lagen.nu

RH 1999:101

Ett yrkande om att ta bort s.k. hastighetsdämpande grupp på en gata grundat på påståendet att anläggandet av guppen utgjort ett olovligt intrång i sökandens rätt som nyttjare av gatan för ut- och infart till dennes fastighet har ansetts kunna prövas efter ansökan om särskild handräckning.

I.L. ansökte hos kronofogdemyndigheten om särskild handräckning med yrkande att Stockholms stad skulle åläggas att skyndsamt avlägsna samtliga de elva hastighetsbegränsade gupp som staden under hösten 1998 hade anlagt på Orrspelsvägen i Bromma efter ett beslut om hastighetsbegränsning till 30 km/h på den aktuella gatan. I.L. gjorde därvid gällande - såsom bilist och boende i egen fastighet på tvärgata till Orrspelsvägen - att hennes rätt hindrades och att hon led intrång på sätt anges i 4 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. I.L. anförde därvid bl.a. att de vidtagna åtgärderna skulle komma att innebära att hennes fastighets värde skulle minska genom att en köpare naturligen skulle komma att ta hänsyn till den minskade framkomligheten till fastigheten. Vidare hade stadens gatu- och fastighetskontor överskridit sin befogenhet genom att anlägga guppen och att anläggandet därför var att betrakta som en olovlig åtgärd. Guppen var därtill trafikfarliga och medförde olägenheter för trafiken. Uppförandet hade därtill skett i strid med plan- och bygglagen och vägtrafikkungörelsen.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm (1998-12-11) avvisade I.L:s ansökan om särskild handräckning med följande motivering.

Det åligger sökanden i mål om särskild handräckning att styrka de omständigheter han åberopar för sin ansökan. Hans framställning skall dock läggas till grund för prövningen, i den mån framställningen lämnats utan invändning av svaranden och det inte är uppenbart att den är oriktig. Bestrider svaranden ansökningen får den inte bifallas om svaranden visar sannolika skäl för sin invändning.

Kronofogdemyndigheten gör följande bedömning. Yrkandet gäller borttagande av hastighetsbegränsade gupp som anlagts efter av Gatu- och fastighetskontoret. Vid överklagande av kommunalt beslut gäller kommunallagens (1991:900) besvärsordning. Sökandens yrkande kan därför inte tas upp till prövning i mål om särskild handräckning. Ansökan skall därför avvisas.

I.L. överklagade kronofogdemyndighetens beslut och yrkade att tingsrätten skulle upphäva avvisningsbeslutet och återförvisa målet till kronofogdemyndigheten för prövning av sakfrågan. Till grund för överklagandet åberopade I.L. bl.a. att hennes ansökan om särskild handräckning grundades på allmänna grannelagsrättsliga regler, varför hennes yrkande skulle ha prövats. Vidare utesluter möjligheten till överklagande enligt kommunallagens bestämmelser inte att en ansökan om särskild handräckning prövas.

Stockholms stad bestred I.L:s yrkande och åberopade att det inte var fråga om sådana olovliga besittningsrubbningar och liknande förfaranden som avses i 4 § första stycket 1 lagen om betalningsföreläggande och handräckning.

Stockholms tingsrätt (1999-03-15, tingsfiskalen Daniel Gustavsson) undanröjde kronofogdemyndighetens beslut och återförvisade ärendet till kronofogdemyndigheten för erforderlig handläggning.

Tingsrätten anförde följande.

Av tingsrättens akt framgår att det har anlagts elva hastighetsbegränsande gupp på Orrspelsvägen i Bromma och att I.L. bor på en tvärgata till Orrspelsvägen.

Efter ansökan om särskild handräckning kan en svarande enligt 4 § första stycket 1 lagen om betalningsföreläggande och handräckning åläggas att vidta rättelse när sökandens besittning har egenmäktigt rubbats eller annan olovlig åtgärd har vidtagits beträffande fast eller lös egendom eller utövningen av sökandens rätt till viss egendom på annat sätt olovligen hindras. Ansökan om särskild handräckning görs hos kronofogdemyndigheten. Förfarandet hos kronofogdemyndigheten kan betecknas som summariskt och innefattar endast en prövning av om en olovlig besittningsrubbning har ägt rum.

Myndigheten har däremot inte att pröva vilken av parterna som har materiellt rätt beträffande det bakomliggande rättsförhållandet. Det senare får i stället prövas i ett vanligt tvistemål vid allmän domstol. Kronofogdemyndighetens avgörande i mål om särskild handräckning medför således inte att det bakomliggande rättsförhållandet blir rättskraftigt avgjort, se 65 § och prop. 1989/90:85 s. 84.

I ärendet är fråga om i vilka fall reglerna om särskild handräckning är tillämpliga. Av 5 § första stycket följer att en tvist angående en förpliktelse måste - med undantag för uttrycklig särreglering - vara av ett slag som kan prövas av allmän domstol för att saken skall kunna prövas enligt lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Om lagen inte är tillämplig skall kronofogdemyndigheten med stöd av 21 § avvisa ansökan.

I.L. har till stöd för sitt yrkande inte uteslutande åberopat brister i det kommunala beslutsförandet eller att gruppen är olämpliga ur trafiksynpunkt. Hon har även gjort gällande att guppen gör intrång i hennes rätt som fastighetsägare samt att värdet av hennes fastighet minskar på grund av guppen. I.L:s ansökan får därigenom anses ha grannelagsrättsliga inslag som skulle kunna komma under allmän domstols prövning. Till följd härav är lagen om betalningsföreläggande och handräckning tillämplig på I.L:s ansökan. Kronofogdemyndigheten har därför att som första instans pröva hennes ansökan om särskild handräckning.

Stockholms stad överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten med undanröjande av tingsrättens beslut skulle avvisa I.L:s ansökan om särskild handräckning. Staden anförde därvid bl.a. följande.

Det förhållande att en ansökan om särskild handräckning kan uppfylla en nödvändig förutsättning enligt 5 § första stycket lagen om betalningsföreläggande och handräckning för att upptas till prövning innebär inte att ansökan därigenom uppfyller tillräckliga förutsättningar enligt 4 § första stycket samma lag.

Marken ägs av staden. Staden har i egenskap av väghållare för detaljplanelagd och för sitt ändamål upplåten gata anlagt hastighetsdämpande gupp. Av ansökan framgick sålunda att det var fråga om åtgärder som överhuvudtaget inte kunde sägas medföra sådana olovliga besittningsrubbningar eller liknande förfaranden som avses i 4 § första stycket lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Yrkandet i ansökan avsåg sålunda en åtgärd som låg utanför tillämpningsområdet för reglerna om särskild handräckning. Ansökan skall därför inte upptas till prövning i sak.

I.L. bestred ändring och åberopade i huvudsak vad hon hade anfört vid tingsrätten.

Svea hovrätt (1999-09-03, hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Olof Forssberg och hovrättsrådet Robert Schött, referent) avslog överklagandet.

Hovrätten anförde följande.

Stockholms stad har upplyst att staden i egenskap av väghållare för detaljplanelagd och för sitt ändamål upplåten gata anlagt hastighetsdämpande asfaltsgupp på bl.a. Orrspelsvägen i Bromma. Staden är ägare till gatumarken. I.L. har till grund för sin ansökan om särskild handräckning att ta bort samtliga av staden anlagda gupp på Orrspelsvägen åberopat bl.a. att hon som ägare till en fastighet på Björkrisvägen - som är en gata som ansluter till bl.a. Orrspelsvägen - lider intrång genom att ut- och infart till fastigheten försvårats till följd av guppen.

Enligt 4 § första stycket lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning kan särskild handräckning beviljas dels när sökandens besittning egenmäktigt rubbas, dels när utövningen av sökandens rätt till viss egendom olovligen hindras på något annat sätt. Föreskrifterna motsvarar i allt väsentligt vad som tidigare gällde enligt 191 § i 1877 års utsökningslag och praxis i anslutning därtill (se Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl., s. 400 ff.).

Det förändrade förhållande I.L. önskar genomdriva efter en summarisk prövning genom handräckning är i fråga om det bakomliggande rättsförhållandet - grundat på ett påstående om att stadens åtgärd att anlägga hastighetsbegränsande gupp utgör ett olovligt intrång i hennes rätt som nyttjare av gatan för ut- och infart till fastigheten - sådant att hon kan få prövat i den ordning som är föreskriven för tvistemål i allmänhet. Mot bakgrund av detta föreligger förutsättningar enligt lagen om betalningsföreläggande och handräckning att pröva I.L:s ansökan om särskild handräckning. Det har alltså ålegat kronofogdemyndigheten att pröva hennes ansökan. Tingsrättens beslut att återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten för fortsatt behandling är därför riktigt.

Målnummer ÖÄ 2659/99

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1999-09-03
Målnummer
ÖÄ2659-99
Lagrum
4 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning
Rättsfall
NJA 1984 s. 19
Litteratur
Häggman, Betalningsföreläggande och handräckning, 4:e uppl., s. 36 ff
L. Heuman, Specialprocess, 4:e uppl., s. 64 f.
Sökord
Handräckning
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation