lagen.nu

RH 1993:30

Frågan om polisen förfarit försumligt, med åtföljande skadeståndsansvar för staten, när den - efter att ha gripit en misstänkt person i en bil - kvarlämnat bilen olåst; bilen har någon tid därefter bortflyttats av gatukontoret och skrotats.

T.S. yrkade vid Stockholms tingsrätt skadestånd av staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen med 22 500 kr jämte viss ränta. Till grund för yrkandet åberopades att polismyndigheten i Helsingborg hade förfarit vårdslöst i samband med ett ingripande den 5 augusti 1989 mot en misstänkt person, som satt i T.S:s bil, genom att lämna kvar bilen på platsen olåst. Bilen hade därefter - den 24 augusti 1989 - flyttats från platsen av Helsingborgs gatukontor och skrotats. Enligt T.S. hade det ålegat polisen att se till att bilen låstes eller förvarades på ett betryggande sätt. Av det yrkade beloppet utgjorde 18 000 kr ersättning för bilen och 4 500 kr ersättning för tillbehör i bilen.

Staten genom Justitiekanslern bestred käromålet.

Stockholms tingsrätt (1992-03-31, chefsrådmannen Thorsten Cars) ogillade T.S:s skadeståndsyrkande och anförde i domskälen följande:

Beträffande T.S:s yrkande om skadestånd finner tingsrätten utrett att de polismän som ingrep vid inbrottet i T.S:s bil den 5 augusti 1989 lämnade bilen olåst på platsen. Med hänsyn till omständigheterna - särskilt avsaknaden av nyckel till dörrlåset och omöjligheten att låsa bilen utan sådan nyckel samt bilens skick - kan polismannen inte anses ha förfarit vårdslöst. Eftersom någon grund för skadeståndsyrkandet således inte visats skall detta ogillas.

T.S. fullföljde talan mot domen och yrkade bifall till sin skadeståndstalan.

Staten bestred ändring.

Svea hovrätt (1993-03-25, hovrättsråden Göran Rosenberg och Lars Hesser, referent, samt t.f. hovrättsassessorn Carina Asplin) fastställde tingsrättens domslut. Hovrätten anförde i sina domskäl, såvitt nu är av intresse, följande: Den fråga hovrätten har att ta ställning till är om staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen är skadeståndsansvarig gentemot T.S. på den grunden att polispersonal förfarit vårdslöst genom att inte se till att dennes bil - i samband med polisingripandet den 5 augusti 1989 - omhändertogs och därefter förvarades på ett betryggande sätt.

En första fråga är om det hade ålegat polisen - sedan den ingripit med anledning av den misstanke som uppkommit om inbrott i bilen samt därvid uppmärksammat att bilen var olåst och inte gick att låsa utan nyckel - att se till att åtgärder vidtogs för att undvika att bilen utsattes för skador eller tillgrepp.

Hovrätten kan konstatera att någon allmän skyldighet för polisen att biträda en enskild för att förhindra att egendom skadas eller tillgrips - utan att hjälpen har någon direkt anknytning till uppgiften att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten - inte föreligger. Något ansvar av detta slag uppkommer enligt hovrättens mening inte heller i de fall där polisen i sin verksamhet för att förebygga eller utreda brott befattar sig med viss egendom utan att vidta någon faktisk åtgärd beträffande denna. För det fall att polisen vidtar någon sådan åtgärd, t.ex. husrannsakan, kan situationen givetvis bli en annan.

Inom ramen för sin hjälpande verksamhet (se 2 § 4 polislagen 1984:387) har polisen att, där så lämpligen kan ske, ge enskilda bistånd t.ex. för att skydda egendom; några fasta gränser för denna verksamhet har inte ställts upp (se prop. 1983/84:111 s. 57). Naturligt är att vid bedömningen av om sådant bistånd skall ges väga in bl. a. egendomens värde, skade- eller tillgreppsriskerna samt kostnaderna för att omhänderta och förvara egendomen. Det är tydligt att det inte utan vidare kan sägas att polisen förfarit felaktigt - och än mindre så att det grundar skadeståndsskyldighet gentemot den enskilde när polisen i ett visst fall inte gett sådant bistånd.

Mot bakgrund av det nu anförda finner hovrätten att omständigheterna vid polisens ingripande i det nu aktuella fallet inte var sådana att den kan anses ha förfarit oaktsamt genom sitt handlande med avseende på bilens omhändertagande efter ingripandet. Hovrätten finner således i likhet med tingsrätten att skadeståndsyrkandet skall ogillas.

Målnummer T 424/92

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1993-03-25
Målnummer
T424-92
Lagrum
3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1989 s. 607
Litteratur
Sökord
Myndighetsutövning
Skadestånd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation