lagen.nu

NJA 2018 s. 200

Servitut. Fråga om viss åtgärd från den tjänande fastighetens sida utgör hinder mot utövande av servitutsrätten och, i så fall, om den härskande fastighetens ägare är skyldig att tåla hindret.

Södertörns tingsrätt

S.H. äger sedan år 2007 fastigheten Botkyrka Tumba 7:1 som bildades genom en avstyckning för bostadsändamål år 1962. Vid avstyckningen inrättades ett officialservitut med rätt för den härskande fastigheten Tumba 7:1 att "för utfart använda vägen litt. x och dess fortsättning fram till allmän väg med samma rätt, som tillkommer stamfastigheten" Botkyrka Lindhov 15:24.

Fastigheten Lindhov 15:24 ägs av Botkyrka kommun. På del av fastigheten bedrivs ridverksamhet av Botkyrka Ridsällskap.

Invid servitutsvägen finns två grindar som stängs vid vissa tillfällen, vilket innebär att vägen då spärras av.

S.H. väckte vid Södertörns tingsrätt talan mot Botkyrka kommun och yrkade att kommunen skulle förpliktas att genast och vid vite om 150 000 kr, att betalas till S.H. eller i andra hand till staten, tillse att de två grindar som används för att spärra av servituts-vägen till Tumba 7:1 genast undanröjs. S.H. yrkade vidare att domstolen skulle förklara att vite ska utgå med ytterligare 50 000 kr för varje påbörjad kalendervecka varmed kommunen underlåter att efterkomma föreläggandet, att utges till S.H. eller i andra hand till staten.

S.H. yrkade också att kommunen skulle förpliktas att tillse att kommunens nyttjanderättshavare inte blockerade servitutsvägen som utgjorde infart till Tumba 7:1 och att kommunen skulle vara skyldig att utge ett vite om 15 000 kr till S.H. eller i andra hand till staten för varje gång vägen blockerades. S.H. angav en rad exempel på blockerande åtgärder.

Som grund för sin talan anförde S.H. bl.a. följande.

Hans fastighet Tumba 7:1 har enligt officialservitut rätt att använda väg över Lindhov 15:24 under årets alla dagar och dygnets samtliga timmar. Kommunens nyttjanderättshavare ridsällskapet hindrar för närvarande den härskande fastigheten från att utöva servitutet genom att sätta upp grindar samt genom övrig verksamhet, vilket allt sker med kommunens tillstånd. Kommunen är ansvarig för att ta bort grindarna och tillse att vägen inte blockeras på annat sätt eftersom kommunen inte till annan kan upplåta något annat än det kommunen själv har rådighet över. Kommunen är skyldig att tillse att dess nyttjanderättshavare respekterar den rättighet som tredje man har. Kommunen har aktivt godkänt användningen av grindarna och har vidare genom sin underlåtenhet att reagera tillåtit nyttjanderättshavaren att använda vägen som bl.a. arbets- och upplagsområde.

Kommunen bestred S.H:s yrkanden.

Som grund för sitt bestridande anförde kommunen bl.a. följande.

Ridsällskapets kortvariga och tillfälliga användning av grindar utgör inte hinder för den härskande fastigheten att utöva servitutet. Det finns alternativa vägar till den härskande fastigheten. Servitutet omfattar inte enbart den väg som idag nyttjas som servitutsväg, utan det finns flera vägar som tillgodoser fastighetens behov av infart och utfart. Om tingsrätten skulle finna att det före-ligger en inskränkning i servitutsrättigheten, är denna så ringa att den skäligen bör tålas av den härskande fastigheten.

Kommunen anförde vidare bl.a. På kommunens fastighet har ridsällskapet bedrivit verksamhet i snart 50 år. Området med ridanläggningen är detaljplanelagt sedan slutet av 1990-talet. Hagar och stall är utlagda i enlighet med planen. Vid den väg som nyttjas som servitutsväg har sedan 1980-talet funnits grindar, som sedan dess har använts på samma sätt som idag. Det är framför allt av säkerhetsskäl som vägen stängs av då ett 40-tal hästar släpps från stallet till hagarna. Detta sker tre gånger dagligen på re-gelbundna tider och det tar högst 15 minuter varje gång. Alternativet att leda 40 hästar mellan stall och hagar skulle ta betydligt längre tid och innebära säkerhetsrisker.

På S.H:s begäran höll tingsrätten förhör under sanningsförsäkran med honom. På kommunens begäran hölls vittnesförhör med L.H., verksamhetschef hos ridsällskapet, och Å.H., anställd vid Mark- och exploateringskontoret på kommunen.

Tingsrätten (rådmännen Maria Böös och Sara Rosén samt tingsnotarien Emil Nordin) anförde i dom den 15 april 2016 bl.a. föl-jande.

DOMSKÄL

S.H. har i målet gjort gällande att servitutet omfattar endast en väg och att utövningen av servitutet hindras genom användning av grindar samt andra aktiviteter på denna väg. Kommunen har menat att servitutet omfattar åtminstone tre vägar som kan användas som infart och utfart från S.H:s fastighet samt att det inte föreligger något hinder i utövningen av servitutet. Den fråga tingsrätten har att först bedöma är omfattningen av servitutet, då S.H. endast påstått att det är en väg där hinder föreligger.

Vad omfattar servitutet?

Tingsrätten fann på anförda skäl att servitutet omfattade endast den väg som S.H. påstod.

Föreligger hinder i utövningen av servitutet?

Det är S.H. som har bevisbördan för att det föreligger hinder i utövningen av servitutet. Han har således att visa att så är fallet.

När det gäller användningen av grindar kan konstateras att servitutsvägen ostridigt är oframkomlig när grindarna är stängda. Fråga är då i vilken omfattning vägen är oframkomlig på grund av grindarna. S.H. har som skriftlig bevisning åberopat några foto-grafier utvisande vägen med stängd grind utan att några hästar syns till. Fotografierna är ögonblicksbilder och säger inte något om hur situationen sett ut strax innan och strax efter. Enligt tingsrätten har de därför i stort sett inte något bevisvärde. S.H. har i för-hör lämnat relativt svävande uppgifter om att han noterat att grindarna varit stängda tre till fyra gånger per dag i 15 till 40 minuter varje gång. Det kan dock konstateras att S.H. inte är permanent boende på fastigheten, utan att han haft sitt boende på annat håll, vilket enligt tingsrättens mening gör att det finns frågetecken kring tillförlitligheten i hans påstående om avstängningar i den omfattning han gör gällande.

Vittnet L.H. har berättat att hon i stort sett dagligen varit på ridanläggningen sedan år 1979 samt att hon bedömer att hon deltagit vid ca hälften av alla släpp av hästar mellan stall och hage. Hon har under ed berättat att hästarna släpps mellan stall och hagar vid tre tillfällen varje dag på regelbundna tider nämligen mellan kl. 07.30-08.00, 11.00-11.30 och 14.00-14.30 samt att det vid varje tillfälle tar maximalt 15 minuter. Tingsrätten har inte funnit någon anledning att ifrågasätta hennes uppgifter. Då vittnet Å.H:s kännedom om förhållandena grundar sig på enstaka besök på platsen kan hennes uppgifter inte anses tillföra något i detta avse-ende. Någon ytterligare utredning har inte åberopats i denna del.

Mot bakgrund av vad som anförts har S.H. enligt tingsrättens mening inte visat att det förekommit avstängning av vägen med grindar i större omfattning eller på andra tider än kommunen vitsordat. Annat är således inte visat än att det är fråga om tre korta avstängningar per dag på regelbundna tider. Genom de i målet åberopade bilderna i förening med vad vittnena L.H. och Å.H. berättat anser tingsrätten vidare att kommunen har visat att det finns andra framkomliga möjligheter till infart och utfart för den härskande fastigheten då grindarna är stängda. Mot denna bakgrund anser tingsrätten att det är fråga om en sådan ringa in-skränkning som den härskande fastigheten har att tåla. Det föreligger mot denna bakgrund inte skäl att förordna att grindarna ska tas bort.

Fråga är då om det förelegat hinder i utövningen av servitutet på grund av ridsällskapets övriga verksamhet i området. Kommunen har vitsordat att det förekommer lastning och lossning av t.ex. foder samt byte av gödselcontainer som korta stunder kan blockera vägen. Åberopade fotografier och även vad S.H. och vittnet L.H. berättat beskriver just sådan verksamhet. Enligt tingsrättens mening är annat inte visat än att det är fråga om kortvariga tillfälliga aktiviteter som inte skiljer sig från vad som kan förekomma på vilken väg som helst i form av lastning, lossning, vägarbete, snöröjning eller dylikt. Inte något i utredningen visar att vägen har använts som rasthage, för upplagsändamål, för hästtävlingar eller att vägen på annat sätt varit blockerad mer än högst tillfälligt. Sammanfattningsvis har S.H. inte visat att det förelegat hinder i utövningen av servitutet. Hans talan ska därför ogillas.

DOMSLUT

Käromålet ogillas.

Svea hovrätt

S.H. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans yrkanden i tingsrätten.

Botkyrka kommun motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättsråden Sven Jönson, referent, och Birgitta Trägårdh samt tf. hovrättsassessorerna Malin Carlson och Peter Munck) meddelade dom den 16 mars 2017.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Hovrätten förklarade sig dela tingsrättens bedömning i fråga om vad servitutet omfattade och anförde vidare följande.

Föreligger det hinder i utövandet av servitutet?

Hovrätten, som instämmer i vad tingsrätten uttalat om bevisbördans placering, finner i likhet med tingsrätten att S.H. inte visat att grindarna stängs i större omfattning än vad Botkyrka kommun vitsordat.

Tingsrätten har funnit att det avseende grindavstängningen är fråga om ett sådant ringa hinder som den härskande fastigheten skäligen har att tåla. S.H. har ifrågasatt om det enligt svensk rätt finns någon möjlighet att bedöma inskränkningar i servitut som ringa.

Hovrätten gör följande bedömning.

Inledningsvis kan konstateras att syftet med ett servitut är att förbättra en fastighet genom att tillföra den en funktion, i detta fall en väg, som inte kan tillgodoses inom den egna fastighetens gränser. Ett servitut har allmänt även till syfte att leda till en ändamålsenlig markanvändning och en mer rationell och effektiv användning av båda fastigheterna, och således inte endast av den härskande fastigheten. HD har även i rättsfallet NJA 1962 s. 704, där ägaren till den tjänande fastigheten satt upp grindar över servitutsvägen, gjort en avvägning mellan vad syftet är med en hindrande åtgärd och vilket men åtgärden innebär för den härskande fastigheten samt möjligheten att nå fastigheten via andra vägar. Mot bakgrund av ovanstående anser hovrätten att det finns möjlighet att pröva hur inskränkande en åtgärd är för den härskande fastigheten och övergår härefter till en sådan prövning.

På Botkyrka kommuns fastighet bedrivs sedan ca 50 år tillbaka en ridskola. För att ridskolans verksamhet ska kunna fungera och för att säkerheten i verksamheten ska kunna tillgodoses måste grindarna ibland stängas. Som ovan angetts har inte hovrätten funnit att detta görs i större omfattning än vad kommunen vitsordat.

Hovrätten anser att det genom vittnet L.H:s uppgifter tillsammans med de av kommunen åberopade fotografierna är visat att (tre andra vägar) kan användas vid de tillfällen då servitutsvägen är avstängd.

Hovrätten finner vid en sammanvägning av den tid som grindarna är stängda, vad syftet med grindstängningarna är samt möjligheterna för S.H. att ta andra vägar att det är fråga om en sådan ringa inskränkning som skäligen får tålas.

Hovrätten delar vidare tingsrättens bedömning att S.H. inte visat att ridsällskapets verksamhet heller i övrigt hindrar utövandet av servitutet.

Tingsrättens dom ska därför fastställas.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Högsta domstolen

S.H. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle bifalla hans vid tingsrätten förda talan.

HD meddelade det prövningstillstånd som framgår av punkten 8 i HD:s dom.

Botkyrka kommun motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Cecilia Andgren, föreslog i betänkande följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. S.H. äger sedan år 2007 fastigheten Botkyrka Tumba 7:1 (den härskande fastigheten). Fastigheten bildades genom en avstyckning för bostadsändamål år 1962. Vid avstyckningen inrättades ett officialservitut med rätt för den härskande fastigheten att "för utfart använda vägen litt. X och dess fortsättning fram till allmän väg med samma rätt, som tillkommer stamfastigheten". Vägen litt. X och dess direkta fortsättning i nordostlig riktning benämns fortsättningsvis servitutsvägen.

2. Stamfastigheten Botkyrka Lindhov 15:24 (den tjänande fastigheten) ägs av Botkyrka kommun. På fastigheten bedrivs sedan närmare femtio år tillbaka ridverksamhet av ett ridsällskap. Ridverksamheten har med tiden kommit att utökas och marken är sedan 1990-talet detaljplanelagd. Hagar och stall är utlagda i enlighet med planen.

3.Till följd av ridverksamheten har servitutsvägen sedan en lång tid tillbaka stängts av tillfälligt med två grindar. Avstängningarna har ägt rum tre gånger om dagen och varat i högst femton minuter. Syftet med avstängningarna har varit att ett fyrtiotal hästar ska kunna släppas från stall-byggnaden, som är belägen på ena sidan av servitutsvägen, till hagarna som är belägna på den andra sidan.

4.Utöver servitutsvägen finns idag två alternativa vägar som kan användas av den härskande fastigheten som utfarts- och infartsväg när servitutsvägen är avstängd.

5. S.H. har gjort gällande att grindarna utgör hinder i utövandet av servitutet och väckte därför talan vid tingsrätten med bl.a. yrkande om att kommunen vid äventyr av vite skulle åläggas att ta bort grindarna. Tingsrätten ogillade S.H:s talan och angav att grindarna i och för sig utgjorde ett hinder i utövandet av servitutet, men att hindret var av sådant slag att det måste tålas. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut.

Parternas talan i HD

6. S.H. gör gällande att kommunen saknar rätt att ens tillfälligt stänga av servitutsvägen. För det fall det finns anledning att på grund av ändrade förhållanden inskränka i servitutet bör detta ske genom att servitutet ändras eller upphävs med stöd av bestämmelserna om fastighetsreglering i fastighetsbildningslagen (1970:988).

7. Kommunen gör å sin sida gällande att den tidvisa avstängningen av servitutsvägen inte utgör ett hinder och i vart fall att hindret är sådant att det måste tålas. Den tidvisa avstängningen av servitutsvägen får vidare anses ligga inom ramen för vad som är tillåtet enligt servitutet och det krävs därför ingen ändring eller upphävning av servitutet enligt fastighetsbildningslagen.

Frågan i målet

8. Överensstämmer med punkten 8 i HD:s dom.

Allmänt om servitut

9. Syftet med servitutsinstitutet är att förbättra en fastighet genom att tillföra den en funktion, t.ex. en väg, som inte kan tillgodoses inom den egna fastighetens gränser. Definitionen av ett servitut har därför präglats av att ge uttryck för servitutets positiva innehåll sett ur servitutsinnehavarens, dvs. den härskande fastighetens synpunkt.

10. Servitutsrätten berör dock både enskilda och allmänna intressen och innehåller därför olika principer som avväger dessa intressen mot varandra. Ett servitut har också mera allmänt ansetts ha till syfte att efter en sådan avvägning åstadkomma en positiv nettoeffekt, dvs. inte bara vara till nytta för den härskande fastigheten utan även skapa underlag för en totalt sett effektivare användning av båda fastigheterna.

Ändrade förhållanden

11. Ett servitut gäller i princip utan begränsning i tiden (jfr 7 kap. 6 § JB och 7 kap. 1 § FBL). I syfte att inte binda upp markanvändningen för all framtid har det accepterats att ett servituts innehåll kan förändras i enlighet med vad som är en naturlig följd av samhällsutvecklingen. Den tjänande fastigheten har därför att tåla viss förändrad omfattning av servitutet på grund av ökat eller ändrat behov hos den härskande fastig-heten (jfr NJA 1982 s. 69).

12. Ett servitut har således ansetts ha en viss elasticitet i fråga om servitutets omfattning. Det har dock ansetts finnas en bortre gräns för vad den tjänande fastigheten har att tåla och för när en förändring kan anses utgöra en sådan ökad belastning av den tjänande fastigheten att det bör krävas en ändring eller nybildning av servitut (jfr NJA 1998 s. 77 och 14 kap. 11 § JB samt 7 kap. 3-5 §§ FBL).

13. Huruvida ett servitut kan påverkas till följd av ändrade förhållanden hänförliga till den tjänande fastigheten på liknande sätt har inte klarlagts i praxis. Det finns därmed inte heller något uttryckligt stöd i tidigare praxis för att den härskande fastigheten skulle ha att tåla hinder eller men i utövningen av sitt servitut med hänsyn till ändrade förhållanden hänförliga till den tjänande fastigheten (jfr dock NJA 1962 s. 704 som gällde rätten för den tjänande fastigheten att freda sig mot utökad användning av servitutsväg till följd av ändrade förhållanden på den härskande fastigheten).

Bör den härskande fastigheten tåla hinder i utövningen av servitutet vid ändrade förhållanden hänförliga till den tjänande fastigheten?

14. Med tanke på att ett servitut normalt gäller utan begränsning i tid torde det snarare vara regel än undantag att markanvändningen förändras och att detta i sin tur påverkar inte bara den härskande utan även den tjänande fastighetens behov.

15. Enligt HD finns det ett stort allmänt intresse av att inte heller den tjänande fastighetens markanvändning i onödan låses till nackdel för en ur allmän synvinkel behövlig förändring.

16. Även den tjänande fastighetens intresse av att inte över tiden bindas allt för hårt är av vikt, särskilt då egendomsskyddet i olika avseenden har stärkts under senare år (se bl.a. 2 kap. 15 § RF). Vid ett servituts bildande görs förvisso olika intresseavvägningar som bl.a. syftar till att skydda den tjänande fastighetens frihet. Reglerna om nybildning av servitut utgör dock inget fullgott skydd vid ändrade förhållanden då pröv-ningen görs utifrån omständigheterna vid bildandet (jfr 14 kap. 1 § JB och 7 kap. 1 § FBL).

17. Ett visst skydd finns visserligen för den tjänande fastigheten genom att ett servitut kan ändras och till och med upphävas till följd av bl.a. ändrade förhållanden (se 7 kap. 3-5 §§ FBL). Ändringsinstitutet tar emellertid snarast sikte på olika justeringar och ändringar av lokaliseringen av ett servitut och inte heller upphävningsinstitutet är avsett eller anpassat till att hantera smärre inskränkningar i servitutets utövning.

18. Även principen om att ett servitut ska utövas "civiliter", dvs. utan att tynga den tjänande fastigheten mer än nödvändigt, är en skyddsregel som syftar till att skydda den tjänande fastigheten men innebär inte något uttryckligt skydd vid ändrade förhållanden (jfr 4 § lagen 14 juni 1907, nr 36 s. 25, om servitut och 14 kap. 6 § JB). En annan sak är dock att synsättet som principen ger uttryck för ger ett visst stöd för att den härskande fastigheten inte i onödan ska agera på sådant sätt att den hindrar en naturlig utveckling av den tjänande fastighetens markanvändning.

19. Vid en sammantagen bedömning av ovan redovisade allmänna och enskilda intressen anser HD att det bör finnas situationer då den härskande fastigheten har att tåla mindre inskränkningar i utövningen av ett servitut även om inskränkningen beror på ändrade förhållanden hänförliga till den tjänande fastigheten. Detta bör i synnerhet gälla när det rör sig om ett servitut som - såsom i det nu aktuella fallet - inte ger den härskande fastigheten en ensamrätt att nyttja ett visst område utan tvärtom innebär att även den tjänande fastigheten har en sådan rätt.

Vilka hinder bör den härskande fastigheten tåla?

20. Det är vid avgörandet av om ett hinder ska behöva tålas av vikt att även den härskande fastighetens intressen beaktas. För att avgöra om ett hinder ska behöva tålas ska därför en avvägning göras mellan den tjänande fastighetens behov av att inskränka i utövningen av servitutet och det men som hindret innebär för den härskande fastigheten. Därtill ska även de omständigheter som föranlett inskränkningen beaktas. Slutligen får hindret i utövningen av servitutet inte påverka den härskande fastigheten annat än i ringa utsträckning (jfr NJA 1962 s. 704 och NJA 1974 s. 621).

21. Ytterligare en förutsättning för att hindret ska behöva tålas är att det inte rör sig om förändringar i utövningen av sådant slag att ändrings- och upphävningsinstitutet i fastighetsbildningslagen istället borde ha tillgripits.

Bedömningen i detta fall

22. Syftet med det i målet aktuella servitutet har uppenbarligen varit att tillförsäkra den härskande fastigheten en utfart respektive infart och därmed en rätt att nyttja servitutsvägen. Genom användandet av grindarna har den tjänande fastigheten - om än tillfälligt - hindrat den härskande fastigheten i dess utövning av servitutet.

23. Sedan servitutets tillkomst har användningen av den tjänande fastigheten kommit att ändras genom att ridsällskapet har bedrivit en med tiden alltmer omfattande verksamhet på fastigheten. I syfte att på ett framförallt säkert men även tidseffektivt sätt kunna släppa ut hästarna har det skett tillfälliga avspärrningar av servitutsvägen.

24. HD finner att nu berörda förändringar av användandet av den tjänande fastigheten faller inom ramen för vad som får anses vara en naturlig samhällsutveckling. Vidare får den tjänande fastighetens behov av att tillfälligt spärra av servitutsvägen anses vara en följd av denna utveckling.

25. Det utgör en väsentlig fördel för verksamheten på den tjänande fastigheten att kunna leda hästarna över servitutsvägen utan trafik då detta är den kortaste vägen och leder till mindre risk för olyckor. Därtill kommer att detta förfaringssätt framstår som det mest effektiva då alternativet skulle vara att leda hästarna över servitutsvägen en efter en.

26. Mot detta ska ställas det men som den härskande fastigheten drabbas av till följd av avspärrningarna. Det kan dock konstateras att det endast rör sig om tre korta dagliga och på regelbundna tider återkommande avspärrningar. Under dessa tillfälliga avspärrningar har dessutom den härskande fastighetens behov av utfart respektive infart kunnat tillgodoses genom alternativa vägar. Avspärrningarna kan därför inte anses ha påverkat den härskande fastigheten annat än i ringa omfattning.

27. Vid en sammantagen bedömning finner HD att det hinder som de tillfälliga avspärrningarna av vägen har inneburit måste tålas av den härskande fastigheten.

Slutsats

28. Den i beslutet om prövningstillstånd ställda frågan ska mot den angivna bakgrunden besvaras så, att den tidvisa avspärrningen utgör ett hinder i den härskande fastighetens utövning av servitutet, men är av sådant slag att det måste tålas.

29. Det saknas skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt.

DOMSLUT

Se HD:s dom.

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Kristina Ståhl, Mari Heidenborg och Petter Asp) meddelade den 28 mars 2018 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. Målet rör utövandet av ett vägservitut.

2. Fastigheten Botkyrka Tumba 7:1 bildades år 1962 genom avstyckning från den fastighet som i dag utgör Botkyrka Lindhov 15:24. Vid avstyckningen, som skedde för bostadsändamål, inrättades ett servitut med rätt för Tumba 7:1 att "för utfart använda vägen litt. X och dess fortsättning fram till allmän väg med samma rätt, som tillkommer stamfastigheten". Vägen litt. X och dess direkta fortsättning i nordostlig riktning benämns i det följande servitutsvägen. Tumba 7:1 ägs i dag av S.H., medan Lindhov 15:24 ägs av Botkyrka kommun.

3. På Lindhov 15:24 bedrivs sedan slutet av 1960-talet ridskoleverksamhet. Verksamheten har sedan 1990-talet stöd i detaljplan. I anslutning till servitutsvägen ligger en stallbyggnad. Den förening som driver verksamheten stänger varje dag av vägen med två grindar för att låta ett större antal hästar passera.

4. S.H. yrkade vid tingsrätten att kommunen skulle förpliktas att, vid vite, se till att grindarna togs bort. Under påstående att vägen även blockerades genom andra aktiviteter från föreningens sida yrkade han vidare att kommunen skulle förpliktas att, vid vite, se till att den aktuella vägen inte heller blockerades på annat sätt.

5. Kommunen bestred yrkandena. Vad gäller S.H:s första yrkande gjorde kommunen gällande att grindarna stängdes endast kortvarigt och tillfälligt och att stängningarna därför inte utgjorde något hinder för ägaren av Tumba 7:1 att utöva servitutet. Enligt kommunen fanns det alternativa vägar som också omfattades av servitutet och som S.H. kunde använda när grindarna är stängda. Om det hade förekommit intrång i servitutsrätten, hade detta, enligt kommunen, varit så ringa att det skäligen borde tålas.

6. Tingsrätten ogillade S.H:s talan. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut.

7. Enligt hovrätten omfattar servitutet endast servitutsvägen och inte de alternativa vägar som kommunen har hänvisat till. Hovrätten har vidare funnit utrett att grindarna inte stängs mer än tre gånger om dagen och vid varje tillfälle inte under mer än ca 15 minuter och att stängningarna är nödvändiga för att ridskoleverksamheten ska fungera och säkerheten i verksamheten upp-rätthållas. Hovrätten har också funnit utrett att det i samband med stängningarna är möjligt att använda de alternativa vägarna för att komma till och från Tumba 7:1. Vid en sammanvägd bedömning har hovrätten funnit att stängningarna utgör en så ringa inskränkning i servitutsrätten att intrånget skäligen bör tålas.

8. HD har, med utgångspunkt i vad hovrätten har funnit utrett rörande de faktiska omständigheterna, meddelat prövningstillstånd i frågan om den genom grindar tidvisa avspärrningen av vägen utgör hinder i den härskande fastighetens utövning av servitutet och, om så är fallet, om hindret måste tålas. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.

Allmänt om servitut

9. Ett servitut utgör ett rättsförhållande mellan två fastigheter. Genom servitutsupplåtelsen knyts till den ena fastigheten (den härskande fastigheten) en rätt att nyttja den andra fastigheten (den tjänande fastigheten) på visst sätt. Ett servitut kan komma till genom avtal (avtalsservitut) eller genom myndighetsbeslut (officialservitut).

10. Syftet med ett servitut är att förbättra en fastighet genom att tillföra den en funktion, t.ex. en väg, som inte kan tillgodoses inom den egna fastighetens gränser. Ett servitut ger därför i regel uttryck för servitutets innehåll sett i den härskande fastighetens perspektiv. En servitutsupplåtelse förutsätter likväl att servitutet är ägnat att främja en ändamålsenlig markanvändning (se 14 kap. 1 § JB). Även om ett servitut primärt tillgodoser den härskande fastighetens intressen, måste således beaktas att syftet är att skapa underlag för en totalt sett effektivare markanvändning.

11. Ett servitut gäller i princip utan begränsning i tiden. Det finns emellertid möjligheter att ändra eller upphäva ett servitut (se 7 kap. 3 och 5 §§ FBL). Också utan ändring anses de befogenheter som följer med ett servitut i viss utsträckning kunna förändras med tiden (se vidare p. 17 och 18).

Hur bestäms ett servituts innebörd?

12. Innebörden i en servitutsupplåtelse bestäms i första hand av dess ordalydelse. Vid en tolkning av servitutets närmare innebörd kan det emellertid vara nödvändigt att beakta även andra omständigheter.

13. Ett viktigt tolkningsdatum är det behov som ligger bakom servitutsupplåtelsen. Det kan vanligen antas att servitutsrätten motsvarar just det behov som den härskande fastigheten har av att använda sig av den tjänande fastigheten (jfr Sten Hillert, Servitut, 3 uppl. 1991, s. 69). Också en servitutsupplåtelse, som till sin ordalydelse är generell till sin karaktär, kan därför ges en mera begränsad innebörd, om det står klart att den härskande fastighetens behov inte motsvarar vad som ryms inom ordalydelsen.

14. Också andra omständigheter, som förelåg vid tiden för servitutsupplåtelsen, kan ge anledning att tolka in skilda slag av inneboende begränsningar i servitutsrätten. Det kan t.ex. stå klart att en viss servitutsupplåtelse inte varit avsedd att förhindra ägaren av den tjänande fastigheten att fortsätta den markanvändning som pågår vid tiden för servitutsupplåtelsen; servitutsrätten gäller då inte obegränsat utan kan utövas endast med de begränsningar som följer av verksamheten.

15. Vad nu har sagts gäller även officialservitut. I fråga om sådana servitut måste emellertid särskilt beaktas att de utgör en integrerad del av fastighetsindelningen och att de utan vidare gäller i förhållande till tredje man, såsom en ny ägare av den tjänande fastigheten. Intresset av tydlighet och förutsebarhet i fastighetsindelningen ger anledning att iaktta en viss försiktighet med att läsa in begränsningar i sådana servitut.

Om utövandet av servitut

16. En allmän servitutsrättslig princip - som kommer till uttryck i 14 kap. 6 § första stycket JB - är att ägaren av den härskande fastigheten ska utöva servitutet så att den tjänande fastigheten inte betungas mer än nödvändigt. I detta ligger en generell begränsning i servitutets innehåll, vilken får betydelse för såväl avtalsservitut som officialservitut; om upplåtelsen ger utrymme för flera alternativa sätt att tillgodose servitutsändamålet, kan den härskande fastighetens ägare inte välja fritt mellan alternativen utan kan tvingas att hålla sig till det för den tjänande fastigheten minst betungande alternativet.

Betydelsen av ändrade förhållanden

17. Ett servitut anses ha en viss "elasticitet" på så sätt att samhällsutvecklingen eller andra tillkommande omständigheter kan medföra att ägaren av den härskande fastigheten får andra befogenheter än vad som gällde ursprungligen (se prop. 1970:20 del B 2 s. 739 f. och NJA 1982 s. 69). Ändrade förhållanden kan också medföra att de befogenheter som följer med servitutet faller bort eller minskar utan att ersättas av andra. Så blir fallet om den härskande fastighetens behov av servitutsrätten upphör eller minskar (jfr Hillert a.a. s. 69 och 73).

18. Man bör emellertid skilja mellan servitutsrätten som sådan - vad som har avtalats vid avtalsservitut respektive fastställts vid officialservitut - och de befogenheter som vid var tid kan följa av denna. Servitutsrätten som sådan fixeras efter förhållandena vid dess tillkomst (jfr p. 12 -15) och består därefter i princip oförändrad. Ändrade förhållanden kan däremot få viss betydelse för på vilket sätt eller i vilken omfattning servitutsrätten får utövas. I det ljuset bör rättsfallet NJA 1982 s. 69 förstås.

Ett servitut kan innebära konkurrens om användningen av den tjänande fastigheten

19. Ett servitut innebär typiskt sett en rätt att råda över en viss del av en annan fastighet på visst sätt. Rätten kan gå ut på ett exklusivt eller ett gemensamt nyttjande av fastighetsdelen. I det senare fallet kan det uppstå viss konkurrens beträffande använd-ningen av områden och nyttigheter som omfattas av ett servitut, såsom när en väg ska tillgodose båda fastigheterna.

20. Av detta följer att inte varje åtgärd som faktiskt innebär ett visst hinder för utnyttjandet av en servitutsrätt också innebär ett intrång i densamma. Den som med stöd av ett servitut har rätt att ta vatten ur en brunn som tillgodoser även den tjänande fastighetens vattenbehov måste t.ex. godta den begränsning som ligger i att ägaren av den tjänande fastigheten nyttjar brunnen. Åtgärder som verkar hindrande måste alltså, också vid sidan av sådana begränsningar i servitutet som har diskuterats i det föregående, i viss utsträckning kunna godtas som förenliga med den härskande fastighetens servitut.

21. Vid bedömningen av vilka hinder som måste godtas i utövandet av ett servitut ska framför allt beaktas i vilken utsträckning den ifrågavarande åtgärden hindrar den härskande fastigheten att nyttja servitutsrätten och vilka olägenheter detta medför. Hin-der som kvantitativt eller kvalitativt är mer betydande kan inte godtas på denna grund. En grundläggande förutsättning för att en åtgärd som verkar hindrande ska behöva godtas måste vidare vara att det finns ett legitimt behov av den (jfr t.ex. NJA 1962 s. 704 där den hindrande åtgärden inte bara var legitim utan vidtogs för att komma till rätta med ett utnyttjande som gick utöver vad servitutet medgav) samt att åtgärden inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med den.

22. Med tanke på att ett servitut normalt gäller utan begränsning i tid är det ofrånkomligt att markanvändningen kan förändras och att detta i viss utsträckning kan påverka hur konkurrensen om ett visst område eller en viss nyttighet kommer att se ut. Det förhållandet att en förändrad markanvändning leder till att användandet av ett servitut hindras i större utsträckning än tidigare, dvs. leder till ökad konkurrens om ett visst område eller en viss nyttighet, innebär inte nödvändigtvis att det sker ett intrång i servitutet. Också efter förändringarna kan ett hinder vara sådant att det måste godtas (jfr föregående punkt). Motsvarande frågor kan uppstå även vid förändring i motsatt riktning, dvs. i fall där en förändrad markanvändning innebär ett ökat utnyttjande av servitutet (jfr t.ex. det ovan nämnda rättsfallet NJA 1962 s. 704).

23. Att hinder av nu diskuterat slag kan tillåtas ligger väl i linje med gällande principer om hur ett servitut får utnyttjas (se p. 16).

Grindstängningarna utgör ett hinder i användningen av servitutsvägen

24. Åtgärden att stänga grindarna utgör ett hinder mot att använda servitutsvägen under den tid grindarna hålls stängda. Det förhållandet att grindar används i samband med att hästarna passerar vägen innebär att hindret får tydliga konturer i tid och rum, men det saknar i sig betydelse för bedömningen (jfr det tänkbara fallet att ridskolan vid tre tillfällen om dagen hade lett hästar över vägen, en och en, under femton minuters tid).

Finns i detta fall några särskilda begränsningar av servitutsrätten?

25. En åtgärd som innebär ett visst hinder mot att nyttja ett servitut kan vara tillåten redan av det skälet att det följer av servitutsupplåtelsen i det enskilda fallet (se p. 12–15). I detta fall framgår av servitutets ordalydelse (se p. 2) inga särskilda begräns-ningar i servitutsrätten (utöver vad som ligger i att vägen förutsätts använd också av den tjänande fastigheten). I målet finns heller ingen utredning om förhållandena på platsen vid tiden för servitutets tillkomst. Det går därför inte att i servitutet tolka in någon särskild begränsning i servitutsrätten, t.ex. av innebörd att ägaren av den härskande fastigheten får använda servitutsvägen i den utsträckning som den inte är avspärrad för att tillgodose den tjänande fastighetens behov.

Måste avspärrningarna ändå anses tillåtna?

26. Frågan blir då om de återkommande avspärrningarna av servitutsvägen ändå måste accepteras av den härskande fastigheten (se p. 19-23).

27. Servitutet är i detta fall av sådant slag att det är förutsatt att servitutsvägen ska kunna användas av såväl den härskande som den tjänande fastigheten. En utgångspunkt för bedömningen är därför att också den tjänande fastigheten har rätt att använda servitutsvägen och att det ofrånkomligen kan leda till situationer då det uppstår konkurrens mellan den härskande och den tjänande fastighetens intressen.

28. Avstängningen av servitutsvägen är en åtgärd som på ett tydligt sätt avskär den härskande fastigheten från möjligheten att använda servitutet. Servitutsvägen stängs emellertid av endast under en kortare tid varje gång och det erbjuds vid dessa tillfällen en möjlighet att använda alternativa vägar för att komma till respektive från den härskande fastigheten. Olägenheterna för den härskande fastigheten av att servitutsvägen stängs av är därför ändå begränsade. Till det ska läggas att verksamheten på fastigheten, också om den har vuxit i omfång, fortsatt ligger i linje med vad som måste anses vara en sedvanlig användning av denna typ av fastigheter samt att avspärrningarna är nödvändiga för att hästarna effektivt och trafiksäkert ska kunna passera över vägen.

29. Vid en samlad bedömning är hindret mot användandet av servitutsvägen sådant att det skäligen bör tålas. Åtgärderna utgör därför inte ett intrång i servitutsrätten.

Prövningstillstånd rörande målet i övrigt

30. HD finner inte skäl att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt.

DOMSLUT

HD förklarar att den genom grindar tidvisa avspärrningen av vägen över den tjänande fastigheten, Botkyrka Lindhov 15:24, visserligen utgör ett visst hinder i utövandet av den härskande fastighetens, Botkyrka Tumba 7:1, vägservitut, men att hindret måste tålas.

HD meddelar inte prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Hovrättens dom står därmed fast.

Referenten, justitierådet Sten Andersson var skiljaktig och anförde:

Enligt min mening bör den i prövningstillståndet angivna frågan besvaras så att den genom grindar tidvisa avspärrningen av vägen över den tjänande fastigheten, Botkyrka Lindhov 15:24, utgör ett hinder i den härskande fastighetens, Botkyrka Tumba 7:1, utövning av servitutet och att hindret inte måste tålas.

Jag är överens med majoriteten i det som uttalas i punkterna 1-9 och 11-16 i domen. Enligt min mening bör domen därefter t.o.m. punk-ten 29 ha följande lydelse (p. 17-31).

Förändringar i ett servituts innehåll

17. Ett servitut anses ha en viss "elasticitet". Det innebär att ägaren av den härskande fastigheten som en följd av samhällsutvecklingen eller andra tillkommande omständigheter kan få andra befogenheter än vad den ursprungliga servitutsupplåtelsen gav (se prop. 1970:20 del B 2 s. 739 f. och NJA 1982 s. 69); en sådan förändring får dock inte innebära att servitutsbelastningen ökar i förhållande till vad som följer av servi-tutsupplåtelsen (jfr 14 kap. 11 § JB). Ändrade förhållanden, hänförliga till den härskande fastigheten, kan också medföra att de befogenheter som följer med servitutet faller bort eller minskar utan att ersättas av andra. Så blir fallet om den härskande fastighetens behov av servitutsrätten upphör eller minskar (se Hillert a.a. s. 69 och 73).

18. Förändringar i användningen av den tjänande fastigheten kan medföra att ett befintligt servitut kommer att utgöra en större olägenhet för denna fastighet än det ursprungligen utgjorde. Sådana förändringar påverkar emellertid inte servitutsrätten. Den tjänande fastighetens in-tresse av att servitutet begränsas får i stället tillgodoses genom en tillämpning av bestämmelserna om ändring eller upphävande av servitut i 7 kap. FBL.

Vilka hinder i en servitutsrätt måste tålas?

19. Det ligger i sakens natur att innehavaren av en servitutsrätt, likt inne-havare av andra rättigheter, har rätt att kräva att omgivningen respekterar hans eller hennes rätt. Utgångspunkten måste därför vara att sådant som utgör ett faktiskt hinder i utövandet av servitutsrätten inte behöver tålas.

20. Ägaren av den tjänande fastigheten har i och för sig ett legitimt intresse av att kunna använda sin fastighet på ett ändamålsenligt sätt. Avvägningen mellan den härskande respektive den tjänande fastighetens intressen får emellertid anses vara given genom servitutsupplåtelsen. Om denna intresseavvägning, på grund av exempelvis en ändrad användning av den tjänande fastigheten, inte längre är rimlig, kan servitutet ändras eller upphävas enligt bestämmelserna i 7 kap. FBL. Dessa bestämmelser är, såsom framgår av 7 kap. 4 §, avsedda särskilt för den situationen då servitutet hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten.

21. En skyldighet för ägaren av den härskande fastigheten att tåla vissa intrång kan i och för sig synas ligga väl i linje med vad som sägs i 14 kap. 6 § första stycket JB om att servitutsrätten ska utövas så att den tjänande fastigheten inte betungas mer än nödvändigt (jfr p. 16). Av förarbetena framgår emellertid att den bestämmelsen främst är avsedd att tillämpas när servitutet kan nyttjas på flera olika sätt; den härskande fastighetsägaren är då skyldig att välja det alternativ som är minst belastande för den tjänande fastigheten (se NJA II 1908 s. 198 f.).

22. I rättsfallet NJA 1962 s. 704 ansågs ägaren av den härskande fastigheten vara skyldig att tåla att den tjänande fastighetens ägare satte upp grindar över vägen. Avgörande för utgången i målet synes ha varit att uppsättandet av grindarna var det enda möjliga sättet att förhindra att vägen utnyttjades utöver vad servitutet medgav. Rättsfallet ger närmast vid handen att det är enbart i rena undantagssituationer som intrång i servitutsrätt måste tålas.

23. Någon mera generell skyldighet för den härskande fastighetens ägare att tåla hinder i servitutsrätten finns alltså inte.

24. Det kan i och för sig förekomma speciella situationer då det finns ett trängande behov av att tillfälligt begränsa servitutsrätten, t.ex. när en väg måste spärras av för reparation. Typiskt för dessa fall är att behovet av att begränsa servitutsrätten inte lämpligen kan tillgodoses genom en tillämpning av bestämmelserna om ändring eller upphävande av servitut. Det ligger i sakens natur att ägaren av den härskande fastigheten i sådana situationer kan behöva finna sig i att servitutsrätten tillfälligt inte kan utövas.

25. När det gäller hinder av mera återkommande slag ställer sig saken annorlunda. Ägaren av den härskande fastigheten kan då inte anses skyldig att tåla andra begränsningar i servitutsrätten än sådana som går att tolka in i servitutsupplåtelsen. Den tjänande fastighetens behov av att begränsa den härskande fastighetens utövande av servitutet får - om parterna inte kan träffa en överenskommelse i saken - tillgodoses genom de möjligheter till ändring eller upphävande av servitut som lagstiftningen ger.

Bedömningen i detta fall

26. Stängningarna av grindarna innebär att det återkommande, om än kortvarigt, inte går att utöva servitutsrätten på det sätt som får anses följa av servitutets ordalydelse. I målet finns ingen utredning om förhållandena på platsen vid tiden för servitutets tillkomst. Det går därför inte att i servitutsupplåtelsen tolka in någon inneboende begränsning i servitutsrätten, t.ex. att ägaren av Lindhov 15:24 skulle ha rätt att i viss utsträckning stänga av vägen för trafik till och från Tumba 7:1. Det förhållandet att det vid servitutets tillkomst synes ha förutsatts att vägen skulle nyttjas även av ägaren av Lindhov 15:24 saknar därvid betydelse.

27. För den ridskoleverksamhet som sedermera har etablerats på Lindhov 15:24 är det av stor betydelse att kunna hålla grindarna stängda under kortare perioder. Som en följd av detta har servitutet kommit att innebära en betydande olägenhet vid användandet av fastigheten. Detta har emellertid inte fått till följd att servitutsrättens innebörd och omfattning ändrats.

28. Om servitutet hade innefattat en rätt för S.H. att ta en eller flera andra vägar över Lindhov 15:24, hade kommunen kunnat påfordra att han använde den eller de vägarna. Någon sådan alternativ servitutsrätt finns emellertid inte.

29. Stängningarna av grindarna är alltså inte förenliga med servitutet. Så återkommande stängningar som det här är fråga om kan inte anses vara utan betydelse för S.H. Stängningarna utgör därmed ett hinder i utövandet av servitutet.

30. Hindret är inte av det tillfälliga eller speciella slag som en servitutsinne­­­havare i vissa situationer måste tåla.

31. S.H. är därför inte skyldig att tåla hindret.

Överröstad i denna del är jag i fråga om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt - - - ense med majoriteten.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2018-03-28
Målnummer
T 1857-17
Lagrum
14 kap. 1 § J
(1970:994)
7 kap. 3 §
och 4 § F
astighetsbildningslag (1970:988)
Rättsfall
NJA 1962 s. 704
NJA 1982 s. 69
Sökord
Servitut
Intrång i servitut
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation