lagen.nu

RH 1994:90

Fråga om en jägare då han sköt en älg gjort sig skyldig till jaktbrott bestående i otillåten användning av bil. Invändning bl.a. att älgen varit skadad, eventuellt genom tidigare skott från annan jägare i jaktlaget.

Åklagaren yrkade vid Lycksele tingsrätt ansvar å B.R. för grovt jaktbrott med följande gärningspåstående: B.R. har uppsåtligen den 24 oktober 1992 vid älgjakt inom Stensunds jaktvårdsområde i Nyåker, Sorsele kommun, skjutit en älgtjur från sin personbil med vilken han även genskjutit och sökt efter djuret. Brottet är att bedöma som grovt då B.R. utfört jakt med otillåten hjälp av bil.

Lycksele tingsrätt (1993-06-16, t.f. lagmannen Kjell Persson samt nämndemännen Dan Frohm, Kurt Hamre och Eje Norberg) dömde B.R. enligt 31 § 1 st, 43 § 2 p samt 44 § 1 st och 2 st 3 p jaktlagen (1987:259) för jaktbrott, som var att anse som grovt, till fängelse två månader.

I tingsrättens dom redovisades utredningen i målet enligt följande.

B.R. har förnekat gärningen. Han har vitsordat att han skjutit den ifrågavarande älgen men förnekat att han påskjutit denna från personbil samt att han genskjutit och sökt efter djuret från bilen.

I tingsrätten har B.R. hörts och på åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med K.R., A.R., E.R. och H-E.L. På B.R:s begäran har vittnesförhör hållits med T.K. och M.L..

Åklagaren har härjämte som bevisning åberopat foton över platsen.

B.R. har berättat bl.a. följande: Han var först placerad vid ett pass vid Olsbäcken under en tid av 20-30 minuter. Under denna tid avlossade E.R. två skott mot en älg men sköt troligtvis bom. Han fick sedan order av H-E.L. att förflytta sig till ett pass vid K.R:s fastighet. Han gick till det anvisade passet men fick efter en stund ånyo order om att förflytta sig, denna gång cirka en kilometer upp mot länsväg 1132 till ett pass vid en elledning. H-E.L. upplyste då om att T.K. påskjutit en älg och att denna sannolikt kunde komma i riktning mot B.R. Han gjorde patron ur och satte sig i bilen för att köra upp mot denna plats. Det började emellertid att knastra i hans kommunikationsradio varför han stannade bilen och klev ur bilen igen. Han gick därefter mot vägen och laddade därvid geväret med två patroner. Efter att han gått 25-30 meter från bilen fick han se en älg komma. Han tyckte att älgen haltade och sköt denna på ett avstånd av 130-140 meter.

K.R. har uppgivit bl.a.: Han hade varit ute och sprungit och var inne i huset då han hörde en bil och såg bromsljus genom badrumsfönstret. Omedelbart därefter hörde han först två skott, sen ett skott till. Han öppnade badrumsfönstret och såg på ett avstånd av cirka 35 meter att B.R. stod tre till fyra meter framför eller snett framför bilen och sköt. Han kunde inte se vad B.R. sköt på. B.R. vände sig därefter om varvid K.R. stängde fönstret för att inte bli sedd. K.R. förflyttade sig till sovrumsfönstret varifrån han kunde se att B.R. efter detta körde upp mot vägen.

A.R. har uppgivit bl.a.: Han satt vid köksfönstret och såg en röd bil köra ner till vändplanen. Föraren gick ner till sjön men kom efter en stund tillbaka och körde iväg med bilen. Sedan bilen kört ett stycke stannade den och han såg mannen kliva ur bilen och stå alldeles vid bildörren samtidigt som det kom två rökpuffar ur geväret som mannen höll i. Han såg detta på cirka 100 meters avstånd.

E.R. har berättat bl.a. följande: Han är jaktledare medan H-E.L. är biträdande jaktledare. H-E.L. som ledde jakten denna dag gav B.R. order om att förflytta sig till K.R:s fastighet. B.R. fick sedan ny order om att förflytta sig 300-400 meter upp till vägskälet vid länsväg 1132. Förflyttningen skulle ske till fots eftersom så skulle ske enligt det PM som gäller för jakten och någon order om annat förflyttningssätt inte hade givits. Han har inte sagt något till B.R. om att T.K. påskjutit en älg och visste inget om detta förrän jakten avbrutits med anledning av att B.R. fällt den nu aktuella älgen.

H-E.L. har uppgivit bl.a.: Han placerade tillsammans med E.R. ut jägarna på de olika passen. Eftersom det blev för mycket folk på ett ställe gav han B.R. order om att förflytta sig till området vid älven vid K.R:s fastighet. Han gav sedan order till B.R. att gå upp till vägen, cirka 300 meter, eftersom han trodde att det fanns större möjlighet att älg kunde komma att gå över där. Han sade inte till B.R. att denne skulle förflytta sig till passet vid elledningen. Han fick först sedan jakten avbrutits med anledning bl.a. av att B.R. fällt en älg höra att T.K. påskjutit en älg. Han hörde inte heller någon annan yttra något om denna påskjutning via kommunikationsradion före det att älgjakten avbrutits.

T.K. har berättat bl.a. följande: Han satt på sitt pass då han hörde två skott, slog på radion och hörde att det var P.E. som skjutit en älg. Det kom därefter två älgar i full fart i den riktning där han satt. Han sköt två skott och trodde att i vart fall ett av dessa träffade. Han slog på radion och meddelade att han påskjutit en älg, dock utan att ange i vilken riktning som älgen sprang. Därefter slog han av radion igen. Han vet inte om han fick något svar på meddelandet. Han såg inte att älgen "markerade" skottet och såg inte heller några blodspår efter denna.

M.L. har berättat bl.a.: De första skotten som avlossades denna morgon kom från E.R. som avlossade två skott nästan omedelbart efter det att jakten inletts. T.K. meddelade senare på radion att han påskjutit en älg som markerat skott. Han fick dock inte älgen. T.K. ropade till E.R. på radion och hon hörde att E.R. svarade. Själv sköt hon en älg efter det att B.R. skjutit sin älg.

Tingsrätten anförde i sin bedömning följande:

Tingsrätten finner genom utredningen att följande är utrett i målet. K.R. och A.R. har lämnat vittnesmål som är både sammanhängande och detaljerade. De båda vittnesmålen är i väsentliga avseenden överensstämmande, dock alls inte på sådant sätt att det finns anledning anta att berättelserna inte skulle stå i överensstämmelse med vad som faktiskt inträffat. Det finns mot bakgrund av det anförda ingen anledning att ifrågasätta riktigheten i de uppgifter som K.R. och A.R. lämnat.

De uppgifter som övriga vittnen lämnat ger en oklar bild av vad som i övrigt förevarit. Det kan dock till en början konstateras att varken jaktledaren E.R. eller biträdande jaktledaren H-E.L., vilken denna dag hade ansvaret för jakten, bekräftat uppgifterna om att de skulle ha känt till att T.K. påskjutit en älg innan B.R. sköt den nu aktuella älgen. Tvärtom har de båda uppgivit att de fick reda på detta först efter det att B.R. skjutit älgen. Det finns enligt tingsrättens mening ingen rimlig anledning till varför de skulle förneka att de mottagit sådant meddelande, om så verkligen varit fallet. Tvärtom borde de som ansvariga för jaktens bedrivande ha varit angelägna om att bekräfta uppgiften om att de erhållit sådant radiomeddelande för att visa att de hade kontroll över jakten.

T.K. har visserligen berättat att han meddelade jaktledaren att han påskjutit en älg. Han har dock sagt sig inte veta om jaktledaren verkligen mottog meddelandet. M.L. har å sin sida uppgivit att E.R. svarat på meddelandet från T.K. Tingsrätten finner dock att M.L. måste ha misstagit sig i denna del eftersom ingen av de övriga personerna, sålunda inte heller T.K., sagt att E.R. svarat på T.K:s radiomeddelande.

Det nu senast anförda ger vid handen att tingsrätten inte fäster tilltro till B.R:s uppgift att han av H-E.L. fått besked om den av T.K. påskjutna älgen och att han fått order om att förflytta sig till ett älgpass vid den uppgivna elledningen. B.R:s version av händelseförloppet är sålunda inte ägnad att läggas till grund för bedömningen av åtalet. Det är däremot K.R:s och A.R:s berättelser över vad som inträffat.

Genom K.R:s och A.R:s vittnesberättelser tillsammans med vad som i övrigt framkommit i målet finner tingsrätten utrett att B.R. genskjutit och därefter stående i omedelbar närhet av sin bil skjutit en älgtjur såsom åklagaren påstått. Däremot framgår inte att han även sökt efter djuret med bilen. I sistnämnda del är åtalet sålunda inte styrkt.

B.R. skall på grund av det anförda fällas till ansvar för jaktbrott vilket på de skäl åklagaren anfört bör bedömas som grovt.

För jaktbrott av den art som B.R. nu fällts till ansvar för bör enligt stadgad praxis ett fängelsestraff utdömas. Längden av straffet bör med hänsyn till att det varit fråga om jakt med hjälp av fordon bestämmas till fängelse två månader.

B.R. överklagade domen och yrkade att åtalet skulle ogillas. I händelse av fällande dom yrkade han att jaktbrottet inte skulle bedömas som grovt och att påföljden skulle lindras.

Åklagaren bestred ändring.

I hovrätten justerade åklagaren gärningsbeskrivningen till att lyda enligt följande: B.R. har uppsåtligen den 24 oktober 1992 vid älgjakt inom Stensunds jaktvårdsområde i Nyåker, Sorsele kommun, skjutit en älgtjur från eller i omedelbar närhet av sin personbil med vilken han även genskjutit och sökt efter djuret samt hindrat det från att undkomma och avlett djurets uppmärksamhet från dem som jagat det. Brottet är att bedöma som grovt då B.R. utfört jakt med otillåten hjälp av bil.

Hovrätten för Övre Norrland (1994-06-23, hovrättsråden Ingrid Olsson och Anders Carlbaum, hovrättsassessorn Anette Wåhlander, referent, samt nämndemännen Seved Brännström och Gun-Britt Berglund) ändrade tingsrättens dom och ogillade åtalet.

Under rubriken Utredningen i hovrätten redovisade hovrätten följande.

B.R. har i hovrätten gjort gällande att hans utsaga vid tingsrätten blivit bristfälligt antecknad i domen. Han har därvid hävdat, att han vid tingsrätten sagt dels att han först efter sin senaste förflyttning med bilen fått uppgift om att en älg påskjutits, dels att älgen som han såg komma inte bara sprang på ett sätt som gjorde att den verkade skadad utan dessutom ramlade.

I övrigt har B.R. i hovrätten berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom med följande tillägg och ändringar: När H-E.L. uppmanade B.R. att förflytta sig till raksträckan, dvs. elledningen, sades det ingenting om att en älg skulle vara påskjuten. B.R. satte sig i bilen för att fara mot raksträckan men kom att köra bara tio meter, eftersom det började knastra i radion. Han stannade och gick ut ur bilen, varpå han av H-E.L. per radio fick upplysningen att T.K. skjutit mot en älg men troligtvis bommat. H-E.L. uppmanade B.R. att för säkerhets skull gå mot vägen. B.R. laddade sitt vapen och gick 25-30 meter. Han fick då syn på en älg som sprang orytmiskt och sedan föll ihop. B.R. tyckte att den var skadad. Älgen reste sig och gick något åt vänster. B.R. sköt då ned den med två snabba skott. Han skulle inte ha skjutit älgen, om den inte hade ramlat. Det gjordes ingen undersökning av de skott som satt i älgen. Man hittade dock ett skott i älgen som inte kom från hans vapen.

Åklagaren har ur protokoll från förhör som under förundersökningen hållits med B.R. den 24 oktober 1992 åberopat en passus som lyder: "Vid slakten av älgen kunde ej jaktlaget påvisa några andra skador på älgen än de som B.R:s vapen tillfogat älgen. Förmodligen hade den skytt, som skjutit älgen tidigare bommat." - B.R. har i hovrätten uppgett att han inte sagt så under förundersökningen.

K.R., A.R., E.R., H-E.L., T.K. och M.L. har hörts på nytt i hovrätten, de två sistnämnda på B.R:s begäran. Vid omförhören har vittnena lämnat väsentligen samma uppgifter som antecknats i tingsrättens dom med följande tillägg och ändringar.

E.R.: Han hörde när H-E.L. beordrade B.R. att gå mot länsvägen och är helt säker på att det inte då lämnades någon upplysning om skadskjutet djur.

T.K.: Han minns inte om han i radion sagt att han påskjutit en älg men är säker på att han där sagt att han skjutit. Han hade avlossat två skott. Det första tog inte, men han är förvånad om det andra skottet inte träffade. Han minns inte huruvida älgen "markerade träff".

M.L.: Hennes radio var på under hela jakten. Hon hörde T.K. först anropa E.R. utan att få svar och sedan anropa H-E.L., varvid den senare svarade. T.K. upplyste därvid att han påskjutit en älg, som markerat träff. - I den av B.R. nedskjutna älgen återfanns en kula, som inte kom från B.R:s vapen. M.L. vet dock inte hur många skottskador det var på älgen.

Som nytt vittne i hovrätten har på B.R:s begäran hörts P-E.E., som i huvudsak uppgett: Han tror att de var sju personer i jaktlaget den aktuella dagen. Själv var P-E.E. hundförare och gick därför ut och in i området där de andra uppehöll sig. Först sköt E.R. två skott mot en älg. H-E.L. uppmanades av E.R. via radio att titta efter älgen, men det blev aldrig något ordentligt eftersök. B.R. uppmanades att gå mot K.R:s fastighet. Själv gick P-E.E. mot älven. Det kom sex älgar, varav två tjurar, två kor och två kalvar. P-E.E. siktade först mot den större av tjurarna, men ändrade sig sedan och sköt en av korna. Hans hund följde efter den mindre av tjurarna. P-E.E. slog på radion och meddelade att han skjutit ett vuxet djur och att det var flera älgar på gång. Det small sedan två skott. P-E.E. slog på radion och hörde då T.K. meddela att han sett två tjurar och skjutit mot den ena. P-E.E. kan inte minnas om T.K. sade att han träffat. Han finner det dock troligt att T.K. träffat, eftersom denne är en bra skytt. P-E.E. gick fram till T.K., som var förtvivlad över att skotten inte hade tagit som de skulle. T.K. sade vidare att han skjutit mot den större av tjurarna och att P-E.E:s hund var efter den mindre. Sedan small det igen. P-E.E. fick veta att B.R. skjutit en tjur och M.L. en kalv. Det var kort tid mellan smällarna och P-E.E. vet inte vem av dem som sköt först. Han är säker på att den älg B.R. sköt var den han själv först siktat på, eftersom han kände igen den efter att ha tittat på den genom kikarsiktet under det att den tog sig fram cirka 200 meter. Det måste även ha varit samma älg som T.K. skjutit mot. P-E.E. har ett svagt minne av att T.K., när de kom fram till slaktplatsen, sade att det nog var den älgen hade skjutit på. Avslutningsvis var alla jägarna inne på slakteriet. Det är mest troligt att alla hjälptes åt med det mesta. P-E.E. har ingen minnesbild av att han skulle ha hittat någon kula i den älg som B.R. fällt. P-E.E:s hund fortsatte att förfölja den mindre tjuren och han fick fatt på hunden först påföljande morgon.

Under rubriken Domskäl anförde hovrätten följande.

Genom K.R:s och A.R:s vittnesmål är utrett att B.R. kört sin bil, stannat och stigit ur samt därefter stående i omedelbar närhet av bilen avlossat skott, som enligt vad utredningen i övrigt visar dödat en älgtjur. Däremot är det oklart vad B.R. fått höra och själv iakttagit innan han lämnade bilen. B.R. har uppgett att han stannade bilen och steg ur med anledning av att det "började knastra" i radion. Det är inte mot B.R:s egna uppgifter styrkt att han innan han lämnade bilen skulle ha sett älgen eller hört att den kunde befinna sig i det område där den sedan sköts av honom.

B.R. har hävdat att han, då han sköt älgen efter att ha fått syn på den sedan han lämnat bilen, hade uppfattningen att älgen var skadad. Han har påstått att älgen sprungit orytmiskt och fallit men sedan rest sig innan han sköt den. Vidare har B.R. uppgett att han, när han lämnade bilen, på radion fått höra att T.K. skjutit mot en älg. T.K:s, M.L:s och P-E.E:s vittnesmål innehåller uppgifter, som visserligen med hänsyn till bl.a. risken för minnesfel och förhastade slutsatser inte kan tas för goda men som ändå får sägas ge visst stöd för att den älg som B.R. sköt tidigare blivit skadad genom skott från T.K. Utredningen ger alltså inte vid handen att älgen verkligen varit skadad på sådant sätt att den skulle avlivas. Vid sin prövning av åklagarens ansvarstalan mot B.R. får hovrätten emellertid utgå från att det i vart fall förhållit sig på det sättet att B.R., då han sköt älgen, med visst fog hade uppfattningen att älgen var skadad och därför fick skjutas av honom oberoende av vilken roll bilen hade spelat för jakten. Åtalet skall vid detta förhållande lämnas utan bifall.

Målnummer B 277/93

Metadata

Domstol
Hovrätten för Övre Norrland
Avgörandedatum
1994-06-23
Målnummer
B277-93
Lagrum
31 § första stycket, 43 § andra punkten samt 44 § första stycket och andra stycket tredje punkten jaktlagen (1987:259)
Jämför 28 § första stycket jaktlagen (1987:259)
Litteratur
Prop. 1986/87:58 s. 80 och 82 f.
Nordell-Weinberg, Jakten, jägaren och lagen, 3 uppl., 1983, s. 160 f. och 165 f.
Sökord
Jaktbrott
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation