lagen.nu

RH 1995:79

I ett dispositivt tvistemål har endast ett av kärandens båda yrkanden bifallits. Domen har inneburit att en av svaranden gjord invändning om kvittningsgill motfordran - uppgående till väsentligt högre belopp än kärandens yrkanden - ogillats. Fråga om fördelningen av rättegångskostnadsansvaret, särskilt med tanke på den i målet gjorda kvittningsinvändningen.

T. och T.E. Handelsbolag (handelsbolaget) ansökte vid Stockholms tingsrätt om stämning på M.O.C. Mode Cordinator Aktiebolag (MOC-bolaget) med yrkande att MOC-bolaget skulle förpliktas att till handelsbolaget utge 61 264 kr jämte ränta.

Handelsbolagets talan avsåg två olika fullgörelseyrkanden; ett om 49 294 kr och ett om 11 970 kr. Handelsbolaget åberopade som grund för det förstnämnda yrkandet att bolaget till följd av ett uppdragsavtal med MOC-bolaget utfört arbeten i samband med ombyggnad av en MOC-bolaget tillhörig fastighet. Som grund för yrkandet avseende 11 970 kr anförde handelsbolaget att bolaget haft vissa kostnader för av parterna gemensamt ägda hästar.

MOC-bolaget bestred yrkandet om 49 294 kr men medgav i och för sig betalningsskyldighet avseende beloppet 11 970 kr.

MOC-bolaget åberopade som grund för bestridande av det större beloppet att något uppdragsavtal för den i målet aktuella perioden inte förelegat samt, i andra hand, att arbete i påstådd omfattning inte utförts av handelsbolaget.

MOC-bolaget anförde som grund för bestridande av betalningsskyldighet avseende beloppet 11 970 kr att bolaget hade en kvittningsgill motfordran eftersom handelsbolaget brutit ett mellan parterna ingånget avtal om familjehemsplacering vilket vållat MOC-bolaget skada motsvarande ett belopp om 576 000 kr. Handelsbolaget bestred att någon kvittningsgill motfordran förelåg. Handelsbolaget anförde att bolaget inte varit avtalspart i avtalet avseende familjehemsplacering, att handelsbolaget under inga förhållanden varit vårdslöst samt att MOC- bolaget i vart fall inte lidit någon skada.

Målet avgjordes efter huvudförhandling. Förhör under sanningsförsäkran ägde rum med partsföreträdare på bägge sidor i målet. Vidare åberopade vardera parten ett vittnesförhör. Parterna åberopade därutöver skriftlig bevisning.

Stockholms tingsrätt (1995-02-08, rådmännen Stina Lagergren, referent, Thore Brolin och Ulla Bergendahl) lämnade handelsbolagets yrkande avseende 49 294 kr utan bifall, ogillade kvittningsinvändningen samt förpliktade MOC-bolaget att till handelsbolaget utge 11 970 kr jämte ränta. Tingsrätten förordnade vidare att vardera parten skulle bära sina rättegångskostnader.

Tingsrätten anförde under rubriken Rättegångskostnader följande.

Visserligen har handelsbolaget vunnit endast en femtedel av yrkat belopp. MOC-bolagets kvittningsinvändning har emellertid avsett ett belopp om över en halv miljon kronor. Aven om kvittningsinvändningen i jämförelse med käromålet tagit mindre tid i anspråk under målets handläggning, har kvittningsinvändningen dock orsakat inte ringa arbete för handelsbolaget att bemöta påståendena om förekomsten av kvittningsgill motfordran till avsevärt belopp. Då MOC-bolaget inte visat att den påstådda motfordran föreligger, skall den - som ovan nämnts - lämnas utan bifall. På grund av dessa överväganden är det skäligt att var part bär sin rättegångskostnad.

Rådmannen Thore Brolin var skiljaktig beträffande fördelningen av rättegångskostnaderna och anförde:

I målet har handelsbolaget vunnit framgång med en femtedel av sin talan. I målet har emellertid MOC-bolaget kvittningsvis yrkat prövning av en motfordran om 576 000 kr. Fråga har därvid uppstått om detta motkrav skall påverka fördelningen av rättegångskostnader.

Handelsbolaget har alltså vunnit framgång med yrkandet allenast till en del. Eftersom rättegångskostnaderna inte kan fördelas på olika delar av processen, skall fördelningen göras efter en i princip matematisk beräkning av utgången i målet (se rättsfallet NJA 1973 s. 623). Eftersom det föreligger endast ett yrkande i målet kan prövningen inte ske från den utgångspunkten som anges i 18 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken, dvs. att det föreligger flera yrkanden och parterna vinna ömsom. Lydelsen av andra stycket talar i stället med styrka för att fördelningen i målet skall göras med utgångspunkt från det enda yrkande som finns i målet. Inte heller föreligger någon möjlighet att fördela rättegångskostnader efter vad som rent allmänt framstår som skäligt. Handelsbolaget skall därför enligt huvudregeln i 18 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken ersätta MOC-bolaget med tre femtedelar av dess rättegångskostnader (se Lars Welamson i SvJT 1989 s. 530-531).

Till det anförda kan läggas följande. En svarandes motfordringar kan komma att prövas på flera olika sätt i ett mål. Således kan svaranden i genstämning yrka betalt för fordringen. Något tvivel om att ett genstämningsvis framställt yrkande skall beaktas vid bestämmande av rättegångskostnadernas fördelning råder inte. Svaranden kan också få sin motfordran prövad genom att åberopa den kvittningsvis. Detta kan göras på flera olika sätt. T.ex. kan svaranden åberopa att han redan har verkställt kvittning, något som rimligen i kostnadshänseende borde bedömas på samma sätt som en invändning om betalning, dvs. om kvittningen godkänns till endast en viss del, saknar det överskjutande beloppet betydelse för rättegångskostnadernas fördelning. Svaranden kan också - som i vårt fall - åberopa motfordringen som en i andra hand angiven grund för bestridandet. Om kärandens yrkande lämnas utan bifall på den i första hand åberopade grunden, kommer den kvittningsvis åberopade fordringen inte att prövas i målet, alternativt endast till viss del. Svaranden kan också välja att åberopa flera motfordringar till grund för bestridandet (tingsrätten kan då vara bunden av den ordning i vilken motfordringarna har åberopats) varvid en eller flera motfordringar kan anses vara användbara för kvittning. Exemplen på hur kvittningsgilla motfordringar kan åberopas kan varieras ytterligare, t.ex. att svaranden i första hand åberopar att kvittning har skett och i andra hand att kvittning skall ske i målet.

Vid en diskussion angående fördelningen av rättegångskostnader i mål där kvittningsinvändning förekommer bör beaktas att invändningen utgör endast ett försvarsmedel i processen. Det ligger nära till hands att anta att invändningen därför i kostnadshänseende skall behandlas som övriga bestridandegrunder. Vidare torde det vara uteslutet att till någon del beakta den eller de kvittningsgilla motfordringarna om de inte kommer till prövning i målet; vore så fallet, skulle det saknas anledning för svaranden att inte yrka betalt genstämningsvis där detta är möjligt. Slutligen bör reglerna enligt min mening utformas enkelt och klart, vilket talar för att alla kvittningsinvändningar bedöms lika; att fördelningen skulle vara beroende av huruvida kvittning redan har skett eller skall ske i målet vore orimligt.

Också av dessa skäl skall enligt min mening ett åberopande av en kvittningsgill motfordran inte påverka rättegångskostnadernas fördelning på annat sätt än andra bestridanden. Att kvittningsinvändningen skall beaktas vid beräkning av tvisteföremålets värde enligt 1 kap. 3 a § rättegångsbalken, saknar enligt min mening betydelse vid

bestämmande av rättegångskostnadernas fördelning. Som angetts ovan svarar denna utgång också bäst mot lydelsen av 18 kap. 4 § rättegångsbalken.

Mot bakgrund av ovanstående anser jag att rättegångskostnaderna i detta mål skall fördelas i enlighet med den ovan angivna huvudregeln. Vad MOC- bolaget yrkat ersättning för beträffande rättegångskostnader, 65 938 kr, är skäligt. Handelsbolaget skall således förpliktas att ersätta MOC- bolaget för dess rättegångskostnader med tre femtedelar av yrkat belopp eller 39 563 kr.

MOC-bolaget överklagade beslutet om fördelningen av rättegångskostnaderna och yrkade att hovrätten skulle förplikta handelsbolaget att ersätta MOC-bolaget för dess rättegångskostnader vid tingsrätten med yrkat belopp, 65 938 kr, eller, i andra hand, för fyra femtedelar av dessa kostnader, dvs. 52 750 kr.

Som grund för sitt överklagande i hovrätten anförde MOC-bolaget att rättegången till sin helt övervägande del behandlat en av handelsbolaget utfärdad faktura om 49 294 kr beträffande vilken handelsbolaget inte vunnit någon framgång. Vad MOC-bolaget tappat torde således - menade bolaget - endast vara av ringa betydelse, eftersom betalningsskyldighet i och för sig medgivits avseende beloppet 11 970 kr. Under hänvisning till 18 kap. 4 § rättegångsbalken hävdade MOC-bolaget att det borde erhålla full ersättning för sina kostnader i tingsrätten. I andra hand gjorde MOC-bolaget gällande att en matematisk fördelning av yrkat belopp i förhållande till domslutet ger vid handen att MOC-bolaget skall tillerkännas 4/5 av de totala rättegångskostnaderna.

Handelsbolaget bestred ändring och anförde att bolaget med anledning av MOC-bolagets kvittningsyrkande måst lägga ned arbete på att ta fram grunder, omständigheter och bevisning rörande avtalet om familjehemsplacering m.m. Det framstår därför som verklighetsfrämmande att göra någon annan bedömning vad avser rättegångskostnaderna än den som tingsrätten gjort.

Svea hovrätt (1995-09-08, hovrättslagmannen Lars Eklycke, hovrättsrådet Hans Palmcrantz referent, samt t.f. hovrättsassessorerna Karin Kussak och Anders Eka) ändrade tingsrättens beslut och förpliktade handelsbolaget att till MOC-bolaget utge ersättning för dess rättegångskostnader i tingsrätten med 38 203 kr jämte ränta. I sina skäl anförde hovrätten följande.

I målet har två yrkanden från handelsbolaget prövats. Handelsbolaget har därvid förlorat såvitt avser yrkandet om 49 294 kr jämte ränta men vunnit såvitt avser yrkandet om 11 970 kr jämte ränta. Genom att bifalla det senare yrkandet har tingsrätten ogillat en kvittningsinvändning avseende skadestånd om 576 000 kr.

Tingsrätten har funnit skäligt att låta vardera parten bära sin rättegångskostnad.

En av tingsrättens ledamöter har i en skiljaktig mening fördelat kostnadsansvaret utifrån hur mycket av det totalt yrkade beloppet som handelsbolaget vunnit. En sådan, rent matematisk, beräkning har lett till slutsatsen att handelsbolaget, som vunnit ungefär en femtedel av yrkat belopp, skall ersätta MOC-bolaget dess rättegångskostnader med tre femtedelar av yrkad kostnadsersättning.

Det sistnämnda tillvägagångssättet är ett av de sätt som enligt 18 kap. 4 § rättegångsbalken kan utnyttjas för bestämmande av rättegångskostnadernas fördelning i situationer där det föreligger flera yrkanden till bedömning och parterna vunnit ömsom. Metoden förutsätter att de yrkanden som orsakat kostnader i målet kan värderas och därmed jämföras. Tingsrättens dom innebär - förutom en prövning av fullgörelseyrkandena - även att MOC-bolagets kvittningsinvändning har ogillats. Domen betyder därför att det blivit rättskraftigt avgjort att någon motfordran i det hänseende som påståtts inte föreligger. Eftersom motfordringen angetts till ett betydligt högre belopp än handelsbolagets huvudfordran, innebär tingsrättens dom att handelsbolaget framdeles kan freda sig mot ytterligare krav från MOC-bolagets sida med anledning av den påstådda motfordringen. Det kan därför hävdas att handelsbolaget har vunnit mer än vad som följer av en rent beloppsmässig jämförelse mellan de båda ovannämnda fullgörelseyrkandena. Detta förhållande talar emot att en matematisk beräkning utifrån enbart utgången i fråga om dessa yrkanden används vid fördelningen av rättegångskostnaderna i fall av förevarande slag.

Om svaranden mot kärandens yrkande riktat en motfordran som väsentligt överstiger det av käranden yrkade beloppet, kan en fördelning av kostnadsansvaret i enlighet med det berörda tillvägagångssättet vidare i vissa fall leda till mindre rimliga resultat. Härvid skall särskilt framhållas den handlingsdirigerande funktion som fördelningen av rättegångskostnadsansvaret anses ha (se bl.a. Ekelöf, Rättegång III, 7 uppl., s. 180 ff). Om svaranden skulle tillåtas att - utan risk för påverkan på kostnadsfördelningen - rikta hur stora och omfattande motfordringar som helst mot ett jämförelsevis obetydligt och kanske i sig ostridigt yrkande från kärandens sida, skulle detta medföra att den handlingsdirigerande funktionen helt sattes ur spel. Detta förhållande blir än mer tydligt i den situationen att svaranden genom sin kvittningsinvändning påverkar beräkningen av tvisteföremålets värde enligt 1 kap. 3 a § rättegångsbalken (NJA 1983 s. 487). I detta sammanhang styr kvittningsinvändningen inte endast vilka rättegångskostnader som är ersättningsgilla i målet, utan även de regler som rör målets handläggning, rättens domförhet samt domens överklagbarhet.

Å andra sidan synes det inte vara en framkomlig väg att vid fördelningen av rättegångskostnaderna betrakta en kvittningsinvändning som fullt ut jämförbar med ett yrkande framställt i ett genkäromål.

De olägenheter som i fall av förevarande slag är förenade med att fördela rättegångskostnaderna enbart efter storleken av fullgörelseyrkandena leder enligt hovrätten till att domstolen i största möjliga mån bör sträva efter att - i enlighet med den regel som finns i 18 kap. 4 § rättegångsbalken - fastställa hur kostnaderna fördelar sig på olika i målet behandlade frågor och därefter fördela kostnadsansvaret med beaktande av vem som kan sägas ha vunnit beträffande skilda frågor.

En sådan uppdelning kan sägas ha fog för sig även av det skälet att åberopandet av en motfordran regelmässigt innebär att det i målet förs in omständigheter som ligger helt utanför dem som käranden åberopat till stöd för sin talan.

Vid en bedömning av förevarande mål i enlighet med de anförda utgångspunkterna kan till en början slås fast att det endast är två frågor som över huvud taget kan anses ha medfört några kostnader av betydelse, nämligen yrkandet om 49 294 kr samt frågan om motfordringens existens; betalningsskyldigheten i och för sig för de yrkade 11 970 kr har inte varit föremål för tvist. En genomgång av tingsrättens akt ger vid handen att bevisningen i målet till övervägande del kan hänföras till yrkandet om 49 294 kr men att delar av den muntliga bevisningen - förhören under sanningsförsäkran - även synes ha avsett frågan om motfordringens existens. Dessa förhållanden samt vad som i övrigt kan utläsas av handlingarna i målet medför enligt hovrättens mening att det finns anledning att utgå från att kostnaderna till en omfattning av omkring tre fjärdedelar varit hänförliga till yrkandet om 49 294 kr och till cirka en fjärdedel till frågan om motfordringens existens. Förstnämnda fråga har MOC vunnit och detta bolag bör därför ha rätt till ersättning för sina kostnader med tre fjärdedelar. Frågan om motfordringens existens har vunnits av handelsbolaget, som följaktligen bör vara berättigat till ersättning för sina kostnader med en fjärdedel.

En fördelning enligt detta synsätt leder till att handelsbolaget skall utge ersättning till MOC-bolaget för dess rättegångskostnader med (49 453 - 11 250 =) 38 203 kr.

Vid denna utgång - som innebär att MOC-bolaget till ungefär hälften har vunnit framgång med sitt yrkande i hovrätten - bör vardera parten svara för sin rättegångskostnad här.

Målnummer Ö 847/95

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1995-09-08
Målnummer
Ö847-95
Lagrum
18 kap. 4 § rättegångsbalken
Litteratur
Sökord
Rättegångskostnad
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

RH 2012:84: Är avsaknad av förråd som påståtts tillhöra en bostadsrättslägenhet ett sådant fel som berättigar köpare till prisavdrag från köpeskillingen? Hur ska värdet av avsaknaden av ett förråd beräknas?...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation