lagen.nu

RH 1994:2

I mål om ansvar för sexuellt umgänge med barn har som bevisning åberopats bl.a. video- och ljudinspelningar av förhör med barnen under förundersökningen. Fråga bl.a. om försvararens rätt att få närvara vid sådana förhör och att framställa frågor.

Åklagaren yrkade vid Göteborgs tingsrätt ansvar å S.S. för sexuellt umgänge med barn enligt följande gärningsbeskrivningar:

1. S.S. har den 31 maj 1993 i sin lägenhet, X-gatan, Göteborg, haft sexuellt umgänge med A.A., född 1984. Det sexuella umgänget har bestått i att S.S. dels fört sin penis mot A.A:s könsorgan och slidöppning, dels förmått A.A. att, sedan S.S. lagt mynt innanför förhuden på sin penis, hålla i hans penis och ta fram mynt från förhuden. Sistnämnda förfarande har upprepats ett flertal tillfällen. S.S. har erhållit sädesavgång.

2. S.S. har vid ett flertal tillfällen under tiden sommaren 1990 samt hösten 1992 - 31 maj 1993 i sin bostad, X-gatan, Göteborg, haft sexuellt umgänge med A-K.H. född 1983. Det sexuella umgänget har bestått i att S.S. dels vid flera tillfällen fört sin penis mot A-K.H:s könsorgan, dels förmått A-K.H. att vid ett flertal tillfällen onanera åt honom.

S.S. hördes vid tingsrätten och förnekade därvid gärningarna.

Åklagaren åberopade som bevisning videoinspelningar av förhör med flickorna A.A. och A-K.H., vilka hållits den 2 och 22 juni 1993. Vidare åberopade åklagaren ett den 7 juli 1993 hållet förhör med A-K.H. vilket inspelats på ljudband. På åklagarens begäran ägde också vittnesförhör rum med J.A., mor till A.A., med A.H., mor till A-K.H. och med T.A., tidigare sambo med S.S.

Tingsrätten fann av utredningen till en början framgå följande. S.S. bodde under 1990 på X-gatan och lärde då känna A.H., hennes man L.H. och deras barn däribland A-K.H. Det förekom då och då att A-K.H. besökte S.S. och hans dåvarande sambo T.A. och det hände också vid olika tillfällen att A-K.H. sov över hos S.S. och T.A. S.S. lämnade sedan för en tid Göteborg men återkom under sommaren 1992 till X-gatan. Kontakten med familjen H. återupptogs därvid. S.S. sammanbodde nu med P.P. A-K.H. besökte tämligen regelbundet S.S. som tillsammans med P.P. då och då var barnvakt åt familjen H. J.A. och hennes barn, däribland A.A., har bott på X-gatan i olika omgångar under årens lopp och senast sedan våren 1993. A.A. och A-K.H. lärde då känna varandra och umgicks en del. - Den 31 maj 1993 besökte S.S. L.H. A.A. och A-K.H. var också där och frågade S.S. om de kunde få låna hans bandspelare. Sedan de fått löfte därom gick de till hans lägenhet. Efter en stund kom S.S. till lägenheten. Flickorna var kvar där då. S.S., som lider av multipel skleros, har sagt att han var trött och gick in och lade sig på sin säng samt att A-K.H. efter en stund frågade om de kunde få lite pengar. Hon ville också att de skulle leka en lek som gick ut på att S.S. skulle gömma pengar som flickorna skulle leta efter och sedan få behålla de pengar de hittade. Flickorna har också i videoförhören berättat att de gömde pengar. När det sedan gäller vad som hände under den leken och framförallt frågan om var pengar gömdes går S.S:s och flickornas uppgifter i sär. Flickorna har uppgett att S.S. gömde pengar på olika ställen på sin kropp medan S.S. förnekat att han gömt pengar på kroppen eller i kläderna.

Tingsrätten har vidare antecknat: Vid det första förhöret med A.A., som hölls två dagar efter det påstådda övergreppet, lämnade A.A. till en början en - om än kort - sammanhängande redogörelse för vad som hade hänt efter att hon fått frågan "vad är det du kan berätta då". A.A. uppgav då att S.S. gick in på sin säng "så drog han ner byxorna och så sa han att, ja hans tjejs plånbok då, att vi skulle hämta den, den låg i stora rummet, så gjorde vi det, så sade han att vi skulle gå ut därifrån, så gick vi ut i köket och så la han pengarna i snoppen, så sa han att vi skulle ta upp dom och så fick jag något slemmigt på händerna, och så min kompis han har gjort det på henne en annan gång och så fick vi aldrig låna den bandspelaren".Under förhören har sedan A.A. på olika frågor av förhörsledaren vidhållit uppgiften om att S.S. lagt pengar i "snoppen", sagt att hon vid flera tillfällen tagit i "snoppen och plockat fram pengar därifrån". Vidare har hon berättat att S.S. uppmanat henne och A-K.H. att "runka" åt honom, vilket dock inte skett eftersom A-K.H. råkat titta ut genom fönstret och sett att S.S:s sambo P.P. var på väg in i huset. - Vid det andra förhöret med A.A. berättade hon på en fråga om "han gjorde något med snoppen" att han drog ner hennes byxor och så "la han den där på min kiss". På de följande frågorna av förhörsledaren har sedan A.A. närmare beskrivit förfarandet och bl.a. uppgett att han "greja där på kissen och så la han den där och tryckte" vilket enligt A.A. gjorde "jätteont".

Vid det första förhöret med A-K.H. uppgav hon till en början spontant att "vi fråga om skulle få pengar och så gömde han pengar, då skulle vi leta och då la han, vad heter det pengar, i kalsongerna och så och så, sedan sa han att vi skulle leta upp pengarna och så, och det var inte första gången han hade, jo, sagt det för det, det har hänt för två år sedan också". Som svar på frågorna av förhörsledaren har A-K.H. sedan bl.a. sagt att A.A. hittat pengar i kalsongerna och "så har han stoppat i snoppen också och sedan hade hon fått spermier på sig". På fråga från förhörsledaren om A-K.H. tagit på hans "snopp" har hon svarat att hon inte kommer ihåg det; ett svar som återkommit flera gånger när samma eller liknande frågor ställts. När sedan förhörsledaren säger att A.A. sagt att A-K.H. för henne berättat att S.S. skulle ha stoppat "sin snopp" i A-K.H:s "kiss" så har A-K.H. svarat "det har han gjort i år, när det var kommer jag inte ihåg". På följdfråga om hur det gick till har hon svarat att hon inte kommer ihåg det. Hon har sedan sagt att det hände för två år sedan och i år men på flera frågor vidhållit att hon inte kommer ihåg hur han gjorde. Vid förhöret den 22 juni har förhörsledaren sagt till A-K.H. att "du har tidigare berättat att han har stoppat snoppen i din kiss" varvid A-K.H. svarat ja på det påståendet och också på den följande frågan om "det är något som har hänt" svarat ja, inte bara en utan flera gånger. När sedan förhörsledaren vid upprepade tillfällen ställer frågor om när detta hänt och om hur det gått till så har A-K.H. svarat att hon inte kommer ihåg det för att det var så länge sedan, att hon inte kan berätta det, att det inte går att förklara eller att det kan jag inte säga för det kommer jag inte ihåg. A-K.H. har vidare på förhörsledarens fråga om vad S.S. sagt till henne när det gäller "de här sakerna" svarat att S.S. sagt att hon inte får säga det. På förhörsledarens fråga om vad S.S. gjort har A-K.H. svarat "olika saker" och sedan när hon ombetts att berätta lite om det sagt "han har sagt att jag skall runka han och så". Senare under förhöret har A-K.H. på fråga om hon tagit på S.S:s "snopp" svarat "många gånger" och på den följande frågan om vad hon gjort då sagt "mest runkat". Hon har sedan sagt att hon fått pengar för det och att det hänt "flera hundra gånger". Även senare under förhöret har A-K.H. när förhörsledaren sagt "när du tar snoppen, vad tar du den med då" svarat "handen så klart, vad skulle jag ta den annars med”. När hon sedan ombetts förklara lite hur hon då gör har hon svarat "runkar mest".

S.S. uppgav vid tingsrätten: Han är väl bekant med L.H. och A.H. och deras dotter A-K.H. har varit på besök flera gånger hos honom och P.P. A.A. hade han endast träffat en eller två gånger innan den 31 maj 1993. Det är riktigt att flickorna gick i förväg till hans lägenhet den 31 maj och att de när han kom dit lekte gömma pengar. Det var både han och barnen som gömde pengar. Däremot är det inte riktigt att han skulle ha gömt pengar på sin kropp eller i kläderna. Flickorna var hos honom i ungefär tio minuter och lämnade lägenheten när P.P. kom.

J.A. uppgav: Hon träffade flickorna i trappuppgången den här dagen. De var båda uppskruvade och berättade att de fått massor av pengar av S.S. J.A. blev lite fundersam och när A.A. kom upp i lägenheten betedde hon sig på ett sätt som tydde på att något hade inträffat och A.A. sa spontant att S.S. är lite snuskig. Hon berättade sedan att de letat pengar på S.S. på kroppen och så småningom kom det fram mer och mer. A-K.H. berättade att det hade hänt en gång i veckan i många år. J.A. är övertygad om att A.A:s berättelse är sann.

A.H. berättade: Det var J.A. som kom och bad att hon skulle följa med upp till J.A:s lägenhet. Där berättade flickorna att S.S. gömt pengar på sin kropp och A.A. sa att hon fått något vitt äckligt klet på sig. A-K.H. sa också att hon varit med om det tidigare. A-K.H. har dock sedan varit ovillig att tala om det inträffade och har dragit sig undan när händelsen förts på tal. A.H. tror att A-K.H:s berättelse är sann.

T.A. uppgav: När hon och S.S. sammanbodde på X-gatan under 1990 hände det att A-K.H. sov över hos dem. Vid ett tillfälle när A-K.H. låg i deras dubbelsäng bredvid S.S. märkte T.A. att täcket rörde sig och hon blev misstänksam och undrade vad S.S. höll på med. Hon tolkade det som att S.S. höll på med sin penis mot A-K.H. T.A. blev så upprörd och ledsen att hon steg upp och lämnade lägenheten. Följande dag talade hon med S.S. om det inträffade och denne förklarade då att han hade lovat A-K.H. att det inte skulle hända igen.

Göteborgs tingsrätt (1993-07-23, chefsrådmannen Dan Ogvall samt nämndemännen Anders Danielsson, Solveig Ishov och Mary Carlsson) dömde S.S. för sexuellt umgänge med barn jämlikt 6 kap. 5 § brottsbalken till fängelse åtta månader.

I motiveringen anförde tingsrätten.

Av avgörande betydelse för målet är att bedöma trovärdigheten av A.A:s och A-K.H:s uppgifter i belysning av vad som i övrigt förekommit i målet. Inledningsvis bör då först konstateras att förhören med flickorna letts på ett korrekt sätt och att ledande frågor genomgående har undvikits. Flickornas berättelser om vad som inträffat den 31 maj har i huvudsak innehållit samma uppgifter såväl beträffande vad som i stora drag inträffat den dagen som beträffande vissa enskilda detaljer. Till detta kommer att deras uppgifter om besöket hos S.S. och att de där letat efter gömda pengar också stämmer överens med vad S.S. själv uppgivit. Under förhören har A.A. varit öppen och haft lätt att svara på förhörsledarens frågor under det att A-K.H. gett intryck av att inte vilja tala om saken och varit ovillig att svara på frågor. Hennes beteende under förhören synes dock mera ha berott på att hon inte ansett sig kunna eller vilja berätta än på att hon inte skulle tala sanning. Flickornas berättelser innehåller sådana uppgifter att det framstår som i hög grad osannolikt att de skulle kunna berätta så utan att själva faktiskt ha varit med om det inträffade. Sammanfattningsvis har A.A. lämnat uppgifter som innebär att S.S. betett sig mot henne på det sätt som åklagaren har angett i sin gärningsbeskrivning. Av skäl som angetts nyss finner tingsrätten att A.A:s berättelse kan läggas till grund för en fällande dom. S.S. har således gentemot A.A. gjort sig skyldig till sexuellt umgänge med barn i enlighet med vad åklagaren har påstått. När det gäller A-K.H:s uppgifter om att S.S. fört sin penis mot hennes könsorgan är dessa - även om de i och för sig är trovärdiga - så vaga och oprecisa att de inte kan anses utgöra tillräcklig bevisning till stöd för åtalet. I den delen skall åtalet därmed ogillas. När det däremot gäller påståendet att S.S. skulle ha förmått A-K.H. att onanera åt honom vid ett flertal tillfällen är hennes uppgifter sådana att de kan läggas till grund för en fällande dom. Tingsrätten finner således styrkt att S.S. gentemot A-K.H. gjort sig skyldig till sexuellt umgänge med barn genom att förmå henne att onanera åt honom vid ett flertal tillfällen under den med åtalet avsedda tiden.

Såväl åklagaren som S.S. vädjade mot domen.

Åklagaren yrkade straffskärpning.

S.S. yrkade ogillande av åtalet.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

I hovrätten åberopades samma bevisning som vid tingsrätten. Omförhör ägde rum med de personer som hörts där.

S.S. framförde i hovrätten kritik mot den bevisning som hade åberopats i form av video- och ljudinspelningar från förhören med de bägge flickorna. Kritiken gällde främst att försvararen inte i samband med förhören fått tillfälle att närvara eller att ställa frågor, inte ens genom förhörsledaren.

Hovrätten för Västra Sverige (1993-09-17, hovrättsråden Kjell Björnberg, referent, och Pär Zelano, t.f. hovrättsassessorn Britta Ekström samt nämndemännen Birgit Hallgren och Rolf Daun) som anmärkte att tillämpligt lagrum för tiden före den 1 juli 1992 är 6 kap. 6 § brottsbalken, ändrade på så sätt tingsrättens dom att påföljden för S.S. bestämdes till fängelse ett år.

I domskälen anförde hovrätten.

Hovrätten vill med anledning av den framförda kritiken anföra följande. Den som leder förundersökningen - i nu aktuellt fall åklagaren - är den som träffar erforderliga avgöranden rörande denna. Den misstänkte och hans försvarare kan av förundersökningsledaren medges att få närvara vid förhör. Försvararen har enligt 23 kap. 10 § 2 st 3 p rättegångsbalken rätt att närvara, om det kan ske utan men för utredningen. Är den misstänkte och hans försvarare närvarande kan de i den ordning som förundersökningsledaren bestämmer få framställa frågor till den som hörs.

En försvarare har enligt 21 kap. 8 § rättegångsbalken möjlighet att under förundersökningen vid rätten göra framställning och vidtaga åtgärd som erfordras för tillvaratagande av den misstänktes rätt. Om förundersökningsledaren har avslagit en begäran av den misstänkte som gäller utredningen kan rätten enligt 23 kap 19 § rättegångsbalken efter anmälan av den misstänkte pröva saken och förordna om t.ex. kompletterande förundersökning. Även överordnad åklagare har möjlighet att överpröva en åklagares ställningstagande rörande förundersökningen.

Någon ovillkorlig rätt för försvararen att få närvara vid förhör och framställa frågor föreligger således inte. En restriktivitet åtminstone vad gäller närvarorätten kan givetvis vara påkallad när det gäller förhör med barn, inte minst när utredningen gäller så känsliga frågor som det nu är fråga om.

Rent allmänt kan sägas, att en kritik som avser att en misstänkt person genom sin försvarare inte har getts möjlighet att under förundersökningen, t.ex. genom förhörsledaren, ställa frågor till målsäganden i ett mål av nu aktuellt slag, onekligen kan ha fog för sig. Detta gäller i synnerhet om det kan förutses att en inspelning från förhöret med målsäganden sannolikt kommer att utgöra den huvudsakliga bevisningen i målet och då försvararen således över huvud taget inte kommer att få tillfälle att ställa frågor till målsäganden. Oavsett vilka skäl som har legat bakom åklagarens ställningstagande i det nu aktuella fallet finns det mot bakgrund av det sagda anledning att iaktta särskilt stor försiktighet vid värderingen av den bevisning som har åberopats i form av inspelningar från förhören med flickorna.

Uppgifterna att S.S. har förgripit sig mot flickorna har kommit fram genom två kanaler, nämligen dels genom vad flickorna har berättat för mödrarna i omedelbar anslutning till händelserna, dels genom deras berättelser under polisförhören. Flickornas berättelser för J.A. och A.H. är visserligen långt mindre utförliga och klargörande än berättelserna under förundersökningen, men innehåller i huvuddrag samma uppgifter som återkommer under de inspelade polisförhören. Mot bakgrund härav och på de skäl som tingsrätten har anfört och som hovrätten ställer sig bakom finner hovrätten åtalet styrkt i enlighet med vad tingsrätten har gjort.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning i fråga om valet av påföljd, men finner att straffvärdet av brottsligheten är sådant, att en skärpning av fängelsestraffet är påkallad.

Hovrättsrådet Pär Zelano anförde följande till utveckling av sin mening i fråga om värderingen av de åberopade målsägandeförhören och den kritik som riktats mot hur de genomförts:

Utöver vad som framgår av domen vill jag framhålla följande allmänna synpunkter på genomförandet av målsägandeförhör i mål angående övergrepp mot barn.

Det kan finnas skäl, t.ex. utredningstaktiska sådana, att inte låta försvararen vara med på ett tidigt stadium. Detta måste emellertid vägas mot förhörets vikt som bevisning om det kan förutses, att en inspelning från förhöret sannolikt kommer att utgöra den huvudsakliga bevisningen mot den misstänkte. Har försvaret då inte fått tillfälle att påverka de frågor som ställs och att låta ställa egna frågor kan det komma att ifrågasättas om förhöret kan läggas till grund för en fällande dom. Den tilltalade har ju inte fått tillfälle att korsförhöra målsäganden, vilket är ett av de krav på en rättvis rättegång som uppställs i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Det kan därvid noteras att rätten till korsförhör inte skall ses som ett rent formellt krav utan givetvis har en materiell sida. Värderingen av en persons uppgifter i ett förhör är en komplicerad och många gånger rent intuitiv process. Det går inte att uppställa några regler om vilka frågor som måste ställas för att en persons uppgifter skall anses vara belysta från alla rimliga synvinklar. I stället är kravet på rätt till korsförhör ett praktiskt sätt att lösa detta problem genom att ge den tilltalade och hans försvarare möjlighet att ställa erforderliga frågor. I viss utsträckning kan korsförhöret ersättas av en analys av om förhöret ger en allsidig belysning av saken, men en sådan analys kan vara vansklig.

Målnummer B 1162/93

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
1993-09-17
Målnummer
B1162-93
Lagrum
21 kap. 8 §, 23 kap. 10 § andra stycket tredje punkten och 23 kap. 19 § rättegångsbalken (1942:740)
Litteratur
Sökord
F
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation