lagen.nu

RÅ 2003 ref. 95

Länsstyrelsen har inte ansetts förhindrad att besluta om körkortsingripande med anledning av en trafikförseelse som Vägverket underrättat länsstyrelsen om utan att underrättelseskyldighet förelegat.

P.M. godkände den 1 oktober 2002 ett strafföreläggande enligt vilket han den 16 augusti 2002, trots att det inte var tillåtet, under färd med personbil på länsväg uppsåtligen eller av oaktsamhet kört om ett annat fordon till höger. Vägverket underrättade Länsstyrelsen i Västra Götalands län om strafföreläggandet. Länsstyrelsen återkallade P.M:s körkort med en spärrtid om två månader. Länsstyrelsen anförde bl.a. följande. Ni har enligt godkänt strafföreläggande gjort Er skyldig till otillåten omkörning till höger. I yttrande har Ni anfört bl.a. följande. Ni hade den dagen länge legat bakom ett fordon som framfördes med låg hastighet och var placerat nära mittlinjen. På grund av mötande trafik kunde Ni inte köra om på rätt sida. Ni bedömde då att Ni kunde göra en säker omkörning till höger. - Om en körkortshavare vid förande av motordrivet fordon brutit mot någon från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel skall körkortet återkallas enligt 5 kap. 3 § 4 körkortslagen (1998:488), om överträdelsen inte kan anses som ringa. Enligt 5 kap. 9 § samma lag skall, i stället för att körkortet återkallas, körkortshavaren varnas, om detta av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd. - Genom att ha framfört personbil på ovan angivet sätt har Ni brutit mot en från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel. Överträdelsen kan inte anses som ringa. Särskilda skäl att endast meddela en varning föreligger inte. Ert körkort skall därför återkallas och en spärrtid bestämmas enligt 5 kap. 6 § körkortslagen. Spärrtiden bör bestämmas till två månader.

I överklagande yrkade P.M. att något körkortsingripande inte skulle ske eftersom bötesbeloppet underskridit den gräns då en förseelse skall tas upp som en belastning hos länsstyrelsen och då omständigheterna vid förseelsen borde anses vara förmildrande och han hade ett stort körkortsbehov.

Länsstyrelsen bestred bifall till överklagandet.

Länsrätten i Mariestad (2002-12-04, ordförande von Warnstedt) yttrade: Länsrätten konstaterar att P.M:s förseelse avser ett brott som har föranlett penningböter till ett belopp som understiger 800 kr. Såsom anges i 5 kap. 6 § förordningen (2001:650) om vägtrafikregister skall Vägverket inte lämna uppgifter om sådana brott till länsstyrelsen om körkortshavaren, såsom i P.M:s fall, tidigare är prickfri. Således har Vägverket här tillämpat gällande bestämmelser i nämnda avseende felaktigt. Länsstyrelsen bör visserligen normalt kunna utgå från att Vägverket valt ut de fall som vidarebefordrats på ett korrekt sätt. Om körkortshavaren, såsom i förevarande mål, med fog kan hävda att Vägverket handlat i strid med nämnda föreskrifter bör dock enligt länsrättens mening invändningen kunna beaktas vid en samlad bedömning av omständigheterna. Även om det förfarandefel som här begåtts inte utgör något prövningshinder för länsstyrelsen synes man kunna utgå från att den prövning av körkortsfrågan som gjorts inte hade skett, därest förfarandefelet inte förekommit. Ett klart rättsligt förfarandefel av myndighet som utgångspunkt för att körkortsåterkallelse alls sker synes tveksamt med hänsyn till allmänna övergripande rättsprinciper. Situationen kan - i vart fall om penningboten inte t.ex. på grund av skrivfel är uppenbart för låg - ge intryck av bristande likställighet mellan enskilda med samma förutsättningar samt godtycklighet i förfarandet. I målet är inte utrett att överträdelsen vid en helhetsbedömning av P.M. som förare bör ses som klart allvarligare än vad som kommit till uttryck i penningbotens storlek. Penningboten i sig pekar på att överträdelsen betraktats som ringa. Länsrätten finner vid en samlad bedömning av omständigheterna att överträdelsen inte bör föranleda något körkortsingripande. P.M:s talan skall alltså bifallas och det överklagade beslutet upphävas. – Länsrätten upphäver det överklagade beslutet.

Länsstyrelsen överklagade och yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och fastställa länsstyrelsens beslut. Länsstyrelsen anförde till stöd för sin talan i huvudsak följande. Det är trafikfaran i det felaktiga beteendet i trafiken som skall ligga till grund för körkortsingripande enligt 5 kap. 3 § 4 körkortslagen, inte bötesbeloppet. Detta stöds av 5 kap. 6 § tredje stycket andra meningen förordningen om vägtrafikregister, där det anges att uppgift skall lämnas oavsett bötesbelopp om körkortshavaren under de senaste fem åren har gjort sig skyldig till annat av de brott som anges i någon av de 32 punkterna i 5 kap. 2 § samma förordning. Det stöds vidare av 7 kap. 8 § körkortsförordningen (1998:980), där det anges att en domstol omedelbart skall sända kopia av domen eller beslutet direkt till länsstyrelsen i de fall som räknas upp i 5 kap. 2 § förordningen om vägtrafikregister oavsett botbelopp. Om P.M. inte hade godkänt strafföreläggandet utan en tingsrätt dömt honom för brottet mot trafikförordningen (1998:1276), hade domstolen således omedelbart skickat domen till länsstyrelsen. - Att köra om ett framförvarande fordon på höger sida är ett så trafikfarligt beteende att förseelsen inte kan anses som ringa. Grund för körkortsingripande föreligger med stöd av 5 kap. 3 § 4 körkortslagen. Varning kan inte anses vara en tillräcklig åtgärd.

P.M. bestred bifall till överklagandet.

Kammarrätten i Jönköping (2003-02-24, Alkman, Lihuvudh, Berg, referent) yttrade: Enligt 5 kap. 6 § första stycket förordningen om vägtrafikregister gäller att Vägverket efter underrättelse från Rikspolisstyrelsen om brott mot trafikförordningen skall lämna uppgift till den berörda länsstyrelsen om uppgifterna avser en innehavare av körkort. Enligt samma paragraf tredje stycket första meningen skall uppgifterna dock inte lämnas till länsstyrelsen om underrättelsen endast avser brott som sammanlagt har föranlett penningböter till ett belopp som understiger 800 kr. - P.M. har genom strafföreläggande, som han godkänt, påförts penningböter om 600 kr för brott mot trafikförordningen (otillåten omkörning till höger). På grund av det begränsade bötesbeloppet borde Vägverket därför enligt 5 kap. 6 § tredje stycket förordningen om vägtrafikregister inte ha lämnat någon uppgift om brottet till länsstyrelsen. Frågan i målet gäller huruvida länsstyrelsen ändå ägt lägga uppgiften till grund för ett körkortsingripande. - Enligt kammarrättens mening får lagstiftarens avsikt antas ha varit att brott som omfattas av nämnda undantagsbestämmelse inte skall föranleda körkortsingripande (jfr SOU 1998:162 s. 454). Länsstyrelsen borde därför inte ha vidtagit någon åtgärd med anledning av den uppgift som Vägverket lämnat. Överklagandet skall således avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Länsstyrelsen fullföljde sin talan.

Prövningstillstånd meddelades.

P.M. bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2003-12-15, Almgren, Dexe, Nord, Stävberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. P.M. har gjort sig skyldig till brott mot 3 kap. 31 § trafikförordningen genom att göra en otillåten omkörning till höger. Påföljden är enligt 14 kap. 3 § 1. b) samma förordning penningböter. Av Riksåklagarens föreskrifter om ordningsbot för vissa brott (SFS 1999:178) framgår att ordningsbot vid brott mot 3 kap. 31 § trafikförordningen utgår med 600 kr i fråga om en gärning som kan betecknas som normalfall.

Enligt 5 kap. 2 § förordningen om vägtrafikregister skall Rikspolisstyrelsen underrätta Vägverket om dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot som har antecknats i register som avses i lagen (1998:620) om belastningsregister, om den registrerade gjort sig skyldig till brott mot bl.a. trafikförordningen. Vägverket skall sedan i sin tur enligt 5 kap. 6 § första stycket förstnämnda förordning lämna uppgifterna till den berörda länsstyrelsen om uppgifterna avser bl.a. en innehavare av gällande körkort. I tredje stycket nämnda paragraf anges dock att uppgifterna inte skall lämnas till länsstyrelsen om underrättelsen från Rikspolisstyrelsen endast avsett brott som sammanlagt har föranlett penningböter till ett belopp som understiger 800 kr, under förutsättning att den som uppgiften avser inte under de senaste fem åren har befunnits skyldig till något annat brott som avses i 5 kap. 2 § i förordningen.

Den första fråga Regeringsrätten har att ta ställning till är om den omständigheten att Vägverket inte haft någon underrättelseskyldighet medför att länsstyrelsen varit förhindrad att besluta om körkortsingripande.

Bestämmelser om underrättelse till länsstyrelsen i samband med bl.a. brott mot trafikförfattningarna har funnits länge. Genom en ändring år 1981 i körkortsförordningen (1977:722) begränsades uppgiftsskyldigheten på så sätt att någon underrättelse inte skulle lämnas beträffande brott som föranledde böter med sammanlagt högst 200 kr, om den dömde eller bötfällde under de senaste fem åren inte hade funnits skyldig till något annat brott som omfattades av underrättelseskyldigheten (SFS 1981:94). Bakgrunden till beloppsgränsen var främst en strävan att minska framställningen av antalet registerblad (SOU 1978:27 s. 229 ff.). Gränsen höjdes sedermera till 400 kr och därefter till 600 kr (SFS 1981:1069 och 1992:66). 1994 års körkortsutredning föreslog att gränsen skulle höjas till 800 kr. Beträffande vissa brott som inte föranledde högre böter än 800 kr, t.ex. vissa farliga omkörningar och brott mot väjningsplikt, skulle dock underrättelse alltid lämnas eftersom dessa brott normalt borde föranleda ett körkortsingripande (SOU 1996:114 s. 136 f.). Även Trafikregisterutredningen tog upp frågan och föreslog att uppgiftsskyldigheten inte skulle omfatta förseelser som föranlett böter till ett belopp understigande 800 kr. Syftet med förslaget var att fånga upp vissa förseelser som renderade böter med just 800 kr utan att en stor mängd information, som inte hade betydelse för ärendehandläggningen, automatiskt sändes till myndigheterna (SOU 1998:162 s. 455 f.).

Av redogörelsen framgår att syftet med beloppsgränsen för Vägverkets skyldighet att rapportera trafikförseelser till länsstyrelsen varit en önskan att i möjligaste mån minska antalet underrättelser. Det finns dock inte någon direkt koppling mellan bestämmelsen om beloppsgräns vad gäller Vägverkets underrättelseskyldighet och körkortslagens bestämmelser om körkortsingripande. Den omständigheten att Vägverket inte haft någon skyldighet att underrätta länsstyrelsen om förseelsen kan därför inte innebära att länsstyrelsen av formella skäl skulle vara förhindrad att lägga den till grund för ett körkortsingripande. Att märka är även att allmän domstol, som skall avgöra ansvarsfrågan i det fall körkortshavaren inte godkänt ett strafföreläggande eller ett föreläggande om ordningsbot, enligt 7 kap. 8 § körkortsförordningen är skyldig att, utan någon begränsning, underrätta länsstyrelsen om körkortshavaren fälls till ansvar. Bestämmelser om underrättelseskyldighet finns också i 12 § ordningsbotskungörelsen (1968:199) och 12 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60).

Enligt Regeringsrättens mening har länsstyrelsen således varit oförhindrad att lägga den aktuella förseelsen till grund för prövning av ett eventuellt körkortsingripande.

Nästa fråga är om förseelsen bör föranleda ett körkortsingripande. Enligt 5 kap. 3 § 4 körkortslagen skall ett körkort återkallas om körkortshavaren vid förande av motordrivet fordon har överskridit högsta tillåtna hastighet, kört mot rött ljus, underlåtit att iaktta stopplikt, kört om vid övergångsställe eller brutit mot någon annan regel som är väsentlig från trafiksäkerhetssynpunkt, allt om överträdelsen inte kan anses som ringa. Förbudet att köra om till höger måste anses vara en sådan från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel som avses i bestämmelsen.

Frågan om körkortsingripande skall avgöras utifrån en helhetsbedömning av körkortshavarens lämplighet som förare av körkortspliktigt fordon, där bl.a. överträdelsens farlighet från trafiksäkerhetssynpunkt och vad som framkommit angående körkortshavarens vanliga beteende i trafiken skall vägas in (se RÅ 1999 ref. 61 och 1991 ref. 43).

Utredningen i målet ger inte närmare vägledning för bedömning av den aktuella överträdelsens svårighetsgrad utöver det förhållandet att den - såvitt kan bedömas med ledning av den förelagda botens storlek - ansetts utgöra ett normalfall. Vid en samlad bedömning och med hänsyn till att P.M., såvitt framgår av handlingarna, inte tidigare lagförts för någon trafikförseelse finner Regeringsrätten inte utrett annat än att den aktuella förseelsen är att anse som ringa. Det saknas således förutsättningar för körkortsingripande.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Regeringsrådet Sandström var skiljaktig vad gäller frågan om ett körkortsingripande bör ske och anförde följande: Enligt den redogörelse för händelseförloppet som P.M. lämnat till länsstyrelsen hade den aktuella bilen under lång tid körts nära mittlinjen och med påfallande låg hastighet. Efter bilen hade det bildats en kö av bilar som haft stora svårigheter att köra om på grund av tät mötande trafik. I detta läge har P.M. kört om till höger. P.M:s egna uppgifter visar enligt min mening att han genom sin omkörning skapat en sådan riskabel trafiksituation att ett körkortsingripande bör ske. Sådana särskilda skäl får anses föreligga som motiverar att ingripandet stannar vid en varning.

Föredraget 2003-11-12, föredragande M. Lindvall, målnummer 1680-2003

Metadata

Domstol
Regeringsrätten
Avgörandedatum
2003-12-15
Målnummer
1680-03
Lagrum
5 kap. 2 § och 6 § tredje stycket förordningen (2001:650) om vägtrafikregister
5 kap. 3 § 4 körkortslagen (1998:488)
3 kap. 31 § och 14 kap. 3 § trafikförordningen (1998:1276)
Bilaga 1 till Riksåklagarens föreskrifter (1999:178) om ordningsbot för vissa brott
Rättsfall
RÅ 1999 ref. 61
RÅ 1991 ref. 43
Litteratur
SOU 1978:27 s. 229 ff.
SOU 1996:114 s. 136 f.
SOU 1998:162 s. 455 f.
Sökord
Körkort
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation