lagen.nu

RÅ 2005 ref. 45

Fråga om beräkning av merkostnader vid handikappersättning.

Norrbottens läns allmänna försäkringskassa (Socialförsäkringsnämnd 3) avslog genom beslut i protokoll den 17 mars 1999 S.H:s ansökan om handikappersättning för betydande merutgifter. Som motivering för beslutet anförde försäkringskassan att S.H. på grund av sin funktionsnedsättning hade vissa merutgifter. De godkända merutgifterna beräknades uppgå till 2 830 kr per år, vilket understeg 28,5 procent av basbeloppet, vilket inte berättigade till handikappersättning.

S.H. överklagade beslutet hos länsrätten. - Försäkringskassan vidhöll sitt beslut.

Muntlig förhandling hölls i målet den 23 mars 2001. - Vid förhandlingen medgav försäkringskassan att merkostnader för telefonsamtal skulle beaktas med 300 kr per månad eller med 3 600 kr per år.

Länsrätten i Norrbottens län (2001-03-28, ordförande Lundh) yttrade: Enligt 9 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) tillkommer rätt till handikappersättning försäkrad, som fyllt 16 år och som innan han fyllt 65 år för avsevärd tid fått sin funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att han behöver vidkännas betydande merutgifter. Allt efter merutgifternas storlek utgör enligt 3 § handikappersättningen per år räknat 69, 53 eller 36 procent av basbeloppet. - S.H. har uppgett bl.a. följande. Han skadades allvarligt i samband med tjänsteutövning den 16 april 1991. Han fick ett mycket kraftig slag i nacken. På grund av skadan tvingades han sluta sitt arbete och fick så småningom förtidspension och livränta med 100 procent samordning. Till följd av skadan har han en stor mängd kvarstående besvär som hörselnedsättning, tinnitus, svårigheter i taluppfattning, ljudkänslighet, ökad trötthet, rörelse- och koordinationssvårigheter, yrsel och balansrubbningar, försämrat närminne och orienteringsminne, koncentrations- och inlärningssvårigheter. S.H. är bosatt i Tjappsåive. Hans men efter skadan påverkar hans livsföring. Han har svårigheter med att diska eller plocka in i kylen, eftersom han plötsligt kan tappa det han håller i händerna. På grund av yrsel kan han inte cykla och all förflyttning sker numera med bil. Han kan gå om han ser var han går, men även då går han ostadigt och stöter lätt i dörrkarmar. Minsta ojämnhet kan göra att han faller. Han riskerar att falla när han badar karbad eller duschar stående i badkar. Det försämrade orienteringsminnet kan innebära att han plötsligt inte vet var han är, vilket ställer till stora problem när han är ute i skog och mark. Han behöver en duschkabin, eftersom han inte klarar att bada utan hjälp. Diskmaskin behövs då han inte kan diska utan att tappa saker. Mobiltelefon är en säkerhet när han tappar bort sig. Han kör nu bil cirka 3 000 mil per år mot tidigare 1 500 mil per år. Hans merkostnader kan beräknas enligt följande. Duschkabin, 12 380 kr, avskrivning på 10 år = 1 250 kr. Diskmaskin, 3 000 kr, avskrivning på 10 år, 300 kr. Mobiltelefon, 4 000 kr, avskrivning 5 år, 800 kr. Extra kostnader för telefonsamtal, 600 kr per månad eller 7 200 kr per år. Extra kostnader för bensin, 15 000 kr per år och för slitage av bil 3 000 kr per år. - Länsrätten gör följande bedömning. - Av handlingarna framgår att S.H. fått sin funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att han behöver vidkännas merutgifter. För att handikappersättning skall utgå krävs emellertid att merutgifterna är betydande. Riksförsäkringsverket har rekommenderat (Allmänna råd 1998:5, s. 16) att som nedre gräns för betydande merutgifter skall ett belopp som motsvarar 28,5 procent av basbeloppet tillämpas. Riksförsäkringsverket rekommenderar vidare att en individuell prövning görs i varje enskilt fall för att fastställa storleken av merutgifterna och att det vid bedömningen tas hänsyn till de merutgifter den funktionshindrade har för sitt funktionshinder i den mån inte andra samhällsåtgärder kompenserar dessa. - Duschkabin och diskmaskin har bedömts som nödvändiga till följd av S.H:s funktionshinder. Eftersom mobiltelefonen närmast fungerar som ett trygghetslarm för honom anser länsrätten att även den är nödvändig till följd av funktionshindret. Enligt Riksförsäkringsverkets rekommendationer skall vid beräkningen av merutgifterna normalt tas hänsyn till en avskrivningstid på tio år för kapitalvaror. Vad gäller mobiltelefonen är det dock rimligt att räkna med en avskrivning på fem år. Även merkostnaderna för telefonsamtal bör beaktas. De kan uppskattas till 300 kr per månad eller till 3 600 kr per år. - Som skälig merutgift för fritidsresor, dvs. resor som inte avser sjukresor eller resor till och från arbetet, rekommenderar Riksförsäkringsverket att ett belopp som motsvarar högst fem procent av basbeloppet, avrundat till närmast jämna hundratal kronor godtas. Vid en sådan beräkning blir merkostnaderna för S.H. 1 800 kr. Hans funktionshinder är emellertid sådant att alla resor företas med bil, dvs. även sådana resor som normalt inte anses som fritidsresor. Med hänsyn härtill måste merkostnaderna för bilresor beräknas till ett större belopp än 1 800 kr. - Sammantaget kan S.H:s merkostnader till följd av funktionshindret beräknas överstiga 28,5 procent av basbeloppet. Han är då berättigad till merkostnadsersättning med 36 procent av basbeloppet. - Länsrätten bifaller överklagandet på så sätt att S.H. beviljas merkostnadsersättning med 36 procent av basbeloppet.

Försäkringskassan överklagade och yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och fastställa försäkringskassans beslut den 17 mars 1999. Till stöd för sin talan anförde försäkringskassan bl.a. följande. Av länsrättens dom och försäkringskassans utredning framgår att S.H:s funktionshinder är sådant att alla resor företas med bil. Länsrätten har i sin dom ansett, att då även sådana resor som normalt inte anses som fritidsresor måste företas med bil, bör merkostnaden för bilresor beräknas till ett större belopp än 1 800 kr. Med hänvisning till RFV:s rekommendationer beträffande fritidsresor kvarstår försäkringskassans bedömning att inte godta mer än 1 800 kr för fritidsresor. Kassan vidhåller vidare sin tidigare bedömning att inte godta kostnaden för inköp av mobiltelefon som merkostnad. Kostnaden anses inte vara specifikt knuten till S.H:s funktionshinder. - Sammanfattningsvis konstaterar försäkringskassan att godtagbara merutgifter uppgår till 6 430 kr per år och således inte till en nivå som ger rätt till handikappersättning.

S.H. bestred bifall till överklagandet och anförde i huvudsak följande. Försäkringskassans hänvisning till Riksförsäkringsverkets rekommendationer är inte relevanta då dessa inte direkt kan ta sikte på den situation som han befinner sig i. Även om behovet av bil inte i första hand avser resor till och från arbetet kan resorna inte klassificeras som fritidsresor eftersom de är nödvändiga förutsättningar för hans dagliga livsföring. En konsekvens av hans handikapp är vidare att hans när- och orienteringsminne är i betydande mån nedsatt och att han till följd därav plötsligt kan drabbas på sätt att han helt enkelt inte vet var han befinner sig och detta trots att han kan befinna sig på en plats som rimligen borde vara väl känd för honom. Hans balanssinne är dessutom starkt nedsatt och han kan därför ramla omkull med inte sällan skador som följd. Sammantaget innebär dessa bestående men att han ständigt måste ha tillgång till mobiltelefon för att kunna påkalla hjälp i beskrivna situationer.

Kammarrätten i Sundsvall (2001-12-17, Sjödin, Berggren, Hägglöf, referent) yttrade: Försäkringskassan har - med hänvisning till Riksförsäkringsverkets allmänna råd (1998:5 s. 22) - gjort gällande att S.H:s merutgifter för resor förorsakade av hans funktionsnedsättning inte kan godtas med mer än 1 800 kr per år. I förenämnda råd anges bl.a. att som skälig merutgift för fritidsresor, dvs. resor som inte avser sjukresor eller resor till och från arbetet, rekommenderar Riksförsäkringsverket att ett belopp motsvarande högst 5 procent av basbeloppet godtas. Försäkringskassan har även invänt att S.H:s kostnader för mobiltelefon inte kan godtas som merkostnad vid bedömning av hans rätt till handikappersättning. - Såvitt inledningsvis gäller merutgifter för resor finner kammarrätten att de resor S.H. behöver företa med bil inte typiskt sett enbart är att anse som fritidsresor. I detta sammanhang finner kammarrätten att omständigheterna i målet därför är sådana att rekommendationen beträffande fritidsresor i Riksförsäkringsverkets allmänna råd kan frångås och att resekostnader föranledda av S.H:s funktionsnedsättning därför kan godtas med ett belopp som överstiger 1 800 kr per år. Det saknas dessutom enligt kammarrättens mening anledning att frångå länsrättens bedömning att även kostnader för mobiltelefon skall beaktas vid bedömning av S.H:s rätt till handikappersättning. Med hänsyn härtill och vad i övrigt förekommit i målet finner kammarrätten att utredningen i målet sammanfattningsvis ger stöd för att S.H. fått sin funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att hans handikapp förorsakat merutgifter som berättigar honom till handikappersättning jämlikt 9 kap. 2 § AFL på sätt som länsrätten funnit. Försäkringskassans överklagande skall därför inte bifallas. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Försäkringskassan (tidigare Riksförsäkringsverket, RFV) överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens och länsrättens domar och fastställa försäkringskassans beslut. Försäkringskassan anförde bl.a. följande. Frågan i målet är vilka resekostnader som bör inrymmas i det schablonbelopp om fem procent av basbeloppet, avrundat till närmast jämna hundratal kronor, som enligt RFV:s Allmänna råd 1998:5 utgör högsta godtagbara belopp för att bestämma merutgifter för fritidsresor vid beräkning av handikappersättning. - Med fritidsresor avses enligt nämnda rekommendation alla resor som inte avser sjukresor eller resor till och från arbetet. Skulle, liksom länsrätten och kammarrätten gjort i detta fall, efter individuella bedömningar även andra resor än arbets- och sjukresor undantas finns det stor risk för oenhetlighet i bedömningarna. Merkostnaderna för resor bör därför i S.H:s fall inte bestämmas till ett högre belopp än försäkringskassan gjort, eller till 1 800 kr. - Frågan i målet är också om kostnad för inköp av mobiltelefon och för samtalskostnader med sådan telefon bör bedömas som merutgifter på grund av S.H:s funktionshinder. I sak anser kassan att dessa kostnader är så vanligt förekommande att de inte bör beaktas vid bedömandet av merutgifter på grund av funktionshinder.

S.H. bestred ändring av kammarrättens dom. Han anförde bl.a. följande. Det framstår inte som tvistigt att han, i samband med tjänsteutövning den 16 april 1991, har tillfogats mycket allvarliga skador med omfattande permanenta funktionsnedsättningar i rörelseapparaten samt omfattande limbiska och kognitiva funktionsnedsättningar med stort genomslag i ADL. Således har han inte förmågan att kunna cykla och inte heller att kunna ta sig fram till fots utöver kortare sträckor. Detta innebär att han måste använda sig av sin bil för att kunna röra sig i avsevärt större utsträckning än vad som hade varit fallet om han inte hade åsamkats ifrågavarande handikapp. Hans behov av bil är därför inte att jämställa med "fritidsresor", i stället är behovet en nödvändig förutsättning för hans dagliga livsföring. En vidare konsekvens av hans handikapp är att hans när- och orienteringsminne i betydande mån är nedsatt och han kan till följd därav plötsligt drabbas genom att han helt enkelt inte vet var han befinner sig, och detta trots att han befinner sig på en plats som rimligen borde vara väl känd för honom. Han är bosatt i en utpräglad glesbygd, vilket innebär att han rör sig i en miljö där endast sparsamma kontakter sker med grannar eller andra personer som skulle kunna vara honom behjälplig. Utöver skadorna på hans när- och orienteringsminne innebär hans handikapp även att hans balanssinne är starkt nedsatt och att han ofta kan ramla omkull och då inte sällan med skador som följd. Han är därför i starkt behov av mobiltelefon, vilken närmast har karaktären som larm och säkerhetsutrustning och inte som "normal" telefon.

Regeringsrätten (2005-09-08, Billum, Eliason, Almgren, Hamberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 9 kap. 2 § första stycket AFL, i tillämplig lydelse, har en försäkrad rätt till handikappersättning om han för avsevärd tid fått sin funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att han a) i sin dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp av annan, b) för att kunna förvärvsarbeta behöver hjälp av annan eller c) eljest behöver vidkännas betydande merutgifter. Motsvarande bestämmelse finns numera i 5 § lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag. - Allt efter hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas storlek utgår handikappersättningen för år räknat med 69, 53 eller 36 procent av basbeloppet (9 kap. 3 § första stycket AFL i tillämplig lydelse).

I förarbetena till 9 kap. 2 § AFL uttalas bl.a. att handikappersättning i princip är en merkostnadsersättning. Beslutet i frågan om ersättning bör baseras på en prövning av vilka uppgivna utgifter för den handikappade som synes rimliga och motiverade av hans speciella behov. Härvid bör såväl handikappets beskaffenhet som den försäkrades personliga förhållanden tillmätas betydelse (prop. 1977/78:100, bilaga 8, s. 53 f.).

Det är ofta svårt att göra några mer exakta beräkningar av de merutgifter som uppkommer till följd av en funktionsnedsättning. Detta gäller särskilt utgifter för meranvändning av normalt förekommande kapitalvaror som t.ex. mobiltelefoner och bilar som den försäkrade äger eller kan antas komma att anskaffa även om något funktionshinder inte skulle ha förelegat. I dessa fall får därför en viss schablonisering av merkostnadsberäkningen godtas. De tillämpningsanvisningar som RFV lämnat i sina Allmänna råd, vägledningar och rekommendationer får därvid som regel anses medföra att ett fullgott underlag erhålls med avseende på vilka merutgifter som skall beaktas i det enskilda fallet om inte den försäkrade kan visa att omständigheterna i hans eller hennes fall är sådana att det är motiverat att utgå från ett högre merkostnadsbelopp än vad som kan beräknas med tillämpning av givna anvisningar.

I målet är ostridigt att S.H. i olika avseenden har en nedsatt funktionsförmåga. Frågan i målet är därför om han till följd av sin nedsatta funktionsförmåga, främst med hänsyn till vissa merkostnader för bilresor, behöver vidkännas merutgifter av den omfattningen att han skall anses berättigad till handikappersättning.

När det gäller kostnader för mobiltelefon får denna sorts telefon anses utgöra ett sådant vanligt förekommande bruksföremål att vid tillämpning av bestämmelserna om handikappersättning endast klara merkostnader för mobilsamtal bör godtas. S.H. har inte visat att han till följd av funktionshindret åsamkas högre kostnader för mobilsamtal än vad som kan anses utgöra en normal levnadskostnad.

Vad gäller frågan om merkostnader för bilresor gör Regeringsrätten följande överväganden.

Försäkringskassan har i målet inte ifrågasatt S.H:s uppgifter om sitt behov av att använda bil utan endast, med hänvisning till RFV:s allmänna råd, ansett att en högre merkostnad än 1 800 kr inte bör godtas. De allmänna råden utgör emellertid endast en vägledning för försäkringskassorna och kan frångås om en enskild till följd av sitt funktionshinder åsamkas högre merkostnader för bilresor än som förutsatts i de allmänna råden.

Av handlingarna i det aktuella målet framgår att S.H. är bosatt i ett glesbygdssamhälle ca 4 mil utanför Arvidsjaur och det måste antas att han har vissa kostnader för bilresor oavsett funktionshindret. Han har emellertid inte visat att han har merkostnader för bilresor överstigande det av försäkringskassan medgivna beloppet. Av det anförda följer sammanfattningsvis att S.H. inte kan anses behöva vidkännas merutgifter till följd av sina funktionshinder i sådan omfattning att han har rätt till handikappersättning. Överklagandet skall därför bifallas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten undanröjer kammarrättens och länsrättens domar och fastställer Norrbottens läns allmänna försäkringskassas beslut.

Regeringsrådet Wennerström var av skiljaktig mening och anförde: Försäkringskassan har i målet tidigare som merutgifter godtagit 6 430 kr, varav 3 600 kr som merkostnader för mobiltelefonsamtal och 1 800 kr för bilresor. Sistnämnda belopp motsvarade därvid - i enligt med i RFV:s Allmänna råd (1998:5) lämnad rekommendation avseende skälig merutgift för fritidsresor, dvs. resor som inte avsåg sjukresor eller resor till och från arbetet - fem procent av prisbasbeloppet för år 1999.

När det gäller kostnader för mobiltelefon får denna sorts telefon anses utgöra ett sådant vanligt förekommande bruksföremål att vid tillämpning av bestämmelserna om handikappersättning, i förekommande fall, endast klara merkostnader för mobilsamtal bör godtas. Med hänsyn till vad som upplysts om S.H:s förhållanden bör i hans fall också vissa merutgifter för telefonsamtal kunna godtas i detta sammanhang.

Vad gäller frågan om merkostnader för bilresor har S.H. uppgivit att han på grund av sina funktionsnedsättningar inte längre kan cykla eller ta sig fram till fots annat än kortare sträckor och att han därför måste använda bil i avsevärt större utsträckning än tidigare.

Försäkringskassan har i målet inte ifrågasatt S.H:s behov av bil eller omfattning av den meranvändning av bilen han uppgivit sig ha till följd av sina funktionsnedsättningar utan endast, med hänvisning till RFV:s allmänna råd, ansett att en högre merkostnad än 1 800 kr inte bör godtas. De allmänna råden utgör emellertid endast en vägledning för försäkringskassorna och kan frångås om en enskild till följd av sitt funktionshinder åsamkas högre merkostnader för bilresor än som förutsatts i de allmänna råden. Mot den bakgrunden och med hänsyn till att S.H. är bosatt i ett glesbygdssamhälle ca fyra mil utanför Arvidsjaur får i hans fall godtas att han på grund av nedsatt funktionsförmåga har merkostnader för bilresor som överstiger 1 800 kr per år.

Jag finner mot bakgrund av det nu anförda att S.H. sammantaget får anses behöva vidkännas merutgifter till följd av sina funktionsnedsättningar i sådan omfattning att han har rätt till handikappersättning på sätt länsrätten och kammarrätten funnit. Försäkringskassans överklagande skall därför avslås.

Föredraget 2005-06-01, föredragande Ericson, målnummer 1021-02

Metadata

Domstol
Regeringsrätten
Avgörandedatum
2005-09-08
Målnummer
1021-02
Lagrum
9 kap. 2 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring
Litteratur
Prop. 1977/78:100, bilaga 8, s. 53 f.
Riksförsäkringsverkets allmänna råd (1998:5) om handikappersättning, s. 21-23
Riksförsäkringsverkets vägledning (2003:2) om handikappersättning, s. 26-29.
Sökord
Allmän försäkring
Handikappersättning
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

RÅ 2008 ref. 27: Den omständigheten att en viss kostnad inte finns upptagen i Försäkringskassans allmänna råd utgör inte i sig skäl för att inte godta den som en merutgift som kan grunda rätt till handikappersättning.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation