lagen.nu

NJA 2009 s. 862

Tingsrätt har inte ansetts behörig att pröva talan om skadestånd som förs av svenska ägare till fastigheter i dåvarande Tyska Demokratiska Republiken mot svenska staten, när talan grundats på att staten genom en överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken till följd av fel eller försummelse har berövat fastighetsägarna deras rättighet att göra gällande förmögenhetsrättsliga anspråk på fastigheterna.

Stockholms tingsrätt

K.G. och T.A. förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot staten som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (chefsrådmannen Martin Holmgren samt rådmännen Tomas Norström och Gun-Marie Taabu) meddelade den 12 januari 2007 följande dom (särskild dom).

Saken

Arvlåtare till K.G. respektive T.A. ägde i den del av det f.d. Tyska Riket som senare blev Tyska Demokratiska Republiken (DDR) fast egendom. Fastigheterna, som förvärvats före den 8 maj 1945 låg på Friedrichstrasse i Berlin respektive på Lotzestrasse i Bautzen.

K.G. ärvde år 1948 en del av fastigheten på Friedrichstrasse. T.A. ärvde och fick, efter arvsavståenden, efter 1968 äganderätt till fastigheten i Bautzen.

I september 1951 utfärdade DDR en förordning om förvaltning och skydd av utländsk egendom i landet. Förordningen omfattade all egendom i DDR som den 8 maj 1945 tillhörde utländska medborgare eller stod under direkt eller indirekt inflytande av utlänningar. Genom förordningen fråntogs de utländska ägarna all möjlighet att förfoga över egendomen och rättshandlingar företagna av dem beträffande egendomen blev ogiltiga. Ägarna saknade insyn i förvaltningen av egendom och någon redovisningsskyldighet mot dem erkändes inte.

Den 21 december 1972 träffade Sverige och DDR en överenskommelse om upprättande av diplomatiska förbindelser.

Under 1973 införde Utrikesdepartementet i vissa svenska tidningar ett meddelande till bl.a. svenska medborgare, vars egendom i DDR ställts under förvaltning eller vars ekonomiska intressen drabbats av andra tvångsåtgärder från DDR:s sida och som på grund därav ansåg sig ha ersättningsanspråk mot DDR. I meddelandet uppmanades de som ansåg sig ha ersättningsanspråk att anmäla anspråken till departementet. K.G. anmälde ersättningsanspråk men däremot inte T.A.

Den 24 oktober 1986 träffade Sverige och DDR, efter förhandlingar, en överenskommelse (ett avtal) som var avsedd att reglera alla mellan de båda parterna oreglerade förmögenhetsrättsliga frågor och därmed ersättningsanspråk beträffande svensk egendom som efter andra världskrigets slut var föremål för statlig förvaltning eller andra tvångsåtgärder i DDR. Enligt överenskommelsen skulle regeringen i DDR till Sveriges regering betala ett nettobelopp om 70 miljoner kr i ersättning för den svenska egendomen. Detta belopp skulle sedan fördelas mellan rättsägarna (se prop. 1986/87:62). I överenskommelsen angavs – såvitt nu är av intresse – i artikel 2 följande:

Genom detta avtal regleras:

1. förmögenhetsrättsliga anspråk som tillkommer [Sverige] samt svenska medborgare och svenska juridiska personer och som avser förmögenhet som är föremål för statlig förvaltning eller andra åtgärder från [DDR:s] sida, under förutsättning att de förmögenhetsrättsliga anspråken tillkom dem den 8 maj 1945 och tillkommer dem vid tidpunkten för undertecknandet av detta avtal.

och i artikel 6 följande:

1. Med detta avtal är alla mellan de avtalsslutande parterna oreglerade förmögenhetsrättsliga anspråk slutligt reglerade.

2. Ingen av de avtalsslutande parterna kommer att resa anspråk som regleras genom detta avtal gentemot den andra avtalsslutande parten eller att stödja sådana anspråk på något sätt.

Riksdagen godkände den 11 december 1986 (bet. 1986/87:9, rskr. 74) den träffade överenskommelsen.

Efter fördelning av ersättningsbeloppet erhöll K.G. 21 427 kr. T.A. fick ingen ersättning.

K.G. och T.A. väckte under 1996 talan mot staten med yrkande om ersättning jämte ränta för att staten, genom överenskommelsen med DDR, tvångsvis tagit fastigheterna i anspråk. I domar den 25 april 1997 ogillade tingsrätten, utan att utfärda stämning på motparten, käromålen. Hovrätten, som inte delgav överklagandena med motparten, ändrade inte tingsrättens domar.

I beslut den 24 oktober 2000 undanröjde HD underrätternas domar i ersättningsfrågan och visade målen åter till tingsrätten för handläggning. HD förklarade att det ankom på tingsrätten att i samband med prövningen av målen pröva frågan om rättegångskostnader i HD (Beträffande T.A. se NJA 2000 C 48).

K.G. yrkade därefter att tingsrätten skulle besluta att staten till henne skall betala 36 000 741 kr jämte dröjsmålsränta från den 23 oktober 1996. T.A. yrkade betalning från staten med 1 900 000 kr jämte dröjsmålsränta från den 23 oktober 1996.

Staten bestred bifall till käromålen. Staten vitsordade inte skäligheten i sig av yrkandena. Ränta vitsordades från den 13 november respektive från den 10 november 2000 på respektive yrkande.

Vid muntlig förberedelse i målen den 3 juni 2004 beslutade tingsrätten att genom särskild dom avgöra om staten, genom överenskommelsen mellan Sverige och DDR, är ersättningsskyldig mot K.G. och T.A.

Yrkanden m.m.

K.G. och T.A. har yrkat att tingsrätten förklarar att staten är ersättningsskyldig mot dem för att de inte, på grund av överenskommelsen den 24 oktober 1986 mellan Sverige och DDR om reglering av förmögenhetsrättsliga frågor, kan göra gällande förmögenhetsrättsliga anspråk avseende deras fastigheter på Friedrichstrasse 152 i Berlin respektive på Lotzestrasse 9 i Bautzen.

Till stöd för yrkandena har K.G. och T.A. åberopat att de genom statens överenskommelse med DDR berövats sina rättigheter att göra förmögenhetsrättsliga anspråk gällande för sina fastigheter. De har därför lidit skada, vilken uppgår till fastigheternas värde.

Staten har bestritt bifall till fastställelseyrkandena.

Staten har invänt att överenskommelsen inte inneburit att K.G. och T.A. föranlett att de förlorat sina anspråk beträffande fastigheterna. Staten har heller inte kränkt deras rättigheter. I vart fall har inte staten berövat K.G. hennes rättigheter eftersom hon, i de förhandlingar som Sverige förde med DDR om ersättning, gav staten rätt att för henne träffa en uppgörelse.

Staten har påpekat att en talan som förs med anledning av beslut av riksdagen inte får föras om inte beslutet har upphävts eller ändrats.

Tingsrätten har därefter underrättat parterna om att det – med hänsyn till vad som framkommit i målet – också kan bli frågan om att ta ställning till om talan kan tas upp till prövning.

– – –

Mellandomsfrågan har, sedan parterna skriftligen slutfört sin talan, avgjorts utan huvudförhandling.

Domskäl

En bakgrund till ersättningsavtalet

I och med att Sverige och DDR i december 1972 upprättade diplomatiska förbindelser skapades det förutsättningar för att ta upp den sedan andra världskrigets slut aktuella frågan om ersättning för svensk egendom i DDR.

Utrikesdepartementet införde därför under 1973 i vissa svenska tidningar ett meddelande till svenska medborgare, vars egendom i DDR hade ställts under förvaltning eller annan tvångsåtgärd och som på grund därav ansåg sig ha ersättningsanspråk mot DDR, att anmäla anspråket till departementet. Som redan sagts anmälde K.G. anspråk men däremot inte T.A.

Förhandlingarna med DDR inleddes på den grunden att svenska medborgare själva var uteslutna från att på egen hand söka ersättning från egendom som fråntagits dem genom nationalisering eller expropriation.

Ersättningsförhandlingarna mellan Sverige och DDR inleddes i december 1973. 19 förhandlingsomgångar ägde rum, den sista i september 1986. Förhandlingarna avslutades i och med att ett avtal – med bl.a. det innehåll som tidigare nämnts – träffades den 24 oktober 1986 mellan ländernas regeringar om reglering av förmögenhetsrättsliga frågor.

Riksdagen godkände senare samma år överenskommelsen.

Verkan av ersättningsavtalet

Som tidigare nämnts erhöll med anledning av överenskommelsen K.G. 21 427 kr för sin del av en fastighet i Berlin medan T.A. inte fick någon ersättning för sin fastighet i Bautzen.

K.G:s och T.A:s talan, som den närmare har utformats, innebär att de gör gällande att staten genom överenskommelsen från 1986 med DDR på ett orättmätigt sätt – och dessutom på grund av fel eller försummelse – har berövat dem deras rättigheter att göra förmögenhetsrättsliga anspråk på fastigheterna gällande. Överenskommelsen har med andra ord inneburit att staten utan rätt därtill förfogat över deras egendom, vilket också fått rättsverkan för dem på så sätt att de inte kan hävda sina rättigheter i Tyskland. Staten är därför ersättningsskyldig för den ekonomiska skada som orsakats dem genom överenskommelsen. De har menat att skadeståndsskyldigheten uppkom när staten ratificerade överenskommelsen med DDR, dvs. när riksdagen enligt 10 kap. 2 § RF godkände överenskommelsen.

Av 1986 års överenskommelse (artikel 6) framgår dels att med avtalet var alla mellan de avtalsslutande parterna oreglerade förmögenhetsrättsliga anspråk slutligt reglerade, dels att ingen av avtalsparterna skulle resa anspråk som reglerades genom detta avtal mot den andra avtalsparten eller stödja sådana anspråk på något sätt. – Staten har emellertid vidgått att det är ostridigt att överenskommelsen i efterhand har fått den verkan att förmögenhetsrättsliga anspråk som har framställts av svenska medborgare har avvisats av tyska myndigheter och domstolar i det enade Tyskland. Överenskommelsen ingicks dock – enligt staten – inte i syfte att legitimera den nationalisering av svenska medborgares egendom som hade ägt rum i DDR. Genom förhandlingarna inför överenskommelsen utövade staten bara den rätt som folkrätten ger en stat att skydda sina medborgares intressen. I överenskommelsen har staten dessutom inte gjort några åtaganden beträffande sina medborgares möjligheter att hävda de rättigheter som tillkommer dem enligt den utländska rättsordningen, utöver förklaringen att staten inte skall stödja sådana rättsanspråk. Den rättsverkan som överenskommelsen fick är – enligt staten – resultatet av att det i det enade Tyskland infördes nya lagar för att tillgodose de enskilda rättsägare som hade drabbats av konfiskatoriska ingrepp från DDR:s sida. I den tyska lagstiftningen har förmögenhetsrättsliga anspråk som reglerats genom av DDR ingångna mellanstatliga avtal undantagits, innebärande att rättsägarna uteslutits från möjligheterna till ersättning. Sådana mellanstatliga avtal fanns – förutom med Sverige – också med Danmark, Finland och Österrike. Den svenska officiella ståndpunkten – som också framförts till Tyskland – är dock att de mellanstatliga avtalen med DDR inte innebär att svenska medborgare är avskurna från att framställa sina förmögenhetsrättsliga anspråk mot Tyskland.

Tingsrätten får alltså konstatera att staten har vidgått att 1986 års överenskommelse fått – om än i efterhand – en viss rättsverkan för svenska medborgare som uppenbarligen inte var avsedd när överenskommelsen träffades.

Ersättningsskyldighet?

Frågan blir då om statens agerande 1986 att sluta ersättningsöverenskommelsen med DDR grundar rätt till ersättning för K.G. och T.A. för att de inte kan hävda sina förmögenhetsrättsliga anspråk i Tyskland och därför drabbats av ren förmögenhetsskada.

Ersättning med stöd av Europakonventionen?

K.G. och T.A. har grundat sin ersättningstalan på att staten utan rätt därtill förfogat över deras egendom. Det egendomsskydd som tillförsäkrats dem genom såväl svensk lagstiftning som enligt artikel 1 i tilläggsprotokollet den 20 mars 1952 till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har – på sätt som de närmare har angett – trätts för när av staten vid ingåendet av ersättningsöverenskommelsen med DDR. De har inte gjort gällande annat än att det för ersättningsskyldighet krävs att staten genom fel eller försummelse har vållat dem förmögenhetsskadan. De har menat att de kan grunda sitt anspråk direkt på artikel 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna m.m., vilken föreskriver att var och en, vars i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkts, skall ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av någon under utövning av offentlig myndighet. I vart fall är staten ersättningsansvarig enligt reglerna i skadeståndslagen (1972:207) om det allmännas ansvar för fel vid myndighetsutövning.

Staten har menat att frågan om ersättningsskyldighet med anledning av överenskommelsen med DDR bara kan prövas enligt bestämmelserna om det allmännas skadeståndsansvar i skadeståndslagen. Vid denna prövning skall dock, enligt staten, skadeståndslagens bestämmelser, i den utsträckning som Europakonventionen ger anledning till det tolkas fördragskonformt.

Enligt tingsrätten innefattar artikel 13 i Europakonventionen endast en förpliktelse för staten att tillhandahålla rättsmedel och ger inte i sig medborgarna någon omedelbar rätt till gottgörelse (jfr rättsfallet NJA 2005 s. 462 [särskilt s. 494]). Härtill kommer – för såvitt avser detta mål – att artikelbestämmelsen, vid tiden för den skadegörande handlingen, inte utgjorde svensk lag.

Redan till följd härav finns inte förutsättningar för att med stöd av artikel 13 i Europakonventionen bifalla fastställelseyrkandena.

Möjlighet till ersättning enligt skadeståndslagen?

Frågan om staten är ersättningsskyldig mot K.G. och T.A. på grund av 1986 års överenskommelse med DDR kan däremot, enligt tingsrätten, prövas enligt bestämmelserna om det allmännas skadeståndsansvar i skadeståndslagen. Vid den prövningen skall bestämmelserna i lagen, i den utsträckning som Europakonventionen kan ge anledning till det, tolkas fördragskonformt. Det kan innebära att vissa i lagmotiv, praxis eller doktrin antagna begränsningar i tillämpningsområdet inte kommer att kunna upprätthållas (se NJA 2003 s. 217 och det ovan nämnda rättsfallet).

K.G:s och T.A:s talan avser ersättning för rena förmögenhetsskador. Deras möjlighet till ersättning är därför – vilket också är vad de gör gällande – beroende på att skadorna vållats dem genom fel eller försummelse och att det skett vid myndighetsutövning för vilken staten svarar i enlighet med bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Staten har – som redan sagts – påpekat att en skadeståndstalan enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen inte får föras med anledning av ett beslut av riksdagen, om inte beslutet har upphävts eller ändrats. Detta taleförbud är dessutom utformat som ett rättegångshinder som parterna inte själva förfogar över.

Frågan blir då om K.G. och T.A. får föra en talan mot staten med anledning av att riksdagen 1986 godkände ersättningsavtalet med DDR eller om taleförbudet i 3 kap. 7 § skadeståndslagen förhindrar en sådan talan.

K.G. och T.A. har i denna fråga menat att i och med gemenskapsrättens inträde i svensk rätt och genom rättspraxis från HD (rättsfallen NJA 2003 s. 217 och 2004 s. 662) har de skäl som i förarbetena till skadeståndslagen uttalats för taleförbudet inte längre samma bärkraft. Det innebär – i enlighet med HD:s uttalanden i fallet från 2003 – att i lagmotiv, tidigare rättspraxis och doktrin antagna begränsningar i rätten att föra en skadeståndstalan mot staten för fel vid myndighetsutövning inte längre kan upprätthållas. Detta bör, enligt dem, gälla trots att den skadegörande handlingen – ratificeringen 1986 – inträffade före Sveriges inträde i den europeiska gemenskapen och före det att Europakonventionen blev lag här i landet.

Staten har invänt att ett åsidosättande av taleförbudsregeln skulle innebära en lagprövning av regeln innebärande att den inte skall tillämpas. Frågan om part har fått tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen medför dock inte att en lagprövningsrätt föreligger. Europadomstolen har funnit att det skulle vara alltför långtgående att kräva att konventionsstaterna skall införa ett system för lagprövning, vilket skulle vara konsekvensen av att artikel 13 anses ge en rätt till rättsmedel riktat mot lagstiftning som sådan (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl., s. 357).

Den skadeståndstalan som förs avser – som tingsrätten ovan redogjort för – ersättning för fel vid myndighetsutövning på grund av ett beslut av riksdagen; godkännandet av överenskommelsen med DDR. För en sådan talan finns ett förbud i skadeståndslagen. En sådan talan skall alltså avvisas av domstol och det oavsett om det gjorts invändning om detta.

Tingsrätten delar statens uppfattning att Europakonventionen inte ger stöd för att underlåta att tillämpa taleförbudsregeln. Däremot kan domstol i vissa situationer underlåta att tillämpa regeln. En sådan situation kan vara om en föreskrift genom beslut av domstol i tidigare mål underkänts som grundlagsstridig (NJA 2000 s. 637). En annan situation skulle kunna vara om ett riksdagsbeslut underkänts av Europadomstolen som stridande mot konventionen om mänskliga rättigheter (jfr Bengtsson m.fl., Skadeståndslagen En kommentar, 2 uppl., s. 116). Någon sådan nu beskriven situation föreligger emellertid inte och riksdagsbeslutet har heller inte ändrats. Tingsrätten är därför förhindrad att ta upp K.G:s och T.A:s talan om ersättning enligt skadeståndslagens regler om det allmännas ansvar för fel vid myndighetsutövning till prövning.

Domslut

Tingsrätten förklarar att, vid ställningstagande till återstående frågor i målen, bedömningen skall utgå från att staten inte är ersättningsskyldig mot K.G. och T.A. för att de på grund av överenskommelsen den 24 oktober 1986 mellan Sverige och Tyska Demokratiska Republiken om reglering av förmögenhetsrättsliga frågor, inte kan göra gällande förmögenhetsrättsliga anspråk avseende deras fastigheter på Friedrichstrasse 152 i Berlin respektive på Lotzestrasse 9 i Bautzen.

Målen i övrigt skall vila till dess att denna dom har vunnit laga kraft.

Svea hovrätt

T.A. och dödsboet efter K.G. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten med ändring av tingsrättens mellandom skulle fastställa att staten var ersättningsskyldig mot dem.

Staten bestred ändringsyrkandet.

Hovrätten (hovrättsråden Mona Wildig, Monica Kämpe och Joakim Zetterstedt samt tf. hovrättsassessorn Maria Källkvist, referent) anförde följande i beslut den 30 maj 2008.

Skäl

För varje konventionsstat gäller förpliktelserna enligt Europakonventionen från den tidpunkt då konventionen trädde i kraft för den staten. Sverige hade ratificerat både Europakonventionen och det första tillläggsprotokollet till Europakonventionen vid tidpunkten då överenskommelsen ingicks. Att konventionen inte blev direkt tillämplig i Sverige förrän den inkorporerades genom lag som trädde i kraft den 1 januari 1995 kan inte innebära att Sverige inte redan vid ratificeringen hade förpliktat sig att följa konventionen. Detta följer inte minst av de principer som dessförinnan utvecklats i praxis, innebärande i huvudsak att konventionen inte var direkt tillämplig men att svensk lag i så stor utsträckning som möjligt skulle tolkas i överensstämmelse med konventionen (se bl.a. Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl., s. 34 samt NJA 1989 s. 131).

Vid inkorporeringen av Europakonventionen upptogs i 2 kap. 23 § RF en bestämmelse om att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. Eventuella konflikter mellan Europakonventionen och inhemsk rätt har vidare överlåtits till rättstillämpningen att hantera (se bet. 1993/ 94:KU24 s.18). Närmast har HD genom uttalanden i NJA 2003 s. 217, NJA 2005 s. 462 samt NJA 2007 s. 295 och 584 slagit fast att vid en prövning av det allmännas skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen ska bestämmelserna i den utsträckning som Europakonventionen kan anses ge anledning till det, tolkas fördragskonformt, vilket kan innebära att vissa i lagmotiv, praxis eller doktrin antagna begränsningar i tillämpningsområdet inte kan upprätthållas. Av de två senare rättsfallen framgår även principen att, i den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra överträdelser av de i målen angivna artiklarna i Europakonventionen genom rätt till skadestånd, och denna förpliktelse inte kan uppfyllas genom en tillämpning av nationell skadeståndsrätt ens efter en fördragskonform tolkning, får förpliktelsen uppfyllas genom att skadestånd döms ut utan särskilt lagstöd. Enligt HD ska principens tillämplighet inte begränsas till artiklarna 5 och 6 i Europakonventionen (se NJA 2007 s. 584).

Fråga är vilken betydelse förbudsregeln i 3 kap. 7 § skadeståndslagen får i ljuset av medborgarnas rätt till ett effektivt rättsmedel. Europadomstolen har i ett fall, T.P. och K.M. mot Förenade Konungariket, nr 28945/95, ECHR 2001-V, konstaterat att Förenade Konungariket inte tillhandahållit ett effektivt rättsmedel och därmed begått ett brott mot artikel 13. I det aktuella fallet hade Förenade Konungarikets domstolar funnit att det enligt common law, under rådande omständigheter, inte var möjligt väcka talan om skadestånd mot de lokala myndigheterna. Om klagandenas talan nu inte prövas i sak, skulle det således kunna innebära ett konventionsbrott.

Mot bakgrund av vad som nu anförts anser hovrätten att T.A. och dödsboet efter K.G. bör få sin talan prövad i sak av svensk domstol. En sådan rätt tillkommer dem oavsett förbudet i 3 kap. 7 § skadeståndslagen.

T.A. och dödsboet efter K.G. har vid denna utgång yrkat att hovrätten även prövar målet i sak, vilket Justitiekanslern har motsatt sig. Med beaktande av instansordningens princip bör målet i sak prövas av tingsrätten som första instans. Tingsrättens dom bör därför undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning. – – –

Slut

Med undanröjande av tingsrättens dom återförvisar hovrätten målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Högsta domstolen

Staten genom Justitiekanslern överklagade och yrkade att HD skulle upphäva hovrättens beslut att återförvisa målet till Stockholms tingsrätt.

T.A. och dödsboet efter K.G. yrkade att HD skulle avslå statens överklagande.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om tingsrätten varit behörig att ta upp talan i målet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Monica Björnfot Spaak, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Domskäl

Sedan tingsrätten återupptagit T.A:s och K.G:s respektive talan och dessa mål kumulerats har talan preciserats till att utgöra en skadeståndstalan enligt följande. T.A. och dödsboet efter K.G. påstår att de genom statens överenskommelse den 24 oktober 1986 med dåvarande Tyska Demokratiska Republiken (DDR) har berövats sina rättigheter att göra förmögenhetsrättsliga anspråk gällande för sina fastigheter, till följd varav de lidit skada vilken uppgår till fastigheternas värde. De har gjort gällande att staten är skyldig att ersätta deras förmögenhetsskada då denna vållats dem genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning för vilken staten svarar i enlighet med bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen, se tingsrättens redogörelse i den särskilda domen av den 12 januari 2007.

Frågan om tingsrätten var behörig att pröva den talan som T.A. och K.G. för i målet skall avgöras med utgångspunkt i hur de själva kvalificerar grunden de åberopat för sin talan (jfr bl.a. NJA 2004 s. 743 och Ekelöf och Boman, Rättegång II, 8 uppl., 1996 s. 44). Eftersom de i tingsrätten, efter HD:s beslut om återförvisning den 24 oktober 2000, klargjort att det är fråga om skadeståndstalan i enlighet med 3 kap. 2 § skadeståndslagen, är forumbestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen direkt tillämplig, detta oavsett om det görs gällande att bestämmelsen i 3 kap. 2 § skall tolkas i ljuset av Europakonventionens bestämmelser. Enligt 3 kap. 10 § skadeståndslagen skall en talan med anledning av beslut av riksdag eller regering väckas vid HD. Tingsrätten var således inte behörig att pröva talan i målet.

Tingsrättens dom och hovrättens beslut skall vid denna bedömning undanröjas och målet visas åter till tingsrätten för erforderlig behandling.

HD:s avgörande

HD förklarar att tingsrätten inte varit behörig att pröva talan i målet.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt, undanröjer hovrättens beslut och tingsrättens särskilda dom och visar målet åter till tingsrätten för erforderlig handläggning.

HD (justitieråden Johan Munck, Leif Thorsson, Severin Blomstrand, referent, Torgny Håstad och Lena Moore) meddelade den 17 december 2009 följande beslut.

Skäl

T.A. och K.G. (numera avliden) yrkade vid tingsrätten att tingsrätten skulle förklara att staten är ersättningsskyldig mot dem för att de inte, på grund av statens överenskommelse den 24 oktober 1986 med dåvarande Tyska Demokratiska Republiken om reglering av förmögenhetsrättsliga frågor, kan göra gällande förmögenhetsrättsliga anspråk avseende sina fastigheter i Bautzen respektive Berlin i Tyskland. De påstod att staten genom 1986 års överenskommelse på ett orättmätigt sätt – och dessutom på grund av fel eller försummelse – hade berövat dem deras rättigheter att göra förmögenhetsrättsliga anspråk på sina fastigheter gällande och att de därför lidit skada, som uppgår till fastigheternas värde. De menade att de kunde grunda sina anspråk direkt på artikel 13 i Europakonventionen, som föreskriver att var och en vars i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkts ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av någon under utövning av offentlig myndighet. I vart fall var staten enligt deras mening ersättningsansvarig enligt reglerna i skadeståndslagen (1972:207) om det allmännas ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning.

Den berörda överenskommelsen ingicks mellan ländernas regeringar och godkändes senare samma år av riksdagen.

I särskild dom den 12 januari 2007 uttalade tingsrätten att det inte fanns förutsättningar för att med stöd av artikel 13 i Europakonventionen bifalla fastställelseyrkandena. Vidare fann tingsrätten att den var förhindrad att pröva T.A:s och K.G:s talan om ersättning enligt skadeståndslagens regler om det allmännas ansvar för fel vid myndighetsutövning, eftersom det föreskrivs i 3 kap. 7 § skadeståndslagen att talan om ersättning enligt 2 § i kapitlet inte får föras med anledning av ett beslut av bl.a. riksdagen, om inte beslutet har upphävts eller ändrats. I sitt domslut förklarade tingsrätten att, vid ställningstagande till återstående frågor i målen, bedömningen skulle utgå från att staten inte är ersättningsskyldig mot T.A. och K.G. för att de på grund av 1986 års överenskommelse inte kan göra gällande förmögenhetsrättsliga anspråk avseende sina fastigheter i Tyskland.

I det överklagade beslutet har hovrätten funnit att, om klagandenas talan nu inte prövas i sak, det skulle kunna innebära ett brott mot Europakonventionen. Mot bakgrund härav anser hovrätten att T.A. och dödsboet efter K.G. bör få sin talan prövad i sak av svensk domstol och att en sådan rätt tillkommer dem oavsett förbudet i 3 kap. 7 § skadeståndslagen. Med undanröjande av tingsrättens dom har hovrätten återförvisat målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Sedan Justitiekanslern överklagat hovrättens beslut har han i HD gjort gällande att T.A:s och dödsboets efter K.G. talan inte rätteligen kan tas upp av tingsrätten såsom hovrätten har förordnat. Han har därvid hänvisat till 3 kap. 10 § skadeståndslagen, som föreskriver att talan om skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen med anledning av beslut av riksdagen eller regeringen ska väckas i HD.

I enlighet med det meddelade prövningstillståndet ska HD nu pröva frågan om tingsrätten varit behörig att ta upp talan i målet.

Frågan om tingsrättens behörighet att pröva den talan som T.A. och dödsboet efter K.G. för i målet ska avgöras med utgångspunkt i hur de själva har kvalificerat den grund som de åberopar (jfr t.ex. NJA 2004 s. 743 och Ekelöf och Boman, Rättegång II, 8 uppl., 1996 s. 44). De har klargjort att de för en skadeståndstalan som grundas på ett påstående om fel eller försummelse vid myndighetsutövning av riksdagen och regeringen. Bestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen är tillämplig på en sådan talan, som alltså ska väckas i HD. Detta är ett rättegångshinder som rätten ska beakta oberoende av invändning från part (10 kap. 17 § andra stycket RB). Att T.A. och dödsboet efter K.G. dessutom hävdar att de kan grunda sina anspråk direkt på artikel 13 i Europakonventionen hindrar inte att HD är behörig att pröva talan i dess helhet. När T.A. och dödsboet efter K.G. åberopar artikel 13 i Europakonventionen till stöd för sin talan innebär det inte att deras talan i den delen kan bli föremål för självständig prövning genom dom.

Av det anförda följer att tingsrätten inte är behörig att pröva talan i målet.

Vid denna bedömning skall prövningstillstånd meddelas i målet i övrigt.

I sina domskäl kom tingsrätten till den riktiga slutsatsen att den var förhindrad att pröva T.A:s och K.G:s talan såvitt talan var grundad på ett påstående om fel eller försummelse vid myndighetsutövning av riksdagen och regeringen. Emellertid innefattar tingsrättens dom därutöver en prövning i sak, som tingsrätten enligt det nyss anförda inte borde ha gjort genom dom. Domen ska därför undanröjas.

Tingsrätten har inte avgjort målet i dess helhet och målet ska visas åter till tingsrätten för erforderlig behandling.

HD:s avgörande

HD förklarar att tingsrätten inte varit behörig att pröva talan i målet.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt och fastställer det slut som hovrätten kommit till.

– – –

HD:s beslut meddelat: den 17 december 2009.

Mål nr: Ö 2765-08.

Lagrum: 3 kap. 2 och 10 §§ skadeståndslagen (1972:207).

Rättsfall: NJA 2004 s. 743.

Metadata

Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation