lagen.nu

RÅ 2005 ref. 52

Fråga om rätt till sjukpenning vid återinsjuknande.

U.N. insjuknade den 1 september 1999 och uppbar sjuklön av sin arbetsgivare t.o.m. den 14 september 1999. Därefter uppbar hon sjukpenning från försäkringskassan t.o.m. den 22 september 1999. Hon arbetade åter torsdagen den 23 september och fredagen den 24 september. Måndagen den 27 september 1999 insjuknade hon igen och avbröt sitt arbete när det återstod ungefär tio minuter av arbetsdagen. Hon återgick i arbete den 13 oktober 1999.

Västra Götalands läns allmänna försäkringskassa beslutade att inte utge sjukpenning till U.N. för tiden den 27 september - den 10 oktober 1999 men väl för den 11 och den 12 oktober 1999. Beslutet motiverades med att hennes arbetsförmåga inte var nedsatt med en fjärdedel den 27 september 1999 och att detta sjukfall därför var att se som en ny sjukperiod varför rätten till sjukpenning inte uppkommit förrän efter den fjortonde sjukdagen.

U.N. överklagade och yrkade att hon skulle tillerkännas rätt till sjukpenning under perioden den 27 september - den 10 oktober 1999 och anförde följande. I och med att hon insjuknade inom fem dagar från den första sjukperioden skall sjukfallen ses som en sjukperiod. Därför har hon rätt att uppbära sjukpenning från den 28 september 1999. Försäkringskassans har missuppfattat gällande rätt. Frågan gäller inte om hon är berättigad till sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, fr.o.m. den 27 september 1999, utan om en ny sjuklöneperiod enligt lagen (1991:1047) om sjuklön skall börja löpa eller om hon är berättigad till sjukpenning enligt AFL fr.o.m. den 28 september 1999. Att lagen om sjuklön inte uppställer något krav på minsta nedsättning av arbetsförmågan, såsom AFL, för att en sjuklöneperiod skall börja löpa torde delvis sammanhänga med att ingen ersättning överhuvudtaget utgår första dagen i en sjuklöneperiod medan ersättning utgår från och med första dagen i en sjukperiod enligt AFL om sjukpenningrätten uppkommer i anslutning till en sjuklöneperiod och arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel. Denna skillnad är irrelevant i hennes fall och återinsjuknanderegeln i AFL är tillämplig i hennes fall. Eftersom hon uppburit sjuklön och sjukpenning och sedan återinsjuknat inom fem dagar skall hon ha ersättning enligt AFL så snart förutsättningarna härför enligt 3 kap. 7 § nämnda lag är uppfyllda. Såvitt framgår av lagtext och förarbeten görs det ingen skillnad på sjukperiod i AFL och lagen om sjuklön. När reglerna om återinsjuknande infördes betonades i propositionen att de motsvarade varandra. Syftet var att de två lagarna och ersättningarna skulle kopplas ihop. Att regeln i AFL fick en olycklig konstruktion och som enligt försäkringskassans tolkning inte fullt ut korresponderar med motsvarande regel i sjuklönelagen är varken en rimlig eller riktig tolkning av de uttalanden som gjordes i förarbetena vid regelns införande. Det är oskäligt att hon utan egen förskyllan går miste om 14 dagars sjukersättning.

Försäkringskassan ansåg att överklagandet skulle avslås och anförde följande. Återinsjuknandereglerna i AFL och lagen om sjuklön skiljer sig åt. Lagtextens utformning ger inte utrymme för en skälighetsbedömning. Bestämmelsen kan inte bortses ifrån under hävdande att den skulle utgöra en olycklig konstruktion. Om den första sjukskrivningen avslutas med en sjuklönedag är det reglerna om återinsjuknande i lagen om sjuklön som blir tillämpliga. Om däremot den första sjukskrivningen pågått så länge att den avslutas med sjukpenning enligt AFL är det denna lags regel om återinsjuknande som skall tillämpas. Det är ostridigt att U.N:s första sjukskrivning avslutades den 22 september 1999 med sjukpenning enligt AFL. I det efterföljande sjukdomsfallet har hennes arbetsförmåga varit nedsatt med minst en fjärdedel först den 28 september 1999. Den nya sjukperioden har därför inte påbörjats inom fem dagar från det att den tidigare avslutades.

Länsrätten i Göteborg (2000-11-16, ordförande Bonge) yttrade: Av 3 kap. 4 § AFL följer att om en sjukperiod börjar inom fem dagar från det en tidigare sjukperiod avslutats skall den senare sjukperioden ses som en fortsättning på den tidigare. Enligt 7 § samma kapitel utges sjukpenning vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. - I förarbetena till 3 kap. 4 § AFL och dess motsvarighet i 7 § lagen om sjuklön (prop. 1992/93:31 s. 46 och 80) anges bl.a. följande. Om en person insjuknar på nytt inom fem dagar från det att en sjukperiod avslutats skall den senare sjukperioden anses som en fortsättning på den tidigare sjukperioden när det gäller vilken kompensationsnivå som skall gälla för sjukpenningen. Regeln har sin motsvarighet i 7 § sjuklönelagen. Om en sjuklöneperiod inte pågått 14 dagar när den första sjukperioden avslutas skall samma sjuklöneperiod anses fortsätta vid återinsjuknandet. Det senare sjukfallet skall inledas med en sjuklöneperiod endast om sjuklöneperioden hos samma arbetsgivare varat mindre än 14 dagar när det första sjukfallet avslutades. Den senare sjuklöneperioden skall endast pågå så lång tid att den tillsammans med den tidigare varar högst 14 dagar. Om någon sådan sjuklöneperiod inte skall börja blir innebörden att sjukpenning utges redan från och med den första dagen i den senare perioden. Vidare uttalas på s. 43 att systemet med karensdag i lagen om sjuklön skulle bli alltför komplicerat om någon form av tidsgräns angavs för att en karensdag skulle föreligga. I ett sjuklönesystem bör arbetsgivarna dessutom ha goda möjligheter att uppmärksamma om en anställd otillbörligt utnyttjar reglerna. - Länsrätten gör följande bedömning. - U.N. har uppburit sjuklön under 14 dagar och därefter sjukpenning. Hon har återinsjuknat den femte dagen efter att hon återgått i arbete. Hon gör därvid gällande att hon har rätt till sjukpenning från och med den 27 september 1999. Regeln om återinsjuknande i AFL skall ses mot bakgrund av kravet på nedsättning av arbetsförmågan. Förarbetena gör delvis skillnad på sjuklöneperiod och sjukperiod. Om ett sjukfall varar mer än 14 dagar anses det enligt AFL ingå i en sjukperiod. Mot bakgrund av motivuttalandena finner länsrätten att 7 § lagen om sjuklön och 3 kap. 4 § tredje stycket AFL inte kan var tillämpliga samtidigt. 7 § lagen om sjuklön skall tillämpas när återinsjuknande sker efter en sjuklöneperiod som varat mindre än 14 dagar. Om återinsjuknande sker efter att den försäkrade varit sjuk en längre tid än så och således har uppburit sjukpenning enligt AFL skall denna lags regler tillämpas vid återinsjuknande. För att rätt till sjukpenning skall föreligga krävs det att arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel. Således krävs det att arbetsförmågan varit nedsatt med minst en fjärdedel på insjuknandedagen för att förutsättningarna i 3 kap. 4 och 7 §§ AFL skall vara uppfyllda. Eftersom U.N. insjuknat tio minuter före arbetets slut på den femte dagen från den tidigare sjukskrivningen har hennes arbetsförmåga inte varit nedsatt med en fjärdedel denna dag. Hennes arbetsförmåga var helt nedsatt den 28 september 1999 och hon har därmed i 3 kap. 4 § tredje stycket AFL:s mening insjuknat först på den sjätte dagen efter föregående sjukperiod varför sjukfallet i fråga skall anses börja med en ny sjuklöneperiod. Hon är därför inte berättigad till sjukpenning. - Länsrätten avslår överklagandet.

U.N. överklagade och yrkade sjukpenning för tiden 28 september - den 10 oktober 1999. Hon åberopade vad som anförts i länsrätten och anförde bl.a. följande. Både lagen om sjuklön och lagen om allmän försäkring är socialskyddslagstiftning. U.N. har kommit i kläm mellan dessa två regelsystem. Arbetsgivaren har beslutat att inte utge sjuklön och som grund åberopat att insjuknandet skedde i enlighet med. 7 § tredje stycket sjuklönelagen och att sjuklön redan har utgått för fjorton kalenderdagar och att det således inte föreligger någon skyldighet att utge sjuklön. U.N. anser att det är en riktig tolkning av lagen. Det vitsordas att U.N. den 27 september 1999 inte är berättigad till sjukpenning enligt AFL eftersom hennes arbetsförmåga inte var nedsatt till minst en fjärdedel. Det blir dock orimligt om den omständigheten får till följd att ingen sjukpenning överhuvudtaget kan utgå under den resterande sjukperioden. U.N. insjuknade de facto den 27 september 1999, alltså inom fem dagar från det att den tidigare sjukperioden avslutats. Den här typen av skyddslagstiftning borde självklart vara sammankopplad så att återinsjuknandereglerna i de båda lagarna tolkas och tillämpas på samma sätt.

Försäkringskassan vidhöll i svaromål sin tidigare inställning.

Kammarrätten inhämtade yttrande från Riksförsäkringsverket, som delade försäkringskassans och länsrättens bedömning att en förutsättning för att en sjukperiod enligt AFL skall anses påbörjad viss dag är att arbetsförmågan denna dag varit nedsatt med minst en fjärdedel.

Kammarrätten i Göteborg (2001-11-20, Nyström, Stenstad, referent, Hansson samt nämndemännen Elwin och Kjellström) instämde i länsrättens bedömning och ändrade därför inte den överklagade domen.

U.N. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle ändra kammarrättens dom och att sjukpenning skulle utbetalas till henne för tiden den 28 september - den 10 oktober 1999. Hon anförde bl.a. följande. När reglerna om återinsjuknande infördes i lagen om sjuklön och AFL sades det i förarbetena att reglerna motsvarade varandra. Syftet torde vara att tillämpningen skulle bli lika och att således en situation som den nu aktuella inte skulle kunna uppstå. Det skulle inte vara möjligt att hamna mellan de båda regelsystemen. Hon har dock drabbats av att återinsjuknandereglerna i respektive lag tolkas och tillämpats olika. Detta har fått till följd att hon stått helt utan ekonomisk kompensation i fjorton dagar trots att hon uppfyller alla förutsättningar för ersättning. Återinsjuknanderegeln i AFL bör tolkas analogt med motsvarande regel i lagen om sjuklön, vilket skulle medföra att reglerna tillämpades på samma sätt av både arbetsgivare och tillämparna av AFL.

Riksförsäkringsverket (numera Försäkringskassan) bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2005-10-11, Eliason, Wennerström, Hamberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 3 kap. 1 § första stycket AFL har en försäkrad enligt vad som sägs i kapitlet rätt till sjukpenning om hans sjukpenninggrundande inkomst uppgår till minst 24 procent av prisbasbeloppet. Enligt andra stycket föreligger inte rätt till sjukpenning på grundval av anställningsförmåner för tid som ingår i en sjuklöneperiod, under vilken den försäkrades arbetsgivare har att svara för sjuklön enligt lagen om sjuklön.

I 3 kap. 4 § första stycket regleras hur sjukpenningen skall beräknas under en sjukperiod. Av andra stycket framgår att som sjukperiod anses, såvitt är aktuellt i målet, tid under vilken en försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 7 §. Enligt 7 § avses med sjukdom sådan sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel.

Enligt 3 kap. 4 § tredje stycket AFL skall, om en sjukperiod börjar inom fem dagar från det en tidigare sjukperiod avslutats, bestämmelserna i bl.a. första stycket tillämpas som om den senare sjukperioden utgör en fortsättning på den tidigare sjukperioden.

Enligt 7 § lagen om sjuklön i tillämplig lydelse omfattar en sjuklöneperiod, dvs. den period under vilken arbetstagaren har rätt till sjuklön av arbetsgivaren, den första dag arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och de därpå följande tretton kalenderdagarna i sjukperioden. Av andra stycket jämfört med 4 § i lagen framgår att som sjukperiod anses bl.a. sådan tid under vilken arbetstagaren i oavbruten följd lider av sjukdom som sätter ned arbetsförmågan. I tredje stycket anges att - om en sjukperiod börjar inom fem dagar från det en tidigare sjukperiod avslutats - sjuklöneperioden skall omfatta endast så många dagar att den tillsammans med en sjuklöneperiod hos samma arbetsgivare under den tidigare sjukperioden utgör fjorton kalenderdagar. Föreskrifterna i nu berörda avseenden korresponderar delvis med vad som gäller för rätt till sjukpenning enligt 3 kap. 4 och 7 §§ AFL. Till skillnad från nämnda lagrum, som för sjukpenning förutsätter nedsättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel, krävs dock inte att arbetsförmågan har satts ned med någon viss andel (jfr prop. 1990/91:181 s. 69).

Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. U.N. insjuknade den 1 september 1999 och uppbar sjuklön av sin arbetsgivare t.o.m. den 14 september 1999. Därefter uppbar hon sjukpenning från försäkringskassan tills dess hon återgick i arbete den 23 september 1999. U.N. insjuknade på nytt den 27 september 1999 och avbröt sitt arbete när ca tio minuter återstod av arbetsdagen. Arbetsgivaren har ansett att 7 § tredje stycket lagen om sjuklön är tillämplig i U.N:s fall och har därför inte betalat ut någon sjuklön i anledning av sistnämnda sjukfall. U.N. har dock, efter det att hon i 14 dagar helt avhållit sig från arbete på grund av sjukdom, erhållit sjukpenning för tiden den 11 och 12 oktober 1999. Hon återgick i arbete den 13 oktober 1999.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

U.N:s andra sjukfall påbörjades den 27 september och således, enligt regelverket i sjuklönelagen, inom fem dagar från det att den tidigare sjukperioden avslutades. Enligt 7 § tredje stycket sjuklönelagen skall i ett sådant fall en ny sjuklöneperiod tillsammans med sjuklöneperioden i det tidigare sjukfallet omfatta högst 14 dagar. Eftersom hennes tidigare sjuklöneperiod omfattade 14 dagar uppkommer inte någon ny sjuklöneperiod med anledning av det nya sjukfallet. Av 3 kap. 1 § andra stycket AFL följer då att U.N. har rätt till sjukpenning. Det förhållandet att det, som underinstanserna funnit, enligt AFL är fråga om en ny sjukperiod medför således, enligt Regeringsrättens mening, inte att hon med hänvisning till sjuklönelagens bestämmelser skulle sakna rätt till sjukpenning under någon del av denna sjukperiod utan endast att hon inte har rätt till sjukpenning för den första dagen i sjukperioden (3 kap. 4 § första stycket AFL). Sjukpenning skall således utgå fr.o.m. den 29 september 1999.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver länsrättens och kammarrättens domar samt Försäkringskassans beslut och förklarar att U.N. har rätt till sjukpenning enligt 3 kap. 4 § första stycket 2 AFL även för tiden den 29 september t.o.m. 10 oktober. Målet visas åter till Försäkringskassan för ny handläggning.

Regeringsråden Billum och Almgren var av skiljaktig mening och anförde: Som framgår av redogörelsen för tillämpliga bestämmelser har termen sjukperiod inte samma betydelse i AFL som i lagen om sjuklön (jfr prop. 1990/91:181 s. 69 och 73). Under U.N:s sjukperiod den 1 september - den 22 september 1999 hade sjuklöneperioden löpt ut och sjukpenning betalades ut enligt AFL:s regler. Bedömningen av om hennes insjuknande den 27 september utgör ett sådant återinsjuknande som medför att den nya sjukperioden skall anses utgöra en fortsättning på den tidigare sjukperioden skall därför göras med tillämpning av 3 kap. 4 § tredje stycket AFL. Denna bestämmelse hänvisar beträffande sjukdomsbegreppet till 7 § samma lag, dvs. med sjukdom avses sådan sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. U.N:s arbetsförmåga var inte nedsatt med minst en fjärdedel den 27 september 1999. Sjukperioden började därför inte den 27 september utan först den 28 september 1999. Den kan därmed inte ses som en fortsättning på den tidigare sjukperioden utan är att anse som en ny sjukperiod. Vi finner således att rätt till sjukpenning enligt AFL inte föreligger för den tid som är aktuell i målet. Överklagandet skall därför avslås.

Föredraget 2005-06-01, föredragande Åsberg, målnummer 513-02

Metadata

Domstol
Regeringsrätten
Avgörandedatum
2005-10-11
Målnummer
513-02
Lagrum
3 kap. 1 §, 4 § och 7 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring
7 § lagen (1991:1047) om sjuklön
Litteratur
Prop. 1990/91:181 s. 69, 73
prop. 1992/93:31 s. 45 f., 78, 80
Sökord
Allmän försäkring
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation