lagen.nu

RH 1998:64

Fråga om en person, som har ådragit sig skulder till följd av bl.a. spelberoende och som helt saknat försäkringsskydd, med hänsyn till sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft en rättsskyddsförsäkring. - Hinder har inte ansetts föreligga mot att bevilja rättshjälp.

I en ansökan om betalningsföreläggande yrkade M.S. förpliktande för M.A. att till honom betala 85 000 kr jämte ränta och ersättning för kostnader. Som grund för yrkandet åberopades ett skuldebrev. Kronofogdemyndigheten meddelade utslag och biföll M.S:s talan. M.A. ansökte om återvinning vid Jakobsbergs tingsrätt och bestred M.S:s yrkanden.

M.A. ansökte om rättshjälp med biträdesförordnande. Av ansökan framgick att M.A. hade en årsinkomst om 190 000 kr och att hon var försörjningspliktig mot ett barn. Hon hade också en skuld om 11 000 kr till sin arbetsgivare. M.A. uppgav vidare att hon varken hade rättsskyddsförsäkring eller några andra försäkringar.

Jakobsbergs tingsrätt (1998-02-27, rådmannen Agneta Claesson Norell) avslog M.A:s ansökan om rättshjälp med följande motivering.

M.A. har uppgett att hon saknar försäkringar. Inkomstgränsen för att rättshjälp skall beviljas är 220 000 kr per år. Den som har inkomster som ligger nära eller inom hälften av den ekonomiska avgränsning som berättigar till rättshjälp skall normalt anses ha förmåga att försäkra sig. M.A:s i ansökan uppgivna inkomst ligger, även sedan avdrag gjorts för kostnader för underhåll till barn, inom den gräns där hon bör anses vara skyldig att hålla sig försäkrad. Det har beträffande angelägenhetens art och betydelse för M.A. inte framkommit sådana särskilda skäl som innebär att rättshjälp ändå bör beviljas henne. M.A:s ansökan om rättshjälp skall därför lämnas utan bifall.

M.A. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle bifalla hennes ansökan om rättshjälp.

Domstolsverket (DV) bestred ändring.

M.A. anförde i hovrätten bl.a. följande.

Hon har en inkomst om 190 000 kr per år och är försörjningsskyldig gentemot ett barn. Om man ser endast till dessa förhållanden kan det med fog ifrågasättas om hon inte borde ha haft en rättsskyddsförsäkring. Anledningen till att hon likväl har saknat såväl rättsskyddsförsäkring som andra försäkringar är att hon i själva verket lever på en ekonomisk nivå som långt ifrån motsvarar den årsinkomst hon har. Hon led under lång tid av ett spelberoende, som hon inte förmådde ta sig ur. Hon drog under denna tid på sig stora skulder, vilka var hänförliga främst till spelberoendet men också till en misslyckad lägenhetsförsäljning. Under 1997 fick hon hjälp med att ta sig ur sitt beroende. Tillsammans med socialförvaltningen och den dåvarande arbetsgivaren gjorde hon upp en plan för att kunna betala tillbaka sina skulder. Denna plan, ett slags frivillig skuldsanering, har hon följt under hela 1997 och hittills under 1998. Planen innebär att hon får 1 600 kr per månad för hyra och 500 kr per vecka för andra utgifter. Resten av nettolönen, drygt 6 000 kr, används genom arbetsgivarens försorg till att betala av på skulderna. Hon har på detta sätt kunnat reducera sina skulder till i ansökan angivna 11 000 kr.

Socialförvaltningen har som ett led i sitt bistånd träffat ett så kallat stödavtal med kontrakt med henne. Med stöd av detta avtal hyr hon ett rum av socialförvaltningen till subventionerad hyra. Bostaden är en så kallad träningslägenhet. Hyrestiden är begränsad men har förlängts till hösten 1998. Hennes bohag består av en säng och några andra föremål tillhörande det allra nödvändigaste. Att bohaget är så begränsat sammanhänger med att hon lämnades i det närmaste lottlös efter upplösning av ett tidigare samboförhållande. Den egendom hon trots allt har saknar egentligt värde. Det kan inte vara rimligt att en person som på detta sätt inte har något hem i verklig mening och av egentligt värde ändå måste ha en hemförsäkring. Därtill har hon levt med ett ekonomiskt utrymme som inte har medgivit några utgifter för försäkringspremier. Det kan därför inte med hänsyn till hennes ekonomiska och personliga förhållanden krävas att hon skall ha något försäkringsskydd. Eftersom även övriga förutsättningar för rättshjälp är uppfyllda skall hennes ansökan bifallas.

DV anförde bl.a. följande.

Vid tillämpning av 9 § rättshjälpslagen är det tre typer av omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av om den rättssökande borde ha haft ett rättsskydd. När det gäller försäkringsskydd i övrigt är syftet att personer som har en försäkring, men som har valt bort rättsskyddsmomentet, skall omfattas av bestämmelserna. M.A. saknar såväl hemförsäkring som övrigt försäkringsskydd. Hon har således inte medvetet valt bort rättsskyddsdelen i sin hemförsäkring.

Den andra omständigheten som skall beaktas är den rättssökandes ekonomiska förhållanden. Av förarbetena framgår att personer som är relativt välbeställda och lever under ordnade förhållanden med hänsyn till sina ekonomiska och personliga förhållanden skall anses ha förutsättningar att försäkra sig. Den som har sådana ekonomiska förhållanden att inkomsterna ligger nära eller inom övre hälften av den ekonomiska avgränsning som berättigar till rättshjälp skall normalt anses ha förmåga att försäkra sig. M.A. har uppgivit att hon har en bruttointäkt av tjänst om 190 000 kr och är underhållsskyldig för ett barn. Efter avdrag med 15 000 kr för ett barn har hon ett ekonomiskt underlag på drygt 175 000 kr.

Enligt 38 § andra stycket rättshjälpslagen finns det möjlighet att jämka ett ekonomiskt underlag om den rättssökandes betalningsförmåga är väsentligen ökad eller nedsatt på grund av ett förmögenhetsinnehav eller skuldsättning eller annan särskild omständighet. Den beräknade årsinkomsten skall då jämkas genom att skäligt belopp läggs till eller dras ifrån. Trots att vissa hänsyn bör tas till M.A:s skuldbörda anser DV att det ekonomiska underlaget ändå betydligt överstiger den gräns då man skall anses ha förmåga att kunna betala för ett försäkringsskydd. Att M.A. på grund av sitt eget handlande faktiskt har levt på en lägre standard än vad hennes inkomst synes ge möjlighet till är inte någonting som kan beaktas vid denna bedömning. M.A. borde således, trots den situation hon befinner sig i, ha prioriterat den kostnad det innebär att ha ett försäkringsskydd.

Den tredje omständigheten som skall bedömas vid "borde-regeln" är den rättssökandes personliga förhållanden. Bestämmelsen tar sikte på personer som inte har något hem eller som nyligen har skaffat sig en bostad, t.ex. efter en anstaltsvistelse. Det uppställs ingen tidsgräns när en person skall anses ha haft tid att ordna sina förhållanden efter att ha skaffat sig en bostad utan en bedömning får ske i varje enskilt fall när en person skall anses ha bort försäkra sig. Av överklagandet framgår att M.A. har en bostad och även innehar ett visst bohag. Med hänsyn härtill anser DV att hon borde ha haft ett försäkringsskydd även på denna grund.

Frågan är slutligen om det föreligger särskilda skäl enligt 9 § andra stycket rättshjälpslagen att ändå bevilja M.A. rättshjälp. Den aktuella angelägenheten är enligt DV inte av den karaktären att det vore stötande att inte bevilja M.A. rättshjälp. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.

Svea hovrätt (1998-09-09, hovrättslagmannen Arvid Sanmark, hovrättsrådet Ragnar Lindgren och tf. hovrättsassessorn Thomas Johansson, referent) biföll M..A:s överklagande och beviljade henne rättshjälp. Hovrätten anförde i sitt beslut bl.a. följande.

Rättshjälpslagen (1996:1619), vilken är tillämplig i målet, har inneburit en genomgripande och principiell omdaning av rättshjälpsförmånen genom att denna har gjorts generellt subsidiär till rättsskydd genom försäkring. I 9 § första stycket rättshjälpslagen (RHL) stadgas sålunda att rättshjälp inte får beviljas om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. Vidare föreskrivs i stadgandets andra stycke att om den rättssökande saknar rättsskydd enligt första stycket men med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft ett sådant skydd, får rättshjälp beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse för den rättssökande.

I motiven till det aktuella stadgandet har uttalats att ett sätt att säkerställa en fortsatt hög anslutningsgrad till rättsskyddsförsäkringarna är att utforma bestämmelserna så att rätten till rättshjälp knyter an till den rättssökandes försäkringsskydd i övrigt; den som har en hemförsäkring eller motsvarande försäkringsskydd men väljer bort rättsskyddsmomentet bör inte beviljas rättshjälp (prop. 1996/97:9 s. 99). Enligt motiven bör rättshjälp inte heller komma i fråga för personer som helt och hållet har avstått från försäkringsskydd men som har haft möjlighet att skaffa ett sådant (a. prop. s. 99). Som DV har anfört i sitt yttrande uttalas även i förarbetena att den som har sådana ekonomiska förhållanden att inkomsterna ligger nära eller inom övre hälften av den ekonomiska avgränsning som berättigar till rättshjälp skall normalt anses ha förmåga att försäkra sig (a. prop. s. 209).

Av utredningen i målet framgår att M.A. saknar försäkringsskydd som omfattar den rättsliga angelägenhet för vilken hon sökt rättshjälp. Frågan är då om hon borde ha haft ett sådant försäkringsskydd.

M.A. saknar såvitt framgår av utredningen försäkringsskydd överhuvudtaget. Som DV har konstaterat i sitt yttrande har M.A. således inte medvetet valt bort rättsskyddsmomentet i hemförsäkringen. Hon har därför inte på den grunden bort ha ett rättsskydd.

Hovrätten tar härefter till bedömning upp frågan om M.A. med hänsyn till sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft ett rättsskydd. En särskild fråga vid denna prövning är hur de båda bedömningsgrunderna ekonomiska, respektive personliga förhållanden förhåller sig till varandra. Lagtextens utformning ger närmast uttryck för att rättsföljden, dvs. att rättshjälp nekas på grund av att den rättssökande borde ha haft ett rättsskydd, inträder först om de ekonomiska förhållandena tillsammans med den sökandes personliga förhållanden ger vid handen att ett sådant skydd borde ha funnits. Enligt hovrättens mening är det lämpligt att vid tillämpningen av 9 § andra stycket RHL göra en samlad bedömning av den rättssökandes ekonomiska och personliga förhållanden. Vid sin prövning i denna del gör hovrätten följande överväganden.

M.A. har en relativt god årsinkomst, 190 000 kr, och en relativt begränsad försörjningsbörda. Hon har emellertid gjort gällande att hon under en viss tid har haft en betydande skuldsättning. Hur stora hennes skulder har varit är inte klarlagt. Hovrätten godtar dock hennes uppgift att hon i det vällovliga syftet att bli skuldfri har träffat en överenskommelse med sina fordringsägare och till följd av denna månatligen amorterat ganska betydande belopp. De belopp som har reserverats för hennes egen del har varit begränsade.

Vad beträffar M.A:s personliga förhållanden framgår av hennes redogörelse att hon under cirka ett år har levt under socialt mycket pressande förhållanden och att hon under denna tid har fått hjälp och stöd av socialförvaltningen med bl.a. bostad. Hennes bohag och övriga tillgångar synes vara av ringa värde. Detta tycks vara en direkt följd av hennes nyssnämnda situation och att hon nyligen har genomgått en separation. Det kan ifrågasättas om M.A. har ett hem i ordets egentliga mening. Även om hon har hamnat i denna belägenhet på grund av en i viss mån särpräglad omständighet, nämligen de ekonomiska följderna av hennes spelberoende, vilken inte omnämns i förarbetena till rättshjälpslagen, liknar hennes förhållanden i övrigt väl de som beskrivs i förarbetena (a. prop. s. 99) och som anges utgöra sådana personliga förhållanden under vilka den rättssökande inte borde ha haft rättsskydd.

Vid en samlad bedömning anser hovrätten att M.A. har levt under sådana ekonomiska och personliga omständigheter att det inte rimligen har kunnat krävas av henne att hon har skaffat sig ett rättsskydd. Bestämmelsen i 9 § andra stycket RHL utgör således inte i detta speciella fall hinder mot att bevilja M.A. rättshjälp. Inte heller föreligger i övrigt något hinder mot att bifalla hennes rättshjälpsansökan.

Målnummer Ö 1375/98

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1998-09-09
Målnummer
Ö1375-98
Lagrum
9 § rättshjälpslagen (1996:1619)
Rättsfall
RH 1998:26
Litteratur
Prop. 1996/97:9 s. 98 f och s. 209 f
Renfors o.a., Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd, Stockholm, 1998, s. 59 ff.
Sökord
Rättshjälp
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation