lagen.nu

RÅ 1999 ref. 51

Socialförsäkringsnämndens beslut i ett ärende om livränta har ansetts kunna överklagas trots att något beslutsmeddelande som återgav nämndens beslut inte tillställts den klagande och beslut om det belopp varmed livräntan skulle utgå ännu inte fattats.

Enligt protokoll den 3 maj 1993 från sammanträde med socialförsäkringsnämnd vid Göteborgs allmänna försäkringskassa beslutade nämnden att livränta skulle utges till A.E.T. med 25 procent fr.o.m. oktober 1992 på grund av besvär i höger skuldra. Inkomsten beräknades före skadan till 172 900 kr och efter skadan till 112 400 kr. Vid tiden för beslutet var A.E.T. sjukskriven på heltid och uppbar arbetsskadesjukpenning enligt vid den tiden gällande regler för dels besvär i höger skuldra, dels knäbesvär. I skrivelse från försäkringskassan den 11 maj 1993 underrättades A.E.T. om att han var berättigad till 25 procent livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) för sina besvär i höger skuldra samt att beslutsmeddelande angående livränta med 25 procent senare skulle sändas till honom. Enligt beslut den 19 november 1993 bestämde försäkringskassan om livränta fr.o.m. oktober 1992 med samordning 25 procent. Livräntan fastställdes efter avdrag till 17 855 kr per år.

A.E.T. överklagade i juli 1993 beslutet den 11 maj 1993 till Länsrätten i Göteborgs och Bohus län utan att närmare precisera sina yrkanden. Efter att ha fått del av kassans beslut den 19 november 1993 preciserade han sina yrkanden. Han yrkade dels att livränta skulle utges fr.o.m. september 1992, dels att såväl besvären i höger skuldra som hans knäbesvär var för sig skulle betraktas som orsak till hans nedsatta arbetsförmåga och dels att det livräntebelopp som bestämts att utgå fr.o.m. oktober 1992 skulle justeras.

Länsrätten i Göteborgs och Bohus län (1994-12-27, ordförande Joelsson) yttrade: Av 4 kap. 1 § LAF framgår att försäkrad som till följd av arbetsskada fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel har, sedan den sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört, rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. Livränta utgår dock ej, om förlusten för år räknat understiger en fjärdedel av det basbelopp som gällde vid början av det år som livräntan skulle börja utgå. Enligt huvudregeln i 4 § skall livränta utgå längst till den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år. Fr.o.m. denna månad utgår livränta endast om den försäkrade ej har rätt till ålderspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, med belopp som uppgår till minst 65 procent av livräntebeloppet. - Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. A.E.T. har under många år arbetat som kock på olika båtar. I november 1989 råkade han ut för ett olycksfall i arbetet. Han halkade och föll baklänges och slog i höger axel och skuldra. Han var inte sjukskriven i samband med olycksfallet. A.E.T. anmälde även att hans knäbesvär hade orsakats av arbetet. Som skadlig inverkan uppgavs lyft av tunga lådor med proviant från kylrum nere i båten, vilka sedan bars upp för branta lejdare till båtens kök. Kassan godkände att olycksfallet hade orsakat hans axelbesvär och att arbetet tillfälligt hade försämrat hans knäbesvär. Som visandedag för båda skadorna fastställdes den 19 juli 1990, som var första sjukskrivningsdag för besvären. A.E.T. var fortlöpande helt sjukskriven från detta datum fram till oktober 1992, då han erhöll ålderspension. Ersättning enligt LAF utbetalades t.o.m. 30 september 1992, dvs. fram till dess att han erhöll ålderspension. Kassan har uppgett att han skulle ha uppburit förtidspension och livränta månaden innan han fyllde 65 år, om de hade hunnit utreda ärendet redan i april 1991. Kassan har ansett att 4 kap. 4 § LAF är tillämplig, dvs. att eftersom A.E.T:s allmänna ålderspension inte uppgår till 65 procent av hans livräntebelopp skall LAF täcka mellanskillnaden. Kassan har sedan fastställt A.E.T:s inkomst före skadan till 172 992 kr och hans inkomst efter skadan till 112 400 (65 procent av 172 992 kr) och därefter funnit att han är berättigad till livränta med 17 885 kr, efter avdrag för en fjärdedel av hans allmänna pension. - Förtroendeläkare H.H-N. har den 18 mars 1993 uppgett bl.a. följande. A.E.T. har en godkänd arbetsskada i form av artros i höger acromioclavicularled. Vid besök hos läkare har han haft avsevärda subjektiva besvär som inte motsvaras av objektiva förändringar. Röntgen av axeln visade inga patologiska förändringar i skelettet, ordinär broskhöjd i lederna och inga förändringar i mjukdelarna. Då A.E.T. hade knäppningar i lederna antogs att han hade en artros i acromioclavicularleden. A.E.T. har dessutom en medial knäartros. Normalt brukar knäartroser inte bedömas som arbetsskador. A.E.T. kan möjligen ha blivit försämrad av arbetet. Försämringen kan endast ha bestått under några månader. Enligt H.H-N:s mening är det mycket tveksamt att besvären i höger acromioclavicularleden har bedömts som en artros. Eftersom knäsjukdomen inte har orsakats av arbetet berättigar den inte till livränta. Då artrosen i axeln är bagatellartad kan H.H-N. inte finna att den omfattar mer än c:a 25 procent av nedsättningen i arbetsförmågan. - Länsrätten gör följande bedömning. - Länsrätten anser att det inte föreligger några skäl att bevilja A.E.T. livränta fr.o.m. september 1992, eftersom han varit sjukskriven och uppburit LAF sjukpenning fram till oktober 1992. - Med hänsyn till förtroendeläkarens bedömning, anser länsrätten att A.E.T:s axelbesvär endast kan antas medföra en nedsättning av hans arbetsförmåga med en fjärdedel. Länsrätten delar även försäkringskassans bedömning att A.E.T:s inkomst före skadan skulle ha uppgått till 172 900 kr. Hans inkomst efter skadan borde enligt länsrättens mening ha fastställts till (3/4 av 172 900 =) 129 625 kr, eftersom endast en fjärdedel av hans inkomstbortfall bedöms bero på axelskadan. Den inkomstförlust som A.E.T. har drabbats av uppgår således till 43 225 kr. Om A.E.T:s ålderspension inte uppgår till 65 procent av livräntebeloppet, skall arbetsskadeförsäkringen täcka mellanskillnaden. A.E.T:s ålderspension uppgick i oktober 1992 till 85 912 kr. Eftersom en fjärdedel av A.E.T:s arbetsoförmåga bedöms bero på hans axelbesvär, är det en fjärdedel av hans ålderspension, som skall jämföras med livräntebeloppet. Hans bruttolivränta uppgår till 43 225 kr och en fjärdedel av hans ålderspension uppgår till (85 912:4 =) 21 478 kr. Livräntan borde därför ha utgått med (0,65 x 43 225 - 21 478 =) 6 618 kr. Länsrätten finner därför att det inte föreligger några skäl att höja A.E.T:s livränta. - Länsrätten avslår överklagandet.

A.E.T. yrkade i överklagande bifall till sin i länsrätten förda talan. Han anförde i huvudsak följande. Att han varit sjukskriven och fått sjukpenning enligt LAF var inte laga grund för att avslå ett yrkande om livränta. Sjukpenning skulle avlösas av livränta när den av arbetsskadan förorsakade sjukdomen hade upphört. Denna situation torde ha inträtt redan under 1991. När det gällde frågan i vad mån axelskadan hade nedsatt arbetsförmågan var utgångspunkten att arbetsförmågan var nedsatt med 100 procent på grund av icke arbetsskadebetingade knäbesvär och arbetsskadebetingade axelbesvär. Förtroendeläkaren hade gjort bedömningen att knäsjukdomen var betydligt allvarligare än de tämligen bagatellartade axelbesvären och att 75 procent föll på de förra och resterande 25 procent på de senare. En sådan bedömning var emellertid inte relevant. Avgörande var istället i vad mån han kunde skaffa sig inkomst av arbete trots sin arbetsskada i form av axelbesvär. Eftersom han var ett "äldrefall" gällde frågan närmast om axelbesvären hindrat honom att arbeta som fartygskock. För bl.a. sjömän stod valet i praktiken mellan att arbeta heltid eller inte arbeta alls (om man bortsåg från alternativet omplacering till andra och lämpliga arbetsuppgifter). Mot denna bakgrund låg det i sakens natur att han saknat förmåga att skaffa sig inkomst av arbete även efter augusti 1992 på grund av de som arbetsskada godkända axelbesvären.

Kammarrätten i Göteborg (1995-10-11, Nordberg, Sjöbeck, Lindblad, referent) yttrade: I försäkringskassans beslut den 11 maj 1993 fastslås endast att A.E.T. är berättigad till 25 procent livränta enligt LAF för besvär i höger skuldra. Frågan om från vilken tidpunkt och med vilket belopp livräntan skall utgå avgörs först genom ett beslut den 19 november 1993. Detta senare beslut har inte överklagats av A.E.T. och länsrätten har därför varit förhindrad att pröva de yrkanden som framställts i dessa avseenden. Länsrättens dom skall därför undanröjas i dessa delar. - Kammarrätten kan således endast pröva frågan om hur stor andel av arbetsoförmågan som beror på den godkända arbetsskadan. Kammarrätten gör därvid samma bedömning som länsrätten. - Kammarrätten ändrar inte länsrättens dom i vad den avser försäkringskassans beslut den 11 maj 1993. - Kammarrätten undanröjer länsrättens dom i vad den avser de frågor om från vilken tidpunkt och med vilket belopp livräntan skall utgå vilka prövats genom försäkringskassans beslut den 19 november 1993.

A.E.T. överklagade och yrkade - såsom han slutligen bestämde sin talan - att Regeringsrätten skulle undanröja underinstansernas avgöranden inklusive försäkringskassans beslut den 19 november 1993 och visa målet åter till försäkringskassan för ny prövning. Till stöd för sin talan anförde han i huvudsak följande. Det var protokollet från socialförsäkringsnämndens sammanträde som var det egentliga beslutsdokumentet medan beslutsmeddelandena den 11 maj och den 19 november 1993 endast utgjorde underrättelser om vad socialförsäkringsnämnden hade beslutat. A.E.T. hänvisade i denna del till JO:s ämbetsberättelse 1987/88 s. 175 och JO:s protokoll 1989-05-09 --10 från inspektion av Jönköpings läns allmänna försäkringskassa. - Av socialförsäkringsnämndens protokoll framgick att nämnden beslutat att livränta skulle utges fr.o.m. oktober 1992. Länsrätten hade således förfarit riktigt när den hade prövat frågan om rätt tidpunkt medan kammarrätten förfarit felaktigt när den undanröjt länsrättens dom i denna del. Av socialförsäkringsnämndens protokoll framgick vidare att nämnden beslutat om viss inkomst före respektive efter skadan och om samordning med 25 procent. Nämnden hade härigenom beslutat vilken livränta som skulle utgå eller i vart fall angett grunderna för livräntans bestämmande på ett sådant sätt att länsrätten förfarit riktigt när länsrätten prövat hans yrkanden i denna del. - I försäkringskassans beslut den 11 maj 1993 sades att beslutsmeddelande angående livränta med 25 procent skulle komma att sändas senare. Redan genom att överklaga försäkringskassans beslut den 11 maj 1993 måste han anses ha överklagat jämväl försäkringskassans beslut den 19 november 1993 (jfr FÖD 1981:10 och 1986:28). Hans ombud hade den 1 november 1993 tillskrivit försäkringskassan men inte fått något svar. Däremot hade han själv tillställt ombudet en kopia av det beslut som försäkringskassan meddelat den 19 november 1993. Ombudet hade då tillskrivit länsrätten den 1 februari 1994. Han hävdade att han i vart fall härigenom hade överklagat försäkringskassans beslut 19 november 1993 i rätt tid. Visserligen borde länsrätten ha översänt överklagandet den 1 februari 1994 till försäkringskassan för rättidsprövning. Om så ej skett kvarstod ändå att han överklagat försäkringskassans beslut den 19 november 1993 (jfr FÖD 1994:10). För övrigt ville han hävda att det förhållandet att länsrätten tagit upp försäkringskassans beslut den 19 november 1993 till prövning innebar att saken under alla förhållanden hade den omfattning som länsrätten förutsatt och att kammarrätten därför inte på talan av honom ägt undanröja länsrättens dom såvitt denna avsåg frågor som hade prövats genom försäkringskassans beslut den 19 november 1993. A.E.T. anförde slutligen att socialförsäkringsnämndens beslut varit så dunkelt att länsrätten borde ha undanröjt det och visat målet åter till försäkringskassan för ny prövning. - I sak åberopade A.E.T. vad han tidigare anfört i länsrätten och kammarrätten. Om arbetsskadan ensam var tillräcklig för att medföra förlust av förvärvsförmågan var det helt ointressant om det härutöver fanns andra sjukdomar som - var för sig eller tillsammans - hade samma effekt. I denna situation skulle arbetsskadeersättning utgå motsvarande förlust av inkomstförmågan trots att samma inkomstförlust skulle ha uppkommit även med bortseende från arbetsskadan. Han var ett sådant "äldrefall" som avsågs i 4 kap. 3 § andra stycket LAF. Såväl knäbesvären som axelbesvären - var för sig - hindrade honom från att arbeta som fartygskock. Inte heller fanns det något annat arbete som var tillgängligt för honom. Därför var det helt riktigt som försäkringskassan hade noterat i föredragningspromemorian att han skulle ha fått hel förtidspension och livränta om ärendet hade tagits upp till prövning i samband med att försäkringskassan fick det läkarutlåtande som utfärdats den 18 april 1991.

Prövningstillstånd meddelades.

Riksförsäkringsverket (RFV) bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Det var inte möjligt att överklaga ett beslut som inte var expedierat. A.E.T. hade gjort gällande att han genom en skrivelse den 1 februari 1994 överklagat försäkringskassans beslut i rätt tid. Försäkringskassan skulle pröva om ett överklagande hade kommit in i rätt tid. Någon sådan prövning hade kassan inte gjort. Det var heller inte utrett när A.E.T. fått del av beslutet den 19 november 1993. RFV ansåg att den omständigheten att länsrätten hade prövat beslutet den 19 november 1993 inte innebar att kammarrätten inte kunde upphäva denna prövning. Innehållet i det beslut som socialförsäkringsnämnden hade fattat bestämdes av vad som framgick av protokollet. Givetvis borde beslutsmeddelandet överensstämma med innehållet i protokollet. Såvitt framgick av protokollsutdraget hade försäkringskassan funnit att A.E.T. var berättigad till livränta fr.o.m. oktober 1992 på grund av artros i höger acromioclavicularled, att samordning skulle ske med 25 procent och att livränteunderlaget skulle bestämmas till 172 900 kr och inkomsten efter skadan till 112 400 kr. I beslutet den 11 maj 1993 angavs varken fr.o.m. vilken tidpunkt livräntan skulle utges eller några belopp. I beslutet den 19 november 1993 hade kassan beräknat livräntan även med hänsyn tagen till den allmänna pensionen och vidare förklarat att livräntan skulle betalas ut med 65 procent med anledning av att A.E.T. fyllt 65 år. RFV ansåg, för det fall att protokollsutdrag och beslutsmeddelande inte överensstämde, att socialförsäkringsnämnden i försäkringskassan skulle anses ha fattat beslut i enlighet med vad som framgick av protokollet men att den enskilde inte kunde överklaga detta förrän han får del av detta beslut genom ett beslutsmeddelande. Verket ansåg att ett beslut som endast gällde rätten till en förmån och grundade sig på socialförsäkringsnämndens beslut skulle överklagas till länsrätten, medan ett beslut som endast gällde beräkningen av förmånen skulle omprövas av kassan. I detta fall hade viss del av socialförsäkringsnämndens beslut som skulle ha tagits in i beslutet den 11 maj 1993 i stället tagits in i beslutet den 19 november 1993. Detta medförde att viss del av beslutet egentligen skulle omprövas av försäkringskassan och viss del överklagas till länsrätten. RFV ansåg att försäkringskassan - om A.E.T. hade anmält missnöje mot beslutet den 19 november 1993 i tid - skulle ha omprövat den del som avsåg beräkningen och meddelat nytt beslut och samtidigt översänt beslutet till länsrätten för prövning av beslutet i övrigt. A.E.T. hade först genom beslutsmeddelandet den 19 november 1993 fått del av tidpunkt och belopp och hade först då kunnat överklaga detta. RFV åberopade vidare rättsfallen FÖD 1984:20 och 1993:1.

Regeringsrätten (1999-11-09, von Bahr, Holstad, Lindstam, Eliason, Schäder) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. I målet är ostridigt att A.E.T. lider av en arbetsskada i form av besvär i högra skuldran. Han lider därutöver av knäbesvär. Målet rör i sak frågan om A.E.T:s rätt till livränta med anledning av arbetsskadan. Härvid är främst tre frågor av betydelse: fr.o.m. vilken tidpunkt livränta skall utgå (4 kap. 1 § LAF), hur stor graden av nedsättningen av hans arbetsförmåga är (4 kap. 2 § LAF) och med vilket belopp livräntan skall utgå, varvid samordning skall ske med A.E.T:s pensionsförmåner (4 kap. 4 § och 6 kap. 1 § LAF).

Regeringsrätten har emellertid i första hand att ta ställning till huruvida länsrätten och kammarrätten varit förhindrade att pröva frågan om från vilken tidpunkt livränta skulle utgå på den grunden att socialförsäkringsnämndens beslut i den frågan framgått först av beslutsmeddelandet den 19 november 1993, vilket i tiden ligger efter A.E.T:s överklagande till länsrätten.

Regeringsrätten återger inledningsvis vissa författningsbestämmelser av betydelse för denna fråga.

Av 8 kap. 2 och 3 §§ LAF framgår att en arbetsskada skall anmälas till försäkringskassan som så snart det kan ske skall bestämma den ersättning som skall betalas ut. I 8 kap. 4 ? finns bestämmelser om vem som skall fatta beslut i arbetsskadeärenden. Bl.a. ärenden angående livränta till den försäkrade skall i försäkringskassan avgöras av socialförsäkringsnämnd. Vissa möjligheter finns att delegera beslutanderätten till en tjänsteman hos försäkringskassan.

Av 8 kap. 12 ? LAF framgår att bestämmelserna i 20 kap. 10-13 ?? lagen om allmän försäkring, AFL, om omprövning och ändring av försäkringskassans beslut samt överklagande av försäkringskassas och domstols beslut skall tillämpas i ärenden enligt LAF.

Enligt 20 kap. 10 § första stycket AFL skall ett beslut av en allmän försäkringskassa som har fattats av en tjänsteman omprövas av kassan om det begärs av en enskild som beslutet angår. Enligt 20 kap. 11 § AFL skall beslut av en allmän försäkringskassa eller RFV överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut som har fattats av en tjänsteman får dock inte överklagas av en enskild innan beslutet har omprövats enligt 10 §. Vidare gäller enligt 20 kap. 13 § att ett överklagande som inom klagotiden kommit in till bl.a. en allmän förvaltningsdomstol som inte har meddelat det överklagade beslutet, skall översändas till den myndighet som meddelat beslutet och anses inkommet i rätt tid. Enligt andra stycket skall ett överklagande vara inkommet inom två månader från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Av de nu redovisade författningsbestämmelserna följer att det innan ett försäkringsärende är slutligt avgjort kan komma att meddelas flera delbeslut fattade i varierande sammansättningar inom försäkringskassan och med olika regler för fullföljd. I det nu aktuella målet var gången följande.

Enligt protokoll den 3 maj 1993 från sammanträde med socialförsäkringsnämnd 4 vid Göteborgs allmänna försäkringskassa beslutade nämnden att livränta skulle utges till A.E.T. fr.o.m. oktober 1992, dvs. fr.o.m. den månad under vilken A.E.T. fyllde 65 år. Inkomsten beräknades före skadan till 172 900 kr och efter skadan till 112 400 kr. I beslutet sägs också "Samordning 25 procent". Ordföranden i nämnden justerade protokollet samma dag. Vid tiden för beslutet var A.E.T. sjukskriven på heltid och uppbar arbetsskadesjukpenning enligt vid den tiden gällande regler för dels den nu angivna skadan, dels knäbesvär.

I en skrivelse från försäkringskassan den 11 maj 1993 rubricerad "Beslut angående livränta" anges - efter en redogörelse för A.E.T:s redovisade besvär - att han är berättigad till 25 procent livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring för sina besvär i höger skuldra samt att beslutsmeddelande angående livränta med 25 procent senare kommer att sändas till honom. Skrivelsen är undertecknad av en tjänsteman. Till skrivelsen finns fogad en bilaga rörande överklagande av vilken framgår att beslutet kan överklagas till länsrätt inom två månader från det han fått del av beslutet samt att skrivelsen med överklagande skall lämnas in till försäkringskassan.

A.E.T. överklagade i juli 1993 beslutet den 11 maj 1993 till Länsrätten i Göteborgs och Bohus län utan att närmare precisera sina yrkanden.

I beslut den 19 november 1993 beslutade försäkringskassan om livränta fr.o.m. oktober 1992 med samordning 25 procent. Livräntan bestämdes efter avdrag till 17 855 kr per år. Beslutet är undertecknat av en tjänsteman och försett med information om rätt till omprövning.

Efter att ha fått del av kassans beslut den 19 november 1993 preciserade A.E.T. sina yrkanden inför länsrätten. Han yrkade dels att livränta skulle utges fr.o.m. september 1992, dels att såväl besvären i höger skuldra som hans knäbesvär var för sig skulle betraktas som orsak till hans nedsatta arbetsförmåga och dels att det livräntebelopp som bestämts att utgå fr.o.m. oktober 1992 skulle justeras.

Sedan länsrätten meddelat dom fullföljde A.E.T. sin talan till kammarrätten. Länsrättens och kammarrättens domar framgår av bilaga till detta beslut.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Socialförsäkringsnämndens beslut framgår av ett protokoll från nämndens sammanträde som justerades samma dag som sammanträdet hölls. Enligt 2 kap. 7 § andra stycket 3 tryckfrihetsförordningen (TF) anses en myndighets protokoll upprättat när handlingen har justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts. Protokollet är då enligt 2 kap. 3 § TF allmän handling och därmed offentligt till den del det inte omfattas av sekretess.

Socialförsäkringsnämndens beslut att bevilja A.E.T. livränta fr.o.m. oktober 1992 var således allmän handling och offentligt fr.o.m. den dag beslutet fattades. Frågan är om A.E.T. därmed också hade rätt att överklaga beslutet eller om detta kunnat ske först vid en senare tidpunkt. Det bör härvid noteras att A.E.T, såvitt framgår av handlingarna, före socialförsäkringsnämndens sammanträde beretts tillfälle att yttra sig i ärendet.

I 20 kap. 13 § andra stycket AFL sägs inte annat än att ett överklagande skall vara inkommet inom två månader från den dag klaganden fick del av beslutet. Några formföreskrifter om på vilket sätt klaganden skall anses ha fått del av beslutet finns inte. Ett beslutsmeddelande som innehåller dels socialförsäkringsnämndens beslut, dels vissa ytterligare beslut av en tjänsteman hos försäkringskassan måste rättsligt sett anses avse två olika beslut, särskilt som sättet för fullföljd är olika för de två beslutstyperna. Det förhållandet att besluten för den enskilde - som kanske inte ens känner till att socialförsäkringsnämnden fattat ett beslut - kan framstå som en enhet motiverar inte ett annat synsätt (jfr JO:s ämbetsberättelse 1997/98 s. 390). En enskild som på något sätt fått del av socialförsäkringsnämndens beslut måste därmed - i avsaknad av särskilda regler - kunna överklaga detta oberoende av om det avses kompletteras med ett beslutsmeddelande eller ej. Det förhållandet att beslutsmeddelandet den 11 maj inte återgav hela socialförsäkringsnämndens beslut och skulle kompletteras med ytterligare ett beslut hindrade därför inte A.E.T. från att - som skett - överklaga socialförsäkringsnämndens beslut i dess helhet vid en tidigare tidpunkt än dagen för det kompletterande beslutet. Kammarrätten borde således redan av denna anledning ha prövat frågan om från vilken tidpunkt livräntan skulle utgå.

Målet bör därför såvitt gäller frågan om från vilken tidpunkt livräntan skall utgå prövas på nytt av kammarrätten. Då övriga frågor med anknytning till försäkringskassans beslut den 3 och 11 maj 1993 bör prövas tillsammans med denna fråga bör samtliga nu angivna frågor återförvisas till kammarrätten.

Såvitt gäller beslutet den 19 november 1993 bör följande anmärkas. Som redan har redovisats får beslut av en allmän försäkringskassa eller RFV i ärenden enligt LAF överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut som har fattats av en tjänsteman hos försäkringskassan får dock inte överklagas av en enskild innan beslutet har omprövats enligt 20 kap. 10 § AFL. Ett överklagande som inom klagotiden kommit in till en allmän förvaltningsdomstol som inte har meddelat det överklagade beslutet, skall översändas till den myndighet som meddelat beslutet och skall anses ha inkommit i rätt tid.

A.E.T. får anses ha överklagat beslutet den 19 november 1993 direkt till länsrätten. Eftersom beslutet inte omprövats av försäkringskassan borde länsrätten ha överlämnat överklagandet i den delen till kassan för omprövning. Kammarrättens åtgärd att inte ta upp beslutet till prövning var därför i och för sig riktig men kammarrätten borde ha överlämnat det till kassan för omprövning. Beslutet bör därför nu överlämnas till kassan för sådan prövning.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och återförvisar målet såvitt avser försäkringskassans beslut den 3 och 11 maj 1993 till Kammarrätten i Göteborg för förnyad handläggning.

Regeringsrätten överlämnar A.E.T:s överklagande såvitt gäller beslutet den 19 november 1993 till Göteborgs allmänna försäkringskassa för omprövning.

Föredraget 1999-09-21, föredragande Perttu, målnummer 7670-1995

Metadata

Domstol
Regeringsrätten
Avgörandedatum
1999-11-09
Målnummer
7670-95
Lagrum
4 kap. 1 §, 2 § och 4 §, 6 kap. 1 § samt 8 kap. 2-4 §§ och 12 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
20 kap. 10 §, 11 § och 13 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
21 § förvaltningslagen (1986:223)
2 kap. 3 § och 7 § andra stycket 3 tryckfrihetsförordningen
Litteratur
prop. 1961:45, s. 198
prop. 1962:90, s. 378
JO:s ämbetsberättelse 1987/88, s. 175
JO:s ämbetsberättelse1997/98, s. 390.
Sökord
Arbetsskadeförsäkring
Överklagbarhet
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (3)

HFD 2013 ref. 56: En idrottsförenings försäljning av skänkta varor har med hänsyn till de former i vilka verksamheten bedrivs ansetts skattefri såsom hävdvunnen finansieringskälla. Förhandsbesked angående inkomstskatt.
RÅ 1999 ref. 75: I fråga om beslut av en socialförsäkringsnämnd har protokollet och inte beslutsmeddelandet ansetts utgöra beslutsdokument. Nämndens beslut har således ansetts ha det innehåll som framgår av...
RÅ 2001 ref. 58: Socialnämnd har ansetts berättigad att uppbära retroaktivt beviljat vårdbidrag även om mottagaren inte erhållit socialbidrag för hela den tid vårdbidraget avser. Även fråga om hur stor del av...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation