lagen.nu

RÅ 2008 ref. 7

Ett tillstånd att förvara sitt vapen hos annan medför inte hinder för vapeninnehavaren att själv ta hand om och förvara vapnet.

G.W. ansökte hos Polismyndigheten i Stockholms län om tillstånd till förvaring av skjutvapen hos annan person, P.N., på viss angiven ort. Genom beslut den 11 november 2002 meddelade polismyndigheten med stöd av 5 kap. 3 § vapenlagen (1996:67) G.W. det sökta tillståndet. Som villkor för tillståndet angavs i beslutet följande.

- Vapnet skall jämlikt 5 kap. 5 § vapenlagen förvaras i säkerhetsskåp.

- Vapnet får inte brukas av annan än vapenägaren utan särskilt medgivande eller tillstånd enligt vapenlagens regler.

- Under tillståndstiden får vapnet ej förvaras på annan ort än vad som ovan angivits (Simlångsdalen).

G.W. överklagade och yrkade att länsrätten skulle undanröja tillståndsvillkoret att vapnet under tillståndstiden inte fick förvaras på annan ort än vad som angetts i beslutet. Som grund för yrkandet anförde G.W. bl.a. följande. Polismyndigheten har infört ett tillståndsvillkor som till synes saknar uttryckligt stöd i vapenlagen och som tidigare inte kommunicerats. Även om det vid en helhetsbedömning framstår som mest motiverat att vapnet förvaras i P.N:s säkerhetsskåp, kan det under tillståndstiden uppstå situationer då det istället är motiverat att han förvarar vapnet i säkerhetsskåp i den egna bostaden. Så kan exempelvis bli fallet om förvararen inte längre åtnjuter hans förtroende. Under sådana omständigheter skall han inte hindras att förvara vapnet enligt vapenlagens huvudregel. Villkoret innebär en inskränkning i hans möjlighet att själv ta ansvar för vapnet enligt vapenlagens regler och ter sig onödigt långtgående i förhållande till vapenlagen. Det finns knappast stöd i vapenlagen att utfärda villkor beträffande den ort på vilken vapen skall förvaras, utan endast på vilket sätt de skall förvaras. Polismyndigheten har heller ingen anledning att ifrågasätta hans ansvar för hantering av vapen. Som reservofficer i många år har han lång erfarenhet att ansvara för både eget och andras vapen.

Länsrätten i Stockholms län (2003-08-25, ordförande Clémentz) yttrade: 5 kap. 1, 2 och 3 §§ vapenlagen har följande lydelse. - 1 § Den som innehar skjutvapen eller ammunition är skyldig att ta hand om egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt den. - 2 § När skjutvapen inte brukas, skall de förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika säkert förvaringsutrymme. - 3 § En innehavare får lämna över sitt skjutvapen eller sin ammunition till någon annan för förvaring om han eller hon inte själv kan ta hand om egendomen eller om det annars finns särskilda skäl. För sådan förvaring krävs tillstånd om inte utlåning i motsvarande fall är tillåten enligt 3 kap. Vid tillståndsprövningen skall polismyndigheten särskilt beakta möjligheten för mottagaren att erbjuda en säker förvaring. Tillståndet skall tidsbegränsas. - Den hos vilken vapnet förvaras får använda vapnet endast om han eller hon har tillstånd att inneha vapen av samma typ. - I 11 kap. 2 § vapenlagen anges bl.a. att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de förutsättningar som i övrigt skall vara uppfyllda för tillstånd enligt denna lag.

Länsrätten redogjorde härefter för innehållet i Rikspolisstyrelsens författningssamling, RPSFS 2000:63 (Rikspolisstyrelsens numera upphävda föreskrifter och allmänna råd om vapenlagstiftningen), såvitt avsåg förvaring av vapen hos annan.

Länsrätten anförde vidare. G.W. uppgav i komplettering till ansökan om tillstånd att förvara skjutvapen/ammunition hos annan bl.a. följande. Han är hälftenägare till en fastighet i Hallands län. Han jagar endast älg i ett jaktlag som fastigheten tillhör. Fastigheten är obebodd. Den föreslagna förvararen P.N. bor i grannfastigheten och är medlem i samma jaktlag. Han själv är bosatt i en förort till Stockholm och han anser på grund av den höga inbrottsrisken att vapnet inte kan förvaras där på ett betryggande sätt. Därtill kommer den ökade stöldrisk som transporterna skulle innebära. Han anser därför att den säkraste förvaringen av vapnet är hos den föreslagna förvararen. - Länsrätten gör följande bedömning. - Målet i länsrätten gäller endast om G.W. skall ha rätt att, vid sidan av förvaring av vapnet hos annan person, P.N. på orten Simlångsdalen, därjämte skall ha rätt att förvara vapnet hos sig själv i Stockholm eller på annan ort eller hos P.N. på annan ort än Simlångsdalen, om denne eventuellt skulle flytta. - Bestämmelsen i 5 kap. 3 § vapenlagen om förvaring av vapen hos annan person infördes genom SFS 2000:147. Länsrätten kan inte finna att situationer som den i målet aktuella uttryckligen diskuterades i förarbetena, se prop. 1999/2000:27 s. 48 ff. Länsrätten kan inte finna att ordalydelsen av bestämmelserna i 5 kap. 3 § vapenlagen skulle innebära att bifall till en ansökan om förvaring hos annan innebär att tillståndet till förvaring hos sig själv skulle falla bort. Länsrätten kan inte heller finna att ordalydelsen av bestämmelsen skulle ha varit att förvaringen kan begränsas till viss ort. Syftet med bestämmelserna kan, såsom länsrätten uppfattat saken, endast anses vara att vapen skall förvaras på betryggande sätt. - Länsrätten anser mot bakgrund av det anförda att det överklagade beslutet bör ändras på så sätt att tillståndet till förvaring av aktuellt vapen inte skall begränsas till orten Simlångsdalen samt att G.W. även äger förvara vapnet hos sig. All förvaring av vapnet skall naturligtvis ske på föreskrivet betryggande sätt. Oavsett vad som G.W. framhållit i sin ansökan till polismyndigheten har han rätt att förvara vapnet i Stockholm om det förvaras i ett säkerhetsskåp eller i något annat lika säkert förvaringsutrymme. - Länsrätten finner således mot bakgrund av det anförda att överklagandet bör bifallas. - Länsrätten ändrar det överklagade beslutet på sätt att vapnet får förvaras på annan ort än Simlångsdalen samt att G.W. även äger förvara vapnet hos sig. - Vapnet skall förvaras på föreskrivet betryggande sätt.

Polismyndigheten överklagade länsrättens dom hos kammarrätten och anförde bl.a. följande. Polismyndigheten anser att ärendet är av principiell natur och att det är av stor vikt för polismyndigheten att kunna föreskriva var vapen skall förvaras samt kontrollera detta. Länsrättens beslut urholkar polismyndighetens beslutsrätt enligt 5 kap. 3 § vapenlagen.

G.W. bestred bifall till överklagandet.

I yttrande den 5 maj 2004 anförde Rikspolisstyrelsen (RPS) sammanfattningsvis följande. RPS tillstyrker bifall till överklagandet. Enligt RPS:s mening är det av största vikt att polisen vet var det förvaras skjutvapen och vilken typ av vapen det är fråga om. Det har främst betydelse vid ingripanden mot personer eftersom polisen enligt proportionalitetsprincipen inte skall tillgripa mer våld än vad som behövs för att kunna lösa sin uppgift. Vetskapen om att det finns skjutvapen, t.ex. i en lägenhet där ett ingripande skall ske, innebär att tillvägagångssättet blir helt annorlunda än om man, ur tillgängliga vapenregister, fått uppgift om att lägenhetsinnehavarens vapen förvaras på någon annan plats. Det är därför, enligt RPS:s mening, inte upp till var och en vapeninnehavare att från gång till annan förvara sina vapen på olika platser. Det var bl.a. ett av skälen till att tillståndsplikt beträffande förvaring hos annan infördes den 1 juli 2000. Polisen skulle därmed säkrare än tidigare kunna veta var det fanns skjutvapen. Innan tillståndsplikten infördes fanns ett mera formlöst anmälningsförfarande, något som inte tillräckligt säkert tillgodosåg polisens intresse av att veta var det förvaras skjutvapen. I och med att tillståndsplikten infördes finns det möjligheter att på ett lätt sätt få uppgift om var det förvaras skjutvapen. En valfrihet som den G.W. önskar sätter systemet ur bruk. RPS anser mot bakgrund av vad som anförts att G.W. får välja var han önskar ha sina skjutvapen förvarade. Detta hindrar honom naturligtvis inte från att tillfälligtvis, t.ex. under jakt, förvara vapnen där han vistas.

I yttrande anförde G.W. sammanfattningsvis följande. Hans yrkande är att ha rätt att förvara vapnet i godkänt säkerhetsskåp på två alternativa ställen: antingen hos P.N. eller i sin egen bostad i Stockholm, efter vad han från tid till annan finner lämpligt. Han har stor förståelse för de svåra riskbedömningar polisen, säkert ofta i pressade situationer, måste göra vid ingripanden. Han kan dock inte se att de inskränkningar i rätten att förvara vapen som RPS förordar står i rimlig proportion i förhållande till de olägenheter de orsakar den enskilde jägaren och de syften som tycks eftersträvas, eller ens fyller de angivna syftena. RPS gör gällande att ett av skälen till att tillståndsplikt beträffande förvaring hos annan infördes var att det inte skulle vara upp till var och en vapeninnehavare att från gång till annan förvara sina vapen på olika platser. Det skäl som regeringen angav i prop. 1999/2000:27 är emellertid att den tidigare anmälningsplikten inte var tillräcklig, utan att den som betros ha hand om vapen dessförinnan borde bli föremål för en lämplighetsprövning. Något annat skäl framgår inte av propositionen. - RPS:s inställning är således att han skall tvingas välja endera av två ställen att förvara vapnet. Det skapar stora olägenheter. Även om han, i enlighet med lagstiftarens intentioner, vid en helhetsbedömning finner det lämpligare att förvara vapnet i Simlångsdalen uppkommer emellertid situationer då det tidvis är lämpligare att förvara vapnet i Stockholm. Ett skäl är möjligheten att övningsskjuta i Stockholm. Om polisens yrkande fastställs av kammarrätten blir konsekvensen att han på grund av de olägenheter det medför i stället kommer att förvara vapnet i bostaden. Om vapnet förvaras i Stockholm måste han för att kunna jaga vildsvin (skyddsjakt som får bedrivas året om) ta med vapnet i stort sett varje gång han besöker fastigheten. Med polisens inställning ökar behovet av att transportera vapnet, även om det i enlighet med hans yrkande inte helt kan undvikas.

Kammarrätten i Stockholm (2004-06-24, Gammer, Lagebrant Torén, Jermsten, referent) yttrade efter att inledningsvis ha redogjort för innehållet i 5 kap. 1 och 3 §§ vapenlagen: Polismyndigheten har funnit att det föreligger särskilda skäl för G.W. att förvara det aktuella vapnet hos annan person. Frågan i målet är om han därutöver, som länsrätten funnit, skall ha rätt att förvara vapnet bl.a. i den egna bostaden. - I förarbetena (SOU 1998:44 s. 207) till den aktuella bestämmelsen uttalas bl.a. följande. Det kan noteras att det inte är tillåtet för en vapeninnehavare, som erhållit tillstånd att förvara sina vapen hos någon annan, att själv förvara vapnet. Vapnet skall, om det inte används, alltid förvaras hos en och samma person och polismyndigheten skall ha kännedom om förhållandet. Detta är särskilt viktigt för polisens operativa verksamhet. - Kammarrätten finner att syftet med vapenlagens förvaringsbestämmelser är att tillståndspliktiga vapen skall förvaras på ett förutbestämt och för polisen känt ställe, vilket normalt bör vara tillståndsinnehavarens bostad (jfr RPSFS 2002:9, FAP 551-3). När tillstånd att lämna över vapen till någon annan för förvaring har meddelats skall vapnen i stället förvaras i dennes bostad. Kammarrätten finner således att bestämmelsen i 5 kap. 3 § samma lag skall tolkas så att den tillståndsinnehavare som fått tillstånd att förvara sina skjutvapnen hos annan inte har rätt att - under tillståndets giltighetstid - förvara vapnen på annat ställe, och således inte heller i den egna bostaden, annat än tillfälligtvis i samband med t.ex. jakt. Polismyndighetens överklagande skall därför bifallas. - Med bifall till överklagandet upphäver kammarrätten länsrättens dom och fastställer polismyndighetens beslut.

G.W. överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och fastställa länsrättens dom. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. följande. Det finns inte något stöd i lagstiftningen för villkor som innebär att den som har tillstånd att förvara sitt vapen hos annan förbjuds att ta hand om vapnet själv när så är nödvändigt eller lämpligt. Polisens befogenhet att meddela särskilda förvaringsvillkor begränsas till det sätt på vilket vapnet ska förvaras och omfattar inte frågan var det ska förvaras. Huvudregeln är att vapeninnehavaren är skyldig att själv ta hand om egendomen. Den i målet aktuella situationen regleras inte i lagtexten och diskuteras inte i förarbetena. Kammarrättens ställningstagande är baserat enbart på ett uttalande i SOU 1998:44. I äganderättsskyddet enligt artikel 1 i tilläggsprotokollet den 20 mars 1952 till Europakonventionen torde ingå att det står den enskilde fritt att själv bestämma var hans tillhörigheter ska förvaras. Inskränkningar i äganderätten får förekomma om de motiveras av det allmännas bästa men de ska i så fall införas genom lag. Den aktuella inskränkningen finns inte angiven i lag och den strider också mot proportionalitetsprincipen.

Polismyndigheten bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. För att polismyndigheten ska bifalla en ansökan om att få förvara skjutvapen hos annan krävs att innehavaren inte kan förvara vapnet själv eller att det annars finns särskilda skäl. Enligt myndighetens tolkning innebär kravet på särskilda skäl att vapeninnehavaren tydliggjort att det under en viss tidsperiod finns anledning att frångå huvudregeln att vapnet ska förvaras i innehavarens bostad. En samlad bedömning ska visa att det är lämpligare att vapnen förvaras hos annan. Skulle bedömningen i stället visa att vapnen lämpligast förvaras i bostaden ska tillstånd inte ges till förvaring hos annan. Detta har förtydligats bl.a. i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vapenlagstiftningen (RPSFS 2006:12): "Har tillstånd till förvaring hos annan meddelats innebär det att vapnet ska förvaras hos den person som anges i tillståndet. Någon valfrihet, sedan tillstånd meddelats, att förvara vapnet antingen hos denne eller hos tillståndshavaren själv, föreligger inte." Myndighetens uppfattning är att lagstiftaren i och med införandet av 5 kap. 3 § vapenlagen inte avsåg att öppna upp möjligheten att skjutvapen skulle kunna få flera alternativa förvaringsplatser, utan istället att ge möjlighet att i undantagsfall frångå huvudregeln.

Regeringsrätten (2008-02-25, Billum, Brickman, Knutsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 5 kap. 1 § vapenlagen är den som innehar skjutvapen eller ammunition skyldig att ta hand om egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk att någon obehörig kommer åt den. Av 5 kap. 2 § framgår att skjutvapen, när de inte brukas, ska förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika säkert förvaringsutrymme. Enligt 5 kap. 3 § första stycket får en innehavare lämna över sitt skjutvapen eller sin ammunition till någon annan för förvaring om han eller hon inte själv kan ta hand om egendomen eller om det annars finns särskilda skäl. För sådan förvaring krävs tillstånd. Tillstånd ska tidsbegränsas.

Den nuvarande regleringen med krav på tillstånd för förvaring av skjutvapen hos annan infördes genom lagändring år 2000. Dessförinnan gällde att den som inte kunde ta hand om sitt vapen eller sin ammunition efter anmälan till polismyndigheten fick lämna över sitt vapen eller ammunition till någon annan för förvaring högst tre år åt gången. Några begränsningar för när vapenägaren kunde ta tillbaka sitt vapen från förvaringen angavs inte. Det får antas att utgångspunkten varit att vapenägaren skulle återta vapnet så snart han eller hon åter hade möjlighet att ta hand om det.

I det betänkande som låg till grund för dagens regler (En samlad vapenlagstiftning, SOU 1998:44) föreslogs att förvaring hos annan skulle få ske inte bara när innehavaren inte själv kunde ta hand om sina skjutvapen utan även när det annars förelåg särskilda skäl. Samtidigt föreslogs krav på tillstånd från polismyndigheten. Utredningen noterade vidare bl.a. (s. 207) att det inte är tillåtet för en vapeninnehavare som erhållit tillstånd att förvara vapnen hos någon annan att själv förvara dem. Ett vapen ska, om det inte används, alltid förvaras hos en och samma person och polismyndigheten ska ha kännedom om förhållandet. Utredningen föreslog dock ingen uttrycklig lagregel angående denna begränsning.

I propositionen (prop. 1999/2000:27) föreslogs, i enlighet med utredningens förslag, att förvaring hos annan skulle få ske även när det annars förelåg särskilda skäl och att tillståndskrav skulle införas. I propositionen uttalades bl.a. (s. 52) att huvudregeln även fortsättningsvis borde vara att vapen ska tas om hand av innehavaren. Regeringen delade dock utredningens uppfattning att möjligheterna till förvaring hos annan borde vidgas i viss utsträckning. För att förvaring hos annan ska tillåtas borde dock krävas att det efter en helhetsbedömning framstår som motiverat att förvaringen sker hos någon annan än tillståndshavaren. Det påpekades att envar som innehar skjutvapen måste vara beredd att uppfylla kraven på säker förvaring. Bestämmelsen var inte avsedd att användas för att en vapeninnehavare ska kunna undgå kostnaden för att själv ordna med säker förvaring av sina vapen. Frågan om begränsning av vapeninnehavarens rätt att själv ta hand om sitt vapen under tid då han eller hon fått tillstånd att förvara det hos annan berördes inte i propositionen.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

I den utredning som låg till grund för nuvarande bestämmelser om förvaring var utgångspunkten uppenbarligen att det inte skulle vara tillåtet för en vapeninnehavare, som fått tillstånd att förvara sitt vapen hos annan, att i stället själv ta hand om vapnet under tillståndstiden. Frågan berördes visserligen inte i regeringens proposition, men det saknas anledning att anta att regeringen gjort en annan bedömning än utredningen i denna del. Rikspolisstyrelsens år 2006 utgivna allmänna råd (RPSFS 2006:12) ger uttryck åt samma uppfattning.

Regeringsrätten konstaterar att huvudregeln i vapenlagen är att det är innehavaren som är skyldig att ta hand om vapen och ammunition. Innehavaren ska även uppfylla kravet på förvaring i säkerhetsskåp eller motsvarande. Någon begränsning av det slag utredningen utgått från har inte införts i lagtexten. Regeln i 5 kap. 3 § om möjlighet att i vissa fall få tillstånd att förvara sitt vapen hos annan kan därmed endast ses som ett komplement till den angivna huvudregeln. Ett sådant tillstånd kan inte utan lagstöd ges den innebörden att det inskränker innehavarens rätt att när så är lämpligt själv ta hand om och förvara sitt vapen.

Tillståndet har numera löpt ut. Målet ska därför avskrivas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avskriver målet.

Regeringsråden Wennerström och Hamberg var skiljaktiga såvitt avsåg frågan om G.W:s rätt att själv förvara sitt vapen och anförde: G.W. har efter ansökan erhållit polismyndighetens tillstånd att under en viss tidsperiod förvara sitt skjutvapen hos en person som bebor grannfastigheten till G.W:s obebodda jordbruksfastighet. Frågan i målet är om detta tillstånd att lämna över vapnet för förvaring hos annan innebär att G.W. under den tid tillståndet gäller inte själv får förvara vapnet.

De nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 3 § vapenlagen går tillbaka på tidigare regler om skyldighet att göra en skriftlig anmälan hos polismyndighet när innehavaren av ett skjutvapen var förhindrad att ta vård om egendomen och därför behövde överlämna denna till annan för förvaring (se prop. 1981/82:1 s. 143 f. och SFS 1981:1360). Bestämmelserna har sedan ändrats så att tillstånd till sådan förvaring krävs, varvid tillstånd kan ges inte bara när innehavaren är förhindrad att själv ta hand om vapnet utan också när det annars finns särskilda skäl. Särskilda skäl för förvaring hos annan kan enligt förarbetena (prop. 1999/2000:27 s. 52) vara att en sådan förvaring framstår som mer lämplig än förvaring hos tillståndshavaren. Det bör då vid en helhetsbedömning framstå som motiverat att förvaringen sker hos någon annan än tillståndshavaren. I det utredningsarbete som föregick de nämnda ändringarna (SOU 1998:44 s. 206 f.) uttalades att det bör ankomma på vapenägaren att visa att förvaring hos annan utgör ett väsentligt bättre och säkrare alternativ än egen förvaring. Utredningen noterade också att det inte är tillåtet för den vapenägare som erhållit tillstånd av nämnt slag att själv förvara vapnet. Vidare angavs att vapnet, om det inte används, alltid ska förvaras hos en och samma person och att polismyndigheten ska ha kännedom om förhållandet, vilket är särskilt viktigt för polisens operativa verksamhet.

Vi gör följande bedömning.

Huvudregeln i vapenlagen är att vapeninnehavaren själv ska ta hand om och förvara sina vapen. Möjligheten till förvaring hos annan har införts som ett undantag från denna huvudregel. Undantagsregeln kan inte anses vara avsedd att ge utrymme för innehavaren att fritt välja om han själv eller annan ska förvara vapnet under den tid tillståndet gäller. Överröstade i denna fråga är vi i övrigt ense med majoriteten.

Föredraget 2008-01-23, föredragande Noring, målnummer 4227-04

Metadata

Domstol
Regeringsrätten
Avgörandedatum
2008-02-25
Målnummer
4227-04
Lagrum
5 kap. 1 §, 2 § och 3 § vapenlagen (1996:67)
Litteratur
SOU 1998:44 s. 205-207
prop. 1999/2000:27 s. 51-53, 97-98
RPSFS 2006:12 s. 50
Sökord
Vapen
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation