lagen.nu

RÅ 1993 ref. 98

Fråga om kompetensenligheten av ett kommunfullmäktigebeslut att i syfte att främja sysselsättningen inom kommunen teckna borgen för ett privat företags lån. Förelåg "synnerliga skäl" enligt 2 kap. 8 § andra stycket kommunallagen (1991:900) att bevilja sådant stöd?

Boro Hjältevadshus AB försattes i konkurs den 28 januari 1992. Konkursförvaltaren presenterade den 20 mars 1992 en lösning, som innebar att Boro Hjältevadshus AB i konkurs skulle köpas av Jönköpingsföretaget Smålandsbostäder AB i samarbete med tre andra företag. Den redovisade företagskonstruktionen förutsatte att Eksjö kommun medverkade med ett borgensåtagande om maximalt 3 000 000 kr. Formellt övertagande av husfabriken i Hjältevad skulle ske den 1 april 1992 och företagets namn skulle bli Hjältevadshus AB.

Kommunfullmäktige i Eksjö kommun beslutade den 26 mars 1992, § 141, att med hänsyn till föreliggande risk för omfattande arbetslöshet teckna borgen såsom för egen skuld för Smålandsbostäder Invest AB:s förpliktelser avseende lån i Gota Bank á 3 000 000 kr. Lånet skulle vara amorteringsfritt första året och därefter årligen amorteras med 425 000 kr. Borgensåtagandet skulle tecknas på bankens reversformulär på vilken även låntagaren skulle pantförskriva pantbrev á 3000000 kr inom 21300 000 kr i fastigheten Börsebo 1:280, Eksjö kommun. Pantbrevets säkerhet var placerad högst upp, dvs. med lägsta prioritet. Kommunen skulle äga rätt att säga upp borgen i den händelse en väsentlig förändring av ägarförhållandena i bolaget ägt rum. En sådan uppsägning innebar att banken ägde rätt att kräva på borgen.

I besvär yrkade G.B. att kommunfullmäktiges beslut skulle upphävas och anförde i huvudsak följande. Enligt hans mening skulle kommunens skattemedel inte användas till borgensåtagande i privata företag. Kommunens hänvisning till att man fått ett besvärligt arbetsmarknadsläge i östra kommundelen ansåg han inte vara ett godtagbart skäl. Läget på arbetsmarknaden var bekymmersamt för hela kommunen. Om kommunen gjorde det aktuella åtagandet, vad hände då med nästa företag som ville ha ett liknande åtagande? Det var inte rättvist mot de redan etablerade husföretagen i kommunen som också hade det bekymmersamt i den rådande lågkonjunkturen. Varför krävde Götabanken att kommunen skulle teckna borgen? En orsak var väl att man inte trodde på företagets eventuella överlevnad. Därför skulle kommunen inte gå in med skattemedel och hjälpa konkursförvaltaren att bli av med eventuella konkursbon.

Kommunen avstyrkte bifall till besvären och anförde bl.a. följande. Sysselsättningläget inom kommunen hade under det senaste året avsevärt försämrats. I februari 1992 hade det varslats om att ca 75 anställda vid ett industriföretag skulle sägas upp vid slutet av året. Om den aktuella trähusfabriken i Hjältevad dessutom lades ned blev arbetslöshetssituationen i kommunen mycket besvärande. Härtill kom bl.a. en förestående omstrukturering av försvarets verksamhet i Eksjö innebärande ett klart minskat antal arbetstillfällen. Hjältevadshus AB hade vid tiden för kommunfullmäktiges beslut 160 anställda och var försatt i konkurs. I slutförhandlingarna mellan konkursförvaltaren och de nya intressenterna visade det sig att risken för total nedläggning var överhängande utan ett kommunalt engagemang i begränsad omfattning. Företaget hade, vid tiden för kommunens yttrande, 85 anställda. Enligt kommunens mening måste förhållandena i detta fall - sammantaget med sysselsättningsläget - anses vara sådana att risk för omfattande arbetslöshet förelåg. Detta motiverade ett kommunalt engagemang i den omfattning som beslutats.

Kammarrätten i Jönköping (1992-09-15, Stahre, Schiller och särskilda ledamoten Franzén) yttrade: Enligt 2 kap. 8 § kommunallagen (1991:900) får kommuner och landsting genomföra åtgärder för att allmänt främja näringslivet i kommunen eller landstinget. - Individuellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare får lämnas bara om det finns synnerliga skäl härför. - Kommunallagskommittén förslog i sitt betänkande till ny kommunallag (SOU 1990:24) att individuellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare skulle få lämnas endast om det var nödvändigt för att motverka större arbetslöshet i kommunen eller landstinget och stödet kunde antas ha avsevärd betydelse för att motverka arbetslösheten eller om det fanns andra särskilda skäl för det (2 kap. 7 § andra meningen i kommitténs lagförslag s. 16 i betänkandet). Någon ändring av gällande praxis åsyftades inte av kommittén i detta hänseende (s. 67). I Regeringens proposition till ny kommunallag (prop. 1990/91:117) godtogs inte kommitténs förslag till utformning av bestämmelsen om individuellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare utan bestämmelsen fick i stället den utformning den har enligt gällande lag. I propositionen uttalades därvid bl.a. följande (s. 34 f.). Det är främst en statlig angelägenhet att medverka till en från samhällelig synpunkt lämplig lokalisering av näringslivet. Det är av olika regionalpolitiska skäl inte heller lämpligt att kommunerna engagerar sig i enskilda företag med direkt stöd. De internationella överenskommelser som Sverige på senare år slutit ger ytterligare grund för att inte tillåta konkurrenssnedvridande stödåtgärder till företag. Individuellt inriktat stöd bör få förekomma endast i undantagsfall. Detta bör i lagen komma till uttryck genom att det skall krävas synnerliga skäl för sådant stöd.

I specialmotiveringen till 2 kap. 8 § andra stycket (s. 152 f.) angavs som exempel på synnerliga skäl att verksamheten har en anknytning till befintlig kommunal verksamhet t. ex. stuveriverksamhet i kommunalägda hamnar, att understöd till enskilda näringsidkare kan vara nödvändigt för att garantera en minimistandard av kommersiell service för hushållen samt för att trygga tillgång till hotell i kommunen. Vad gäller arbetslöshet angavs följande. Tidigare åberopades ofta rådande eller befarad arbetslöshet som motiv för att tillåta kommunala ingripanden i det egentliga näringslivet. Regeringen har nyligen lagt fram en proposition om näringspolitik för tillväxt (prop. 1990/91:87). I denna framhålls bl. a. den fortsatta strukturomvandlingens betydelse för landets framtida ekonomiska resurser och att den typ av uppehållande företagsstöd som tillämpades under 1970-talet inte längre är lämpliga. Allmänt sett gäller alltså en restriktiv syn på kommunala stödinsatser gentemot enskilda företag. När det gäller avgränsningen av tillåtna insatser måste dock rättstillämpningen kunna anpassas till samhällsutvecklingen. Vad som skall ligga i begreppet synnerliga skäl kan således komma att förändras beroende på utvecklingen i samhället. - Vid Konstitutionsutskottets behandling av förslaget till ny kommunallag yrkade några motionärer att de i 2 kap. 8 § andra stycket föreslagna möjligheterna till individuellt stöd till enskilda näringsidkare skulle utgå. Som skäl härför anfördes bl. a. att ett sådant stöd kunde föra med sig olika negativa effekter och att därför kommunernas kompetens på detta område borde inskränkas (1990/91:KU38 s. 21). Utskottet fann dock ej skäl att frångå propositionsförslaget i denna del och uttalade därvid att de i förslaget uppställda kraven på "synnerliga skäl" på ett godtagbart sätt fick anses återspegla den restriktiva synen på detta område (s. 23 f.). - Kammarrätten gör följande bedömning. - Enligt nu gällande lag krävs synnerliga skäl för att individuellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare skall tillåtas. Med hänsyn härtill och med beaktande av angivna uttalanden i förarbetena har det, enligt kammarrättens bedömning, på ett mycket tydligt sätt klargjorts att kommunalt stöd till enskild näringsidkare, i vart fall för att motverka arbetslöshet, ej kan godtas annat än i rena undantagsfall. - Eksjö kommun har, liksom många andra kommuner i landet, en besvärande arbetslöshetssituation. Borgensåtagandet avser ett företag inom trähusbranschen. Denna bransch är för närvarande föremål för en omfattande strukturomvandling bl.a. på grund av den vikande byggkonjunkturen. Vad kommunen anfört visar inte att nu ifrågavarande kommunala stödåtgärd har sådan betydelse för motverkande av arbetslöshet inom kommunen att kravet på synnerliga skäl är uppfyllt. Det överklagade beslutet skall därför upphävas. - Kammarrätten upphäver det överklagade beslutet.

Kammarrättsrådet Severin, referent, och särskilda ledamoten Johansson var av skiljaktig mening och anförde: Enligt den kommunalrättsliga praxis på hithörande område som hittills utbildats kan - i princip - förutsättningarna för kommunala insatser för motverkande av arbetslöshet sammanfattas på följande sätt. Insatsen bör 1) stå i rimlig proportion till åberopade sysselsättningssvårigheter, 2) vara försvarlig med hänsyn bl.a. till sin ekonomiska omfattning och övriga omständigheter samt 3) ha avsevärd eller stor betydelse för att förhindra eller motverka förefintliga svårigheter (Ulf Lindquist: Kommunala befogenheter, 3 uppl., s. 252). - I förevarande fall har klaganden, som enda huvudsaklig grund för påståendet att det aktuella borgensåtagandet inte utgör en kommunal angelägenhet, endast helt allmänt åberopat att ett dylikt åtagande inte får rikta sig till privata företag. - Kommunen har - oemotsagd - lämnat närmare uppgifter rörande sysselsättningsläget i kommunen och om det antal personer som vid den redovisade företagsrekonstruktionen avses skola behålla sina arbeten. Det nya företaget - vari bl. a. skulle ingå Jönköpingsföretaget Smålandsbostäder AB - beräknas sysselsätta ett 100-tal personer. Kommunen har också anmärkt att kommunens engagemang - i beaktande av affärens totala storlek, ca 30 milj. kr - är av begränsad omfattning; enbart köpeskillingen för de nya intressenternas övertagande är 18,5 milj. kr och den kommunala insatsen motsvarar knappt 10 procent av hela affärens storlek. Mot bakgrund härav får kommunens nu aktuella åtagande, som varit en förutsättning för affärens genomförande, anses i icke ringa grad motverka arbetslösheten inom kommunen. Det är inte heller visat att omfattningen av åtagandet framstår som oförsvarligt eller att kommunen inte haft synnerliga skäl för engagemanget. På enbart av klaganden åberopade omständigheter kan således inte anses att kommunfullmäktige genom det klandrade beslutet överskridit sin kompetens. Inte heller är - såvitt visats beslutet olagligt i något annan avseende enligt 10 kap. 8 § kommunallagen. Besvären bör således enligt vår mening lämnas utan bifall.

I besvär hos Regeringsrätten yrkade Smålandsbostäder Invest AB och Eksjö kommun att Regeringsrätten med ändring av kammarrättens dom skulle fastställa kommunfullmäktiges beslut den 26 mars 1992.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1993-12-22, Wahlgren, Tottie, Bouvin, B. Sjöberg, von Bahr) fastställde kammarrättens dom.

Föredraget 1993-11-30, föredragande Karlsson,

målnummer 4908-1992

Metadata

Domstol
Regeringsrätten
Avgörandedatum
1993-11-30
Målnummer
4908-1992
Lagrum
2 kap. 8 § kommunallagen (1991:900)
Litteratur
SOU 1990:24, s. 68-69 prop. 1990/91:117, s. 34-35, 152-153 1990/91:KU38, s. 23-24 Lindquist-Losman, 1991 års kommunallag, 2:a uppl. 1992, s. 25-26 Paulsson-Riberdahl-Westerling, Den nya kommunallagen, 1993, s. 119-120
Sökord
Kommunalbesvär
Laglighetsprövning enligt kommunallagen
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

RÅ 1995 ref. 98: Beslut av kommunfullmäktige om stöd till hotell- och restaurangrörelse har i visst fall ansetts kompetensenligt. - Principen att lagstiftning som trätt i kraft efter det att kommunalt beslut har...
RÅ 2000 ref. 1: Det förhållandet att lokal eller regional medfinansiering erfordras för att bidrag skall kunna erhållas från EU:s strukturfonder har inte ansetts utgöra synnerliga skäl för att godta en kommuns...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation