lagen.nu

NJA 2014 s. 854

Resning. En tilltalad har dömts för flera liknande brott som sammantagna har ansetts vara grova. Målet ska resas i fråga om en del av dem. Om en fördelaktigare bedömning av dessa delar hade gjorts redan i brottmålet, skulle de återstående delarna sannolikt ha hänförts till en mildare straffbestämmelse. Resning har därför ansetts kunna ske också för bedömning av vilken brottsbeteckning och straffbestämmelse som ska tillämpas i de återstående delarna. En särskild åtalsprövning har beaktats och föranlett resning inte bara i frågan hur gärningarna ska bedömas utan i hela ansvarsfrågan i aktuella delar.

Göteborgs tingsrätt dömde den 20 april 2012 M.D.B. för oredlighet mot borgenärer, grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott till fängelse i åtta månader. Han fick också näringsförbud i tre år. M.D.B. och åklagaren överklagade i Hovrätten för Västra Sverige. Hovrätten fastställde den 22 november 2012 tingsrättens dom i de överklagade delarna. Hovrättens dom vann laga kraft.

Högsta domstolen

M.D.B. ansökte om resning i målet.

HD beslutade den 12 juli 2013 att, till dess något annat föreskrevs, vidare åtgärder för verkställighet av hovrättens dom inte fick ske. Den 17 september 2014 fattades ett motsvarande inhibitionsbeslut om det näringsförbud som tingsrätten hade meddelat.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Susanne Österlund, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Punkterna 1-12 motsvarar i huvudsak det som anges under Bakgrund och punkterna 1-4 i HD:s beslut.

13. De återstående grova skattebrotten i åtalspunkten 1 avser redovisningsperioder där skattetillägg inte har påförts. Brotten är enligt riksåklagaren att bedöma som skatteförseelser och denne har också uppgett att det inte föreligger särskilda skäl att väcka åtal.

14. HD delar riksåklagarens bedömning att de kvarvarande grova skattebrotten i åtalspunkten 1, där skattetillägg inte har påförts, inte längre är att rubricera som grova skattebrott utan som skatteförseelser.

15. Av 13 § skattebrottslagen (1971:69) framgår att åtal för skatteförseelse endast får väckas om det är påkallat av särskilda skäl. Den prövningen ankommer på åklagaren, inte på domstolen. Av HD:s praxis framgår att det inte föreligger något hinder mot att åklagaren företar den särskilda åtalsprövningen först vid den tidpunkt i processen då frågan blivit aktuell (se NJA 2004 s. 757 och NJA 1992 s. 150). Då riksåklagaren nu anser att det inte föreligger särskilda skäl att väcka åtal för skatteförseelse bör resning beviljas i dessa delar enligt grunderna för 58 kap. 2 § fjärde punkten RB.

16. Besluten om skattetillägg har inte hindrat att M.D.B. åtalades och dömdes för grovt bokföringsbrott (se NJA 2013 s. 502 och NJA 2014 s. 377). Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott har således inte blivit åsidosatt i dessa delar. Därmed ska hans ansökan avslås i fråga om grovt bokföringsbrott.

17. Inte heller i övriga delar har M.D.B. visat någon omständighet som kan föranleda resning. Resningsansökan ska därför avslås rörande åtalet i övrigt.

18. Målet ska tas upp till prövning av hovrätten i de delar som det avser grovt skattebrott samt påföljd och näringsförbud (angående näringsförbudet se NJA 2014 s. 103, punkt 13 och 14).

HD:s avgörande

HD bifaller ansökan om resning i fråga om ansvar för grovt skattebrott enligt åtalspunkt 1 samt i fråga om påföljd och näringsförbud. I övrigt avslås ansökan.

Målet ska i de resta delarna på nytt tas upp i hovrätten.

HD:s beslut den 12 juli 2013 ska bestå. Det innebär att, till dess något annat föreskrivs, vidare åtgärder för verkställighet av hovrättens dom inte får ske.

HD:s beslut 17 september 2014 ska bestå. Det innebär att, till dess något annat föreskrivs, vidare åtgärder för verkställighet av det näringsförbud som tingsrätten meddelat inte får ske.

HD (justitieråden Ella Nyström, Gudmund Toijer, referent, och Lena Moore, f.d. justitierådet Per Virdesten samt justitierådet Lars Edlund) meddelade den 5 december 2014 följande beslut.

Bakgrund

Tingsrätten dömde M.D.B. för oredlighet mot borgenärer (åtalspunkten 2), grovt bokföringsbrott (del av åtalspunkten 1) och grovt skattebrott (del av åtalspunkten 1) till fängelse i åtta månader. Han fick också näringsförbud i tre år. I hovrätten yrkade M.D.B. att åtalet för oredlighet mot borgenärer skulle ogillas och att fängelsestraffet under alla förhållanden skulle sättas ned. Åklagaren yrkade anslutningsvis straffskärpning. Hovrätten fastställde tingsrättens dom i de överklagade delarna. Hovrättens dom vann laga kraft.

Domen för grovt skattebrott innebar att M.D.B. hade lämnat oriktiga uppgifter dels i skattedeklarationer av betydelse för mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter under redovisningsperioderna januari 2004-oktober 2006, dels i inkomstdeklarationer av betydelse för hans inkomstskatt under inkomståren 2004 och 2005. Brotten ansågs vara grova, eftersom de hade utförts systematiskt under längre tid och rört betydande belopp.

Åtalet mot M.D.B. hade väckts i mars 2010. Skatteverket hade dessförinnan, i september 2007, beslutat om skattetillägg för honom. Beslutet grundades på oriktiga uppgifter om mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter och inkomstskatt.

Yrkanden m.m.

M.D.B. har ansökt om resning. Han har anfört att skattetilläggen hindrade en prövning av åklagarens talan i brottmålet.

Riksåklagaren har inte motsatt sig att resning beviljas i fråga om ansvar för grovt skattebrott, påföljd och näringsförbud, men har motsatt sig att ansökan bifalls i övrigt. Enligt riksåklagaren är vad som återstår av åtalet för grovt skattebrott att bedöma som skatteförseelse enligt 3 § skattebrottslagen (1971:69). Riksåklagaren har i resningsärendet förklarat att det inte finns sådana särskilda skäl för åtal som avses i 13 §.

Skäl

HD ska pröva hela resningsansökan

1. Resningsansökan tar sikte på ansvarsfrågor som slutligt har avgjorts av hovrätten men också på näringsförbudet som slutligt har bestämts av tingsrätten. Frågorna har ett så direkt faktiskt och rättsligt samband att ansökan i dess helhet bör prövas av HD (NJA 2014 s. 103).

I vilken utsträckning har rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) satts åt sidan?

2. Skattetilläggen har inte hindrat en prövning av åtalet för grovt bokföringsbrott (NJA 2014 s. 377) och inte heller av åtalet för oredlighet mot borgenärer.

3. När det gäller M.D.B:s ansvar för grovt skattebrott kan det konstateras att skattetilläggen delvis avser samma gärningar som åtalet. Så är fallet beträffande M.D.B:s uppgifter av betydelse för inkomstskatten, för arbetsgivaravgifter som avser redovisningsperioderna januari 2004-juni 2005 och augusti 2005-oktober 2006 samt för mervärdesskatt som avser redovisningsperioderna januari och mars-december 2004, januari, mars och augusti-december 2005 samt januari-juni, augusti och september 2006.

4. Skatteverket tog ut skattetilläggen innan åtalet väcktes. Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) har därmed satts åt sidan i brottmålet (NJA 2013 s. 502).

I vilken utsträckning ska målet tas upp på nytt?

5. Hovrätten avgjorde brottmålet efter Europadomstolens dom i målet mellan Zolotuchin och Ryssland. Målet ska därför tas upp på nytt i de aktuella delarna (NJA 2013 s. 746 p. 26-32).

6. Ett åtal för skattebrott ska avvisas i den utsträckning som det är oförenligt med rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning). När målet är rest, ska den domstol som handlägger det återupptagna målet alltså avvisa åtalet i motsvarande mån. Det väcker frågan vad som ska gälla för de sammanhängande delarna av åtalet för skattebrott som inte strider mot den angivna rätten. Ofta är det fråga om vad som rättsligt sett är särskilda brott (NJA 2003 s. 499, jfr NJA 1981 s. 277). En samlad bedömning av skattebrottsligheten kan ha påverkat synen på de enskilda skattebrotten och ha fått betydelse för både brottsbeteckningen och påföljdsbestämningen.

7. Skulle prövningen i det återupptagna målet leda till att åtalet i viss del bedöms på ett sätt som är fördelaktigare för den tilltalade kan det alltså motivera en ändrad bedömning också av de återstående delarna. Stöd för att målet tas upp på nytt också i dessa delar, som annars skulle stå kvar, finns i grunderna för 58 kap. 2 § 4 första ledet RB. En förutsättning är då att domstolen i det ursprungliga brottmålet - om den fördelaktigare bedömningen hade gjorts redan då - sannolikt skulle ha hänfört de återstående delarna under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpades. (Jfr bl.a. NJA 2002 s. 619.)

8. Ett på det sättet utvidgat resningsbeslut bör begränsas till de sammanhängande och annars kvarstående delar som direkt påverkas av den fördelaktigare bedömning som kan komma att göras i det återupptagna målet (jfr Lars Welamson och Johan Munck, Rättegång VI, 4 uppl. 2011, s. 214). Det är sällan motiverat att på nytt pröva om de grundläggande objektiva och subjektiva förutsättningarna för straffansvar är uppfyllda i de delarna. I stället är det fråga om att domstolen i det återupptagna målet ska kunna ta hänsyn till konsekvenserna av den fördelaktigare bedömningen och se de återstående delarna i sitt nya sammanhang. Typiskt sett blir det aktuellt att resa målets återstående delar i den utsträckning som bedömningen har tagit intryck av att den tilltalade dömts också för sammanhängande brott. Det ska t.ex. kunna beaktas att ett återstående brott, som tidigare har ansetts ingå i ett systematiskt förfarande och därför hänförts till en strängare straffbestämmelse, bedöms som en enstaka händelse och därför kan hänföras till en mildare bestämmelse, om åtal för förfarandet i övrigt ogillas eller avvisas efter resning. I detta ligger att domstolen måste kunna avgöra vilken brottsbeteckning och vilken straffbestämmelse som ska tillämpas vid ett gradindelat brott. Resningsbeslutet bör därför utformas så att domstolen i det återupptagna målet kan göra en sådan bedömning i de återstående, sammanhängande delarna och med andra ord omfatta också frågan vilken straffskala som ska tillämpas i de delarna.

9. Under de förutsättningar som har angetts i det föregående bör därför resningsbeslutet i de återstående, sammanhängande delarna avse frågan hur brottet ska bedömas (jfr NJA 2014 s. 371).

Betydelsen av den särskilda åtalsprövningen

10. En ytterligare fråga är då om bedömningen ska påverkas av att åklagaren - som i detta fall riksåklagaren - förklarar att det inte finns särskilda skäl för åtal i de återstående delarna som gäller grovt skattebrott.

11. En särskild åtalsprövning ska göras av åklagaren, inte av domstolen. Det finns inte något hinder mot att åklagaren gör prövningen först under processen, då frågan har blivit aktuell (NJA 1992 s. 150 och NJA 2004 s. 757, jfr NJA 1981 s. 513). Om åklagaren förklarar att åtal inte är påkallat, bör åtalet ogillas utan någon prövning i sak. Av rättspraxis följer att åtalsprövningen kan ske också i högre rätt. Detta får så förstås att den tilltalade - om åtalet inte är påkallat enligt åklagarens bedömning - kan frikännas på denna grund, utan hinder av bestämmelsen i 20 kap. 9 § RB om att allmänt åtal inte får läggas ned sedan dom har fallit.

12. En förklaring från åklagaren som har gjorts i resningsärendet kan alltså beaktas och föranleda resning inte bara i frågan om hur gärningarna ska bedömas (rubriceringsfrågan) utan i hela ansvarsfrågan i aktuella delar. Åtalsprövningen kan då behandlas i det återupptagna målet.

Bedömningen i detta fall

13. Brottmålet ska resas i de delar som innebär att M.D.B:s rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) har satts åt sidan (p. 4 och 5). Det måste antas att de delarna av åtalet kommer att avvisas, dvs. bedömas på ett sätt som är fördelaktigare för M.D.B. i det återupptagna målet (p. 6). De återstående delarna av åtalet för grovt skattebrott skulle sannolikt ha hänförts till en mildare straffbestämmelse, om den fördelaktigare bedömningen hade gjorts redan i brottmålet (p. 7). Eftersom riksåklagaren har förklarat att åtal inte är påkallat av särskilda skäl för de återstående delarna av åtalet, ska resningen avse hela ansvarsfrågan i dessa delar (p. 12).

14. I fråga om åtalen för grovt bokföringsbrott och oredlighet mot borgenärer har skattetilläggen inte hindrat en prövning (p. 2). Grund för resning saknas i dessa delar.

15. Det finns förutsättningar för resning i fråga om påföljd och näringsförbud.

Målet ska tas upp i hovrätten

16. Det bör göras en samlad prövning av det återupptagna målet i hovrätten (NJA 2014 s. 103 p. 13 och 14).

HD:s avgörande

HD bifaller ansökan om resning i fråga om ansvar för grovt skattebrott (del av åtalspunkten 1), påföljd och näringsförbud.

HD avslår resningsansökan i övriga delar.

Målet ska i de resta delarna på nytt tas upp i hovrätten.

HD:s beslut den 12 juli 2013 och den 17 september 2014 ska bestå. Det innebär att, till dess något annat föreskrivs, vidare åtgärder för verkställighet inte får ske av hovrättens dom och inte heller av tingsrättens beslut om näringsförbud.

HD:s beslut meddelat: den 5 december 2014.

Mål nr: Ö 3428-13.

Lagrum: 58 kap. 2 § RB och 13 § skattebrottslagen (1971:69).

Rättsfall: NJA 1981 s. 277, NJA 1981 s. 513, NJA 1992 s. 150, NJA 2002 s. 619, NJA 2003 s. 499, NJA 2004 s. 757, NJA 2013 s. 502, NJA 2013 s. 746, NJA 2014 s. 103, NJA 2014 s. 371 och NJA 2014 s. 377.

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

NJA 2015 s. 600: Ne bis in idem. Resningsärende. Ettpåförtoch därefter undanröjt eller på annat sätt borttaget skattetillägg utgör hinder mot åtal. Den omständigheten att en tilltalad har utsatts för prövning i två...
NJA 2015 s. 882: Resning har beviljats i ett mål som sist har avgjorts av Högsta domstolen. Med hänvisning till instansordningen har det i resningsärendetförordnatsatt målet ska tas upp i hovrätten.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation