lagen.nu

NJA 2014 s. 684

Fullmakt. En person i chefsställning för en väl avgränsad och självständig verksamhetsdel är i regel behörig att företa sådana rättshandlingar som normalt vidtas i och för verksamhetsgrenens vardagliga fortgång, om chefspositionen av företagsledningen har tydliggjorts utåt. Ett förlikningsavtal har med hänsyn till omständigheterna inte ansetts vara av sådan vardaglig natur.

Stockholms tingsrätt

Skanska Byggsystem AB förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot Solar Sverige Aktiebolag som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (f.d. rådmannen Hjalmar Forsberg, rådmannen Håkan Larson och f.d. tingsnotarien Annika Frolov ) anförde följande i dom den 26 oktober 2010.

Bakgrund

Skanska Byggsystem AB (Skanska) och dess företrädare har under flera år uppfört bostadsområden med hus av visst koncept runt om i Sverige. För tillverkningen av vissa av dessa hus har Skanska köpt s.k. vattenkoppel av Alvesta VVS Material AB (Alvestabolaget). Vattenkopplen var av märke VSH Multicon och tillverkade av det holländska bolaget VSH Fitting AB (VSH). Generalagenten för vattenkopplen var Broen Raufoss AB ( Broen). I februari 2007 brast ett sådant koppel i ett bostadshus i ett av Skanskas projekt i Enköping. Koppel av samma typ har därefter brustit i ytterligare bostadshus i olika Skanskaprojekt och orsakat omfattande vattenskador.

Med anledning av det inträffade kontaktade Skanska under våren 2007 Alvestabolaget. Från våren 2008 skedde Skanskas alla dessa kontakter med Alvestabolagets vd L.H. Den 19 mars 2008 framställde Skanska ett skriftligt skadeståndskrav mot Alvestabolaget.

Den 30 april 2008 uppgick Alvestabolaget genom fusion i Solar Sverige AB (Solar) innebärande bland annat att Solar övertog alla Alvestabolagets rättigheter och skyldigheter. Den verksamhet som hade bedrivits i Alvestabolaget överfördes till en division inom Solar (Alvestadivisionen). I samband med fusionen övergick L.H. till att vara chef för divisionen. Han kom också att ingå i Solars styrelse.

Efter fusionen höll Skanska ett antal möten med anledning av vattenkopplen och skadorna. Vid dessa möten deltog L.H. som uppgiven företrädare för Alvestadivisionen. Ett sådant möte hölls den 18 september 2008. Den 29 september 2008 skickade Skanska ett brev till Solar i vilket hävdades att L.H. vid sammanträdet den 18 september 2008 för Solars räkning ingått ett avtal av innebörd att Solar skulle betala 3 040 000 kr till Skanska. Till brevet var fogat en handling benämnd bekräftelse på förlikningsavtal (bekräftelsen), domsbilaga 1 (Här utesluten). K.S. (Solars verkställande direktör) tog del av brevet den 1 oktober 2010 och meddelade omgående Skanska att man skulle undersöka saken närmare. Han återkom senare med besked om att Solar bestred betalningsskyldighet.

Yrkande m.m.

Skanska har yrkat förpliktande för Solar att till Skanska betala 3 040 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 17 oktober 2008 till dess betalning sker.

Solar har bestritt käromålet, vitsordat det yrkade beloppets skälighet och har inte haft någon erinran mot sättet att beräkna yrkad ränta.

- - -.

Skanska har som grund för käromålet anfört följande.

Parterna har den 18 september 2008 ingått ett förlikningsavtal enligt vilket Solar ska till Skanska betala 3 040 000 kr. Beloppet förföll till betalning den 17 oktober 2008. Någon betalning har inte erlagts . L.H. har genom sin ställning som chef för Alvestadivisionen haft behörighet att ingå avtal av aktuellt slag. Skanska har varit i god tro med avseende på L.H:s befogenhet i det aktuella fallet. Avtalet har därmed ingåtts med för Solar bindande verkan.

I vart fall har Solar ratihaberat avtalet genom att inte inom skälig tid efter det att man den 29 september 2008 fått kännedom om avtalet påtala att det var ogiltigt på grund av L.H:s bristande behörighet.

Solar har som grund för svaromålet åberopat följande.

Något avtal har inte träffats den 18 september 2008. Vid detta tillfälle avgav Skanska en ensidig viljeyttring, som inte accepterades.

För det fall ett avtal ska anses ingåtts den 18 september 2008 är Solar inte bundet av detta eftersom L.H. varken haft behörighet eller befogenhet att för Solar ingå ett sådant avtal. L.H. har varken haft firmateckningsrätt eller ställningsfullmakt att ingå förlikningsavtal. Det bestrids att Skanska varit i god tro beträffande L.H:s befogenhet.

Solar har inte ratihaberat förlikningsavtalet eller blivit bundet av det genom konkludent handlande. Behöriga företrädare för Solar kände inte till ärendet eller dess omfattning den 18 september 2008. Det har inte förekommit någon omständighet som gett Skanska befogad anledning att anta att Solar godkänt L.H:s aktiviteter eller förlikningsavtalet. Skanska visste redan den 25 september 2008 att Solar inte skulle godkänna avtalet.

För det fall förlikningsavtal ska anses ha ingåtts mellan Skanska och Solar har detta skett under förutsättning att VSH och Broen skulle biträda uppgörelsen ekonomiskt. Dessa förutsättningar var kända för Skanska den 18 september 2008 och eftersom de inte uppfyllts är Solar inte bundet av avtalet (förutsättningsläran).

Skanska har bestritt att förutsättningarna för förlikningsavtalet var de av Solar angivna. Under alla förhållanden har sådana förutsättningar inte varit kända för Skanska. Om förutsättningarna skulle anses föreligga har avtalet därefter blivit bindande för Solar efter det att L.H. bekräftat att förutsättningarna infriats.

Domskäl

Tingsrätten har hört - - -. Skriftlig bevisning har lagts fram.

Vad först gäller frågan om parterna vid mötet den 18 september 2008 ingått ett förlikningsavtal med det innehåll som framgår av bekräftelsen har N.N., L.H., H.K. och R.S., vilka alla var närvarande vid mötet, inför tingsrätten klart uttryckt att man då träffade ett avtal med detta innehåll. Det har i förhören med dem också framkommit att det inte var en förutsättning för avtalet att VSH och Broen skulle biträda uppgörelsen ekonomiskt. Av det sagda drar tingsrätten slutsatsen dels att de närvarande personerna faktiskt ansåg att de träffade ett avtal, dels att den av Solar åberopade förutsättningsläran inte är tillämplig på avtalet.

En utgångspunkt för tingsrättens prövning är innehållet i avtalet. Solar har här gjort gällande att innehållet är vittomfattande och särpräglat i det att förlikningsbeloppet, 3 040 000 kr, som motsvarar 12 procent av Alvestabolagets vinst för 2006/2007, innebär ett betydande ekonomiskt åtagande, att punkten 2 d) i bekräftelsen innebär ett obegränsat ansvarstagande för de projekt som inte regleras genom förlikningsbeloppet samt att punkten 2 e) innebär en avvikelse från den processform som följer av den avtalade i allmänna leveransbestämmelser avseende vvs- och va-material för yrkesmässig verksamhet i Sverige. Skanska har häremot invänt att förlikningsbeloppet ska jämföras med att Alvestabolagets omsättning 2007 uppgick till 113 miljoner kr och att Alvestadivisionens omsättning för 2008 uppgick till 750 miljoner kr medan hela Solars omsättning för samma år uppgick till 2,9 miljarder kr. Skanska har bestritt att punkten 2 d) har den innebörd som Solar påstått.

Tingsrätten anser att det för prövningen är mest adekvat att jämföra förlikningsbeloppet med Alvestabolagets och Alvestadivisionens omsättning. Vid en sådan jämförelse kan förlikningsbeloppet insatt i sitt sammanhang inte anses som anmärkningsvärt. Invändningen om processform saknar enligt tingsrättens mening relevans för bedömningen. Vidare kan innehållet i punkten 2 d) inte ges den tolkning som Solar hävdat och punkten utgör således inte ett villkor som medför långtgående åtaganden för Solars del. Utgångspunkten för den bedömning som görs i det följande är alltså att förlikningsavtalet varken är särpräglat till sin natur eller innehåller långtgående åtaganden som följer av punkt 2 d).

Tingsrätten prövar härefter om L.H. haft fullmakt att för Solars räkning ingå förlikningsavtalet. Skanska gör därvid gällande att L.H. genom sin ställning som chef för Alvestadivisionen haft behörighet att göra det.

Det är ostridigt att L.H. var chef för Alvestadivisionen när avtalet ingicks. Utredningen visar att Skanska hade inlett förlikningsförhandlingar med L.H. redan när denne var vd i Alvestabolaget. Det framgår av bekräftelsen att L.H. påstås ha rättshandlat för Solar.

Enligt 2 kap. 10 § andra stycket avtalslagen har den som såsom anställd i annans tjänst eller annars i följd av avtal med annan intar en ställning varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, fullmakt att företa rättshandlingar som faller inom gränserna för denna behörighet.

Med sedvänja i lagrummets bemärkelse avses allmänt spritt skick och bruk, vilket kan konstateras av domstol efter utredning av branschorganisation eller myndighet. Någon gång har i praxis sedvänja ansetts föreligga utan att sådan utredning lagts fram, varvid man utgått från vad t.ex. kunder med fog kunde få för intryck av ställningen sådan den framtonar i det särskilda fallet.

Skanska har i denna del som enda bevisning åberopat ett utlåtande av Erik Nerep , professor i svensk och internationell handelsrätt. I utlåtandet anförs ”Det är vanligt förekommande i rättslivet att en VD eller mellanchef anses ha behörighet att träffa uppgörelser av aktuellt slag under rådande omständigheter, i all synnerhet inom fastighets- och byggsektorn … I förevarande fall skall beaktas, att förlikningen icke är av vare sig ovanligt slag eller av stor betydelse, varvid hänsyn särskilt skall tas till Solars verksamhetsinriktning, verksamhetens omfattning (omsättningen ca 2 miljarder), sedvänjan i branschen i vad avser uppgörelser i samband med reklamationer, etc.”

Den omständigheten att något underlag för bedömningen om vad som är vanligt förekommande i ”rättslivet” i fastighets- och byggsektorn inte har presenterats i utlåtandet urholkar i hög grad bevisvärdet av utlåtandet. Det är vidare tveksamt om Solar, som såvitt framkommit i målet är en vvs-grossist, alls ska anses tillhöra den bransch och sektor som åsyftas, dvs. bygg- och fastighetssektorn. Även denna oklarhet, som inte berörts i utlåtandet, tunnar ut bevisvärdet av detsamma. Tingsrätten finner sammantaget inte visat att sådan sedvänja förelegat att L.H. ska anses ha haft ställningsfullmakt för Solar att ingå förlikningsavtalet.

Fråga är då om L.H. haft behörighet genom tolerans- eller kombinationsfullmakt.

Vid toleransfullmakt har bristen på sedvänja vägts upp av förekomsten av upprepade representationshandlingar från den föregivna fullmäktigens sida utan ingripande från huvudmannens sida. Något exempel på när L.H. vidtagit upprepade representationshandlingar som skulle kunna ligga till grund för uppkomsten av en toleransfullmakt har inte anförts. L.H. har följaktligen inte handlat med stöd av toleransfullmakt.

Även vid en kombinationsfullmakt har sedvanerekvisitet ersatts av vissa andra fakta i kombination med varandra. Huvudmannen ska därvid ha handlat på ett sådant sätt att tredje man får intrycket av att företrädaren har behörighet (NJA 1985 s. 717). Det åligger huvudmannen, för att undgå bundenhet, att vara verksam för att undanröja sådana moment i den yttre situationen, vilka med fog kan ge tredje man intryck av behörighet (Kurt Grönfors: Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1961). I praxis har man uppställt kravet att huvudmannen måste vara medveten om mellanmannens agerande för att bundenhet ska uppkomma (NJA 1990 s. 591). I doktrinen har emellertid anförts att detta är ett alltför starkt krav för bundenhet och att det räcker att huvudmannen borde ha insett att mellanmannen uppträdde på ett sådant sätt att tredje man haft anledning att räkna med att fullmakt fanns (Rolf Dotevall i SvJT 2003 s. 643).

Enbart L.H:s ställning som styrelseledamot i Solar gav honom inte behörighet att ensam företräda Solar. Såsom ett moment i en för Skanska synbar situation som skulle konstituera fullmakt har Skanska åberopat, utöver L.H:s formella ställning i Solar, den hänvisning till L.H. som Skanska erhöll när Skanska första gången kontaktade Alvestabolaget för att reklamera de trasiga vattenkopplen. Enligt Skanskas bolagsjurist H.K. skrev och ringde hon i mars 2007 till Alvestabolagets Vimmerby-filial, varifrån vattenkopplen hade levererats, varpå Vimmerbyfilialens föreståndare hänvisade till L.H.

Efter hänvisningen uppgick Alvestabolaget genom fusionen i Solar innebärande att Solar övertog alla Alvestabolagets rättigheter och skyldigheter. Verksamheten i Alvestabolaget överfördes oförändrad till Solars Alvestadivision och L.H. erhöll i praktiken samma ställning i divisionen som han tidigare haft i bolaget. Den ändring av L.H:s huvudman som fusionen innebar påverkar inte betydelsen av hänvisningen. Den ska således tillskrivas Solar som ett Solars eget handlande. Den omständigheten att Solars ledning saknade kännedom om hänvisningen liksom om L.H:s förhandlingar med Skanska är därför utan relevans.

Hänvisningen, L.H:s agerande under förhandlingarna och dennes ställning inom Solar har sammantaget gett Skanska det befogade intrycket att denne haft behörighet att för Solars räkning ingå ett förlikningsavtal av aktuellt slag. Solar har inte agerat häremot. L.H. har således haft en kombinationsfullmakt för Solar att ingå förlikningsavtalet.

Solar har invänt att L.H. gått utöver sin befogenhet när han ingick överenskommelsen. Utan att i och för sig ta ställning till om L.H. faktiskt överskred sin befogenhet bedömer tingsrätten att Skanska på goda grunder uppfattade det som att L.H. handlade inom sin befogenhet. För det fall L.H. skulle anses ha överträtt sin befogenhet har Skanska följaktligen i vart fall varit i god tro. Solars invändning om att L.H. handlat utanför sin befogenhet kan därmed inte vinna beaktande.

Käromålet ska bifallas.

Domslut

1. Solar Sverige Aktiebolag ska genast till Skanska Byggsystem AB betala 3 040 000 kr och ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 17 oktober 2008 till dess betalning sker.

2. - - -.

Svea hovrätt

Solar Sverige Aktiebolag överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten med ändring av tingsrättens dom skulle ogilla Skanska Trähus AB:s (tidigare Skanska Byggsystem AB) talan.

Skanska Trähus AB bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsrådet Ingrid Åhman, adjungerade ledamoten Håkan Julius samt tf. hovrättsassessorerna Samuel Rudvall, referent, och Carl Wetter) anförde följande i dom den 17 februari 2012.

Parternas talan i hovrätten

Parterna har åberopat samma grunder och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som vid tingsrätten.

Till skillnad från vad som angetts i tingsrättens dom är parterna överens om att L.H. aldrig har varit ledamot i Solars styrelse.

Utredningen i hovrätten

Utredningen är densamma som vid tingsrätten. Ljud- och bildupptagningar av förhören vid tingsrätten har spelats upp.

Hovrättens domskäl

När det först gäller frågan om avtal slutits finner hovrätten på de skäl som tingsrätten anfört att det på mötet den 18 september 2008 träffades ett muntligt förlikningsavtal med det innehåll som Skanska påstått samt att avtalet inte är att anse som ogiltigt på grund av bristande förutsättningar.

Frågan är dock om L.H. hade behörighet att ingå förlikningsavtalet för Solars räkning. Skanska har gjort gällande att L.H. hade sådan behörighet antingen omedelbart genom sin ställning i Solar enligt sedvänjan i branschen, s.k. allmän ställningsfullmakt, eller med anledning av de i praxis utvecklade reglerna om s.k. särskilda ställningsfullmakter, närmare bestämt tolerans- eller kombinationsfullmakt.

En utgångspunkt vid bedömningen om ställningsfullmakt förelegat är om huvudmannen genom sitt beteende gett tredje man det befogade intrycket att behörighet förelåg. När det gäller allmän ställningsfullmakt handlar det om att huvudmannen placerat mellanmannen i en ställning varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet. Särskild ställningsfullmakt kan föreligga även om behörighet inte följer omedelbart med viss ställning men genom denna ställning i förening med andra omständigheter. Toleransfullmakt uppstår genom att huvudmannen under avsevärd tid eller upprepade gånger accepterat ett visst rättshandlande utan att framställa någon invändning därom. Vid kombinationsfullmakt beaktas även andra omständigheter än tolerans för visst rättshandlande för att avgöra om mellanmannen haft behörighet att binda huvudmannen. Även i dessa fall ska de omständigheter som skapar intrycket att behörighet föreligger ha uppkommit genom huvudmannens beteende. (Jfr rättsfallen NJA 1985 s. 717 och NJA 1990 s. 591 samt Grönfors och Dotevall, Avtalslagen - en kommentar, s. 128 ff. och Dotevall i SvJT 2003 s. 637 ff.)

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att Skanska inte har visat att det i branschen förelåg en sedvänja med innebörden att det med den ställning som L.H. hade, närmare bestämt divisionschef för Alvesta-divisionen, följde behörighet att ingå förlikningsavtal av det slag som det är fråga om i målet.

När det gäller förekomsten av toleransfullmakt gör hovrätten följande bedömning. Det har inte framkommit att L.H. tidigare hade slutit förlikningsavtal för vare sig Alvestabolaget eller Solar. Det har för den delen inte ens påståtts att Skanska, före det att de nu aktuella diskussionerna påbörjades, hade haft någon kontakt med L.H. eller i övrigt var medvetet om på vilket sätt han rättshandlade för vare sig Alvesta-bolagets eller Solars räkning. Som tingsrätten angett saknas det överhuvudtaget exempel på upprepade representationshandlingar från L.H:s sida, vilka skulle kunna ligga till grund för uppkomsten av en toleransfullmakt. Lika med tingsrätten finner hovrätten därför att L.H. inte handlade med stöd av toleransfullmakt. I frågan om L.H. hade s.k. kombinationsfullmakt kommer dock hovrätten till en annan slutsats än tingsrätten gjort.

Som angetts ovan är det utrett att L.H. inte var styrelseledamot i Solar utan att den ställning som Solar hade gett honom var som divisionschef i Alvestadivisionen. Skanska har framhållit, och L.H. bekräftat, att han såväl under sin tid som verkställande direktör i Alvestabolaget som i sin ställning som divisionschef i Alvestadivisionen agerade förhållandevis fritt. Hovrätten har funnit att det inte omedelbart med ställningen som divisionschef följde behörighet att sluta förlikningsavtal av nu aktuellt slag. Utredningen talar inte heller för att han under sin tid som verkställande direktör för Alvestabolaget hade en ställning som medförde sådan- behörighet. Det har inte heller framkommit att L.H. inom Alvesta-bolaget eller Solar fått uttrycklig behörighet att sluta avtal av ifrågavarande slag. Som hovrätten funnit ovan är det vidare inte visat att L.H. tidigare rättshandlat på sätt som det nu aktuella.

Skanska har pekat på att Skanska hänvisades till L.H. för den fortsatta ”hanteringen” av skadeståndsanspråket. Denna allmänt hållna hänvisning, vilken gjordes av Alvestabolagets filialchef i Vimmerby, är enligt hovrättens mening inte i sig tillräcklig för att Skanska med fog skulle uppfatta L.H., vare sig i hans egenskap som verkställande direktör i Alvestabolaget eller sedermera divisionschef i Solar, som även behörig att ingå ett förlikningsavtal med anledning av anspråket.

Skanska har vidare framhållit att L.H. under förhandlingarna agerade på ett sätt som gav Skanska intrycket att han ägde sluta det aktuella avtalet för Solars räkning. En kombinationsfullmakt uppstår dock genom huvudmannens agerande. L.H:s eget agerande är utan betydelse för frågan om en fullmakt i nu aktuellt avseende förelåg.

Det är inte visat att Solars ledning hade kännedom om vare sig skadeståndskravet eller de diskussioner som L.H. förde med Skanska. Inte heller har situationen varit sådan att Solar borde ha insett att L.H. agerade på ett sätt som kunde ge Skanska intrycket att L.H. hade behörighet. Det kan därmed inte anses ha ålegat Solar att informera Skanska om att L.H. saknade behörighet (jfr rättsfallet NJA 1990 s. 591 och Dotevall i SvJT 2003 s. 643). Solars okunskap om skadeståndskravet och L.H:s agerande i detta avseende kan inte heller anses utgöra en sådan försumlighet som binder Solar till det avtal som L.H. slöt (jfr rättsfallet NJA 1974 s. 706).

Enligt hovrättens mening har omständigheterna varken var för sig eller sammantagna varit sådana att Solar genom sitt beteende gett Skanska det befogade intrycket att L.H. var behörig att sluta förlikningsavtalet. Det var vid dessa förhållanden Skanska som tog en risk genom att sluta avtalet utan att först förvissa sig om de riktiga förhållandena.

Inte heller i övrigt är det visat att L.H. hade behörighet att ingå avtalet.

Skanska har slutligen gjort gällande att Solar genom sitt agerande ratihaberat L.H:s agerande. Det har framkommit att Skanska i brev den 29 september 2008 till Solars verkställande direktör K.S. informerade om det förlikningsavtal L.H. hade slutit och att K.S. inom några dagar tog kontakt med Skanska och meddelade att Solar skulle undersöka saken närmare. K.S. återkom därefter till Skanska och meddelade att Solar inte ansåg sig bundet av avtalet. På ett möte i december samma år angav Solar som en grund för bestridandet att L.H. hade saknat behörighet. Vad som framkommit innebär inte att Solar kan anses vare sig uttryckligt eller underförstått ha accepterat L.H:s agerande. Solar är därmed inte bundet av avtalet med anledning av reglerna om ratihabition.

Sammanfattningsvis är det inte styrkt att Solar är bundet av avtalet. Med upphävande av tingsrättens dom i huvudsaken ska käromålet därför ogillas.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom under punkten 1 i domslutet ogillar hovrätten käromålet.

Högsta domstolen

Skanska Trähus AB (sedermera BoKlok Byggsystem AB) överklagade och yrkade att HD skulle fastställa tingsrättens dom.

Solar Sverige Aktiebolag motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Med utgångspunkt i hovrättens bedömning att ett muntligt förlikningsavtal träffats den 18 september 2008 meddelade HD prövningstillstånd i fråga om L.H. varit behörig att binda Solar Sverige Aktiebolag. Målet i övrigt förklarades vilande.

Huvudförhandling hölls.

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ann-Christine Lindeblad, Göran Lambertz, referent, Dag Mattsson och Anders Eka) meddelade den 10 oktober 2014 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1. BoKlok Byggsystem AB hette tidigare Skanska Trähus AB. Bolaget (nedan Skanska) och dess företrädare har under flera år uppfört bostadshus på olika orter i Sverige. För tillverkningen av vissa hus köpte Skanska s.k. vattenkoppel av Alvesta VVS Material AB (Alvestabolaget). I februari 2007 brast ett sådant koppel i ett av husen. Därefter brast flera vattenkoppel med omfattande vattenskador som följd.

2. Skanska kontaktade Alvestabolaget under våren 2007 angående problemet med vattenkopplen. Flera möten hölls med Alvestabolagets verkställande direktör L.H., och den 18 september 2008 träffades ett muntligt förlikningsavtal. Enligt förlikningsavtalet skulle Solar betala 3 040 000 kr till Skanska. Skanska upprättade och översände en bekräftande kontraktshandling till L.H., men denna blev aldrig undertecknad.

3. Alvestabolaget hade den 30 april 2008 genom fusion uppgått i Solar Sverige Aktiebolag. Alvestabolaget blev då en särskild division, Alvestadivisionen, för vilken L.H. blev chef. När förlikningsavtalet slöts handlade således L.H. som divisionschef för Alvestadivisionen inom Solar. Solar har bestritt att L.H. var behörig att ingå avtalet.

Parternas talan och prövningen i HD

4. Skanskas talan går i första hand ut på att Solar har blivit bundet av förlikningsavtalet genom L.H:s chefsställning. Vidare gör Skanska gällande bundenhet på grund av att Skanska med hänsyn till olika omständigheter hade befogad tillit till L.H:s behörighet att träffa det aktuella avtalet för Solars räkning, en tillit som Solar hade medverkat till att skapa genom bl.a. sin underlåtenhet att agera.

5. Enligt Solar hade inte L.H. ställningsfullmakt eftersom det inte finns någon sedvänja som innebär att en person i L.H:s chefsställning har behörighet att ingå förlikningsavtal av det ifrågavarande slaget. Inte heller har Solar blivit bundet på grund av befogad tillit hos Skanska om att L.H. var behörig att ingå ett avtal som det aktuella.

6. HD har att pröva om L.H. var behörig att ingå avtalet, antingen på grund av ställningsfullmakt eller på grund av Skanskas befogade tillit.

Frågan om ställningsfullmakt enligt avtalslagen

7. Ställningsfullmakt grundas enligt 10 § andra stycket avtalslagen på att någon genom ett avtal har fått en ställning som enligt lag eller sedvänja ger behörighet att handla på någon annans vägnar.

8. Någon sedvänja som innebar att L.H. på grund av sin chefsställning hade behörighet att ingå ett förlikningsavtal av det ifrågavarande slaget är inte visad. L.H. hade således inte ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket avtalslagen.

Allmänt om tillitsgrundad fullmakt

9. Det fullmaktsinstitut som kommer till uttryck i avtalslagen kännetecknas av att fullmakten ses som en av huvudmannen till tredje man riktad viljeförklaring genom vilken huvudmannen tar på sig följderna av fullmäktigens rättshandlande i hans namn och för hans räkning (NJA II 1915 s. 184; jfr s. 193, där det uttalas att skälet till avtalskravet i 10 § andra stycket är att lagstiftningen om fullmakt tar sikte på endast sådana fall där huvudmannens vilja ligger till grund för mellanmannens behörighet). Allmänna principer om viljeförklaringar är tillämpliga. En fullmakt kan därför tillkomma genom bl.a. ett konkludent handlande. Som ett exempel på det nämns i förarbetena (med hänvisning till NJA 1875 s. 325) att om huvudmannen upprepade gånger har godtagit avtal som har ingåtts i hans namn kan i detta ligga en fullmakt för framtiden (NJA II 1915 s. 191).

10. Tanken att en fullmakt måste vara grundad i huvudmannens viljeförklaring har emellertid med tiden blivit ifrågasatt. Det står också klart att även i andra fall än de nämnda (ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket respektive fullmakt grundad på huvudmannens konkludenta handlande) kan huvudmannen, när omständigheterna i det enskilda fallet motiverar det, bli ansvarig för någon annans handlande i en avtalssituation, fastän någon uttrycklig fullmaktsförklaring inte föreligger.

11. Som HD uttalade i rättsfallet NJA 2002 s. 244 finns det i rättspraxis fall där en fullmakt på grund av en viss ställning har ansetts föreligga utan att behörigheten har kunnat förankras i lag eller sedvänja men där en behörighet har betraktats som ändamålsenlig.

12. I rättsfallet NJA 2013 s. 659 klargjorde HD (p. 12) att den som skapar en befogad tillit hos någon annan om att han företräds av en behörig person i en viss avtalssituation kan bli bunden av personens handlande. Avgörande är de yttre förhållanden som härrör från huvudmannen och som den tredje mannen har kunnat iaktta.

13. Det rättsläge som kommer till uttryck i 2013 års fall kan beskrivas så, att utöver att en fullmakt kan vila på en huvudmannens viljeförklaring kan den under vissa förutsättningar ha sin grund i den tredje mannens befogade tillit.

Närmare om kraven hänförliga till den tredje mannen (tillitskravet)

14. En given utgångspunkt för att en fullmakt ska kunna grundas på den tredje mannens uppfattning av mellanmannens behörighet är att det ska föreligga en faktisk tillit i det hänseendet. Men tilliten måste också vara befogad. Detta är i linje med 11 § första stycket avtalslagen. Enligt den bestämmelsen gäller att huvudmannen inte blir bunden om den tredje mannen insåg eller hade bort inse att fullmäktigen överskred sin befogenhet.

15. Enligt vad HD uttalade i 2013 års fall får vid bedömningen av om den tredje mannens tillit är befogad hänsyn tas till bl.a. vilket slags avtal det rör sig om, vilken verksamhet det gäller, hur vanligt förekommande avtalstypen är och vilka åtaganden avtalet gäller.

16. Även andra förhållanden än de uppräknade kan få betydelse för den tredje mannens befogade tillit. Ett exempel är att den tredje mannen känner till att mellanmannen brukar företa ett visst slags rättshandlingar i förhållande till andra. Ett annat exempel är att förhandlingar har pågått under en längre tid, och att den tredje mannen på grund av särskilda omständigheter har fått skäl att tro att huvudmannen kommer att acceptera en överenskommelse som mellanmannen ingår. Huvudmannens passivitet kan i sådana och även andra fall få betydelse för vad som är att anse som en befogad tillit hos den tredje mannen.

Närmare om kraven hänförliga till huvudmannen (härrörandekravet)

17. Det räcker emellertid inte med att den tredje mannen har haft fog för att tro att mellanmannen var behörig att företräda huvudmannen. De omständigheter som ligger till grund för bedömningen att en befogad tillit har förelegat ska på ett relevant sätt kunna knytas till huvudmannen. Det beskrivs i 2013 års fall så, att de yttre förhållanden som ligger till grund för den tredje mannens befogade tillit ska härröra från huvudmannen.

18. Härrörandekravet innebär till en början att omständigheterna i fråga ska ha en tydlig koppling till huvudmannen. Om någon i förhållande till huvudmannen helt utomstående har gett en tredje man anledning att tro att han företräder huvudmannen, så kan detta oberoende av huvudmannens vetskap om handlingen i regel inte föranleda att huvudmannen blir avtalsbunden (vad som kan gälla i skadeståndshänseende lämnas här därhän).

19. Ett ytterligare krav är att huvudmannen har haft erforderlig insikt om att omständigheterna skulle kunna föranleda en tredje man att hysa befogad tillit i behörighetshänseende. Det finns här anledning att uppmärksamma bestämmelsen i 19 § avtalslagen. Där föreskrivs det att den som har lämnat en fullmakt i vissa fall är skyldig att ge den tredje mannen ett meddelande om att fullmakten inte längre gäller. En sådan skyldighet uppkommer om fullmaktsgivaren ”har särskild anledning att befara” att fullmäktigen kommer att företa en rättshandling mot ”viss man” trots att fullmakten är återkallad eller har ”förklarats kraftlös”. Bestämmelsen tar visserligen sikte på en speciell misstagsrisk på den tredje mannens sida, men den ger stöd för ett tämligen högt ställt krav på insikt hos huvudmannen. Jämför också 6 § andra stycket avtalslagen angående s.k. oren accept.

20. Att huvudmannen kan beskyllas för oaktsamhet i förhållande till en tredje man i en tveksam behörighetssituation är i regel inte tillräckligt för att huvudmannen ska bli bunden. Det typiska fallet är att huvudmannen oaktsamt har orsakat att en tredje man felaktigt har utgått från att en uppgiven fullmäktig är behörig, men han har inte måst inse att det förelåg en risk för missförstånd; här ligger det i allmänhet närmare till hands att huvudmannen blir skadeståndsansvarig på grund av den tredje mannens befogade tillit än att huvudmannen blir avtalsbunden.

21. Däremot bör det kunna tänkas att frågan om oaktsamhet får betydelse i vissa fall på så sätt att huvudmannen kan undgå bundenhet genom att exculpera sig. Ett möjligt exempel är att huvudmannen inser att han har föranlett omständigheter som skulle kunna ge någon för honom okänd tredje man anledning att hysa befogad tillit i behörighetshänseende. Om huvudmannen förmår att visa att han saknade möjligheter att förhindra att en missförståndssituation uppkom, så bör han i regel undgå att bli avtalsbunden (märk att utgångspunkten i 19 § avtalslagen är att den tredje mannen är känd).

Befogad tillit när en person i chefsställning rättshandlar

22. I målet uppkommer frågan vad som i tillitshänseende gäller om mellanmannen hade en chefsställning hos huvudmannen.

23. Om det rör sig om en väl avgränsad och självständig verksamhetsdel och chefspositionen av företagsledningen har tydliggjorts utåt, så har i regel en tredje man anledning att utgå från att chefspersonen är behörig att företa sådana rättshandlingar som normalt vidtas i och för verksamhetsgrenens vardagliga fortgång. Det ligger i linje med att en verkställande direktör i ett aktiebolag är behörig att företa rättshandlingar som hör till den löpande förvaltningen av bolaget (se 8 kap. 29 § första stycket aktiebolagslagen), låt vara att den behörighet som typiskt sett kan antas tillkomma chefen för en verksamhetsgren får antas normalt vara något mindre långtgående än den som en verkställande direktör skulle haft, om bolaget hade bedrivit endast denna verksamhet.

24. På motsvarande sätt bör i regel det företag som utser en person till chef för en väl avgränsad verksamhetsdel och tydliggör detta utåt inse, att en tredje man har anledning att utgå från att mellanmannen är behörig att företa sådana rättshandlingar som normalt vidtas i och för verksamhetsgrenens vardagliga fortgång.

25. Det sagda innebär att i fråga om verksamhetschefers behörighet kan i vissa fall, när sedvänja inte föreligger, behörighet likväl vara för handen på grund av den tredje mannens befogade tillit. Den på chefsställningen grundade befogade tilliten sträcker sig dock normalt inte längre än till den löpande förvaltningen i mening av verksamhetens vardagliga fortgång. Omständigheterna i övrigt kan emellertid föranleda att den tredje mannen har fog för att utgå från att behörigheten sträcker sig längre än så, eller att behörighet föreligger även i en situation som inte svarar mot den här beskrivna (se p. 24).

Betydelsen av chefsställningen i detta fall

26. L.H. var chef för en division i ett stort företag, en division som inte så långt tidigare hade varit ett eget företag och där inga stora förändringar av verksamhetsdriften hade gjorts. Verksamhetsgrenen hade således en distinkt identitet och L.H:s chefsställning var tydliggjord utåt. Detta medför att det fanns anledning för Skanska att räkna med att L.H. hade behörighet att träffa avtal inom ramen för den löpande förvaltningen i Alvestadivisionen. Det måste också Solar, som hade utsett L.H. till divisionschef, ha insett.

27. Det avtal som det är fråga om i målet var emellertid ett förlikningsavtal till ett relativt högt belopp, särskilt i förhållande till verksamhetsgrenens omsättning och resultat. Den muntliga överenskommelsen innefattade inte bara redan inträffade skador utan också på visst sätt risken för framtida skador. Det var tänkt att överenskommelsen skulle få formen av ett visserligen kortfattat bekräftande kontrakt, men det i målet företedda utkastet innehåller ändå ett antal olika bestämmelser, bl.a. en tvistlösningsklausul. En uppgörelse av detta slag innefattar typiskt sett överväganden som inte är av vardaglig natur, bl.a. huruvida det förelåg rättslig grund för ansvar. Det finns anledning att notera att L.H. uppträdde ensam vid förhandlingarna till skillnad från Skanskas företrädare, som biträddes av en erfaren jurist.

28. Oberoende av om förlikningen var fördelaktig för Solar eller inte, så kan mot bakgrund av det anförda ingåendet av förlikningsavtalet inte anses vara en sådan del av den löpande förvaltningen inom Alvestadivisionen, som naturligen hanterades av divisionschefen ensam. Även om Skanska utgick från att L.H. enbart på grund av sin position hade behörighet att ingå förlikningsavtalet, har den tilliten alltså inte varit befogad.

Betydelsen av omständigheterna sammantagna

29. Vid sidan om vad som har sagts om L.H:s chefsposition och om avtalets karaktär och innehåll ska också övriga omständigheter beaktas. En sådan omständighet är att förhandlingarna hade pågått under relativt lång tid. En annan är att det för Skanska kan ha tett sig naturligt att Solars ledning skulle informera sig om förhandlingar av det aktuella slaget och lämna nödvändiga instruktioner. Skanska hade dock anledning att överväga hur långt L.H:s behörighet sträckte sig. Vid sidan om L.H:s eget agerande hade det inte inträffat något som medförde att Skanska hade fått skäl att tro att han hade erforderlig behörighet. Trots detta, och trots att det rörde sig om ett betydelsefullt avtal, vidtog man inte någon åtgärd för att kontrollera behörigheten.

30. Sammantaget kan Skanska inte anses ha haft befogad anledning att räkna med att L.H. var behörig att ingå det ifrågavarande avtalet för Solars räkning. Det saknar då betydelse om den uppfattning som Skanska må ha haft om L.H:s behörighet härrörde från Solar eller inte.

31. Inte heller vad Skanska i övrigt har anfört föranleder någon annan bedömning än den som hovrätten har gjort.

Slutsats

32. L.H. har alltså inte varit behörig att ingå det ifrågavarande förlikningsavtalet med bindande verkan för Solar. Frågan i prövningstillståndet ska besvaras i enlighet med det.

Övriga frågor

33. Det finns inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens domslut ska därför stå fast.

34. - - -

Domslut

HD förklarar att L.H. inte har varit behörig att ingå ifrågavarande förlikningsavtal med bindande verkan för Solar Sverige Aktiebolag.

HD meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens domslut står därmed fast.

Justitierådet Stefan Lindskog tillade för egen del

1. I rättslitteraturen har det etablerats benämningar för olika slags fullmaktstyper. Betydelsen av goda begrepp ska inte underskattas, men det kan sättas i fråga om inte de förekommande fullmaktsbegreppen har i viss mån fördunklat synen på de grundläggande strukturerna när det gäller uppkomsten av en fullmakt. Således har det först genom rättsfallet NJA 2013 s. 659 tydligt klargjorts att vi systematiskt sett har två huvudtyper av fullmakter, sådana som är grundade på huvudmannens vilja och sådana som är grundade på den tredje mannens befogade tillit (i vissa fall mellanmannens befogade tillit, se p. 4). Dessa huvudtyper åtskiljs efter rekvisit som inte sammanfaller med den vanliga uppdelningen i ställningsfullmakt, toleransfullmakt och kombinationsfullmakt.

2. Som HD framhåller bygger avtalslagens fullmaktsinstitut på huvudmannens vilja. Men som HD också noterar har det i praxis successivt utvecklats en alternativ grund för fullmakten, nämligen den tredje mannens befogade tillit. Grunderna är inte varandra uteslutande; vad som ofta kallas toleransfullmakt kan i enlighet med det i avgörandet redovisade förarbetsuttalandet i vissa fall grundas på huvudmannens vilja, men en sådan fullmakt kan i andra fall grundas på den tredje mannens befogade tillit, och ibland kan fullmakten grundas på såväl huvudmannens vilja som den tredje mannens befogade tillit.

3. Vad som i rättslitteraturen kallas för kombinationsfullmakt kan nog ibland vara att hänföra till den viljegrundade fullmaktstypen, men oftast lär det röra sig om en fullmakt grundad på den tredje mannens befogade tillit. Ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket avtalslagen bygger på huvudmannens vilja, men en sådan vidare ”ställningsfullmakt” som har förelegat i målet är tillitsgrundad.

4. När det gäller den befogade tilliten som grund för en fullmakt ställs främst den tredje mannen i fokus. Men det finns anledning att notera att även mellanmannens befogade tillit kan få betydelse. I den i förarbetena beskrivna situationen att huvudmannen upprepade gånger har godtagit avtal som har ingåtts i hans namn, så kan situationen vara den att det rör sig om olika tredje män. Om detta inte har varit synbart utåt finns det inte utrymme för att grunda en fullmakt för framtiden på den berörde tredje mannens befogade tillit. I stället är det förhållandet mellan huvudmannen och mellanmannen som behörighetsgör den senare. Lagstiftaren har säkerligen tänkt sig att det avgörande är huvudmannens i förhållande till mellanmannen konkludent uttryckta vilja, men i vissa fall kan det nog vara mer närliggande att i stället ta fasta på mellanmannens befogade tillit. Att huvudmannen och den tredje mannen då blir berättigade respektive förpliktade av ett avtal, som mellanmannen i huvudmannens namn och för hans räkning ingår med en tredje man, får närmast förklaras med att mellanmannen har ett berättigat intresse av att stå utanför avtalet. Man kan se en fullmakt grundad på mellanmannens befogade tillit som en självständig tredje fullmaktstyp, men man kan också se det så att det finns två varianter av fullmakt grundad på befogad tillit.

5. Tredje mannens befogade tillit är som framgår av avgörandet inte tillräcklig för att grunda en fullmakt. Det måste också finnas omständigheter som gör att huvudmannen får ansvara för denna tillit (detta gäller även för mellanmannens befogade tillit, men den sidan av saken lämnas här därhän). Ett sådant ansvar kan vara negativt eller positivt. Det negativa ansvaret innebär att den tredje mannen ska genom skadestånd ställas i samma läge som om han inte hade varit i villfarelse (tillitsansvar). Det positiva ansvaret innebär att huvudmannen blir avtalsbunden (avtalsansvar).

6. För avtalsbundenhet bör det i regel krävas att huvudmannen har orsakat villfarelsen och insett möjligheten av denna. Som framhålls i HD:s avgörande är alltså oaktsamt orsakande i allmänhet inte tillräckligt. Vad som ligger i kraven på orsakande och insikt kan nog i någon mån bero på avtalssituationen. Det gäller också i fråga om bevisskyldigheten.

7. När det gäller tillitsansvaret aktualiseras betydelsen av att det typiskt sett rör sig om ren förmögenhetsskada. För en sådan skada är det för ansvar i regel inte tillräckligt med att skadan är att hänföra till ett rättshandlande, som den tredje mannen har vidtagit på grund av befogad tillit oaktsamt orsakad av huvudmannen; det måste till något mer. Det är här oftast inte möjligt att hänföra huvudmannens orsakande till ett åsidosättande av en specifik norm vars ändamål motiverar ett skadeståndsansvar. Man får i stället ta fasta på främst närheten mellan huvudmannen och den tredje mannen och vad det föranleder beträffande huvudmannens skyldighet att lojalt verka för att undvika missförstånd på den tredje mannens sida. Grundas den tredje mannens befogade tillit på förhållanden som härrör från en direktkontakt med huvudmannen ligger det nog typiskt sett närmare till hands med ett tillitsansvar, än när någon sådan kontakt inte har förevarit. Det handlar här om frågor som brukar behandlas under rubriken culpa in contrahendo.

HD:s dom meddelad: den 10 oktober 2014.

Mål nr: T 1310-12.

Lagrum: 10, 11 och 19 §§ avtalslagen.

Rättsfall: NJA 1875 s. 325, NJA 2002 s. 244 och NJA 2013 s. 659.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2014-10-10
Målnummer
T1310-12
Lagrum
10 §, 11 § och 19 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
Rättsfall
NJA 1875 s. 325
NJA 2002 s. 244
NJA 2013 s. 659
Sökord
Fullmakt
Behörighet
Befogad tillit
Avtalslagen
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

AD 2017 nr 17: En arbetssökande och en skolchef undertecknade ett anställningsavtal avseende en anställning som rektor och förskolechef. Fråga om arbetsgivaren blivit bunden av anställningsavtalet, och i så fall,...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation