lagen.nu

RÅ 1994 ref. 12

Kommunfullmäktige har beslutat att för visst år fastställa hundskatten i kommunen till noll kr. Beslutet har inte ansetts strida mot lagen (1923:116) om hundskatt.

Kommunfullmäktige i Örkelljunga kommun beslöt den

27 november 1989, § 134, att fastställa hundskatten till 0 kr.

I besvär hos Kammarrätten i Göteborg yrkade A-M.H. att fullmäktiges beslut skulle upphävas eftersom det stred mot allmän lag, var orättvist och fullmäktige genom

beslutet hade överskridit sin befogenhet. Till stöd för sin talan anförde hon följande. I lagen (1923:116) om hundskatt var det klart utsagt att för varje hund skulle - med vissa undantag - skatt erläggas till kommunen. Man kunde inte erlägga ett belopp om 0 kr. Trots att fullmäktige

fastställt hundskatten till 0 kr ålåg det hundägare att till kommunen göra anmälan om sitt innehav av hund.

Kommunen var också skyldig att föra hundskatteregister och utlämna skattemärke av föreskriven beskaffenhet. Denna hantering förorsakade kostnader som drabbade andra än hundägare.

Kammarrätten i Göteborg (1990-09-14, Nordbeck, Kihlgren, Aulin, referent samt särskilda ledamoten Rikardson) yttrade: Före år 1923 var enligt då gällande kungörelse hundskatten fakultativ. Kommunen ägde inte bara besluta om hundskatt skulle tas ut utan även bestämma skattens

storlek. Med tiden restes krav på införande av en

obligatorisk hundskatt för att bl.a. komma tillrätta med sjukdomar och skadegörelse. Obligatorisk hundskatt infördes därför 1923. Den utformning hundskatten fick har därefter inte ändrats i mera väsentlig mån. De ändringar som skett har rört antingen kretsen av skattepliktiga hundar eller skattens höjd. Hundskatten är således obligatorisk i den meningen att den skall tas ut för varje hund i kommunen som tillhör den skattepliktiga kretsen. Härav följer att

hundskatten inte får bestämmas till 0 kr. - Genom att bestämma hundskatten till 0 kr har kommunfullmäktige fattat beslut som står i strid mot lagen om hundskatt. -

Kammarrätten upphäver kommunfullmäktiges beslut att

fastställa hundskatten till 0 kr.

Särskilda ledamoten Losman var skiljaktig och anförde: Enligt 1 § 1 mom. lagen om hundskatt skall för varje hund hundskatt årligen erläggas till kommunen. Enligt 4 § samma lag skall varje kommun bestämma hundskattens storlek i kommunen. - I författningens ursprungliga betydelse föreskrevs ett lägsta och högsta belopp för hundskatten. Denna begränsning i kommunernas

beslutanderätt har borttagits genom lagändring

(1980:516). Kommunerna har sålunda numera rätt att utan beloppsgränser bestämma skattens storlek (SkU 1979/80:57 s. 3). - Lagstiftningen om hundskatt måste uppfattas så att den bl.a. föreskriver en plikt för hundinnehavare att erlägga hundskatt till kommunen om kommunen har beslutat utta sådan skatt. - Något förbud för kommunen att bekosta hundregistret på annat sätt än med hundskatt finns inte. Någon skyldighet för kommuner att besluta att ålägga den enskilde

hundinnehavaren att erlägga sådan skatt kan inte utläsas av lagen. - Kommunfullmäktige har därför inte förfarit olagligt när hundskatten bestämdes till 0 kr. - Besvären bör därför avslås.

I besvär hos Regeringsrätten yrkade kommunfullmäktige i Örkelljunga kommun att kammarrättens dom skulle upphävas och att fullmäktiges beslut den 27 november 1989 skulle fastställas.

Regeringsrätten (1994-01-13, Björne, Brink, Wadell, Werner, Ragnemalm) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt lagen om hundskatt gäller bl.a. följande. För en hund skall med vissa undantag hundskatt årligen erläggas till kommunen (1 § 1 mom.). Medel, som till kommunen inflyter i hundskatt, får för kommunens behov användas på sätt, som av kommunen bestämmes (1 § 2 mom.). Skattskyldig för viss hund är den person, av vilken hunden stadigvarande innehaves, när skatteplikt inom kommunen för året inträder (3 §). Varje kommun skall bestämma hundskattens storlek i kommunen (4 §). Över de hundar, som jämlikt närmare

föreskrifter i 5 § anmälts, skall föras för kalenderår

löpande register (hundskatteregister (7 § 1 mom.).

4 § fick sin nuvarande lydelse år 1980 (SFS 1980:516, prop. 1979/80:151, SkU 57). I sin äldre lydelse upptog paragrafen också regler om minsta och högsta belopp för hundskatten. Sålunda skulle hundskatten utgå med minst 10 kr och högst 100 kr per hund och år. I regeringsförslaget avseende den nuvarande lydelsen anförde föredragande statsrådet bl.a. följande (prop. s. 7 f.).

Hundskatten är i allt väsentligt en kommunal

angelägenhet. Inte minst framgår detta av bestämmelsen att influtna hundskattemedel får användas på det sätt kommunen själv bestämmer. Den kommunala

handlingsfriheten begränsas dock i några hänseenden av regler, som under senare tid har varit föremål för diskussion. Det har bl.a. ifrågasatts om skatteuttaget bör vara begränsat till visst intervall ---- För egen del vill jag framhålla följande. Hundskatten bör, liksom f.n., anförtros kommunerna. Skatten är, såsom skatteutskottet påpekade år 1975, en i många avseenden unik beskattningsform. Inte minst gäller detta enligt min mening regeln om intervall för skattens storlek. Bestämmelsen begränsar kommunernas

självbestämmanderätt i en kommunal angelägenhet. Detta talar för att kommunerna, liksom när det gäller

kommunalskatten, själva får bestämma hundskattens storlek. ---- Jag föreslår därför att nuvarande

bestämmelse om minimi- och maximigräns för skattens storlek slopas. ---- Influtna hundskattemedel bör fritt få disponeras av kommunerna.

Skatteutskottet uttalade (s. 3 f.) att utskottet fann det följdriktigt att förslaget gav en kommun rätt att utan beloppsgränser bestämma skattens storlek. Utskottet anslöt sig vidare till departementschefens uppfattning att användningen av hundskattemedlen borde anses vara en rent kommunal angelägenhet.

I målet skall fastställas huruvida kommunfullmäktiges beslut strider mot lagen om hundskatt. Frågan är sålunda om kommunen är skyldig enligt lagen att ta ut i vart fall något belopp i hundskatt eller om den kan besluta att inte alls ta ut sådan skatt.

Regeringsrätten gör i detta hänseende följande bedömning. Lagens 1 § innefattar enligt sin lydelse rent språkligt en föreskrift att hundskatt skall erläggas årligen för varje hund med vissa undantag. 4 § å andra sidan ger kommunen frihet att besluta om skattens storlek. Vid tolkningen av dessa bestämmelser bör beaktas att 4 § fick sin nuvarande lydelse i syfte att klargöra att hundskatten numera var att anse som en rent kommunal angelägenhet och att varje kommun hade rätt att bestämma skattens storlek utan begränsning vare sig uppåt eller nedåt.

Mot bakgrund av det anförda finner Regeringsrätten att 1 § lagen inte bör tilläggas den innebörden att en kommun ovillkorligen är skyldig att ta ut hundskatt inom kommunen. Om kommunen finner lämpligt kan den med stöd av 4 § besluta att skatten för visst år skall vara 0 kr. Vid sådant

förhållande strider kommunfullmäktiges beslut inte mot lagen om hundskatt. Besvären skall därför bifallas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten ändrar

kammarrättens dom och fastställer kommunfullmäktiges

överklagade beslut.

Föredraget 1993-12-02, föredragande Larsson, målnummer 4099-1990

Metadata

Domstol
Regeringsrätten
Avgörandedatum
1994-01-13
Målnummer
4099-90
Lagrum
1 § och 4 § lagen (1923:116) om hundskatt
7 kap. 1 § kommunallagen (1977:179)
Litteratur
prop. 1923:200, s. 16-17, 23-24
prop. 1979/80:151, s. 7-9
SkU 1979/80:57, s. 3-5.
Sökord
Kommunalbesvär
Kommunalbesvär
Laglighetsprövning av kommunalt beslut
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation