lagen.nu

NJA 2009 s. 79

Att en leasegivare tillåter leasetagaren att förfoga över leasingobjektet hindrar inte i sig att leasegivaren har separationsrätt till leasingobjekt, om förfoganderätten inte utnyttjats.

Stockholms tingsrätt

K.J:s Maskin och Fritid AB:s konkursbo förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot Wasa Kredit AB som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (chefsrådmannen Ingrid Almbladh) anförde i dom den 17 oktober 2005:

Bakgrund

K.J:s Maskin och Fritid AB försattes i konkurs den 9 oktober 2003 vid Luleå tingsrätt. Detta bolag, nedan benämnt konkursbolaget, bedrev försäljning av husbilar och husvagnar. Wasa Kredit AB, Wasa, bedriver finansieringsverksamhet och finansierade konkursbolagets verksamhet både såvitt avsåg lagerfordon, dvs. inköp av fordon avsedda för försäljning till kund, och demonstrationsfordon, dvs. fordon som var avsedda att förbli i konkursbolagets besittning.

I ett finansieringsavtal, undertecknat av företrädare för Wasa och J.E., företrädare för konkursbolaget, den 25 och 27 augusti 2001, domsbilaga 1 (ej återgiven här), reglerades finansieringsvillkoren rörande demofordon. Däri angavs bl.a. att äganderätten till sådana fordon, förvärvade genom H.B:s Försäljnings AB, H-bolaget, skulle tillkomma Wasa och att de skulle ställas till konkursbolagets förfogande genom leasingavtal. - - -

Wasa ingick även ett samarbetsavtal med B-bolaget (O.B. Försäljnings AB) som var generalagent i Sverige för husvagns- och husbilsmärkena Knaus, Eifelland och Weinsberg, vilka tillverkas i Tyskland. Däri åtog sig Wasa att ta fram ett finansieringsupplägg för återförsäljare av fordon förvärvade av O.B. AB avseende kundvagnar, lagervagnar och demovagnar. Konkursbolaget förvärvade fordon från B-bolaget och även från H.B. Försäljnings AB.

Konkursbolaget beställde och fick i oktober 2002 respektive februari 2003 levererat en husbil av fabrikat Knaus med registreringsnummer TEB 511 respektive en husvagn av fabrikat Tabbert med registreringsnummer TPA 637. Rörande dessa fordon finns beställning/kreditansökningar undertecknade av J.E. den 30 oktober 2002 respektive den 20 februari 2003, domsbilaga 2 (ej återgiven här). Den 25 september 2003, dvs. två veckor före konkursen, lät Wasa hämta dessa fordon hos konkursbolaget.

Yrkanden m.m.

K.J:s Maskin och Fritid AB:s konkursbo, konkursboet, har yrkat att tingsrätten skall förklara att konkursboet har bättre rätt än Wasa till husbil Knaus Sun Traveller med registreringsnummer TEB 511 och husvagn Tabbert Da Vinci 525 HE med registreringsnummer TPA 637 och att Wasa, då egendomen försålts, skall förpliktas att till konkursboet utge 527 312 kr, vilket belopp motsvarar egendomens värde, jämte ränta - - -.

Wasa har bestritt yrkandet men vitsordat yrkat belopp och fordrad ränta.

Grunder

Som grund för sin talan har konkursboet anfört följande: Det förelåg inte något avtal mellan konkursbolaget och Wasa som kan leda till att äganderätten till de båda fordonen med en återtaganderätt tillkom Wasa. Även om ett sådant avtal skulle anses ha förelegat har Wasa genom sin passivitet och konkludent handlande förlorat rätten att åberopa återtagandeförbehållet. Då äganderätten till fordonen på grund härav tillkom konkursbolaget har konkursboet nu bättre rätt till dem. Fordonen har av Wasa sålts för belopp som exklusive mervärdesskatt tillhopa uppgår till det yrkade beloppet.

Som grund för sitt bestridande har Wasa anfört följande: Äganderätten till de i målet aktuella fordonen tillkom Wasa i enlighet med finansieringsavtalet i augusti 2001 och med återtagandeförbehåll i leasingavtal mellan Wasa och konkursbolaget. Återtagandeförbehållen har varit allvarligt menade. Wasa hade därmed separationsrätt till ifrågavarande egendom. Wasa har inte eftergivit sin rätt att åberopa återtagandeförbehållen. Wasa var inte heller medvetet om eller hade godkänt att konkursbolaget tidigare sålt leasade demonstrationsfordon vidare till slutkund innan full betalning erlagts.

Parternas utveckling av sin talan

Konkursboet

Det fanns inte några leasingavtal mellan konkursbolaget och Wasa avseende de i målet aktuella fordonen, som båda hade förvärvats från B-bolaget. Finansieringsavtalet i augusti 2001 är visserligen träffat mellan Wasa och konkursbolaget. Som angiven generalagent står emellertid H- bolaget, och inte B-bolaget. Beställning/kreditansökningarna utgör inte avtal mellan parterna. Konkursbolagets företrädare, J.E., fick handlingarna i icke ifyllt eller i vart fall ofullständigt ifyllt skick. Han undertecknade ofta sådana handlingar in blanco utan att känna till vilka finansieringsvillkor som skulle gälla. När han undertecknade visste han inte ens om avtalen avsåg demovagnar eller lagervagnar. Det har vid ett flertal tillfällen varit omöjligt att utreda vilket objekt som avses.

Konkursbolaget beställde fordon genom att ta kontakt med O.B., företrädare för B-bolaget. Det skrevs aldrig några avtal. Vagnar och fordon levererades till konkursbolaget från olika generalagenter. De i målet aktuella vagnarna levererades från B-bolaget. Wasa gjorde inte skillnad mellan demovagnar och lagervagnar. Tillvägagångssättet vid försäljning till konkursbolaget var detsamma oberoende av vilken typ av vagnar det varit fråga om. Oavsett om de förvärvade vagnarna var avsedda som demovagnar med leasingavtal som finansieringsform eller som lagervagnar för vidareförsäljning till slutkund med annan finansieringsform, var Wasa införstådd med och godkände att de såldes vidare till slutkund utan att vara till fullo betalda. De äganderättsförbehåll som må ha funnits rörande nu aktuella vagnar skall därför inte gälla. Efter att finansieringsavtalet ingåtts levererades i vart fall sju demovagnar till konkursbolaget. Alla demovagnar utom de i målet aktuella såldes till kund och registrerades på nya ägare utan att ha varit slutbetalda.

I finansieringsavtalet anges under rubriken "äganderätt" att Wasa avstämmer faktisk ägarregistrering hos bilregistret minst en gång per månad. Detta avtal, som inte omfattar fordon förvärvade genom B-bolaget, har visserligen inte giltighet på de nu aktuella fordonen, men Wasa har gjort gällande att Wasa gjorde sådana avstämningar avseende leasade fordon. Wasa måste således ha känt till att leasade fordon såldes vidare. Då Wasa inte reagerade mot detta förfarande har Wasa godkänt förfarandet, varvid äganderätt och separationsrätt enligt leasingavtalen eftergivits. Wasa har vidare, i strid med vad som formellt skulle gälla, översänt registreringshandlingar och registreringsskyltar till konkursbolaget utan att fordon varit slutbetalda. Det faktiska tillvägagångssättet visar antingen att Wasa inte haft för avsikt att hindra vidareförsäljning före betalning, att vagnarna inte i något fall hanterats såsom demovagnar eller att Wasa genom passivitet och konkludent handlande accepterat det faktiska tillvägagångssättet, dvs. en sedvanlig försäljning på kredit även för objekt som i beställning/kreditansökning angetts vara demovagnar.

Wasa har haft kännedom om att i vart fall två försäljningar av demofordon skett före slutbetalning, nämligen försäljningarna av objekten STZ 868 och SMO 874. STZ 868 såldes den 20 april 2002. Trots detta vidtog inte Wasa då några som helst åtgärder mot konkursbolaget. Däremot förlängdes leasingavtalet avseende det objektet till den 30 mars 2003. SMO 874 såldes den 10 juli 2003 utan att vara slutbetald.

Wasa

Gällande avtal finns mellan Wasa och konkursbolaget genom finansieringsavtalet, beställningssedlarna samt allmänna villkor för leasing. Av beställningssedlarna framgår tydligt att beställningarna avsåg demovagnar där allmänna villkor för leasing skulle tillämpas. Av dessa villkor framgår att leasetagaren inte har rätt att överlåta äganderätten till leasat fordon. Av beställningssedlarna framgår att äganderätten till objekten tillkommer Wasa och att återförsäljaren förbinder sig att inte överlåta demovagn till annan. Demofordon var avsedda att nyttjas för kortvarig trafik. Översändandet av registreringshandlingar beträffande demovagnar kan därför inte sägas utgöra någon form av tillstånd för konkursbolaget att före slutbetalning sälja dessa fordon vidare. Efter slutbetalning fanns det inte något hinder för konkursbolaget att sälja till slutkund.

Lagervagnar finansierades på annat sätt. Wasa fakturerade genast konkursbolaget hela köpeskillingen med en kortare kredittid. I de fall konkursbolaget redan hade en kund, kundsåld lagervagn, tillämpade Wasa 90 dagars betalning från fakturadatum. I de fall fordonet inte redan var sålt, lagervagn, tillämpade Wasa 10 dagars kredit från fakturadatum. Skillnaden i finansieringsvillkor har efterlevts mellan parterna.

Beställning/kreditansökning sändes från konkursbolaget till B-bolaget som i sin tur sände handlingen vidare till Wasa. När handlingen kom till Wasa var den alltid fullständigt ifylld, med undantag av att uppgift som t.ex. chassinummer ibland inte var angiven. Detta godtogs som en förenkling av beställningssystemet i förhållande till B-bolaget och saknar betydelse för den legala bedömningen i målet.

Det är riktigt att Wasa finansierade sju demovagnar. Bland dessa sju vagnar ingår de i målet aktuella. I enlighet med finansieringsavtalet kontrollerade Wasa demovagnarna i bilregistret. Wasa borde tidigt ha uppmärksammat att STZ 868, ett släp, hade försålts före slutbetalning. Detta är inte detsamma som att Wasa frångått avtalsvillkoren. Konkursbolaget fullgjorde leasingavtalen rörande tre demovagnar. När den sjunde vagnen, SMO 874, hade sålts agerade Wasa kraftfullt för att tillvarata sin rätt och ansökte bland annat i september 2003 om kvarstad gentemot konkursbolaget. Härefter upplöstes avtalsförhållandet mellan parterna.

Domskäl

På begäran av konkursbolaget har vittnesförhör hållits med J.E., tidigare ägare till och VD i konkursbolaget. På Wasas begäran har ställföreträdaren B.B., ansvarig för kreditgivning på Wasa, hörts under sanningsförsäkran samt har vittnesförhör hållits med M.T., kreditansvarig på Wasas fritidsavdelning, samt med O.B.

Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning. Konkursboet har bl.a. åberopat ett stort antal beställningssedlar, samarbetsavtalet mellan B- bolaget och Wasa och har vidare hänfört sig till en uppställning över av konkursbolaget sålda husvagnar och husbilar. Wasa har bl.a. åberopat finansieringsavtalet mellan konkursbolaget och Wasa och beställningssedlar avseende de i målet aktuella fordonen.

Det är inte tvistigt att finansieringsavtalet från augusti 2001, domsbilaga 1, var gällande mellan konkursbolaget och Wasa. I ingressen på detta avtal anges att det rör fordon som hålls tillhanda av H-bolaget, benämnt GA. Det hänvisar till ett samarbetsavtal mellan GA och Wasa. Det enda samarbetsavtal som förekommit i målet är samarbetsavtalet mellan Wasa och B-bolaget. Det har framkommit i målet att H-bolaget och B- bolaget tillhörde samma sfär. Det får därför anses uppenbart att finansieringsavtalet var avsett att reglera finansieringen för förvärv av fordon från B-sfären. Det har vidare inte ifrågasatts att beställningssedlarna för de fordon som är aktuella i målet, domsbilaga 2, var ifyllda när de inkom till Wasa. Av dessa beställningssedlar framgår bland annat att om Wasa medger begärd kredit skall Wasas vid var tid tillämpade allmänna villkor för ifrågavarande kredit tillämpas på kreditavtalet. Vidare framgår att återförsäljaren är införstådd med att äganderätten till fordonet tillkommer Wasa och att han förbinder sig att inte överlåta demovagnen till annan. Att äganderätten till demovagnarna tillkommer Wasa följer även av finansieringsavtalet och de allmänna villkoren gällande leasingavtal. Sammantaget framgår av dessa handlingar att det förelåg en finansieringsform mellan Wasa och konkursbolaget av det slag Wasa gjort gällande. Enligt detta avtal har således Wasa haft äganderätten till fordonen och till följd därav också en återtaganderätt.

Fråga är då om Wasa förlorat sin avtalsenliga rätt genom passivitet och konkludent handlande.

J.E. har uppgett att han ofta undertecknade beställningssedlarna in blanco och att de senare fylldes ut av B-bolaget. Även om så må ha varit fallet är det - eftersom beställningssedlarna var ifyllda när de kom till Wasa - inte något som kan tas till intäkt för att Wasa varit medvetet om och accepterat detta.

B.B. och M.T. har samstämmigt uppgett att Wasa gjorde skillnad mellan demovagnar och lagervagnar och att avsikten aldrig var att demovagnar skulle säljas vidare innan konkursbolaget löst leasingavtalet. B.B. har vidare uppgett att om så skett i något fall borde Wasa ha stoppat krediten och om krediten då inte hade stoppats hade det berott på en handläggarmiss. M.T. har uppgett att han årligen för Wasas räkning deltog i återförsäljarmöten och då informerade återförsäljarna om bl.a. Wasas olika finansieringsalternativ. Han har vidare uppgett att han introducerades för J.E. av O.B. på Elmia-mässan i Jönköping år 2001, att han då informerade J.E. om Wasas finansieringsupplägg och att de kom överens om att tillämpa detta. Dessa uppgifter ger enligt tingsrätten vid handen att J.E. erhållit information om vad som skulle gälla såvitt avsåg finansiering. Oberoende av om han till fullo förstått denna information eller inte, kan hans eventuella bristande medvetenhet om vad som skulle gälla inte leda till att det funnits anledning för Wasa att anta annat än att han var till fullo införstådd med de olika finansieringsvillkoren.

I målet har framkommit att sju demofordon finansierats av Wasa. Annat har inte framkommit än att de två i målet aktuella ingick i det antalet. Av de övriga fem fordonen fullföljdes leasingavtalen beträffande tre fordon. Två sådana fordon såldes utan att vara slutbetalda. En av dessa försäljningar föranledde Wasa att agera genom att ansöka om kvarstad. Därefter upplöstes avtalsförhållandet mellan konkursbolaget och Wasa. Endast ett fall av ouppmärksammad eller obeivrad försäljning av demofordon förekom före slutbetalning, försäljningen i april 2002 av släpet STZ 868. Detta enda tillfälle kan inte anses grunda en passivitet hos Wasa ägnad att leda till att det ingångna finansieringsavtalet skall anses ha satts ur spel. Inte heller på denna grund kan konkursboets talan bifallas.

Sammantaget finner tingsrätten att käromålet skall lämnas utan bifall.

Domslut

Käromålet lämnas utan bifall.

Svea hovrätt

Konkursboet överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan.

Wasa Kredit AB bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Anders Holmstrand, referent, och Eva Wagner samt f.d. hovrättsrådet Arne Kardell) anförde i dom den 1 december 2006:

Hovrättens domskäl

Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten och i allt väsentligt utvecklat sin talan i enlighet med vad som framgår av tingsrättens dom.

De i målet aktuella fordonen, husbilen med registreringsnummer TEB 511 och husvagnen med registreringsnummer TPA 637, har enligt beställningssedlarna för respektive fordon efter ansökan hos Wasa ställts till konkursbolagets förfogande i enlighet med Wasa demovagnsupplägg med allmänna villkor för leasing. Beställningssedlarna är undertecknade av J.E. Av sedlarna framgår också att beställaren, konkursbolaget, är införstådd med att äganderätten till ett fordon, för det fall Wasa medger begärd kredit, tillkommer Wasa och att beställaren förbinder sig att inte överlåta demovagnen till annan.

På beställningssedeln anges att Wasa Kredit och konkursbolaget genom en separat överenskommelse bestämt villkoren för finansieringen av konkursbolagets innehav av fordon för demonstrationsändamål ("demovagn") i enlighet med konkursbolagets åtaganden mot generalagenten för respektive fabrikat samt att konkursbolaget mot denna bakgrund gör sin ansökan om kredit för innehav av fordon. Någon överenskommelse om finansiering mellan konkursbolaget och generalagenten för de levererade fordonen, O.B. Försäljnings AB, har inte åberopats, däremot en sådan överenskommelse i augusti 2001 mellan konkursbolaget och H.B:s Försäljnings AB, vilket bolag, enligt vad O.B. vittnat om, vid tidpunkten för leveranserna var ett från O.B. Försäljnings AB juridiskt sett helt skilt bolag.

Grunden för Wasas talan är att äganderätten till fordonen tillkom Wasa i enlighet med finansieringsavtalet i augusti 2001 och med återtagandeförbehåll i leasingavtal mellan Wasa och konkursbolaget. Detta finansieringsavtal gäller dock inte leveranser av fordon från O.B. Försäljnings AB och något underliggande avtal som avser finansiering av fordon från detta bolag har alltså inte åberopats. Eftersom konkurs- bolagets beställningar med ansökan om kredit sålunda inte skett mot bakgrund av och med hänvisning till det av Wasa åberopade finansieringsavtalet från augusti 2001 är det inte visat i målet att leasingavtal med äganderättsförbehåll uppkommit beträffande ifrågavarande fordon; det är inte tillräckligt att konkursbolaget på beställningssedlarna förklarat sig införstådd med att äganderätten till fordonen tillkommer Wasa.

På grund av det anförda skall konkursboets talan bifallas.

Domslut

Hovrätten förklarade att K.J:s Maskin och Fritid AB:s konkursbo hade bättre rätt än Wasa Kredit AB till husbilen Knaus Sun Traveller med registreringsnummer TEB 511 och husvagnen Tabbert Da Vinci 525 HE med registreringsnummer TPA 637 samt förpliktade till följd härav Wasa Kredit AB att till konkursboet utge 527 312 kr jämte ränta.

Högsta domstolen

Wasa Kredit AB (finansbolaget) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla konkursboets talan.

Konkursboet bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Johan Munck, Torgny Håstad, Kerstin Calissendorff, referent, Gudmund Toijer och Stefan Lindskog) meddelade den 6 mars 2009 följande dom:

Domskäl

Konkursbolaget var återförsäljare av husvagnar och husbilar. Finansbolaget finansierade såväl lagerfordon som demonstrationsfordon. Tvisten gäller bättre rätt till en husvagn och en husbil som enligt finansbolaget innehafts av konkursbolaget som demonstrationsfordon med stöd av leasingavtal. Fordonen återtogs strax före bolagets konkurs av finansbolaget.

Sammanfattningsvis grundar konkursboet sin talan om bättre rätt till fordonen på att dessa inte omfattas av något mellan konkursbolaget och finansbolaget ingånget avtal om leasing och inte heller omfattas av någon annan överenskommelse som innefattar ett äganderättsförbehåll och förbud för konkursbolaget att förfoga över fordonen innan dessa betalats. För det fall att någon sådan överenskommelse skall anses ha ingåtts beträffande fordonen hävdar konkursboet att finansbolaget saknar separationsrätt till fordonen, därför att konkursbolaget haft tillåtelse att förfoga över dessa innan de betalades eller finansbolaget i vart fall förlorat sin rätt genom passivitet.

Av utredningen i målet framgår att finansbolaget via en av husvagns- och husbilsleverantörens generalagenter tillställts förtryckta blanketter benämnda "Beställning/Kreditansökan", vilka för hand ifyllts med ett kryss i rutan för kreditalternativet "Wasas demovagnsupplägg med allmänna villkor för leasing". På blanketten har aktuellt fordon specificerats genom att fabrikat, modell samt chassinummer angivits. Blanketterna var undertecknade av konkursbolagets ställföreträdare. I den förtryckta texten anges att återförsäljaren "är införstådd med att äganderätten till fordonet tillkommer Wasa Kredit och förbinder sig att inte överlåta demovagnen till annan".

De närmare omständigheterna kring vem som fyllt i blanketterna och hur dessa i övrigt har hanterats är inte utredda. Eftersom konkursbolagets företrädare - om än möjligen in blanco - har undertecknat och utgett blanketterna, saknar sådana förhållanden dock betydelse (jfr 11 § första stycket avtalslagen). Det saknar också betydelse att beställningen förmedlades till finansbolaget av ett annat bolag än det som nämnts i ett ramavtal om leasing som tecknats mellan finansbolaget och konkursbolaget.

De i målet aktuella fordonen får alltså anses förvärvade på de villkor som framgår av leasingavtalet och beställningsblanketterna.

Den som hyr ut lösöre har en mot hyrestagarens borgenärer skyddad äganderätt. Det ligger i avtalets natur att hyrestagaren inte får fritt förfoga över hyresobjektet, så ett förfogandeförbud behöver inte nämnas i hyresavtalet, lika litet som det behöver nämnas att uthyraren är ägare. I förevarande fall har det emellertid både i leasingavtalet och på beställningsblanketterna angetts att finansbolaget är ägare till demonstrationsfordon och att leasetagaren inte får förfoga över dessa.

Konkursboet har i målet gjort gällande att konkursbolaget, trots texten i leasingavtalet och på beställningsblanketterna, hade fri förfoganderätt över demonstrationsfordonen även innan dessa lösts och betalats av konkursbolaget. Konkursboet torde därvid ha utgått från att en sådan fri förfoganderätt medför att leasegivaren, i enlighet med den princip som gäller vid kreditförsäljning (se bl.a. NJA 1932 s. 292), inte har separationsrätt till objekten. Frågan är emellertid om ett förfogandemedgivande har denna effekt vid leasingavtal.

Spörsmålet vilken rättsverkan som följer med ett förfogandemedgivande i aktuellt hänseende har stor betydelse även i andra rättsförhållanden, t.ex. när aktieägare med eller utan pantsättning (s.k. depositum irregulare) har gett sin fondförvaltare fri förfoganderätt (aktielånerätt).

För konkursboets ståndpunkt talar att en leasegivare genom ett förfogandemedgivande godtagit att leasetagaren i ett viktigt hänseende kan handla som om han ägde objektet, varav skulle följa att leasegivaren inte heller i förhållande till leasetagarens borgenärer borde betraktas som ägare. Avtalet skulle med andra ord redan genom förfoganderätten för leasetagarens egen räkning innebära att leasegivaren saknade separationsrätt i leasetagarens konkurs.

Mot den ståndpunkten talar emellertid den rättsprincip som kommer till uttryck i 53 § första stycket kommissionslagen (1914:45). Enligt denna bestämmelse förblir varor, som kommittenten lämnat till kommissionären för försäljning, i kommittentens ägo intill dess äganderätten övergår till tredje man eller till kommissionären, där denne själv inträder som köpare. Bestämmelsen får anses ge uttryck för en grundläggande princip, som är tillämplig på olika situationer när någon besitter annans egendom med fri förfoganderätt men utan att (ännu) ha laga fång till den. Sålunda har det i den juridiska litteraturen uttalats att, om en panthavare fått fri förfoganderätt över panten (s.k. pignus irregulare), pantsättaren ändå behåller äganderätten och har separationsrätt i panthavarens konkurs tills förfoganderätten utnyttjats (se Undén, Svensk sakrätt I, 10 uppl. 1995, s. 171 f., Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s. 439, Håstad, Sakrätt, 6 uppl. 1996, s. 155 ff. och Lindskog i Festskrift till Suzanne Wennberg, 2009, s. 227 not 11; jfr Hessler, Allmän sakrätt, 1973, s. 156 f.).

Den nämnda rättsprincipen får anses tillämplig även på leasingavtal. Därav följer att ett förfogandemedgivande i ett leasingförhållande, t.ex. i form av en optionsrätt, inte i sig medför att leasegivarens separationsrätt till leasingobjektet går förlorad innan förfoganderätten utnyttjas.

Det nu anförda gäller bara verkliga leasingavtal och inte avtal som med hänsyn till sitt sakliga innehåll är att anse som ett kreditköp. Konkursboet har i målet emellertid - utöver att konkursbolaget skulle ha haft fri förfoganderätt - inte åberopat sådana omständigheter som kan utgöra grund för en prövning av om leasingavtalet i själva verket utgör ett kreditköp. Med utgångspunkt i att parternas avtal är ett verkligt leasingavtal och eftersom konkursbolaget inte hade förfogat över fordonen före konkursutbrottet skall finansbolaget alltså anses ha bättre rätt till fordonen. Detta gäller oberoende av om det fanns ett uttryckligt eller konkludent medgivande till förfogande före betalning och oberoende av eventuell passivitet hos finansbolaget.

Tingsrättens dom skall således fastställas.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom i huvudsaken fastställer HD tingsrättens domslut.

Justitierådet Torgny Håstad tillade för egen del:

Även om ett avtal betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag för varans nyttjande, föreligger enligt 1 § tredje stycket lagen om näringsidkares avbetalningsköp (1978:599) ändå ett avbetalningsköp, om det är avsett att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare. Denna tvingande bestämmelse tar främst sikte på avbetalningsköplagens återtaganderegler men bör tillämpas även i fråga om separationsrätt (jfr NJA 1908 s. 449 och kommissionslagens motiv, NJA II 1914 s. 273, samt SOU 1988:63 s. 49 ff.).

Omklassificering av ett avtal från leasing till avbetalningsköp skall naturligtvis inte ske redan därför att leasetagaren i vid mening är avsedd att bli ägare. Exempelvis räcker det inte att parterna bara förväntar sig att leasetagaren efter hyrestidens utgång skall förvärva hyresobjektet mot betalning av dess restvärde. För att avtalet från början skall betraktas som ett avbetalningsköp krävs att leasetagaren blir ägare genom betalning av hyrorna eller att han kan bli ägare därefter genom betalning av ett symboliskt tilläggsbelopp. Detsamma torde gälla, om leasetagaren inte bara har rätt utan även är skyldig att lösa lösöret genom att betala ett i avtalet angett restvärde eller att kompensera leasegivaren om denne inte kan avyttra leasingobjektet till tredje man till det i avtalet kalkylerade restvärdet och leasetagaren således bär marknadsrisken för leasingobjektet (jfr NJA II 1915 s. 306 f., 1977 s. 163 och 1978 s. 6 samt Möller, Civilrätten vid finansiell leasing, 1996, s. 53 ff.).

I förevarande fall framgår av utredningen att konkursbolaget inte betalade något till finansbolaget för demonstrationsfordonen under den första leasingperioden (modellåret); däremot betalade generalagenten ränta på finansbolagets kapitalkostnad under denna tid. Enligt en bilaga till finansieringsavtalet var hyresperioden för demonstrationsfordon inledningsvis åtta månader; det angivna restvärdet (lösenbeloppet) var under dessa månader stigande från 94,75 procent till 100 procent. Efter utgången av den första hyresperioden inträdde en andra hyresperiod på fyra månader under vilken konkursbolaget skulle betala ränta (6,75 procent) och en viss leasingavgift (3,52 procent) och vid vars slut konkursbolaget var skyldigt att lösa fordonet till 88 procents restvärde. Enligt punkt 13 i allmänna villkor fogade till finansieringsavtalet skulle avräkning ske vid leasetidens slut, sedan objektet sålts. Om det av tredje man erlagda försäljningspriset översteg leasegivarens restvärde, angivet på leasingkontraktet, skulle leasetagaren som återbäring erhålla 100 procent av överskottet; vid underskott skulle leasetagaren omgående inbetala detta med tillägg för mervärdesskatt.

Av de nu nämnda avtalsvillkoren framgår att den leasingavgift som konkursbolaget skulle betala under den andra hyresperioden i motsvarande mån minskade den köpeskilling som konkursbolaget slutligen skulle betala till finansbolaget för förvärvet av äganderätten till fordonen samt att konkursbolaget hade rätt och skyldighet att senast vid viss tidpunkt förvärva demonstrationsfordonen till ett fast pris och därmed hade såväl fördelen som nackdelen av prisutvecklingen på marknaden. Härav följer att leasingavtalet borde betraktas som ett kreditköp.

Med denna bedömning uppkommer frågan om finansbolaget skulle ha haft separationsrätt enligt regler om äganderätts- eller återtagandeförbehåll vid kreditförsäljning. Efter en omklassificering bör ett sådant förbehåll kunna underförstås (se Håstad, Sakrätt, 6 uppl. s. 151 f.), om det inte som i förevarande fall har kommit till uttryck. Vid kreditförsäljning medför en rätt för köparen att förfoga över varan före betalning att återtagandeförbehållet är ogiltigt mot tredje man, även om förfogande ännu inte ägt rum.

Den som hävdar att ett avtalat förfogandeförbud inte är allvarligt menat eller har eftergetts har i princip bevisbördan för sitt påstående (jfr NJA 1959 s. 590). Eftersom ett förfogandeförbud för en återförsäljare som inte har god likviditet står i strid mot affärsmässiga realiteter, bör beviskravet emellertid inte ställas högt. I vissa situationer kan det till och med presumeras att förbudet att förfoga före betalning till säljaren inte är allvarligt menat (se Almén i Svensk Juristtidning 1918 s. 21 not 1, NJA 1932 s. 292, 1935 s. 152, 1960 s. 221 och 1974 s. 660 med justitierådet Mannerfelts tillägg samt SOU 1988:63 s. 68 f.).

Enligt ett kompletterande samarbetsavtal mellan finansbolaget och generalagenten skulle generalagenten ha hand om registreringshandlingar och registreringsskyltar tills respektive fordon var till fullo löst; handlingarna skulle skickas till återförsäljarna (bl.a. konkursbolaget) endast efter godkännande av finansbolaget. Ställföreträdaren för generalagenten, O.B., har i ett vittnesmål uppgett att konkursbolaget efter försäljning rekvirerade och mottog registreringshandlingar och registreringsskyltar beträffande sålda fordon från hans bolag och att finansbolaget fick meddelande om utlämnandet. Det är ostridigt i målet att inget av de fem demonstrationsfordon som sålts betalades till finansbolaget tidigare än 1 ½ månad efter omregistreringen. Härigenom måste finansbolaget ha fått klart för sig att fordonen såldes före betalning till finansbolaget, men finansbolaget har inte reagerat förrän det sist sålda fordonet sålts utan att ha varit betalt. I ett fall, där försäljning skett utan att betalning flutit in till finansbolaget, förlängde detta till och med kredittiden för konkursbolaget. Det framgår vidare av ett vittnesmål av finansbolagets kreditansvarige B.B. att denne ansåg det ohederligt att sälja leasingfordon utan att redovisa, men han nämnde inte - trots att försäljningar i strid mot avtalens ordalydelse då var föremål för rättegång - att det var ohederligt att sälja trots äganderättsförbehåll med förfogandeförbud.

De anförda omständigheterna talar starkt för att finansbolaget från början inte hade någon invändning mot att demonstrationsfordonen såldes, om finansbolaget bara fick betalt i anslutning till försäljningen, samt att äganderättsförbehållet och förfogandeförbudet således endast syftade till att ge separationsrätt till osålda fordon. Äganderättsförbehållet borde därför anses ha varit ogiltigt från början.

Detta mål illustrerar hur återförsäljning finansieras med avtalskonstruktioner, som syftar till att kringgå regeln om att äganderättsförbehåll och återtagandeförbehåll är sakrättsligt ogiltiga när en köpare får förfoga över varan före betalning. De av mig gjorda bedömningarna är inte okontroversiella. Uppläggen leder alltså till besvärliga gränsdragningar mellan å ena sidan leasing-, kommissions- eller konsignationsavtal och å andra sidan försäljning på kredit med äganderätts- eller återtagandeförbehåll samt, när det är fråga om kreditförsäljning, till besvärliga bedömningar av om ett förfogandeförbud varit allvarligt menat. Om genomsynen leder till omklassificering och bortfall av separationsrätt, är genomsynen värd mödan. Men det är inte god rättsekonomi, vare sig för parterna eller för domstolarna, och det ger ingen bra förutsebarhet, att i princip bekänna sig till ett reellt synsätt men ändå tillgodose leverantörernas säkerhetsintresse genom en snäv inställning till omklassificering av kommissionsavtal, leasingavtal och dylikt samt genom en snäv tolkning av när förfogande skall anses medgivet. Skulle avtalskonstruktioner av det slag som finns i målet ge den s.k. leasegivaren separationsrätt i syfte att underlätta kreditförsäljning via återförsäljare som saknar kapital, borde resultatet i stället åstadkommas genom att kreditsäljare tillåts tala i klartext och göra ett förbehåll om säkerhetsrätt i såld vara, vilket är giltigt mot köparens borgenärer fram till dess att köparen säljer varan vidare. En tydlig separationsrätt - eller snarare säkerhetsrätt - i varor fram till vidareförsäljningen, kombinerad med de begränsningar som finns enligt 4 kap. 10 § konkurslagen att återvinna betalningar som inte sker i förtid och som dessutom är ordinära, skulle stimulera till ökad leverantörskredit och därmed till ökad konkurrens om kreditgivningen med lägre kreditkostnader som följd. Rättssystemet skulle också bli konsistent genom att separationsrätten (eller säkerhetsrätten) vid kreditförsäljning skulle sammanfalla med separationsrätten till anförtrodd egendom till vilken besittaren har fri förfoganderätt (53 § första stycket kommissionslagen). Säkerhetsrätt till såld egendom fram till köparens förfogande finns i alla västeuropeiska rättsordningar utom, såvitt jag vet, den svenska, norska, finska och spanska. En europeisk harmonisering framstår på sikt som oundviklig, eftersom den spansk-nordiska avvikelsen komplicerar det fria varuutbytet i Europa (jfr det internationellt privaträttsliga målet NJA 1984 s. 693). En ändring av den i Sverige gällande sakrättsliga ogiltighetsregeln borde därför övervägas av lagstiftaren (jfr Håstad, a.a. s. 190 f.).

HD:s dom meddelad: den 6 mars 2009.

Mål nr: T 44-07.

Lagrum: 1 kap. HB.

Metadata

Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation