lagen.nu

RH 1994:10

A ansökte om särskild handräckning och yrkade att B skulle förpliktas utge lösöre som A erhållit som gåva från sin far och som fadern ärvt. B bestred ansökan och gjorde bl.a. gällande att godset skulle ingå i bodelning enligt lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem. Fråga om beviskrav och bevisvärdering i mål om särskild handräckning.

C.U. ansökte hos kronofogdemyndigheten i Stockholm om särskild handräckning och yrkade att A.L. skulle förpliktas att utge viss lös egendom som han hade erhållit i gåva från sin far, R.U., och som A.L. hade i sin besittning.

A.L. bestred ansökan.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm avslog den 26 november 1992 ansökan på följande skäl:

Det åligger sökanden i mål om särskild handräckning att styrka de omständigheter han åberopar till stöd för sin ansökan. Hans framställning skall dock läggas till grund för prövningen, i den mån framställningen lämnats utan invändning av svaranden och det inte är uppenbart att den är oriktig. Bestrider svaranden ansökningen får den inte bifallas om svaranden visar sannolika skäl för sin invändning.

Avgörande för frågan om bifall eller inte i detta mål är bedömningen av bevisfrågan.

39 § betalningsföreläggandelagen innehåller ett direkt stadgande om sökandens bevisskyldighet och kravet på bevisningens styrka.

I prop. 1989/90:85 s. 69 utvecklas att stora krav ställs på styrkan av bevisningen när svaranden bestritt och åberopat relevanta grunder för bestridandet. Dock sägs på s. 68 följande. Vare sig det är fråga om återställande av rubbad besittning eller liknande eller om handräckning skall ske med stöd av föreskrift i annan lag skall ansökan om särskild handräckning nästan alltid bifallas om den sökta åtgärden faller inom tillämpningsområdet.

Den av Ekelöf förespråkade "överviktsprincipen" (Per-Olof Ekelöf/Rättegång IV) ger inte önskvärd ledning i bevisbedömningen. Viss ledning kan dock fås genom vissa presumtionsregler. En praktiskt viktig civilrättslig presumtionsregel finns i 4 kap. 18 § utsökningsbalken, nämligen att besittningen till viss egendom medför presumtion för äganderätt till dess annat visas. Det torde kunna faststlås att den av C.U. åberopade bevisningen inte hade skyddat honom mot eventuella utmätningssökande borgenärer till A.L..

A.L. har anfört att godset innehas med samäganderätt, varför verkställighet inte kan ske mot henne utan att genom överenskommelse eller eljest fastställts vad som tillhör C.U. ensam. Någon retentionsrätt bedöms inte föreligga. Att A.L. underrättas om överlåtelse från R.U. till C.U. påverkar inte bedömningen av hennes rätt.

A.L. kan inte anses olovligen hindra C.U:s rätt. Vid detta förhållande skall ansökan lämnas utan bifall.

C.U. överklagade kronofogdemyndighetens beslut och yrkade att hovrätten skulle bifalla de yrkanden han framställde hos kronofogdemyndigheten. Som grund för sin talan anförde C.U. i huvudsak följande. Han har fått egendomen som gåva av sin far, R.U.. Fadern hade i sin tur erhållit egendomen genom arv efter sin mor, S.U.. Egendomen finns i A.L:s bostad. Hon vägrar att lämna ut egendomen till honom trots att hon har full vetskap om hans äganderätt. Någon rättsligt giltig grund för A.L:s vägran att lämna från sig egendomen finns inte.

A.L. bestred bifall till besvären och anförde i huvudsak följande till grund för bestridandet. Hon och R.U. bodde tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. R.U. flyttade in i hennes lägenhet under år 1982 och bodde där till slutet av december 1989 då han flyttade till Bryssel. Under den tid samboförhållandet varade anskaffade R.U. och hon åtskilliga inventarier för gemensamt bruk, bl.a. alla de föremål som är i fråga. Dessa föremål köptes på en auktion, två dagar under 1984, och betalades med R.U:s och hennes gemensamma medel. Hon har enligt lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) rätt till egendomen och hävdar samäganderätt till den. När R.U. lämnade lägenheten gjordes ingen bodelning mellan dem. En bodelning enligt sambolagen borde ha skett men det har varit omöjligt för henne att få kontakt med R.U.. - C.U. är inte behörig part i målet.

C.U. anförde gentemot A.L:s bestridande i huvudsak följande. A.L. och R.U. umgicks under viss tid men bodde inte tillsammans under äktenskapsliknande former. Sambolagen är därför inte tillämplig. A.L. har inte begärt bodelning och hänvisade till sambolagen först efter lång tids diskussioner om egendomen. Anledningen till att egendomen finns hos A.L. är att R.U. fick ett stort antal möbler, prydnadsföremål m.m. i arv efter S.U. och att A.L. hade såväl utrymme som intresse att förvara en viss del av egendomen. Av arvskiftet efter S.U. framgår att lösöre fördelades mellan dödsbodelägarna genom en inbördes auktion arvingarna emellan två dagar under 1984. Auktionen kom till endast för att på ett rättvist sätt fördela lösöret mellan dödsbodelägarna. På R.U:s lott föll vid auktionen lösöre till ett sådant värde att hans sammanlagda arvslott kom att överstiga övriga dödsbodelägares så att han fick kompensera dem ekonomiskt. Denna kompensation innebär inte att de nu aktuella föremålen skall anses inköpta. Även om R.U. och A.L. skulle anses ha haft ett sådant samboförhållande som avses i sambolagen, är denna lag inte tillämplig på egendomen. Denna har nämligen ärvts och utgör därför inte deras gemensamma bohag som förvärvats för gemensamt begagnande. - C.U. har förvärvat egendomen genom gåva av R.U. och är därför behörig att föra talan i målet.

Svea hovrätt (1993-10-22, hovrättslagmannen Dag Victor, hovrättsrådet Göran Rosenberg och t.f. hovrättsassessorn Anders Weihe, referent) biföll C.U:s talan och anförde följande skäl för beslutet:

Enligt 4 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning kan en ansökan om särskild handräckning beviljas, om svaranden olovligen hindrar utövningen av sökandens rätt till viss egendom. Sökandens framställning av omständigheterna skall, om den inte är uppenbart oriktig, enligt 39 § samma lag läggas till grund för prövningen i den mån den lämnats utan invändning av svaranden. I annat fall åligger det sökanden att styrka de omständigheter han åberopar till stöd för sin ansökan.

C.U. har gjort gällande att R.U. givit honom egendomen i gåva. Till stöd för detta har han åberopat en skriftlig bekräftelse av R.U. att egendomen tillhör honom. A.L. har, som det får förstås, såvitt gäller de faktiska omständigheterna inte riktat någon annan invändning mot vad C.U. anfört i denna del än att någon bevisning inte skulle ha åberopats. Med hänsyn till den skriftliga bekräftelsen får emellertid C.U. anses ha styrkt att R.U. har förklarat sig överlåta egendomen till C.U. genom gåva. Vad A.L. i övrigt har anfört som invändning mot påståendet om gåva får enligt hovrätten förstås på det sättet att A.L. hävdar att R.U. ej haft rätt att förfoga över egendomen på detta sätt. Till invändningarna i den delen återkommer hovrätten.

När det gäller R.U:s rätt till egendomen har C.U. gjort gällande att fadern erhållit den genom arv efter S.U.. Till stöd för detta har C.U. åberopat handlingar av vilka framgår att lösöre - bl.a. föremål av samma slag som upptagits i bilaga 1 till kronofogdemyndighetens beslut - fördelades mellan dödsbodelägarna efter S.U. genom auktion arvingarna emellan de två nämnda dagarna under 1984. A.L. har bestritt att R.U. erhållit egendomen genom arv. Hon har gjort gällande att den förvärvades av henne och R.U. gemensamt på auktion nämnda dagar. A.L. har inte gjort gällande att det skulle vara fråga om olika auktioner eller att även hon skulle vara arvinge efter R.U:s mor. Hovrätten går således ut från att parterna hänför sig till samma tillfälle och finner därför visat att R.U. erhållit egendomen genom arv. Hovrätten återkommer strax till frågan om samäganderätt till egendomen.

Vid prövningen av en ansökan om särskild handräckning skall beaktas att fråga är om ett summariskt förfarande. Avsikten med förfarandet är i princip inte att parternas bakomliggande materiella rätt skall prövas inom ramen för detta. Framställer svaranden invändningar mot ansökan får detta ofta anses utgöra hinder för att bifalla denna. Är det fråga om en invändning för vilken svaranden enligt allmänna processuella regler är bevisskyldig torde det räcka att han visar sannolika skäl för denna. Beträffande invändningar av det slaget att sökanden har bevisbördan för att svarandens påstående är oriktigt är normalt redan det förhållandet att invändningen framställts tillräckligt för att hindra bifall. En förutsättning för detta är emellertid att invändningen är av relevant slag och inte heller i övrigt är sådan att den kan lämnas utan avseende.

A.L. har hävdat att det föreligger hinder mot att bifalla ansökan därför att hon har samäganderätt till egendomen. Som anförts tidigare skall enligt hovrättens mening C.U:s uppgift att R.U. förvärvade egendomen genom arv läggas till grund för prövningen. Vidare framgår av det kontoutdrag C.U. har åberopat att R.U. samma dag som skifteslikviden erlades till boutredningsmannen från ett honom tillhörigt konto tog ut ett belopp som helt motsvarar skifteslikviden. A.L:s invändning om samäganderätt synes grunda sig på att skifteslikviden skulle erlagts av gemensamma medel. Hon kan emellertid inte anses ha visat sannolika skäl för att hon vare sig på den grunden eller andra grunder kan antas inneha egendomen med samäganderätt.

A.L. har vidare påstått att det föreligger hinder mot att bifalla ansökan, eftersom hon enligt sambolagen har rätt till egendomen som anskaffats för gemensamt begagnande under hennes och R.U:s samboförhållande som upphörde år 1989. Det saknas vid den prövning som nu är aktuell anledning att sätta A.L:s uppgifter om samboförhållandet i fråga. Det är emellertid i målet ostridigt att det inte har skett någon bodelning mellan R.U. och A.L.. Hon har inte ens påstått att hon begärt bodelning. Med hänsyn till den tid som förflutit sedan samboförhållandet enligt A.L:s egna uppgifter upphört kan inte heller rätten till bodelning anses kvarstå. A.L. kan således inte åberopa något familjerättsligt förvärv av egendomen. Hennes invändning i den delen kan därför lämnas utan avseende.

Som framgår av det sagda får C.U. anses ha visat att R.U. förvärvat den aktuella egendomen genom arv och därefter överlåtit den till C.U. genom gåva. Genom att inte lämna ut egendomen till C.U. hindrar A.L. olovligen C.U. i utövningen av hans rätt till den. Yrkandet att A.L. skall förpliktas att utge egendomen skall därför bifallas.

Målnummer Ö 4731/92

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1993-10-22
Målnummer
Ö4731-92
Lagrum
4 § och 39 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning
Rättsfall
NJA 1993 s. 303
NJA 1992 s. 163
Litteratur
Prop. 1986/87:1 s. 105, 258, 373, 376 och 394 och prop. 1989/90:85 s. 68 ff, s. 102 f, s. 128 f och s. 144
Tottie, Äktenskapsbalken och promulgationslagen m.m., 1990, s. 603 ff
Walin, Supplement till Ärvdabalken och föräldrabalken, Sambolagen m.m., 1988, s. 203 ff.
Eriksson, Den nya familjerätten, 3 uppl., s. 58.
Sökord
Särskild handräckning
Beviskrav
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation