lagen.nu

RÅ 1994 ref. 23

Kommunfullmäktiges beslut om deltagande i en västsvensk EG- representation i Bryssel samt om anslag av medel härför har ansetts kompetensenligt.

Kommunfullmäktige i Partille kommun beslutade den 21 november 1991, § 192, att bemyndiga kommunstyrelsen att

teckna avtal i enlighet med förslag till samarbetsavtal om

inrättande av ett västsvenskt EG-kontor i Bryssel och att

medel för ändamålet inom intervallet 44 200 - 71 300 kr

inarbetades under den fortsatta beredningen av budget för

1992. Kommunfullmäktige beslutade den 5 december 1991,

§ 231, att i budget ta upp 180 000 kr om året avseende

näringslivsfrågor.

B-E.E. överklagade besluten och yrkade att de

upphävas, då de överskred fullmäktiges befogenhet eller på

annat sätt stod i strid mot lag. Han anförde följande.

Enligt 1 kap. 4 § kommunallagen fick kommun själv vårda

sina angelägenheter. Enligt praxis fick kommun inte ägna

sig åt utrikespolitik. Av en promemoria som hade upprättats

i ärendet skulle EG-kontoret i Bryssel bl.a. följa och

bevaka EG:s utveckling inom områden som hade särskilt stor

relevans för regionen, marknadsföra regionen som en

attraktiv lokaliseringsort för EG-baserade företag och

bygga ut ett effektivt kontaktnät i EG-administrationen.

Bakgrunden var att Sverige hade lämnat in ansökan om

medlemskap i EG och att de då pågående EES-förhandlingarna

avsågs resultera i att Sverige kom att ingå i EG:s inre

marknad. Partille kommun hade dittills inte haft några

officiella kontakter med EG i Bryssel. Kommunen hade över

huvud taget inte haft några nämnvärda officiella

utlandskontakter förutom idrottsutbyten och

vänortskontakter. Kommunen hade ingen mark som kunde

erbjudas företag, varken EG-baserade eller andra. De var

ännu inte avgjort om Sverige skulle komma att bli medlem i

EG. Detta skulle avgöras av EG:s organ och av svenska

folket i en folkomröstning. Det slutna EES-avtalet hade

underkänts av EG-domstolen och det var ovisst om, och i så

fall när, ett nytt avtal kunde komma till stånd. Genom sina

beslut hade fullmäktige tagit ställning till förväntade

utrikespolitiska händelser som man vid den aktuella tiden

inte visste hur de kom att gestalta sig eller om de

någonsin kom till stånd. Dessutom kom kommunen att få

representation utomlands som med hänsyn till kommunens

utveckling och förutsättningar innebar att kommunen inte

vårdade sina angelägenheter genom ett EG-kontor.

Kommunen hemställde att överklagandet skulle avslås och

anförde följande. De överklagade besluten innebar inte

något utrikespolitiskt ställningstagande eller annan åtgärd

i strid mot kommunallagen. Kommunens beslut att medverka i

ett västsvenskt EG-kontor var ingen utrikespolitisk

handling utan syftade till att tillvarata kommunens och

regionens intressen i ett förändrat Europa. Klaganden

syntes göra gällande att svenska kommuner inte fick

engagera sig i den europeiska gemenskapen förrän det

formella beslutet fattats på riksnivå. Ett sådant

betraktelsesätt vore förödande för Sverige. Det var i

stället mycket viktigt för kommunerna att ha god beredskap

inför omvärldsförändringar. Vidare måste beaktas att

Sverige faktiskt lämnat in en ansökan om medlemskap i EG

och därigenom angett den utrikespolitiska inriktningen. Den

av klaganden åberopade bestämmelsen i 1 kap. 4 §

kommunallagen gav utryck åt den kommunalrättsliga

lokaliseringsprincipen. Denna princip innebar i grunden att

en kommunal åtgärd måste vara knuten till kommunens område

eller dess invånare för att den skulle anses laglig. De

överklagade besluten innebar att Partille kommun,

tillsammans med andra kommuner i regionen, ökade

beredskapen inför framtida händelser till nytta för

kommunen, dess invånare och företag. Besluten innebar inte

något åsidosättande av lokaliseringsprincipen.

Kammarrätten i Göteborg (1993-01-21, Wileke, Nyström, Hansson, referent samt särskilda ledamöterna Hägglund och Johansson) yttrade: Enligt övergångsbestämmelserna till kommunallagen (1991:900) skall äldre föreskrifter tillämpas

vid prövningen av kommunalbesvär över beslut som har

meddelats före utgången av år 1991. - Kammarrätten kan

pröva endast om de överklagade besluten är olagliga enligt

någon av de besvärsgrunder som anges i 7 kap. 1 §

kommunallagen (1977:179). Överklagandet kan alltså bifallas

endast om det grundas på att besluten inte har kommit till

i laga ordning, står i strid mot lag eller annan

författning, på annat sätt överskrider det beslutande

organets befogenhet, kränker klagandens enskilda rätt eller

annars vilar på orättvis grund. Kammarrätten kan inte

pröva beslutens lämplighet. - Enligt förslaget till det

samarbetsavtal, som kommunen beslutat ansluta sig till

skall samarbetet syfta till att ta till vara Västsveriges

intressen som europeisk ekonomisk region och hävda

kommunernas intressen bl.a. genom att inrätta och driva ett

västsvenskt representationskontor i Bryssel.

Representationskontoret skall fullgöra följande uppgifter:

a) bygga upp ett effektivt kontaktnät inom

EG-administrationen och med andra för Västsverige

intressanta företag och andra organisationer inom EG;

b) aktivt lämna information om den västsvenska regionen och

i övrigt brett verka för regionens intressen;

c) söka information av intresse för Västsverige och

förmedla den till parterna;

d) förmedla kontakter mellan, å ena sidan, avtalsparterna

och andra organisationer i Västsverige och, å andra sidan,

EG-administrationen, företag och andra organisationer inom

EG;

e) i övrigt biträda avtalsparterna och andra organisationer

i Västsverige med uppläggning av studiebesök och annan

informations- och kontaktservice.

Enligt 1 kap. 4 § kommunallagen får kommun och landsting

själva vårda sina angelägenheter. - Nämnda bestämmelse har

fått en allmän formulering för att de kommunala

befogenheterna fortgående skall kunna anpassas efter

samhällsutvecklingens krav (se prop. 1990/91:117 s. 27). -

I bestämmelsen regleras en av de grundprinciper som

begränsar den kommunala kompetensen, nämligen

lokaliseringsprincipen. Den innebär att en kommunal åtgärd

måste vara knuten till kommunens eget område eller dess

invånare för att den skall anses som laglig. I förarbetena

till 1991 års kommunallag (prop. 1990/91:117 s. 149) har

emellertid erinrats om att lokaliseringsprincipen är

försedd med viktiga modifikationer och att inte ens

riksområdet representerar någon undantagslös geografisk

begränsning för kommunala insatser.

Sedan lång tid gäller enligt praxis att det får anses höra

till kommunernas befogenhet att allmänt främja

näringslivets utveckling inom kommunen. En sådan

bestämmelse har numera influtit i 2 kap. 8 § kommunallagen

(1991:900). - Den verksamhet som åsyftas med nu

ifrågavarande samarbetsavtal, i vilket kommunen beslutat

medverka, synes så gott som helt inriktad på att främja

näringslivet inom regionen. Verksamheten kan då inte

allmänt sett sägas vara en exklusiv angelägenhet för

staten. Med hänsyn härtill och det ovan anförda samt de

befogenheter som i praxis tillerkänts kommunerna såvitt

gäller åtgärder av allmänt näringslivsfrämjande slag och

engagemang i t.ex. utställningar, mässor och annan

kollektiv marknadsföring, finner kammarrätten att ett

beslut att i enlighet med samarbetsavtalet inrätta en

EG-representation i Bryssel och att anslå medel härför inte

kan anses utgöra ett överskridande av den kommunala

kompetensen. - Kammarrätten avslår överklagandena.

Hos Regeringsrätten fullföljde B-E.E. sin talan.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1994-04-14, M. Sjöberg, Bouvin, Berglöf, von Bahr) gjorde samma bedömning som kammarrätten och fastställde kammarrättens dom.

Föredraget 1994-03-08, föredragande K. målnummer

1058-1993 och 1059-1993

Metadata

Domstol
Regeringsrätten
Avgörandedatum
1994-04-14
Målnummer
1058-93
Lagrum
1 kap. 4 § och 7 kap. 1 § kommunallagen (1977:179)
Rättsfall
RÅ 1993 ref. 32
RÅ 1993 ref. 35
Litteratur
prop. 1990/91:117, s. 27-28, 148-149
Kaijser-Riberdahl, Kommunallagarna II, 6:e uppl., 1983, s. 68, 104-105
Lindquist, Kommunala befogenheter, 4:e uppl., 1993, s. 47-49, 235-238.
Sökord
Kommunalbesvär
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation