningsansvarig för lånet på bilen. Hon får därför anses ha missbrukat sitt övertag över I.W. och betingat sig gåvor på ett otillbörligt sätt. Det är alldeles uppenbart att I.W. för sin del inte är intresserad av ytterligare kontakt med U.N. Tingsrätten finner alltså att omständigheterna i samband med gåvorna och senare inträffade förhållanden sammantaget är sådana att det anses oskäligt att gåvorna skall vara bindande för I.W. Tingsrätten finner således att gåvorna i sin helhet skall förklaras ogiltiga och gå åter med stöd av 36 § avtalslagen.

U.N. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålet.

Dödsboet efter I.W., som avlidit i januari 2004, motsatte sig ändring.

Dödsboet förklarade att det godtog tingsrättens bedömning att transaktionerna skulle ses som fullbordade gåvor och åberopade samma grunder som vid tingsrätten.

U.N. åberopade i hovrätten samma grunder som vid tingsrätten.

I hovrätten hölls nya förhör med U.N., A.W., J.B., L.B. och G.N. Förhören vid tingsrätten med I.W., F.W., M.W, O.B. och J.N. förebragtes genom banduppspelning. Parterna åberopade skriftlig bevisning.

U.N. uppgav i hovrätten under sanningsförsäkran i huvudsak i enlighet med vad som för hennes del antecknats i tingsrättens dom. Hon tillade därutöver att hon, utöver vad hon tidigare erhållit i gåva av I.W., erhållit 130 000 kr av I.W. i samband med den Tysklandsresa de gjorde tillsammans samt att hon och I.W. träffades sammanlagt vid fem till sex tillfällen. Av förhöret med U.N. framgick att hon tidigare under målets handläggning förnekat att det skulle ha förekommit utbetalningar till henne utöver de omstämda beloppen. Som förklaring till att hon tidigare inte omnämnt även beloppet 130 000 kr angav hon att I.W. endast krävt henne på 255 000 kr.

Hovrätten för Västra Sverige (2005-04-12, hovrättsråden Göran Dahlgren, Kent Jönsson, referent, och Bengt von Reis samt t.f. hovrättsassessorn Johanna Hagman) fastställde tingrättens domslut.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Dödsboet har i första hand gjort gällande att gåvorna skall förklaras ogiltiga på grund av att U.N. uppträtt svikligt då hon förespeglat I.W. att de skulle gifta sig alternativt inleda ett fast förhållande men aldrig haft denna avsikt. Ostridigt är att I.W. satte in en bekantskapsannons på vilken U.N. svarade och att de därefter träffades vid några tillfällen. Flera omständigheter talar mot att U.N. ens övervägt att inleda ett fast förhållande med I.W., än mindre att gifta sig med honom. Genom förhöret i tingsrätten med I.W. och övrig av dödsboet åberopad bevisning kan det dock inte anses styrkt att U.N. förespeglat Ingvar Westerlund äktenskap eller ett fast förhållande. Vid sådant förhållande föreligger inte ogiltighet enligt 30 § avtalslagen.

Vad härefter gäller frågan om transaktionerna är ogiltiga enligt 31 § avtalslagen har framkommit följande. I.W. avled i januari 2004. Av utredningen i målet framgår att I.W. i vart fall efter hösten/vintern 1999-2000 var sjuklig och hade svårt att klara sig själv och ta hand om sin egendom. Som tingsrätten funnit utrett befann han sig i en socialt utsatt situation. A.W. har i hovrätten berättat om att bröderna talade med U.N. om detta och att de framhöll för henne att de ville få reda på om det skulle bli aktuellt med några ekonomiska transaktioner. A.W. har också berättat närmare om att fadern från tid till annan kunde sakna begrepp om sina ekonomiska förhållanden. Han har som exempel på detta berättat att fadern vid ett tillfälle ringde A.W. och sade att han saknade 300 000 kr. Vid kontroll visade det sig att han tagit ut pengarna och satt in dem på nytt på en annan bank men glömt bort det.

Den medicinska utredningen i målet visar visserligen inte på annat än att I.W. vid tiden för gåvorna hade vissa minnesproblem. Det måste emellertid enligt hovrättens mening beaktas att I.W. endast ett drygt år efter den sista gåvan befanns vara ur stånd att vårda sig och sin egendom på grund av försvagat hälsotillstånd och därför fick ett förvaltarskap anordnat för sig.

Termen oförstånd i 31 § avtalslagen avser att beteckna bristande omdömesförmåga. Vid en sammantagen bedömning anser hovrätten att I.W. vid tiden för gåvorna haft en sådan bristande omdömesförmåga som avses i bestämmelsen om ocker.

Som tingsrätten anmärkt har gåvorna varit anmärkningsvärt stora med hänsyn till vad som framkommit om parternas respektive ekonomiska förhållanden. Här bör också beaktas vad som kommit fram först i hovrätten genom U.N:s egna uppgifter, lämnade under sanningsförsäkran, nämligen att hon tagit emot ytterligare 130 000 kr i gåva från I.W. Det har inte framkommit något som styrker att det varit fråga om remuneratoriska gåvor. U.N. har inte heller lämnat någon annan rimlig förklaring till att I.W. gett henne så många stora gåvor. I sammanhanget skall också beaktas att parterna endast träffats vid ett fåtal tillfällen. Som tingsrätten anfört har U.N. varit aktivt pådrivande avseende gåvan om 200 000 kr för bilen. Med hänsyn till att I.W. synes ha lämnat gåvorna utan något rimligt skäl och till vad U.N. själv berättat om att hon inför I.W. ibland klagat över höga kostnader, anser hovrätten att U.N. även beträffande övriga gåvor förmått eller påverkat I.W. att ge henne dessa varvid hon utnyttjat den ovan angivna bristande omdömesförmågan.

Hovrätten kommer därför fram till slutsatsen att U.N. begagnat sig av I.W:s oförstånd för att förmå honom till att lämna de i målet aktuella gåvorna. På grund härav är de gåvor som avses i käromålet inte gällande enligt 31 § avtalslagen utan skall gå åter.

Målnummer T 4278-03

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
2005-04-12
Målnummer
T4278-03
Lagrum
31 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
Litteratur
Sökord
Ogiltighet av gåva
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation