lagen.nu

RÅ 1997 ref. 62

Fråga angående muntlig förhandling i socialförsäkringsmål; Europamål.

Enligt 7 kap. 1 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, har försäkrad rätt till folkpension i form av förtidspension om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bli bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till folkpension i form av sjukbidrag. - Enligt 3 kap. 7 § AFL utges sjukpenning vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. - K.Y. hade fram till hösten 1990, då hennes företag gick i konkurs, arbetat som tecknerska. Därefter hade hon varit arbetslös. Hösten 1992 påbörjade hon studier vid Marknadsinstitutet i Stockholm och vårterminen 1993 påbörjade hon studier vid IHM Business School. K.Y. arbetade sommaren 1994 och 1995 ideellt på Vattenfestivalen i Stockholm. Under 1994 och 1995 bedrev hon heltidsstudier vid Folkuniversitetet, ABF och American International College. Sedan den 3 februari 1992 uppbar hon hel sjukpenning på grund av arthros i tumlederna. Försäkringskassan godkände genom beslut den 3 september 1993 besvären som arbetsskada och ersättning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring utgick under perioden 4 maj 1992 - 30 juni 1993. - Försäkringskassan avslog enligt beslut den 29 juni 1995 K.Y:s ansökan om förtidspension/sjukbidrag. Som skäl för beslutet angavs i huvudsak att det inte var styrkt att K.Y:s arbetsförmåga var nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan samt att K.Y. hade tillräcklig utbildning för att kunna få ett lämpligt arbete med hänsyn till tumbesvären. I beslut den 16 augusti 1995 fann försäkringskassan att K.Y. fr.o.m. den 2 juli 1995 inte var berättigad till sjukpenning. Som skäl för beslutet angavs i huvudsak följande. K.Y:s arbetsförmåga var inte nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom och hon kunde därför inte tillerkännas sjukpenning. Nedsättningen av K.Y:s arbetsförmåga skulle vid sjukfallets början den 3 februari 1992 ha bedömts i förhållande till hennes dåvarande sysselsättning, dvs. till att hon var arbetslös och studerade. Hon hade inte på grund av sjukdom avbrutit pågående utbildning, ändrat inriktningen på studierna eller minskat studietakten. Sjukpenning borde därmed endast ha tillerkänts K.Y. under eventuella perioder då hon på grund av sjukdom varit förhindrad att genomföra de av arbetsförmedlingen planerade studierna. I sjukpenninghänseende borde hon ha 0-klassats fr.o.m. den 12 september 1992 när hon påbörjade studierna vid Marknadsinstitutet.

K.Y. överklagade besluten samt anförde sammanfattningsvis följande. Besluten var felaktiga och grundade på felaktigt underlag. Hon hade inte ansökt om förtidspension. Hennes arbetsförmåga var nedsatt med minst en fjärdedel eftersom hennes tummar var obrukbara för arbete för resten av hennes liv. Förtroendeläkaren hade inte undersökt hennes tummar och borde därför inte ha yttrat sig alls. Vad avsåg arbetet på Vattenfestivalen var det fråga om fyra timmar då och då, inte ens varje vecka. Hon hade inte någon möjlighet att få något anpassat arbete om hon inte tillåtits att avsluta sina studier.

Försäkringskassan fann inte skäl att ändra sina beslut.

Länsrätten i Stockholms län (1995-10-31, ordförande Zedenius) yttrade - efter att ha redovisat innehållet i 7 kap. 1 § och 3 kap. 7 § AFL och redogjort för de faktiska förhållandena enligt vad som återgetts inledningsvis: I läkarutlåtande utfärdat den 10 maj 1993 av chefsöverläkaren vid Sabbatsbergs sjukhus handkirurgiska mottagning, L.J., uppges bl.a. att osäkerhet råder om K.Y. kan återföras i arbetsfört skick i hennes tidigare arbete. - I läkarutlåtande utfärdat den 15 maj 1995 av specialisten i allmänmedicin U.N. uppges bl.a. att K.Y. har en bilateral arthros i tummarnas interfalangealleder samt att han inte har kunskapen att bedöma hennes arbetsförmåga men att en handkirurg på Sabbatsbergs sjukhus har bedömt att en omskolning till bl.a. marknadsföring kanske vore mest lämplig. - Förtroendeläkaren L.E. har i yttrande den 23 maj 1995 anfört följande: "Patienten har ansökt om sjukbidrag. Som stöd för detta finns medicinskt underlag från dr U.N.. I hans intyg finns uppgift om diagnosen arthros i tumleder, vilket nedsatt patientens arbetsförmåga i tidigare yrke helt. Patienten har emellertid under året, hösten 94 - våren 95, klarat av heltidsstudier. Med andra ord borde patienten även kunna klara av ett anpassat arbete. Dvs. nuvarande underlag stödjer ej nedsättning av arbetsförmågan pga. medicinska skäl." - Länsrätten gör följande bedömning. - I målet har framkommit att K.Y. under en stor del av den tid hon varit sjukskriven bedrivit heltidsstudier samt även under kortare perioder arbetat. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad förtroendeläkaren yttrat får det anses utrett att K.Y:s arbetsförmåga inte är nedsatt med minst en fjärdedel. Vid sådant förhållande kan varken sjukbidrag eller sjukpenning utgå. - Överklagandet skall således avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.

K.Y. överklagade och hemställde om muntlig förhandling.

Riksförsäkringsverket bestred bifall till överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm (1996-05-28, Lindgren, Börjesson, Norman, referent), som enligt protokoll den 12 april 1996 avslagit K.Y:s yrkande om muntlig förhandling, delade länsrättens bedömning och ändrade inte den överklagade domen.

K.Y. fullföljde sin talan. Hon yrkade även muntlig förhandling, ersättning för terminsavgifter och studielån under omskolning och "ersättning nu för psykiskt lidande och skada utöver arbetsskadan för dessa år som gått hittills" samt ansökte om allmän rättshjälp.

Riksförsäkringsverket bestred bifall till yrkandena om såväl fortsatt sjukpenning efter den 2 juli 1995 som sjukbidrag. Verket ansåg däremot att kammarrätten, med stöd av såväl 9 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) som artikel 6 punkt 1 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, borde ha hållit muntlig förhandling i målet.

Regeringsrätten, som avslog ansökan om allmän rättshjälp, meddelade prövningstillstånd.

Regeringsrätten (1997-12-04, Brink, Tottie, Holstad, Rundqvist, Sandström) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Den sakfråga som skall bedömas i målet är om K.Y:s arbetsförmåga varit nedsatt på grund av sjukdom med minst en fjärdedel, vilket är en förutsättning både för rätt till sjukpenning och för rätt till folk- och tilläggspension i form av sjukbidrag.

Under handläggningen i kammarrätten yrkade K.Y. muntlig förhandling. Kammarrätten fann att muntlig förhandling var obehövlig och avslog yrkandet. I Regeringsrätten hävdar K.Y. att hennes yrkande borde ha bifallits. Hon förklarar vidare att hennes krav på muntlig förhandling kvarstår.

Ett första spörsmål blir därmed huruvida K.Y. på någon grund har rätt till muntlig förhandling i målet. AFL innehåller inga särskilda bestämmelser om muntlig förhandling. Därmed gäller reglerna om muntlig förhandling i 9 § FPL. Av intresse i sammanhanget är också artikel 6 i Europakonventionen. Det föreskrivs där bl.a. att envar skall ha rätt till opartisk och offentlig rättegång inför domstol när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter. I sådana fall föreligger enligt Europadomstolens praxis i princip rätt till muntlig förhandling.

Enligt 9 § andra stycket FPL får muntlig förhandling ingå i handläggningen beträffande viss fråga när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. I tredje stycket föreskrivs att det i kammarrätt skall hållas muntlig förhandling, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det. Av förarbetena till förvaltningsprocesslagen framgår att rätten skall ta stor hänsyn till parts önskemål om muntlig förhandling. Önskemålet bör frångås endast om rätten är övertygad om att den föreliggande utredningen i målet gör förhandlingen obehövlig eller att särskilda omständigheter talar emot en förhandling. Frågan huruvida en muntlig förhandling är obehövlig eller inte bör i första hand bedömas mot bakgrund av den föreliggande utredningen i målet men även andra faktorer kan tillmätas betydelse, t.ex. att målet är mycket viktigt för parten och att han genom förhandlingen kan få en bättre förståelse för innebörden av det blivande avgörandet i målet (prop. 1971:30 s. 537).

I Europadomstolens praxis har i ett antal mål rätten till sjukpenningliknande förmåner och rätten till vissa pensionsförmåner hänförts till civil rättighet enligt artikel 6. Som framgår av det förut sagda föreligger i princip rätt till muntlig förhandling när fråga är om sådan prövning av någons civila rättigheter som avses i artikel 6. Normalt skall sålunda en parts yrkande om muntlig förhandling bifallas. I undantagsfall får dock domstolarna avslå ett sådant yrkande (se t.ex. målet Fischer mot Österrike, dom den 26 april 1995, Ser. A vol. 312, och målet Stallinger och Kuso mot Österrike, dom den 23 april 1997; jfr målet Schuler-Zgraggen mot Schweiz, dom den 24 juni 1993, Ser. A vol. 263, och Hans Danelius i SvJT 1994 s. 357 f.).

Mot den nu angivna bakgrunden gör Regeringsrätten följande bedömning av frågan om kammarrätten bort hålla muntlig förhandling.

Det har i målet gällt att med ledning främst av medicinska bedömningar ta ställning till den inverkan på arbetsförmågan hos K.Y. som hennes sjukdom, arthros i tumlederna, åsamkat henne vid tiden för försäkringskassans beslut. Eftersom K.Y. då hade uppburit sjukpenning oavbrutet under lång tid och hon även ansökt om sjukbidrag har hänsyn skolat tas till vilken förmåga hon hade att bereda sig inkomst genom annat förvärvsarbete än det hon tidigare haft. I fråga om sjukbidrag har särskilt skolat beaktas sådana omständigheter som hennes ålder, utbildning och förutsättningar för rehabilitering genom omskolning samt de åtgärder som vidtagits i rehabiliteringssyfte.

I målet föreligger omfattande skriftlig utredning, som innefattar bl.a. läkarutlåtanden och utdrag ur patientjournal, en mångfald inlagor och andra handlingar som getts in av K.Y. samt handläggningsjournaler som fortlöpande förts hos försäkringskassan under hela sjukpenningperioden. Utredningen har gett en fullgod belysning av såväl sjukdomsbesvären som deras betydelse för K.Y:s arbetsförmåga, inbegripet hennes omskolningsbehov. Några oklarheter vad gäller det relevanta medicinska bedömningsunderlaget eller faktaunderlaget i övrigt har inte kvarstått. K.Y. har inte heller pekat på omständigheter som med fördel kunnat belysas muntligen av henne. Vad som framkommit visar entydigt att den utredning som var tillgänglig i målet när kammarrätten avgjorde detta gav tillräckligt underlag för ett ställningstagande. Det fanns därför inte skäl att anta att en muntlig förhandling skulle tillföra något som var av betydelse. Kammarrätten har därför, oaktat målet varit av stor vikt för K.Y. och försiktighet varit motiverad vid frångående av hennes begäran, haft fog för sitt beslut att avslå framställningen om muntlig förhandling på den grunden att förhandlingen varit obehövlig.

Vad beträffar yrkandet om muntlig förhandling i Regeringsrätten saknas anledning att göra någon annan bedömning. Yrkandet skall därför avslås.

Den medicinska utredningen i målet, främst vad cheföverläkaren L.J. anfört, ger vid handen att K.Y. på grund av arthrosbesvären inte kunde återgå till sitt tidigare teckningsarbete men också att besvären inte utgjorde hinder för förvärvsarbete i annan sysselsättning som var mindre belastande för händerna. Det måste därtill beaktas att arbetsförmedlingen i sjukperiodens tidigare skede under 1992 erbjöd K.Y. åtgärder för omskolning, vilka hon dock inte accepterade, och att hon därefter bedrev studier i marknadsföring m.m., mestadels på heltid, fram till sommaren 1995, varvid hel sjukpenning kom att utges fortlöpande av försäkringskassan. Med hänsyn till angivna förhållanden finner Regeringsrätten uppenbart att K.Y:s arbetsförmåga inte vid ifrågavarande tid kan anses ha varit på grund av sjukdomen nedsatt med minst en fjärdedel. Hon har därmed inte varit berättigad till vare sig sjukpenning för tid efter den 2 juli 1995 eller till sjukbidrag i anledning av sin i augusti 1994 gjorda ansökan. Överklagandet skall därför avslås.

K.Y. har också yrkat ersättning för vissa utgifter för sina studier och för "psykiskt lidande och skada utöver arbetsskadan". AFL saknar bestämmelser om rätt till sådan ersättning. Inte heller finns något annat lagstöd för att bifalla ersättningskravet i förevarande ordning.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår yrkandet om muntlig förhandling. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Regeringsrätten avvisar yrkandena om ersättning.

Föredraget 1997-12-02, föredragande Johansson, målnummer 3876-1996 och 3877-1996

Metadata

Domstol
Regeringsrätten
Avgörandedatum
1997-12-04
Målnummer
3877-96
Lagrum
3 kap. 7 § och 7 kap. 1-3 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring
9 § förvaltningsprocesslagen (1971:291)
Artikel 6 lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
Rättsfall
RÅ 1996 ref. 80
Litteratur
prop. 1971:30, s. 535-537
Wennergren, Förvaltningsprocess, 3 uppl., 1995, s. 127-138
Danelius, Mänskliga rättigheter, 5 uppl., 1993, s. 140-145, 157-160
SvJT 1991, s. 283-287, 296-297
SvJT 1994, s. 346-348, 357-358
SvJT 1995, s. 602-603, SvJT 1997, s. 554, 557-558.
Sökord
Förvaltningsprocess
Socialförsäkring
Även fråga om muntlig förhandling
Europakonventionen
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

RÅ 2002 ref. 23: Yrkande om muntlig förhandling i ett mål om återbetalning av arbetslöshetsersättning borde ha bifallits redan med tillämpning av 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen när de faktiska...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation