lagen.nu

Texten har ändrats jämfört med ursprungsmaterialet: Korrigerat felaktig datumformattering

RÅ 2009 ref. 83

De bestämmelser i alkohollagen som innebär att det föreligger begränsningar i rätten att för kommersiellt ändamål till landet föra in alkoholvaror från en annan stat inom den Europeiska gemenskapen har ansetts inte stå i strid med gemenskapsrätten.

J.S. stoppades den 12 mars 2006 vid en transportkontroll i Helsingborg när han var på väg att köra in i Sverige med bil. I bilen medförde han 210 liter spritdrycker. Tullverket beslutade den 27 mars 2006 att varorna skulle omhändertas för kontroll av om punktskatt skulle betalas i Sverige och vem som i så fall var skattskyldig. - Med stöd av 2 kap. 13 § lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter (LPK) beslutade Tullverket den 13 juni 2006 att påföra skatt på alkoholvarorna. Sedan J.S. betalat den skatt som belöpte på spritdryckerna upphävde Tullverket i beslut den 28 november 2006 omhändertagandet. Samma dag beslutade Tullverket med stöd av 2 kap. 16 § första stycket LPK att inte lämna ut varorna.

J.S. överklagade Tullverkets beslut och yrkade att besluten om omhändertagande, påförande av skatt och att inte lämna ut alkoholvarorna skulle undanröjas.

Tullverket bestred bifall till överklagandet.

Länsrätten i Skåne län (2007-02-26, ordförande Berg) yttrade: Med hänsyn till att Tullverket upphävt ifrågavarande omhändertagande föreligger inte något skäl för länsrätten att pröva J.S:s överklagande härav. Målet skall därför avskrivas i denna del. - Tillämpliga bestämmelser framgår av de överklagade besluten, med följande tillägg. - Om en punktskattepliktig vara påträffas vid transportkontroll och det finns anledning att anta att transporten inte sker i enlighet med 1 kap. 6 § får enligt 2 kap. 9 § LPK de varor, handlingar, lådor, behållare, containrar eller tankar som medförs vid transporten tas om hand 1. för kontroll av om punktskatt skall betalas i Sverige och för fastställande av vem som i så fall är skattskyldig, 2. för kontroll av om de i 1 kap. 6 § angivna kraven för förflyttning är uppfyllda, och 3. i de fall då skattskyldighet i Sverige föreligger, i avvaktan på att skatten betalas. - Ett beslut om omhändertagande av en punktskattepliktig vara skall enligt 2 kap. 15 § LPK upphävas bl.a. om det inte längre finns grund för omhändertagandet eller om det är oskäligt att låta omhändertagandet bestå. - I artikel 8 i cirkulationsdirektivet anges att beträffande varor, som förvärvats av enskilda individer för deras eget bruk och transporteras av dem själva, följer av principen för den inre marknaden att punktskatt skall tas ut i den medlemsstat där de förvärvats. - Artikel 9.2 i cirkulationsdirektivet anger att för att fastställa att de varor som avses i artikel 8 är avsedda för kommersiella ändamål måste medlemsstaterna bl.a. ta hänsyn till följande:

- innehavarens kommersiella status och dennes skäl för att inneha dem,

- den plats där varorna finns eller, i förekommande fall, det använda transportsättet,

- alla handlingar som hänför sig till varorna,

- varornas beskaffenhet,

- varornas kvantitet.

För att kunna tillämpa innehållet i femte strecksatsen ovan får medlemsstaterna fastställa referensnivåer, uteslutande till ledning för bevisningen. Dessa får beträffande sprit, vin och starköl inte understiga 10 liter, 90 liter respektive 110 liter. - Skattskyldighet enligt 8 § första stycket 5 lagen (1994:1564) om alkoholskatt, LAS, föreligger emellertid enligt 8 a § första stycket 2 LAS inte för varor som förs in till Sverige av en enskild person som har förvärvat varorna i ett annat EG-land och som själv transporterar dem till Sverige, om varorna är avsedda för dennes eller dennes familjs personliga bruk. - Den som är skattskyldig enligt 8 § första stycket 5 LAS skall, enligt 16 § LAS, innan varorna transporteras från det andra EG-landet, anmäla varorna till beskattningsmyndigheten och ställa säkerhet för betalning av skatten. - Enligt 2 kap. 16 § LPK uppges bl.a. att om omhändertagandet av en alkoholvara upphävs men den som gör anspråk på varan saknar rätt enligt 4 kap. 2 § alkohollagen (1994:1738), AL, eller 4 § lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m. att föra in varan, skall beslut fattas om att varan inte skall lämnas ut till denne. Om beslut fattats enligt första eller andra stycket om att en vara inte skall lämnas ut till en viss person, skall den som gjort anspråk på varan ges möjlighet att återutföra varan på villkor som Tullverket bestämmer. - Länsrätten gör följande bedömning. - Inledningsvis konstaterar länsrätten att den bedömning som tingsrätten och åklagarkammaren har gjort är en straffrättslig bedömning av frågan. Den prövningen är inte bindande vid länsrättens skatterättsliga bedömning i nuvarande mål. - Det är ostridigt att det i det fordon som J.S. framförde då transportkontrollen genomfördes påträffades 210 liter spritdrycker. När det gäller mängden införda spritdrycker så överstiger denna mycket markant motsvarande referensnivå i cirkulationsdirektivet. Med hänsyn till kvantiteten spritdrycker föreligger enligt länsrättens uppfattning en stark presumtion för att bedöma införseln som yrkesmässig. - Fråga i målet blir då om J.S:s påstående, att införseln av alkoholdrycker har gjorts för att dryckerna skall användas på hans bröllopsfest, dvs. för eget bruk, kan tillmätas en sådan betydelse att presumtionen bryts. - Av förhör med J.S. den 13 mars 2006 framgår bl.a. följande. Han kan inte T.L:s gatuadress och han kan inte uppge hennes mobiltelefonnummer då detta finns inlagrat i hans mobiltelefon som finns i beslag hos Tullverket. Däremot kan han hennes fasta telefonnummer. Man har diskuterat att hålla bröllopet inom två månader. Han vet inte hur man får kontakt med den person som skall ordna maten till bröllopet. Han har känt T.L. i 4-5 månader. Några inbjudningar till bröllopet har inte tryckts eller skickats, då det brukar ta en vecka. Hans syster och svåger känner till att det planeras ett bröllop. Han och T.L. är inte officiellt förlovade. Av förhör med T.L. den 15 mars 2006 framgår bl.a. följande. Hon och J.S. är tillsammans, nästan förlovade. De har känt varandra sedan oktober 2005. Hon tror att J.S. har kontakt med sin syster och dennas man i Sverige, men hon har ingen kontakt med dem. J.S. är i Sverige ungefär varannan månad. Inget datum för bröllopet är bestämt. I målet föreligger ett intyg från Syrianska föreningen i Södertälje, daterat den 30 juli 2006, vari anges att J.S. bokat festlokalen för bröllop. Vidare anges att bokningen sades upp den 1 juni 2006 på grund av att bröllopet ställdes in. - Länsrätten anser att uppgifterna om det planerade bröllopet är alltför vaga och kortfattade och inte framstår som trovärdiga. Länsrätten anser inte att det med tillräcklig styrka är visat att de införda alkoholdryckerna är avsedda för endast privat bruk. Införseln skall därför anses som yrkesmässig. Vid denna bedömning är J.S. att anse som skattskyldig för den av honom införda mängden spritdrycker enligt 8 § första stycket 5 LAS. Införseln medför skattskyldighet enligt 19 § första stycket 6 LAS. Tullverket har då haft fog för sitt beslut att påföra J.S. den aktuella skatten enligt 2 kap. 13 § LPK. Hans överklagande av detta beslut skall avslås. Länsrätten anser slutligen när det gäller beslutet om att inte lämna ut varorna till J.S., att Tullverket har haft fog för detta beslut. - Länsrätten avskriver målet i den del det avser beslutet om omhändertagande. - Länsrätten avslår J.S:s överklaganden i övrigt.

J.S. överklagade länsrättens dom och yrkade att Tullverkets beslut om påförande av skatt om sammanlagt 43 434 kr samt beslut om att inte lämna ut aktuella alkoholvaror skulle undanröjas. Han yrkade vidare ersättning för ombudskostnader med 6 600 kr. - J.S. anförde som skäl för yrkandena att besluten inte var lagligen grundade, eftersom han hade fört in varorna till Sverige för personligt bruk.

Tullverket ansåg att kammarrätten skulle avslå överklagandet och yrkandet om ersättning för ombudskostnader.

Kammarrätten i Göteborg (2008-01-25, Rispe, Hagard Linander, referent, Buch) yttrade: Kammarrätten instämmer i länsrättens bedömning i fråga om påförande av skatt för alkoholvarorna. - När det gäller vägran att lämna ut alkoholvarorna gör kammarrätten följande bedömning. - Tullverket fattade den 27 mars 2006 beslut om att omhänderta 210 liter spritdrycker, som påträffats hos J.S. vid en transportkontroll den 12 mars 2006. Beslutet om omhändertagande upphävdes den 28 november 2006. Tullverket beslutade samma dag med stöd av 2 kap. 16 § första stycket LPK att inte lämna ut de aktuella varorna. - Förutsättningen för ett sådant beslut om att vägra lämna ut alkoholvaror är att den som gör anspråk på varan enligt 4 kap. 2 § LAS saknar rätt att föra in den, dvs. ett förbud mot privatimport av alkoholdrycker. - Regeringsrätten har i en dom den 28 december 2007 i mål nr 6834-07, med hänvisning till EG- domstolens domar den 5 juni 2007 i mål nr C-170/04 och den 4 oktober 2007 i mål C-186/05, slagit fast att bestämmelsen i 4 kap. 2 § första stycket LAS står i strid med gemenskapsrätten och att bestämmelsen därför inte kan utgöra grund för att med stöd av 2 kap. 16 § LPK vägra att lämna ut alkoholvaror. - Detta innebär att Tullverkets beslut att vägra lämna ut J.S:s alkoholvaror saknar laglig grund och skall upphävas. - J.S. har fått delvis bifall till sitt överklagande. Han är därför berättigad till skälig ersättning för ombudskostnader i kammarrätten. Denna ersättning kan bestämmas till 3 300 kr. - Kammarrätten avslår överklagandet i den del det gäller påförande av skatt. - Kammarrätten bifaller överklagandet i den del det gäller vägran att lämna ut aktuella alkoholvaror och upphäver länsrättens dom i den delen samt Tullverkets beslut den 28 november 2006 att inte lämna ut varorna. - Kammarrätten tillerkänner J.S. ersättning för ombudskostnader med 3 300 kr.

Skatteverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten med ändring av kammarrättens dom skulle fastställa Tullverkets beslut att inte lämna ut alkoholvarorna samt upphäva kammarrättens beslut att tillerkänna J.S. ersättning för kostnader. - Verket anförde bl.a. följande. Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ 2007 not. 205, med hänvisning till EG-domstolens domar i mål C-170/04 och C-186/05, tagit ställning till en situation där alkoholvaror avsedda för eget bruk förts in till Sverige av en privatperson genom anlitande av en transportör. Regeringsrätten fann i målet att bestämmelsen i 4 kap. 2 § AL stod i strid med gemenskapsrätten och att bestämmelsen därför inte kunde utgöra grund för att med stöd av 2 kap. 16 § LPK vägra att lämna ut varorna. Den situation kammarrätten i nu aktuellt ärende haft att ta ställning till är att en person själv har fört in 210 liter spritdrycker till landet genom att personligen transportera varorna till Sverige. Den ifrågavarande införseln är att anse som kommersiell i den meningen att varorna ska beskattas i Sverige enligt bestämmelserna i LAS och skiljer sig således i väsentliga delar från den införsel av varor som var föremål för prövning i RÅ 2007 not. 205. EG-domstolens domar i mål C-170/04 och C-186/05 innebär inte att den begränsning av rätten att föra in alkoholdrycker till landet som föreskrivs i 4 kap. 2 § AL står i strid med gemenskapsrätten vad avser införsel av varor för kommersiellt bruk. Det är endast det svenska förbudet mot privatpersoners möjlighet att föra in varor till landet genom anlitande av oberoende mellanhand eller under yrkesmässig befordran som underkänts av EG-domstolen. Förbudet mot att föra in alkoholvaror, tillämpat på en sådan situation som den i målet ifrågavarande införseln, är således förenligt med gemenskapsrätten och kan därför utgöra grund för att vägra att lämna ut alkoholvaror.

J.S. bestred bifall till Skatteverkets yrkanden samt hänvisade till vad han tidigare anfört i målet.

Regeringsrätten (2009-08-28, Eliason, Wennerström, Stävberg, Kindlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av handlingarna framgår bl.a. följande. J.S. stoppades den 12 mars 2006 vid en transportkontroll i Helsingborg när han var på väg att köra in i Sverige med bil. Han medförde i bilen 210 liter spritdrycker, vilka omhändertogs av Tullverket. Sedan J.S. betalat den skatt som belöpte på spritdryckerna upphävde Tullverket i beslut den 28 november 2006 omhändertagandet men beslutade samma dag att inte lämna ut varorna. Länsrätten fastställde Tullverkets beslut men detta upphävdes av kammarrätten i det nu överklagade beslutet.

J.S. har i samband med förhör vid omhändertagandet av spritdryckerna uppgett bl.a. följande. Varorna var avsedda för personligt bruk i samband med en bröllopsfest, vid vilken han skulle gifta sig med sin fästmö T.L. Bröllopet skulle äga rum under försommaren 2006 i Södertälje men någon dag för detta var inte bestämd och inbjudningskort hade inte skickats ut. Någon lokal för festen hade inte bokats. Såväl han som hans fästmö är av syrianskt ursprung och syrianska bröllop är stora tillställningar med många gäster och kringaktiviteter. Planering och inköp måste därför påbörjas långt före bröllopsdagen. För att hålla nere kostnaderna beslutade han att köpa in billig alkohol i Tyskland. I enlighet med syriansk kultur avsåg han att stå för all mat och dryck på festen. Mängden alkoholvaror motsvarade behovet vid det aktuella tillfället. Han hade inte något kommersiellt syfte med införandet av alkoholvarorna till Sverige. I samband med skriftväxling i målet har uppgetts att bokning av lokal skett men att avbokning skedde två dagar före det att festen skulle ha hållits.

T.L. har i förhör den 15 mars 2006 uppgett att hon och J.S. kände varandra sedan oktober 2005, att de var tillsammans och nästan förlovade men att något datum för bröllopet inte hade bestämts.

Tullverkets beslut har fattats med stöd av 2 kap. 16 § LPK. Enligt den bestämmelsen gäller att, om omhändertagandet av en alkoholvara upphävs men den som gör anspråk på varan saknar rätt enligt 4 kap. 2 § AL eller 4 § lagen om försäljning av teknisk sprit m.m. att föra in varan, beslut ska fattas om att varan inte ska lämnas ut till denne. Enligt 2 kap. 16 § tredje stycket LPK gäller vidare att den som gör anspråk på varan ska ges möjlighet att återutföra den på villkor som Tullverket bestämmer.

Huvudfrågan i målet är om Tullverket haft fog för sitt beslut att vägra lämna ut alkoholvarorna till J.S.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

De förklaringar som J.S. har lämnat angående införseln av spritdryckerna har inte stöd av annan utredning i målet och framstår som vaga och mindre sannolika. Detta intryck förstärks av de uppgifter som har lämnats av fästmön T.L. Med hänsyn härtill och till den förhållandevis stora mängd spritdrycker som det är fråga om finner Regeringsrätten att uppgiften att dryckerna införts för personligt bruk inte kan godtas. Införseln måste därför anses ha varit kommersiell.

Enligt 4 kap. 2 § AL gäller i huvudsak att endast den som - i enlighet med de förfaranderegler som gäller för punktskattepliktiga varor i rådets direktiv 92/12/EEG, cirkulationsdirektivet - godkänts som upplagshavare eller registrerats som varumottagare enligt 9 eller 12 § LAS kommersiellt får föra in spritdrycker, vin och starköl i landet. Rätten att importera sådana drycker är således knuten till en personkrets som har rätt att föra in obeskattade punktskattepliktiga varor i landet och driva partihandel här. Vidare gäller i princip att endast den som har rätt att bedriva partihandel får sälja varorna till det svenska detaljhandelsbolaget, Systembolaget, till annan som har rätt att bedriva partihandel med motsvarande varor och till den som har serveringstillstånd, utom tillfälligt sådant för slutet sällskap (4 kap. 5 § AL).

Det är klarlagt i målet att J.S. vid införseltillfället inte var godkänd som upplagshavare eller hade registrerats som varumottagare enligt de ovan angivna bestämmelserna. Någon rätt för honom att enligt dessa bestämmelser föra in spritdrycker i landet för kommersiellt ändamål förelåg således inte. En fråga som uppkommer i målet är emellertid om kravet på godkännande som upplagshavare eller registrerad varumottagare av den som kommersiellt vill importera spritdrycker, vin eller starköl är förenligt med gemenskapsrätten.

När det gäller det svenska detaljhandelsmonopolet och dess funktionssätt har EG-domstolen i det s.k. Franzénmålet - EG-domstolens dom den 23 oktober 1997 i mål C-189/95 - vid en prövning mot artikel 37, numera artikel 31, i fördraget funnit detta förenligt med gemenskapsrätten. Nu aktuella bestämmelser rörande de begränsningar som gäller med avseende på rätten att för kommersiella ändamål föra in spritdrycker, vin eller starköl rör dock i sig inte Systembolagets utövande av sin speciella funktion som detaljhandelsmonopol utan får i stället anses utgöra sådana åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner som anges i artikel 28 EG, vilka inte kan godtas om de inte kan rättfärdigas med stöd av artikel 30 EG. Bland de värden och intressen som skyddas genom artikel 30 EG intar enligt EG-domstolens praxis människors hälsa och liv den främsta platsen (se bl.a. EG-domstolens domar i mål C-104/75, De Peijper, punkt 15, och i mål C-320/93, Ortscheit, punkt 16).

Bestämmelser som i likhet med de nu berörda har till syfte att begränsa alkoholkonsumtionen och motverka alkoholmissbruk får anses bidra till att skydda folkhälsan i enlighet med artikel 30. Reglerna får dock varken utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. De får inte heller gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det bakomliggandet syftet med bestämmelserna. Reglerna måste med andra ord vara proportionella. Prövningen av om kravet på proportionalitet har iakttagits ankommer i första hand på den nationella domstolen.

De begränsningar som gäller för den yrkesmässiga importen och vidareförsäljning i partihandelsledet medför att spritdrycker, vin och starköl inte lagligen kan nå konsumenterna på annan väg än genom Systembolaget och restaurangernas servering. Detta utgör en bärande del av den svenska restriktiva alkoholpolitiken som syftar till att åstadkomma en allmän begränsning av alkoholkonsumtionen för att skydda människors hälsa och liv och där en av hörnpelarna varit Systembolagets ställning som monopolföretag vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl (se prop. 1998/99:134 s. 99). Det föreligger således ett nära samband mellan den kommersiella importen av spritdrycker, vin och starköl å ena sidan och detaljhandelsmonopolet och dess funktion å andra sidan. Det framstår mot den bakgrunden som naturligt att det inte får råda någon osäkerhet beträffande vem som får importera eller idka partihandel med spritdrycker, vin och starköl. Med avseende på den kommersiella importen av sådana alkoholvaror erfordras således, för att tillgodose det bakomliggande syftet med lagstiftningen, ett system som ur kontroll- och effektivitetssynpunkt är mer tillförlitligt än vad som kan uppnås genom t.ex. enbart olika former av anmälningsförfaranden förenade med straffrättsliga sanktioner. Bestämmelser som innebär att rätten att för kommersiellt ändamål till Sverige importera spritdrycker, vin och starköl begränsas till dem som godkänts som upplagshavare eller registrerats som varumottagare kan i detta avseende inte anses gå utöver vad som får anses både lämpligt och proportionerligt och är även i övrigt förenliga med gemenskapsrätten.

Regeringsrätten finner sammanfattningsvis att det i AL föreskrivna systemet för rätten att för kommersiellt bruk importera spritdrycker, vin och starköl från en annan stat inom Europeiska gemenskapen inte står i strid med gemenskapsrätten och att Tullverket därför, när det inte förelåg någon rätt enligt berörda bestämmelser i AL för J.S. att föra in spritdrycker i landet, haft fog för sitt beslut att inte lämna ut de ifrågavarande spritdryckerna.

Enligt 3 § lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. ska skattskyldig, som i ett ärende eller mål haft kostnader för ombud eller biträde, utredning eller annat som skäligen behövts för att ta till vara hans rätt, beviljas ersättning för kostnaderna om - såvitt nu är av intresse - målet har betydelse för rättstillämpningen. Då målet får anses röra frågor av betydelse för rättstillämpningen får J.S. anses berättigad till ersättning för sina kostnader med det belopp som tillerkänts honom av kammarrätten. Skatteverkets yrkande avseende J.S:s kostnader i målet ska därför avslås.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom i den del den avser vägran att lämna ut alkoholvaror och fastställer Tullverkets beslut i denna del.

Regeringsrätten avslår Skatteverkets yrkande om upphävande av kammarrättens dom i den del den avser ersättning för ombudskostnader.

Regeringsrådet Ståhl var av skiljaktig mening och anförde följande:

Tillämpliga bestämmelser samt frågan i målet.

Jag instämmer i majoritetens bedömning att uppgiften att alkoholdryckerna var avsedda för personligt bruk inte kan godtas. Enligt 4 kap. 1 och 2 §§ AL gäller i huvudsak att endast den som har godkänts som upplagshavare eller registrerats som varumottagare enligt 9 eller 12 § LAS har rätt att importera alkoholdrycker som inte är avsedda för importörens personliga bruk. J.S. tillhörde inte någon av dessa kategorier och han saknade därmed rätt enligt 4 kap. 2 § AL att föra in varorna till Sverige.

Den fråga som då uppkommer är om förbudet för andra än dem som omfattas av 4 kap. 2 § AL att föra in alkoholvaror till Sverige strider mot gemenskapsrätten. I så fall kan detta förbud inte läggas till grund för ett beslut att, enligt reglerna i 2 kap. 16 § LPK, vägra att lämna ut varorna till J.S.

Alkohollagens krav på godkännande i förväg av den som vill importera alkohol till Sverige utgör ett hinder för den fria rörligheten för varor enligt artikel 28 EG (se t.ex. C-434/04, Ahokainen och Leppik, punkt 20). Ett sådant hinder kan enligt artikel 30 EG rättfärdigas bl.a. av hänsyn till folkhälsan, under förutsättning att de nationella bestämmelserna är förenliga med proportionalitetsprincipen. Detta innebär att bestämmelserna ska vara nödvändiga för att uppnå det åberopade syftet och att syftet inte ska kunna nås genom förbud eller begränsningar som är mindre omfattande eller som påverkar handeln inom gemenskapen i mindre utsträckning (se t.ex. C-170/04, Rosengren, punkt 50). Enligt EG-domstolen ankommer det på den medlemsstat som har infört bestämmelser som inskränker den fria rörligheten att visa att bestämmelserna är förenliga med proportionalitetsprincipen (se t.ex. C-14/02, ATRAL, punkterna 66-69 och C-170/04, Rosengren, punkt 50).

EG-domstolens praxis angående importrestriktioner för alkoholvaror.

EG-domstolen fann i C-189/95, Franzén, att den tidigare svenska importregleringen inte var förenlig med proportionalitetsprincipen. Enligt de dåvarande svenska reglerna var rätten att importera alkoholdrycker förbehållen aktörer med tillverknings- eller partihandelstillstånd. För att få ett sådant tillstånd krävdes bl.a. att den sökande skulle visa att han med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden var lämplig att utöva den aktuella verksamheten, bland annat genom att visa att han hade erforderlig branschkunskap, ekonomiska förutsättningar och lagringsmöjligheter för att kunna utöva sådan verksamhet. Tillståndet var också förenat med avgifter. EG- domstolen uttalade att den svenska regeringen inte hade visat vare sig att tillståndssystemet, särskilt vad avsåg villkoren rörande lagringskapacitet samt de höga skatter och avgifter som skulle erläggas av tillståndshavarna, stod i proportion till syftet att skydda folkhälsan eller att syftet inte skulle ha kunnat uppnås genom åtgärder som begränsat handeln inom gemenskapen i mindre utsträckning (punkt 76 i domen).

I C-170/04, Rosengren, underkände EG-domstolen vidare de tidigare svenska reglerna om privatimport. Syftet med reglerna var att åstadkomma en allmän begränsning av alkoholkonsumtionen och att hindra ungdomar från att köpa alkoholdrycker. EG-domstolen fann att det aktuella importförbudet inte var ändamålsenligt för att uppnå syftet att allmänt begränsa alkoholkonsumtionen och att det inte stod i proportion till syftet att skydda ungdomar mot alkoholkonsumtionens skadeverkningar (punkt 58 i domen).

I C-434/04, Ahokainen och Leppik, som gällde finska regler om import av alkohol, överlämnades däremot till den nationella domstolen att bedöma om reglerna var proportionella. Enligt de finska reglerna krävdes importtillstånd för att importera sprit, varmed avsågs vattenlösning med mer än 80 volymprocent etylalkohol. Syftet med reglerna var att förhindra att spriten användes som dryck, framför allt av ungdomar. EG- domstolen uttalade att den nationella domstolen, med beaktande av att även användning och försäljning av sprit omfattades av ett tillståndssystem, vid proportionalitetsbedömningen bl.a. skulle undersöka om det mål som eftersträvades även kunde ha uppnåtts genom att importören gav in en anmälan jämte eventuella intyg som utfärdats av den medlemsstat som importen skedde ifrån. Det som den nationella domstolen skulle bedöma var om ett sådant anmälningssystem skulle vara tillräckligt för att möjliggöra för de finska myndigheterna att få den information som krävdes för att kontrollera vad importerad sprit skulle användas till och för att förhindra missbruk (punkt 39 i domen).

Förarbetenas motivering till importrestriktionerna.

De importrestriktioner som ska bedömas i målet tillkom efter Franzén-domen. I förarbetena till dessa regler uttalades bl.a. följande (prop. 1998/99:134 s. 98 f.):

Utgångspunkten för regeringens överväganden har varit att hitta en lösning som kan tillgodose EG-rättsliga krav samtidigt som denna lösning inte får resultera i att möjligheterna att föra en fortsatt restriktiv alkoholpolitik försämras. - Mot bakgrund av Franzén-domen, tidigare rättspraxis från EG-domstolen och kommissionens sedan länge kända kritik gör regeringen bedömningen att det svenska systemet med partihandelstillstånd som villkor för rätt till import generellt kan ifrågasättas från EG-rättslig synpunkt. Det finns därför anledning att söka utforma en reglering som framstår som hållbar också på längre sikt sett ur EG-rättsligt perspektiv. - I dag kontrolleras partihandeln och den yrkesmässiga införseln av spritdrycker, vin och starköl av Alkoholinspektionen, Tullverket och skattemyndigheten. De olika kontrollsystemen har i grunden olika syften och mål, men kan i viss mån samverka och förstärka varandra. Skattemyndigheten kontrollerar att punktskatten på alkoholdrycker betalas samt tillsammans med Tullverket att reglerna i cirkulationsdirektivet följs. Alkoholinspektionen administrerar ett alkoholpolitiskt tillståndssystem avseende tillverkning och partihandel. Partihandlaren, tillverkaren eller importören kommer dock aldrig i direktkontakt med konsument så frågan uppstår: Vad är det i Alkoholinspektionens tillstånds- och tillsynsarbete som är alkoholpolitisk kontroll och inte skattekontroll eller polisiär kontroll? - Den kommersiella handeln med alkoholdrycker utanför detaljhandels- och serveringsledet har inga alkoholpolitiska förtecken. De begränsningar som i dag gäller för den yrkesmässiga importen och partihandeln medför att spritdrycker, vin och starköl lagligen inte kan nå konsumenterna på annat sätt än genom Systembolaget och restaurangernas servering. Detta ska självfallet gälla även fortsättningsvis och ingår som en given förutsättning i regeringens analys av införselreglerna. Denna grundprincip har heller inte ifrågasatts av Europeiska kommissionen. - Tull- och skattemyndigheter utövar i dag en omfattande kontroll av alkoholimporten. Om en partihandlare säljer spritdrycker, vin och starköl till andra än Systembolaget eller restauranger med serveringstillstånd är detta dessutom ett brott som ska beivras av åklagare och polismyndigheter. Att ”ovanpå” dessa regler ha ett alkoholpolitiskt tillståndssystem för import och partihandel med spritdrycker, vin och starköl kan ifrågasättas från EG-rättslig synpunkt. När det gäller frågan om det alkoholpolitiska syftet med regleringen i partihandelsledet kan konstateras följande. Vad avser skyddet för konsumenter finns regler om etablering av restauranger och systembolagsbutiker, återhållsam alkoholservering, öppettider för både servering och detaljhandel, nykterhet och ordning, åldersgränser m.m. Motsvarande regler finns inte för partihandelstillstånden. En ansökan om partihandelstillstånd kan inte heller avslås av alkoholpolitiska skäl. Regeringen finner att det kan ifrågasättas om systemet med särskilda tillstånd för import och partihandel har någon verklig betydelse från strikt alkoholpolitisk synpunkt. - Förutom tillstånd från Alkoholinspektionen behövs i princip ett godkännande av skattemyndigheten för yrkesmässig import av spritdrycker, vin och starköl. Detta regleras i lagen om alkoholskatt. - Om partihandelstillstånden tas bort i sin nuvarande form skulle rätt till import av spritdrycker, vin och starköl i princip enbart kunna grunda sig på den punktskatterättsliga regleringen i alkoholskattelagen. Detta skulle dock medföra en hel del problem med distansförsäljning, Systembolagets importrätt m.m. Kretsen av importörer blir svåröverskådlig och reglerna täcker inte vad den inhemska partihandeln får omfatta. Regeringen föreslår därför att det i alkohollagen föreskrivs när rätt till partihandel föreligger. Tillståndsplikten för partihandel ersätts således med en rätt att bedriva partihandel under förutsättningar som anges i alkohollagen. Denna lagtekniska lösning kan jämföras med rätten att bedriva detaljhandel med öl under villkor som anges 5 kap. 6 § alkohollagen. - Den stora skillnaden från tidigare blir att partihandlarna inte längre behöver ha tillstånd av Alkoholinspektionen för att bedriva handel med spritdrycker, vin och starköl. I stället gäller i huvudsak EG-rättens förfaranderegler för punktskattepliktiga varor i cirkulationsdirektivet. Partihandlarna definieras som upplagshavare enligt 9 § lagen om alkoholskatt eller registrerade varumottagare enligt 12 § samma lag och godkänns av skattemyndigheten.

Min bedömning.

Den fråga som ska bedömas i målet är om kravet på godkännande i förväg av den som, för annat än personligt bruk, vill importera alkohol till Sverige är proportionellt i förhållande till önskemålet att skydda folkhälsan. Inledningsvis kan konstateras att de inslag i den tidigare svenska regleringen som EG-domstolen särskilt invände mot i Franzén-domen, dvs. villkoren om lagringskapacitet och de höga avgifterna, nu är borttagna. För att godkännas som upplagshavare krävs i och för sig enligt 9 § LAS fortfarande att vederbörande disponerar över ett utrymme som kan godkännas som skatteupplag. För att bli registrerad som varumottagare finns dock enligt 12 § LAS inget sådant krav. Med hänsyn till den praxis som kommit efter Franzén-domen kan dock ifrågasättas om kravet på godkännande i förväg, och den prövning av sökandens lämplighet som ska ske innan godkännande ges, i sig är motiverat och proportionellt i förhållande till syftet att skydda folkhälsan.

Kravet på förhandsgodkännande är en del av den svenska alkoholpolitiken och torde bl.a. syfta till att försvåra olaglig försäljning av alkohol. Samtidigt sägs i förarbetena att det kan ifrågasättas om systemet med särskilda tillstånd för import har någon verklig betydelse från strikt alkoholpolitisk synvinkel. Det tidigare systemet med krav på tillstånd från Alkoholinspektionen togs också bort, men ersattes med det nuvarande kravet på godkännande av Skatteverket. Importrätten kom därmed att delvis knytas till punktskatteregleringen, vilken vilar på det EG-rättsliga cirkulationsdirektivet (92/12/EEG). Såväl direktivet som LAS innehåller dock skattebestämmelser även för andra situationer av införsel än dem som tillåts enligt AL. I dessa bestämmelser regleras dels det fallet att oregistrerade varumottagare för in obeskattade alkoholvaror från ett annat medlemsland, dels det fallet att någon, oavsett vem det är, för in redan beskattade alkoholvaror. Det sistnämnda är det fall som är aktuellt i detta mål.

I förarbetena diskuteras vidare en mindre restriktiv lösning, nämligen att rätten till import enbart skulle grunda sig på den punktskatterättsliga regleringen i LAS. Denna lösning förkastades dock, men utan att det tydligt motiverades varför den inte var tillräcklig för tillgodose önskemålet att värna folkhälsan. En annan tänkbar lösning som kunde ha övervägts är att i stället för ett system med godkännande i förväg ha någon form av anmälningssystem (jfr uttalandet av EG-domstolen i C-434/04, Ahokainen och Leppik).

I detta sammanhang måste också beaktas att den bristande överensstämmelsen mellan importreglerna och skattereglerna leder till att en person kan bli skyldig att erlägga svensk punktskatt för import av alkoholvaror, trots att han sedan inte tillåts att föra in varorna i landet. Så har också skett i det nu aktuella fallet.

Jag finner sammanfattningsvis att det inte har visats att det, vid sidan av det straffsanktionerade förbudet mot att sälja alkoholvaror till andra än Systembolaget och restauranger, är nödvändigt att upprätthålla de aktuella importrestriktionerna för att kontrollera försäljningen av alkohol. Inte heller har det visats att reglerna inte går utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa att detta syfte uppnås. Detta gäller i synnerhet i ett fall som det förevarande, där införseln har vägrats samtidigt som personen i fråga befunnits vara skyldig att erlägga, och också har erlagt, svensk punktskatt för varorna.

Eftersom importrestriktionerna i 4 kap. 2 § AL därmed är EG-stridiga kan de inte läggas till grund för ett beslut att enligt 2 kap. 16 § LPK vägra att lämna ut alkoholvarorna till J.S. Överklagandet ska därför avslås.

Föredraget 2008-11-26, föredragande Norling, målnummer 1087-08

Metadata

Domstol
Regeringsrätten
Avgörandedatum
2009-08-28
Målnummer
1087-08
Lagrum
8 § första stycket 5 och 8 a § lagen (1994:1564) om alkoholskatt
4 kap. 2 § alkohollagen (1994:1738)
2 kap. 16 § lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter
Litteratur
Prop. 1998/99:134 s. 98 f.
Sökord
Alkohollagstiftning
EG-rätt
Punktskatter
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation