lagen.nu

RH 1995:134

Narkotikabrott. Fråga om rubricering av och påföljd vid upprepade innehav av heroin.

Åklagaren yrkade vid tingsrätten ansvar å S.N. för narkotikabrott med följande gärningsbeskrivning: S.N. har våren/sommaren 1995 i Göteborg olovligen innehaft och brukat mindre mängder heroin, som är narkotika, varav hon köpt inalles 1,1 gram av C.M..

Sanda N erkände att hon olovligen innehaft och brukat heroin vid sammanlagt fem tillfällen under den med åtalet angivna tiden. Hon erkände att hon vid tre tillfällen köpt sammanlagt 0,5 gram heroin av C.M.. Hon uppgav vidare sammanfattningsvis: Hon började missbruka heroin när hon bodde i USA. Sedan hon under våren 1995 flyttat tillbaka till Sverige har hon bara använt heroin vid ett fåtal tillfällen. Hon har köpt och fått heroin några gånger. Hon har aldrig vid något tillfälle köpt större mängd än 0,2 gram, vilket räcker för en helkväll eller några dagar. Vid tre tillfällen har hon köpt sammanlagt 0,5 gram heroin av C.M..

Göteborgs tingsrätt (1995-09-19, rådmannen Håkan Ernström samt nämndemännen Roger Hedlund, Hans Fejde och Gunnel Ryden) dömde S.N. för narkotikabrott till skyddstillsyn med föreskrift att hon skulle underkasta sig den vård mot sitt narkotikamissbruk som frivårdsmyndigheten bestämde.

Tingsrätten fann gärningen med hänsyn till heroinets farlighet vara att bedöma enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64). Såvitt avsåg påföljden anförde tingsrätten: S.N. förekommer inte i kriminalregistret. Det har inte gjorts någon personundersökning beträffande henne. S.N. har uppgivit angående sina personliga förhållanden: Hon har på eget initiativ påbörjat en öppenvårdskontakt med Narkonons mottagning på Mellangatan i Göteborg. Hon deltar där i samtalsterapi ett par gånger i veckan. Denna kontakt påbörjades när hon kom till Göteborg under våren 1995 och pågår fortfarande. Hon upplever att kontakten är till god hjälp. Hon studerar på heltid på KomVux för att få gymnasiekompetens.

Det narkotikabrott som S.N. gjort sig skyldig till är av den arten att brottet i och för sig motiverar ett fängelsestraff. Med beaktande av att hon frivilligt påbörjat en öppenvårdskontakt för att komma tillrätta med sitt missbruk samt att hon påbörjat studier finner tingsrätten att skyddstillsyn kan antas bidra till att S.N. avhåller sig från fortsatt brottslighet. Det föreligger därmed tillräckligt starka skäl att döma S.N. till skyddstillsyn. Hon bör därjämte meddelas föreskrift att underkasta sig den vård mot sitt narkotikamissbruk som frivårdsmyndigheten bestämmer.

S.N. överklagade domen med yrkande att hovrätten skulle bestämma påföljden till böter.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten för Västra Sverige (1995-12-20, hovrättsråden Sigvard Helin och Bengt von Reis, referent, hovrättsassessorn Katarina Wingård samt nämndemännen Tore Kristiansson och Elsie Feldert) ändrade endast på så sätt tingsrättens dom att gärningarna bedömdes som narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen.

I domskälen anförde hovrätten:

Genom tingsrättens dom är klarlagt att S.N. under den tid åtalet avser vid upprepade tillfällen för eget bruk innehaft heroin.

I hovrätten har S.N. hörts på nytt. Hon har därvid gjort följande tillägg i förhållande till hennes i tingsrättens dom återgivna utsaga: Under tiden från februari 1995 till polisen ingrep mot henne under slutet av augusti månad 1995 har hon vid sammanlagt fem tillfällen förvärvat heroin. Hon uppskattar mängden till 0,1-0,2 gram per inköpstillfälle.

Den nu gällande lydelsen av 2 § narkotikastrafflagen trädde i kraft den 1 juli 1993. Genom lagändringen upphävdes bland annat bestämmelsen att påföljden för eget bruk av narkotika skulle vara enbart böter. I förarbetena (prop. 1992/93:142, s. 15 ff.) uttalade sig departementschefen för en sänkning av de i praxis gällande övre mängdgränserna för ringa narkotikabrott avseende innehav för eget bruk av cannabisharts och amfetamin. Vidare uttalades att utrymmet för att tillämpa det ringa brottet när det gällde så farliga beroendeframkallande preparat som kokain och heroin borde vara ytterst litet och att ett sådant brott inte borde bedömas som ringa annat än vid enstaka innehav av en helt obetydlig mängd. Beträffande den ändring som innebar att påföljden för ringa brott ändrades från enbart böter till böter eller fängelse i högst sex månader sades att vägande skäl talade för en mer differentierad påföljdspraxis, men att huvudregeln dock alltjämt borde vara att eget bruk skall bestraffas med böter. Det angavs också att det blev möjligt att döma till en påföljd, som innefattar behandling av missbruket, genom att införa fängelse i straffskalan för eget bruk av narkotika.

Annat har inte visats än att S.N. innehaft den av henne angivna mängden narkotika i syfte att själv bruka den och att hon inte vid något tillfälle förfogat över en större kvantitet än vad som får anses svara mot en normaldos. Var och en av dessa gärningar bör bedömas som ringa brott. Heroin är starkt beroendeframkallande. S.N:s upprepade innehav bör enligt hovrättens uppfattning ges den betydelsen att påföljden bestäms med utgångspunkt i den del av straffskalan för ringa brott vari fängelse ingår. Därmed saknas skäl att ändra tingsrättens påföljdsbestämning.

Målnummer B 1300/95

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
1995-12-20
Målnummer
B1300-95
Lagrum
2 § narkotikastrafflagen (1968:64)
Litteratur
Prop. 1992/93:142 s. 15 ff.
Sökord
Narkotikabrott
Brottspåföljd
Brottsrubricering
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation