lagen.nu

NJA 2009 s. 695

Överföring av mönsterregistrering på grund av bättre rätt till formgivarrätt.

Jönköpings tingsrätt

Dolomite AB väckte vid Jönköpings tingsrätt talan mot Gate Rehab Development AB (Gate) och yrkade att tingsrätten skulle överföra dels den svenska mönsterregistreringen nr 77 622 avseende en rollator dels gemenskapsformgivningsskyddsregistreringen nr 000245626-0001 avseende en rollator från Gate till Dolomite.

Gate bestred yrkandena.

Dolomite anförde till utveckling av sin talan bl.a. följande.

Dolomite är ett bolag med huvudkontor i Anderstorp som utvecklar, tillverkar och säljer gång- och hygienhjälpmedel för rörelsehindrade, främst rollatorer.

Den 31 augusti 2000 och den 9 september 2000 ingick Dolomite ett royaltyavtal (i fortsättningen WWW-avtalet) med formgivarna A.A. och S.A. Avtalet avsåg bl.a. formgivningen av en rollator som gick under det interna arbetsnamnet World Wide Walker (i fortsättningen WWW-rollatorn). Dolomite behandlade alla uppgifter om WWW-rollatorn och om formgivningen (i fortsättningen WWW-formgivningen) som konfidentiell information.

Den 9 mars 2001 ansökte Dolomite om registrering enligt mönsterskyddslagen (1970:485) av formgivningen avseende rollatorn. Av en till ansökan fogad överlåtelsehandling framgick att Dolomite den 8 mars 2001 hade förvärvat all rätt till formgivningen från A.A. och S.A. Den 10 augusti 2001 återkallade dock Dolomite ansökningen innan denna hade blivit offentlig. WWW-rollatorn har aldrig serietillverkats eller marknadsförts.

Gate är ett bolag med verksamhet i Smålandsstenar som utvecklar och marknadsför hjälpmedel och sjukvårdsprodukter inom områdena hygien, gång och tryckavlastning. Den 24 maj 2004 ingav Gate till Patent- och registreringsverket (PRV) en ansökan om mönsterskydd enligt mönsterskyddslagen avseende en rollator (i fortsättningen RollX- rollatorn) som senare gav upphov till en registrering nr 77 622. Vidare har Gate den 28 oktober 2004 beviljats mönsterskydd för RollX-rollatorn under gemenskapsformgivningsskyddsregistreringen nr 000245626-0001. Som formgivare av rollatorn angavs A.A.

FIGUR: ROLLATORER - utesluten här

RollX-rollatornWWW-rollatorn

Sammanfattningsvis gör Dolomite gällande följande.

- Dolomites WWW-formgivning och formgivningen enligt Gates registreringar utgör samma formgivning.

- Formgivningarna kommer från samma källa. Det är inte fråga om något fristående dubbelskapande.

- Dolomites förvärv av WWW-formgivningen från formgivarna A.A. och S.A. var slutligt och giltigt. Det som Dolomite en gång har förvärvat kan A.A. inte sälja ytterligare en gång till Gate.

- Gate var i ond tro vid förvärvet av formgivningen från A.A. som förfor orättmätigt och bröt mot WWW-avtalet, vilket smittar Gate.

- Enligt 1 a § mönsterskyddslagen är det bara formgivaren eller den till vilken formgivarens rätt har övergått som kan få en mönsterrätt. Dolomite har bättre rätt till mönstret än Gate. Grund föreligger därför för överföring av registreringarna enligt 1 a § och 32 § mönsterskyddslagen samt artiklarna 14.1 och 15.1 Europeiska Unionens Rådets förordning nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning.

Dolomite har gjort anmälan till PRV och OHIM, The Office for Harmonization in the Internal Market, Trademarks and Designs om att talan skall väckas om överföring av registreringarna.

I första hand skall bedömningen av vad som utgör samma formgivning bestämmas med utgångspunkt i WWW-avtalet. Enligt avtalet (p. 2) överlät A.A. och S.A. samtliga sina rättigheter till WWW-formgivningen till Dolomite. Detta innebär att Gate inte kunnat förvärva någon formgivning från A.A. som är förväxlingsbar med eller som i väsentliga avseenden liknar WWW-formgivningen. Samtliga rättigheter avseende WWW-rollatorn, såsom mönster- och patenträttigheter, tillhörde Dolomite för all framtid (p. 13). A.A. och S.A. fick under avtalstiden inte framställa en produkt som var förväxlingsbar med eller i väsentliga avseenden liknade WWW- rollatorn (p. 4). WWW-formgivningen är upphovsrättsligt skyddad, vilket hindrar andra från att kopiera WWW-formgivningen.

I andra hand skall bedömningen av vad som utgör samma formgivning avgöras utifrån 5 § 2 st. mönsterskyddslagen. Om Dolomite hade fullföljt sin ansökan hade Dolomite fått en mönsterrätt till WWW-formgivningen som hade omfattat varje annan formgivning som inte gör ett annat helhetsintryck på en kunnig användare än WWW-formgivningen. I detta fall valde Dolomite att återkalla sin ansökan och istället hålla WWW- formgivningen hemlig. Dolomites äganderätt till WWW-formgivningen har ändå samma omfattning som den mönsterrätt som Dolomite hade fått om man hade fullföljt sin ansökan. Därmed bör även Dolomites äganderätt till WWW-formgivningen också omfatta varje annan formgivning som inte gör ett annat helhetsintryck på en kunnig användare än WWW-formgivningen, förutsatt att denna andra formgivning härrör från samma källa som WWW- formgivningen. WWW-formgivningen täcker i princip in hela Gates formgivning. Det är uppenbart att formgivningen enligt Gates registreringar både är förväxlingsbar med och i väsentliga avseenden liknar WWW-formgivningen.

I tredje hand skall begreppet ”samma formgivning” bestämmas utifrån 2 § 2 st. mönsterskyddslagen. Ett mönster anses som nytt om inget identiskt mönster har gjorts allmänt tillgängligt före dagen för registreringsansökan eller, om prioritet åberopas enligt 8-8 d §§ mönsterskyddslagen, före prioritetsdagen. Detta innebär att formgivningen enligt registreringarna är samma formgivning som WWW- formgivningen om formgivningen enligt registreringarna endast skiljer sig från WWW-formgivningen i oväsentliga avseenden. I ett mål om bättre rätt till formgivning betyder detta att en formgivning som inte kan anses vara ny i förhållande till en annan (äldre) formgivning och som dessutom härrör från samma källa som den äldre formgivningen får anses utgöra samma formgivning som den äldre formgivningen. Gate kan inte förvärva en formgivning som Dolomite redan har förvärvat och skapa en ensamrätt avseende denna. De detaljskillnader som finns mellan WWW- formgivningen och formgivningen enligt registreringarna är ”oväsentliga” i mönsterskyddslagens mening. Också med denna bedömningsgrund är WWW- formgivningen och formgivningen enligt registreringarna samma formgivning.

För att fastslå om WWW-formgivningen och formgivningen enligt registreringarna är samma formgivning skall domstolen utgå dels från ritningarna till Dolomites mönsteransökan, dels från avbildningarna i Gates registreringar. Den relevanta jämförelsetidpunkten är den 8 mars 2001 dag då Dolomite förvärvade WWW-formgivningen. Endast den formgivning som var känd före denna dag är relevant när man skall avgöra hur särpräglad WWW-formgivningen var.

Inom mönstertäta områden kan det krävas mindre särprägel av en formgivning för att den skall kunna registreras än på mindre mönstertäta områden. Vid bedömningen av om mönstret har särprägel skall hänsyn tas till det variationsutrymme som funnits för formgivaren vid framtagandet av mönstret. Bestämmelsen innebär att en formgivning som har registrerats, trots att den har liten särprägel, får ett snävt skyddsomfång. Omvänt betyder detta att en formgivning med ett stort mått av särprägel får ett stort skyddsomfång.

WWW-formgivningen kännetecknas av att konstruktionen är helt koncentrerad kring två parallella, kraftigt vinkelställda ben/handtag till vilka övriga delar har fogats. Intrycket blir därigenom nätt, elegant och mer stollikt än vagnlikt. Samtliga andra kända rollatorer har ett annat linjespel och saknar den kraftfulla harmoni mellan kraftiga och tunnare delar som finns hos WWW-rollatorn.

WWW-formgivningen hade ett mycket stort mått av särprägel och skiljde sig väsentligt från formgivningen av övriga rollatorer samt gav ett sportigt och exklusivt intryck. Alla andra rollatorer såg mer ut som traditionella handikapphjälpmedel. WWW-formgivningens stora mått av särprägel innebär att det mönster som Dolomite förvärvade av A.A. och S.A. skall ges ett stort skyddsomfång.

Formgivningen enligt Gates registreringar kan omöjligen göra ett annat helhetsintryck på en sådan ”kunnig användare” som avses i mönsterskyddslagen än WWW-formgivningen, särskilt inte om man tar hänsyn till de tidigare kända rollatorernas utseende. Detta framgår bl.a. av en i målet åberopad sammanställning av rollatorer. - - -

En granskning av nu angivna rollatorer visar att det finns två rollatorer som är mycket lika varandra och som skiljer sig markant från övriga rollatorer, nämligen WWW-rollatorn och RollX-rollatorn. Det finns en tydlig skillnad mellan WWW-formgivningen och formgivningen enligt Gates registreringar, å ena sidan, och de tidigare kända rollatorerna, å andra sidan. - - -

En överföring av registreringarna från Gate till Dolomite kräver i och för sig inte att Gate har förfarit orättmätigt. Det finns dock en rad omständigheter som ger Dolomite anledning att befara att Gate inte drevs av någon vilja att utveckla en ny och egen produkt, utan att Gate tvärtom utnyttjade företagsintern och hemlig information från Dolomite. Som tidigare nämnts, gör Dolomite gällande att Gate var i ond tro vid förvärvet av formgivningen från A.A. A.A. förfor orättmätigt när han sålde Dolomites formgivning till Gate och bröt mot WWW-avtalet, vilket smittar Gate.

- - -

Gate anförde till utveckling av sitt bestridande bl.a. följande.

I första hand bestrids yrkandena eftersom det inte föreligger någon giltig överlåtelse av WWW-formgivningen till Dolomite. - - -

I andra hand bestrids yrkandena eftersom WWW-formgivningen har gjorts allmänt tillgänglig och Dolomite därför inte kan grunda någon bättre rätt till formgivningen och därmed rätt till överföring av registreringarna. - - -

I tredje hand bestrids yrkandena eftersom formgivningen av Gates RollX- rollator inte är samma formgivning som WWW-formgivningen. Gate har skapat en helt ny rollator som skiljer sig väsentligt från tidigare rollatorer och har inte utnyttjat Dolomites ritningsunderlag eller annan information avseende WWW-rollatorn. Gate har utvecklat RollX-rollatorn tillsammans med A.A. som är en fristående konsult och inte anställd av Gate. A.A. har varit verksam som industridesigner sedan år 1982 och är givetvis oförhindrad att utnyttja sina yrkeskunskaper i samband med formgivningen av nya produkter. Mönstret för RollX-rollatorn är helt nytt och ritningsunderlaget finns noga dokumenterat. Gate kände till WWW-formgivningen vid tidpunkten för framtagandet av RollX-rollatorn men däremot inte Dolomites ansökan om mönsterskydd. Den 3 juni 2004 förvärvade Gate samtliga rättigheter till formgivningen av A.A. Eftersom A.A. överlåtit sin rätt till mönstret till Gate är Gate ensamt berättigat till mönstret.

Dolomite har byggt upp sin talan som om målet rörde intrång i en mönsterrätt. I ett intrångsmål har domstolen att ta ställning till det registrerade mönstrets skyddsomfång, dvs. om det ”intrångsgörande” mönstret ger samma helhetsintryck på en kunnig användare. I förevarande fall är det emellertid inte fråga om ett intrångsmål - Dolomite har ingen mönsterrätt. Det är inte mönstrens helhetsintryck som skall bedömas. Domstolen skall i stället ta ställning till frågan om Gate har ansökt om registreringen av Dolomites formgivning och om det föreligger mönsteridentitet.

Vid formgivningen av en rollator är mönsterskaparen begränsad i sitt formspråk eftersom vissa grundförutsättningar måste vara uppfyllda för att rollatorn skall tjäna sitt syfte. Det måste finnas fyra hjul, en plats att sitta på samt två handtag att hålla i. Vissa detaljer förekommer dessutom på nästan alla rollatorer. Det faktum att en formgivare är begränsad av funktionella krav innebär att det endast krävs små skillnader för att det skall vara fråga om olika mönster. Designskydd för rollatorer är ett mycket mönstertätt område.

Gate hävdar att det inte föreligger någon mönsteridentitet mellan WWW- formgivningen och formgivningen enligt Gates registreringar.

- - -

Det finns många skillnader mellan RollX-rollatorn och WWW-rollatorn som tydligt visar att det inte är fråga om samma formgivning.

Om en mönsteridentitet skulle föreligga krävs dessutom för en överföring av registreringarna att Gate förfarit orättmätigt i samband med sin ansökan om mönsterregistrering. Gate bestrider att Gates företrädare varit i ond tro. Vidare bestrids att A.A. handlat orättmätigt eller att någon orättmätighet skulle smitta Gate. Förhållandet mellan Dolomite och A.A. respektive S.A. - om de har efterlevt WWW-avtalet med Dolomite - berör inte Gate.

Dolomite genmälde bl.a. följande.

Dolomite vidhåller att WWW-avtalet gäller och att WWW-formgivningen har överlåtits till Dolomite. - - -

Det spelar inte någon roll för frågan om överföring av de aktuella registreringarna om något offentliggörande har skett eller inte eftersom frågan inte gäller en ogiltighetsförklaring av registreringarna. Under alla förhållanden gör Dolomite i vart fall gällande att något offentliggörande av WWW-formgivningen inte har skett. - - -

Det finns i och för sig vissa skillnader mellan RollX-rollatorn och WWW- rollatorn. - - -

Sammanfattningsvis anser Dolomite att likheterna mellan WWW- formgivningen och formgivningen enligt registreringarna är påfallande, även om det finns vissa detaljskillnader. Helhetsintrycket av formgivningen enligt registreringarna och WWW-formgivningen är detsamma och skiljer sig avsevärt mot den tidigare kända formgivningen.

Parterna åberopade skriftlig och muntlig bevisning.

Dolomite åberopade ett rättsutlåtande av professor Marianne Levin. Gate åberopade ett rättsutlåtande av professor em. Ulf Bernitz.

Tingsrätten (rådmännen Lars-Göran Klemming och Erik Lembke samt tf. rådmannen Nikolaj Jeric) meddelade dom den 20 juni 2006.

Domskäl

Tingsrätten fann inte annat visat än att rätten till WWW-mönstret på ett giltigt och slutligt sätt hade övergått till Dolomite som därigenom var berättigat till mönstret enligt 1 a § mönsterskyddslagen.

Tingsrätten fann vidare att mönstret inte hade blivit allmänt tillgängligt i den mening som avses i 3 § mönsterskyddslagen. I anslutning härtill anförde tingsrätten: Dessutom anser tingsrätten att frågan om mönstret har gjorts allmänt tillgängligt saknar betydelse för bedömningen i målet. Enligt 31 § mönsterskyddslagen kan en mönsterregistrering helt eller delvis hävas om hinder mot mönsterrätt har förelegat enligt 1-4 §§ mönsterskyddslagen och vissa andra förutsättningar föreligger. Ett hinder för registrering av mönsterrätt kan exempelvis ha förelegat om ett mönster inte varit ”nytt” därför att ett identiskt mönster har gjorts allmänt tillgängligt viss angiven tid före registreringsansökan eller före prioritetsdagen. Det nu aktuella målet avser dock inte frågan om hävning av en mönsterrätt utan i stället frågan om en överföring av en mönsterregistrering enligt 32 § mönsterskyddslagen.

Under rubriken Närmare angående frågan om överföring av Gates registreringar till Dolomite anförde tingsrätten vidare:

Av 32 § 1 st. mönsterskyddslagen framgår att om ett mönster har registrerats för annan än den som är berättigad därtill enligt 1 a § mönsterskyddslagen, skall rätten på talan av den berättigade överföra registreringen på honom.

Dolomite har som grunder för sin talan i huvudsak gjort gällande att WWW-mönstret och mönstret enligt Gates registreringar utgör samma mönster i mönsterskyddslagens mening, att mönstret enligt registreringarna omöjligen kan göra ett annat helhetsintryck på en sådan ”kunnig användare” som avses i mönsterskyddslagen än WWW-mönstret, att de bägge mönstren kommer från samma källa (formgivaren A.A.), att Dolomite på ett giltigt och slutligt sätt har förvärvat rätten till WWW-mönstret av formgivarna A.A. och S.A. samt att Gate var i ond tro vid förvärvet av mönstret enligt registreringarna från A.A. och att A.A. förfor orättmätigt.

Gate har som grunder för sitt bestridande i huvudsak gjort gällande att mönstret enligt registreringarna inte är samma mönster som WWW-mönstret, att Gate genom A.A. har skapat ett helt nytt mönster som skiljer sig väsentligt från tidigare mönster avseende rollatorer, att det inte är mönstrens helhetsintryck som skall bedömas utan i stället frågan om det föreligger en mönsteridentitet mellan mönstren, att någon sådan mönsteridentitet inte föreligger, att Gate inte har utnyttjat informationen om WWW-mönstret samt att någon ond tro eller orättmätighet inte föreligger.

Vid bedömningen av frågan om en möjlighet till överföring av en mönsterregistrering enligt 32 § mönsterskyddslagen bör som en allmän utgångspunkt gälla att den som gör anspråk på bättre rätt till ett mönster, själv måste ha haft förutsättningar för att få en ensamrätt till sitt mönster.

Mönsterrätten tar enbart sikte på form och utseende. Skyddet omfattar således inte exempelvis tekniska funktioner och detaljer som är rent funktionsbetingade. De närmare förutsättningarna för att få mönsterrätt framgår bl.a. av 2 § mönsterskyddslagen. Mönsterrätt kan erhållas endast om mönstret är nytt och särpräglat. Ett mönster anses enligt 2 § 3 st. ha särprägel om en kunnig användares helhetsintryck av mönstret skiljer sig från helhetsintrycket av varje annat mönster som har gjorts allmänt tillgängligt före viss angiven dag. När det gäller ett mönsters skyddsomfång framgår av 5 § 2 st. mönsterskyddslagen att mönsterrätten omfattar varje annat mönster som inte gör ett annat helhetsintryck på en kunnig användare än det registrerade mönstret. Vid prövning av mönsterrättens skyddsomfång skall hänsyn tas till det variationsutrymme som funnits för formgivaren vid framtagandet av mönstret. Det är således ett mönsters helhetsintryck som blir avgörande för såväl skyddsbarheten som vid en intrångsbedömning.

Parterna har i målet förebringat exempel på ett flertal olika rollatorer som var kända före den 8 mars 2001 då Dolomite enligt sin ansökan om mönsterrätt förvärvade WWW-mönstret. När det gäller rollatorer får utrymmet för nya mönster anses vara tämligen stort. Tingsrätten är av den uppfattningen att WWW-mönstret måste betraktas som nytt och särpräglat i mönsterskyddslagens mening. Det dominerande helhetsintrycket av WWW-mönstret var sådant att det klart skiljde sig från mönstret avseende andra kända rollatorer. Mönstret har i den återtagna mönsterskyddsansökan varit klart konkretiserat. Mot den bakgrunden talar mycket för att det förelåg stora förutsättningar för Dolomite att få WWW-mönstret registrerat år 2001 om Dolomite hade fullföljt sin ansökan.

Vid en jämförelse mellan WWW-mönstret och Gates mönster enligt registreringarna konstaterar tingsrätten att det i och för sig finns ett antal detaljskillnader mellan mönstren. Några detaljskillnader är närmast betingade av tekniska funktioner. Enligt tingsrättens mening spelar dock dessa skillnader knappast någon roll för ”den kunnige användarens” helhetsintryck. De bägge mönstren ger klart samma helhetsintryck och skiljer sig väsentligt från mönstren avseende tidigare kända rollatorer. A.A:s senare skapade mönster för Gates räkning skiljer sig endast marginellt i förhållande till det tidigare skapade WWW-mönstret. Gates mönster enligt registreringarna innehåller enligt tingsrättens mening alla de väsentliga särdragen som finns hos WWW-mönstret. Det nu anförda innebär enligt tingsrättens mening att om Dolomite hade fullföljt sin ansökan år 2001 och beviljats mönsterskydd för WWW-mönstret skulle knappast någon registrering ha kunnat ske avseende Gates mönster år 2004, alternativt skulle Gates registreringar senare ha kunnat bl.a. ogiltigförklaras eftersom det var fråga om ett intrång i Dolomites mönsterrätt.

Frågan vilken grad av närhet mellan mönster som krävs för att mönsterrätten skall kunna överföras med stöd av 32 § mönsterskyddslagen har inte närmare kommenterats i mönsterskyddslagens förarbeten eller aktualiserats i rättspraxis. Dolomite har, med hänvisning till vad den sakkunnige Marianne Levin anfört, gjort gällande att det avgörande vid bedömningen skall vara om mönstren ger ”samma helhetsintryck”. Gate har däremot gjort gällande, med hänvisning till vad den sakkunnige Ulf Bernitz har anfört, att bedömningen i stället skall vara snävare och ta sikte på frågan om det föreligger en ”huvudsaklig identitet” mellan mönstren. Tingsrätten ansluter sig till den uppfattning som framförts av Dolomite, nämligen att en förutsättning för överföring av mönstret inte nödvändigtvis behöver förutsätta att det är fråga om ett identiskt mönster i den snäva bemärkelse som Gate åsyftat. Avgörande för bedömningen bör i stället, som Dolomite hävdat, vara frågan om det dominerande helhetsintrycket av mönstren.

Tingsrätten har tidigare kommit till slutsatsen att rätten till WWW-mönstret på ett giltigt och slutligt sätt har övergått från A.A. och S.A. till Dolomite som därigenom är berättigat till mönstret. Enligt 1 a § mönsterskyddslagen är det bara formgivaren eller den till vilken formgivarens rätt har övergått som kan få en mönsterrätt. Enligt tingsrättens mening har Gate erhållit registrering för sitt mönster trots att, enligt det synsätt som föreligger enligt mönsterskyddslagen, det var Dolomite som var berättigat till mönstret.

Tingsrätten konstaterar vidare att A.A. och S.A. ligger bakom framtagningen av WWW-mönstret samt att A.A. ligger bakom framtagningen av mönstret enligt Gates registreringar. Såtillvida är det utrett att det föreligger ett klart samband mellan uppkomsten av de bägge mönstren. Det är således A.A:s idéer som har konkretiserats i det senare mönstret med samma bärande formgivningsidé som i det tidigare WWW-mönstret, vilket Gate måste ha varit väl medveten om.

Mot denna bakgrund anser tingsrätten att Dolomite har bättre rätt än Gate till mönstret enligt registreringarna samt att det finns grund för överföring av registreringarna. Dolomites talan skall således bifallas.

Domslut

1. Tingsrätten överför, med stöd av 1 a § och 32 § mönsterskyddslagen (1970:485), den svenska mönsterregistreringen nr 77 622 avseende en rollator från Gate Rehab Development AB till Dolomite AB.

2. Tingsrätten överför, med stöd av artiklarna 14.1 och 15.1 Europeiska Unionens Rådets förordning nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning, gemenskapsformgivningsskyddsregistreringen nr 000245626-0001 avseende en rollator från Gate Rehab Development AB till Dolomite AB.

Göta hovrätt

Gate överklagade i Göta hovrätt och yrkade ogillande av Dolomites talan.

Dolomite bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Mats Lundeholm och Carina Tolke samt tf. hovrättsassessorn Magnus Bengtsson) anförde i dom den 30 november 2007 bl.a. följande.

Hovrättens domskäl

Grunder

Parterna har i hovrätten åberopat samma grunder för sin respektive talan som vid tingsrätten. Dolomite, som ansett att tingsrätten inte tillräckligt precist återgett bolagets grunder, har förtydligat sin inställning enligt följande.

- Word Wide Walker-formgivningen (WWW-mönstret) och formgivningen enligt de i målet aktuella registreringarna utgör samma formgivning.

- Formgivningarna kommer från samma källa. Det är inte fråga om något fristående dubbelskapande.

- Dolomite förvärvade WWW-mönstret slutligt och giltigt. Det som Dolomite en gång har köpt kan A.A. inte sälja igen.

- Det påstådda offentliggörandet av WWW-mönstret saknar betydelse för utgången i målet. Något offentliggörande har under alla förhållanden inte skett.

- Gate var i ond tro vid tiden för sitt förvärv. A.A. förfor orättmätigt och bröt mot WWW-avtalet. Detta smittar Gate.

- A.A. drevs inte av någon vilja att skapa en ny formgivning när han formgav Gates rollator. Istället återanvände han WWW-mönstret.

Utredningen

- - -

Hovrättens bedömning

Målet rör fråga om bättre rätt till den svenska mönsterregistreringen 77622 och till gemenskapsformgivningsskyddsregistreringen 000245626-0001, som båda avser RollX-rollatorn. Parterna har sammanstämmigt givit uttryck för att svensk allmän domstol är behörig att handlägga tvisten i dess helhet, dvs. även den del av tvisten som avser tillämpning av Rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (formgivningsförordningen).

Artikel 79.1 i formgivningsförordningen stadgar att Brysselkonventionen ska tillämpas i mål om gemenskapsformgivningar, om inte annat anges i förordningen. Artikel 81 anger att vissa nationella domstolar ska vara exklusivt behöriga att avgöra mål om intrång i och ogiltighet av gemenskapsformgivningar. Artikeln tar emellertid inte sikte på mål rörande bättre rätt och överföring av registrerade gemenskapsformgivningar. Artikel 93.1 anger att annan talan om gemenskapsformgivningar än sådan som rör intrång och ogiltighet ska föras i den medlemsstat vars domstolar är behöriga enligt Brysselkonventionen och anhängiggöras vid de domstolar som skulle ha haft behörighet i fråga om nationellt formskydd. Hovrätten finner med hänsyn härtill att svensk allmän domstol är behörig att handlägga tvisten i dess helhet. Hovrätten finner vidare att frågan om förutsättningarna för en överföring av båda registreringarna ska avgöras med tillämpning av intern svensk rätt.

Mot bakgrund av artikel 15.1 i formgivningsförordningen, jämte innehållet i skriften ”Guidelines for the proceedings relating to a declaration of invalidity of a registered community design”, skulle det kunna ifrågasättas om Dolomites talan i fråga om gemenskapsregistreringen borde formuleras som en fastställelsetalan om bättre rätt till det registrerade mönstret i stället för en talan om överföring. I sak torde det emellertid här inte ha någon avgörande betydelse, varför yrkandena i målet kan prövas i föreliggande skick.

När det så gäller prövningen av talan i sak noterar hovrätten inledningsvis att mål om överföring av mönster är sällan förekommande i svenska domstolar varför praxis och litteratur på området är högst begränsad. Lagstiftningen och dess förarbeten ger inte heller någon närmare ledning i frågan om vad som ska vara uppfyllt för att en talan om överföring av ett mönster ska bifallas.

I målet finns två sakkunnigutlåtanden, ett från professor Marianne Levin och ett från professor Ulf Bernitz, som ingående behandlar de i målet relevanta frågeställningarna, såsom den rättsliga betydelsen av ett offentliggörande av WWW-formgivningen, betydelsen av en eventuell otillbörlighet från Gates sida och vilka kriterier som bör ligga till grund för prövningen av graden av likhet i de olika mönstren.

Tingsrätten har i sin dom utförligt behandlat samtliga frågeställningar och hovrätten behandlar förekommande frågor i samma ordning.

Har WWW-mönstret överlåtits till Dolomite?

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning och anser visat att WWW-mönstret på ett bindande sätt har överlåtits till Dolomite. - - -

Har WWW-mönstret gjorts allmänt tillgängligt?

Även i denna fråga ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning. - - -

Närmare om överföring av registreringarna från Gate till Dolomite

Lika med tingsrätten finner hovrätten att WWW-formgivningen har uppfyllt förutsättningarna för att registreras som ett mönster. Det är således klarlagt att förutsättningar för registrering har förelegat men att registrering inte skedde, och i enlighet med vad Dolomite har hävdat har mönstret heller aldrig gjorts allmänt tillgängligt. Det föranleder inte bara överväganden om förutsättningarna för att ett sådant mönster ska föranleda överföring av ett registrerat mönster, utan väcker även den mera allmänna frågan vilket skydd ett icke registrerat mönster, som inte heller har gjorts allmänt tillgängligt, är avsett att ha.

Till skillnad från vad som gäller vid upphovsrätt anses mönsterskydd i allmänhet inte uppstå i och med att ett mönster färdigställts utan först genom registrering. Mönsterskyddslagen bygger, som framgår av 1 a §, på denna grundtanke och detsamma kan sägas om formgivningsförordningen.

Även ett icke registrerat mönster anses emellertid ha ett visst skydd, vilket dock är begränsat till ett skydd mot efterbildning. I den nyssnämnda förordningen, bl.a. artiklarna 11 och 19, finns regler om ett sådant begränsat skydd för s.k. oregistrerade gemenskapsformgivningar. Såsom artiklarna är utformade krävs för skydd att formgivningen blivit offentliggjord i enlighet med reglerna härom. Av förordningen framgår inte huruvida det existerar ett skydd redan före ett offentliggörande. Däremot framgår att skyddet för icke registrerade mönster varar i som mest tre år från offentliggörandet. Mönsterskyddslagen innehåller över huvud taget inga tydliga regler om skydd för icke registrerade mönster. Av 20 § jämfört med 2-4 §§ synes dock framgå att endast ett icke registrerat mönster som har gjorts allmänt tillgängligt på sätt som beskrivs i lagtexten kan åberopas till stöd för att häva en registrering. Av bl.a. 16-17 §§ kan utläsas att förhållandena möjligen är annorlunda vid invändningar som framförs innan det konkurrerande mönstret har registrerats.

Lagstiftaren har således beträffande mönster valt ett system som i huvudsak bygger på registrering. Lagstiftningens uppbyggnad talar närmast för att ett icke registrerat mönster, som inte heller gjorts allmänt tillgängligt, inte skulle kunna åberopa sig av något egentligt lagstadgat skydd, i varje fall inget som grundas på mönsterskyddslagen. Frågan blir då om lagstiftaren verkligen tänkt sig att ett sådant mönster utan större krav ska kunna föranleda överflyttning av en mönsterregistrering. Innebörden skulle vara att man vid en överflyttningstalan ställer upp lägre krav än vid en hävningstalan, trots att rättsverkningarna i vart fall inte förefaller vara mindre ingripande än vid en hävning. En sådan tolkning skulle enligt hovrättens mening undergräva värdet av det skydd som lagstiftningen ger åt registrerade mönster och framstår inte som övertygande.

Hovrätten tolkar i stället lagstiftaren så att skydd är avsett för den som registrerat ett mönster, medan den som inte registrerar ett mönster, och inte heller gör det allmänt tillgängligt genom att t.ex. sätta det i produktion, som huvudregel får stå risken för att ett liknande mönster kan komma att registreras och därmed få skydd.

Trots det nu anförda framstår det, liksom vid åtskilliga andra former av talan om bättre rätt, som berättigat med ett skydd mot uppenbart orättmätiga eller illojala förfaranden, t.ex. vid stöld av mönster. 32 § mönsterskyddslagen får tolkas mot denna bakgrund. För en överföring bör därför krävas att Dolomite har frånhänts mönstret genom ett orättmätigt eller illojalt förfarande.

Av kravet på ett illojalt förfarande följer att det registrerade mönstret ska härröra från samma källa som det icke registrerade, dvs. att det finns ett tydligt samband i fråga om mönstrens ursprung. I förevarande fall framstår det som uppenbart att mönstren härrör från samma källa. A.A. har medverkat vid framställningen av båda formgivningarna och har själv vidgått att den tidigare formgivningen, liksom andra tidigare rollator-mönster som han konstruerat, har tillhört de inspirationskällor han haft när han utarbetade RollX-mönstret.

När det så gäller vilket krav på likhet som ska gälla anser hovrätten att det av lagstiftningens uppbyggnad följer att ett icke registrerat och icke offentliggjort mönster som mest kan anses ha ett skydd mot efterbildning. Skyddsomfånget för ett icke registrerat och icke offentliggjort mönster bör avgränsas tämligen snävt och skyddet bör vara svagare än det som ett registrerat mönster har, där skyddet omfattar alla mönster som för en kunnig användare ger samma helhetsintryck. Med andra ord bör det ställas högre krav än ”samma helhetsintryck” för att ett icke registrerat och icke offentliggjort mönster ska kunna hävdas gentemot ett registrerat mönster. En begränsning till att det för överföring är tillräckligt att mönstren ger samma helhetsintryck förefaller innebära att ett icke registrerat mönster i dessa sammanhang skulle ha i princip samma skydd som ett registrerat mönster. Ett sådant betraktelsesätt vinner knappast stöd i lagstiftningens utformning. Vid tillämpning av 32 § mönsterskyddslagen framstår det i stället som rimligt att ställa åtminstone samma krav på likhet som följer av mönsterskyddslagens nyhetskrav. Det bör således råda åtminstone huvudsaklig identitet; mönstren får skilja sig åt endast i oväsentliga hänseenden.

När det gäller likheten mellan WWW-mönstret och RollX-mönstret finns det, som Gate påpekat, i princip inte en enda detalj som är helt lika. Inte ens de två parallella kraftiga benen, som torde utgöra en grundläggande del av mönstret, har en likadan utformning. De har inte heller samma vinkel. Vid en granskning av mönstren framstår det för hovrätten likväl som tydligt att RollX-rollatorns mönster bygger på en del av de grundelement som WWW-mönstret innehåller, även om dessa har vidareutvecklats och förbättrats. Beaktas bör vidare att vid den tid då RollX-mönstret utvecklades, synes det ha kommit ut även andra rollatorer på marknaden som innehållit delar av dessa element, och trenden på marknaden hade möjligen börjat gå i riktning mot den formgivning som WWW-mönstret representerar, och som synes inspirerad av t.ex. en känd barnstol, den s.k. trip-trap-stolen.

Trots det anförda talar mycket för att de två mönstren för en kunnig användare skulle ge samma helhetsintryck. Som framgått anser emellertid hovrätten att detta inte är tillräckligt. I frågan om det råder huvudsaklig identitet finner hovrätten att det föreligger skillnader i mer än oväsentliga avseenden. Skillnaderna är därmed så pass stora att det inte föreligger förutsättningar för överföring. Frågan om Dolomite frånhänts sitt mönster genom ett illojalt eller orättmätigt förfarande blir därmed inte aktuell. Dolomites talan ska därför ogillas.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten Dolomite AB:s talan.

Referenten, hovrättsrådet Hans Träff, var skiljaktig och anförde följande. Jag är ense med majoriteten fram till det stycke som har rubriken ”Närmare om överföring av registreringarna från Gate till Dolomite”. I den frågan gör jag samma bedömning som tingsrätten och finner sålunda att Dolomite har bättre rätt till de registrerade mönstren än Gate. Det innebär att Dolomite är berättigat till den svenska mönsterregistreringen nr 77 622 och till den registrerade gemenskapsformgivningen nr 000245626-0001 avseende en rollator.

Enligt svensk mönsterlagstiftning ska därvid den mönsterregistrering som Gate fått överföras på Dolomite. I enlighet med hovrättens uppfattning torde samma rättsföljd inträda enligt bestämmelserna i formgivningsförordningen.

Tingsrättens dom skall därför fastställas i sak.

Högsta domstolen

Dolomite överklagade och yrkade bifall till sin i målet förda talan.

Gate bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd ”med utgångspunkt i att mönstret till WWW-rollatorn har överlåtits till Dolomite AB och inte har gjorts allmänt tillgängligt innan Gate Rehab Development AB ansökte om registrering av mönstret till RollX-rollatorn”.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Kerstin Calissendorff, referent, Per Virdesten och Gudmund Toijer) meddelade den 4 november 2009 följande dom:

Domskäl

Bakgrund m.m.

Dolomite förvärvade år 2000 genom avtal med formgivarna A.A. och S.A. samtliga rättigheter till formgivningen av en rollator (WWW-rollatorn). Dolomite ansökte året därpå hos Patent- och registreringsverket om registrering av formgivningen. Senare samma år och innan ansökan hade offentliggjorts återkallade Dolomite sin ansökan. Genom hovrättens dom är avgjort att Dolomite varit berättigat att på grundval av sitt förvärv från formgivarna ansöka om mönsterregistrering av WWW-mönstret.

År 2004 ansökte Gate hos Patent- och registreringsverket samt hos Office for Harmonization in the Internal Market (OHIM) om registrering av en formgivning av en rollator (RollX-rollatorn). Gate beviljades de sökta registreringarna. Gate grundade sin ansökan på att A.A. såsom skapare av formgivningen hade överlåtit denna till bolaget.

Dolomite har yrkat att Gates mönsterregistreringar ska överföras till bolaget. Talan grundas på att formgivningen av RollX-rollatorn ska anses utgöra samma formgivning som Dolomite förvärvade år 2000. I målet aktualiseras frågan om Dolomite har bättre rätt än Gate till den formgivning som låg till grund för Gates registreringar av mönstret till RollX-rollatorn. En av de frågor som därvid måste besvaras är om det i sakrättsligt hänseende råder identitet mellan formgivningarna.

Rättsliga utgångspunkter

Bestämmelser rörande mönsterrätt

Ett mönster i mönsterskyddslagens mening är en produkts eller produktdels utseende, som bestäms av själva produktens detaljer eller av detaljer i produktens utsmyckning särskilt vad gäller linjer, konturer, färger, former, ytstrukturer eller material (1 § 1 mönsterskyddslagen, 1970:485). Beträffande en gemenskapsformgivning ges uttrycket formgivning motsvarande definition i artikel 3 i Rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (formgivningsförordningen).

Enligt 1 a § mönsterskyddslagen kan den som skapat ett mönster (formgivaren), eller den till vilken formgivarens rätt har övergått, genom registrering få ensamrätt till mönstret (mönsterrätt). Motsvarande gäller för en registrerad gemenskapsformgivning (artikel 14.1). Under förutsättning av att formgivningen har gjorts tillgänglig för allmänheten inom den europeiska gemenskapen erhålls även en ensamrätt till en oregistrerad formgivning enligt artiklarna 11 och 19.2 formgivningsförordningen. En mönsterrätt konstitueras således genom registrering respektive tillgängliggörande för allmänheten.

Den mönsterrättsliga ensamrätten till en formgivning innebär att innehavaren, med vissa undantag, kan hindra andra från att utnyttja formgivningen. Saknas mönsterrätt kan den som skapat formgivningen eller genom ett avtal har förvärvat resultatet av ett formgivningsuppdrag således inte på mönsterrättslig grund hindra annans användning av formgivningen eller av en formgivning som för en kunnig användare ger samma helhetsintryck.

Om ett mönster (en formgivning) har registrerats för annan än den som är berättigad till det genom att ha skapat eller förvärvat rätten till det från formgivaren, ska på talan av den berättigade rätten överföra registreringen på honom (32 § första stycket mönsterskyddslagen). Av artiklarna 15 och 27 formgivningsförordningen följer att detta även gäller en registrerad gemenskapsformgivning.

Bättre rätt till formgivarrätt

En immaterialrätt kan inte vara föremål för godtrosförvärv, inte heller vid dubbelöverlåtelse. Vid en dubbelöverlåtelse anses således den förste förvärvaren ha bättre rätt till immaterialrätten även om den senare förvärvaren var i god tro vid sitt förvärv. Eftersom det inte finns något användbart sakrättsligt moment att tillgå, utan det sakrättsliga skyddet uppstår redan genom avtalet, blir prioriteten i tid avgörande för företrädesrätten vid dubbelöverlåtelse. (Se t.ex. Bernitz m.fl., Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens, 11 uppl. 2009, s. 295, Hessler, Allmän sakrätt, 1973, s. 231 f., Håstad, Sakrätt, 6 uppl. 1996, s. 77 och 83 och Walin, Panträtt, 2 uppl. 1998, s. 220 f., 266 och 269 samt beträffande formgivning prop. 1969:168 s. 182. Jfr också 1 kap. 5 § HB och 31 § andra stycket skuldebrevslagen angående tidsprioritet som utgångspunkt för företrädesrätten vid dubbelöverlåtelse.)

Det som nu sagts gäller även rätten till en formgivning, dvs. närmast rätten att ansöka om registrering av den eller att offentliggöra den (formgivarrätt). Har en dubbelöverlåtelse av formgivarrätten ägt rum är alltså den senare förvärvarens fång ogiltigt. Om den senare förvärvaren har fått formgivningen registrerad för egen del, finns det således förutsättningar för den förste förvärvaren att få mönsterregistreringen hävd enligt 31 § mönsterskyddslagen eller överförd på sig med stöd av 32 § samma lag.

I sammanhanget bör uppmärksammas att den senare förvärvaren behåller sin mönsterrätt om talan om hävning eller överföring av mönsterregistreringen inte väcks inom den tid som anges i 31 a och 32 §§ mönsterskyddslagen.

Sakrättslig identitet mellan formgivningar - likhetskrav

I mål om överföring av mönsterregistrering uppkommer frågan om vilket krav på likhet som skall ställas vid prövningen av om den registrerade formgivningen är samma som den som anspråket grundas på. En talan om överföring av mönsterregistrering grundas på ett anspråk om bättre rätt till den formgivning som registreringen avser (eller mer precist bättre rätt till rätten till formgivningen). Sådana bedömningskriterier som har till ändamål att ligga till grund för prövningen av en formgivnings skyddsbarhet eller skyddsomfång (2 och 5 §§ mönsterskyddslagen och artiklarna 4.1 och 10 formgivningsförordningen) saknar omedelbar relevans för prövningen i det förstnämnda fallet.

Om det står klart att den registrerade formgivningen inte utgör en ren efterbildning av kärandens, kan denne sägas göra anspråk på att tillerkännas en rätt till annans formgivningsinsatser eller till något utöver vad käranden själv har förvärvat. Det får anses saknas fog för att käranden - som valt att avstå från möjligheten att erhålla mönsterrätt för sin formgivning - skall tillerkännas rätt till de formgivningsinsatser som skiljer formgivningarna åt oavsett om skillnaderna är så pass små att helhetsintrycket för den kunnige användaren är detsamma eller om skillnaderna är större, såsom t.ex. när endast de bärande formgivningselementen överensstämmer. Vad nu anförts kan sägas följa redan av att käranden enligt 1 a § mönsterskyddslagen och artikel 14.1 formgivningsförordningen inte skulle ha varit berättigad sökande av den aktuella mönsterregistreringen, eftersom käranden inte skapat eller förvärvat rätten till samtliga delar av den formgivning som lagts till grund för registreringen.

Slutsatsen är att det saknas skäl att medge en överföring av ett mönster som inte utseendemässigt överensstämmer med kärandens. Obetydliga utseendemässiga avvikelser som kan antas ha kommit till stånd utan ett medvetet formgivningsarbete får godtas vid prövningen av detta sakrättsliga identitetskrav. Att allmänna sakrättsliga principer i regel innebär att även långtgående bearbetningar eller ändringar av lösa saker och fast egendom inte hindrar en vindikation av egendomen leder inte till en annan bedömning, eftersom fråga är om en immateriell rättighet vars natur väsentligen skiljer sig från nu nämnda egendomsslag. Hur en mönsterrätt till en formgivning som är beroende av en tidigare formgivning som saknar mönsterrätt skall behandlas saknas anledning att nu ta ställning till (jfr Lassen och Stenvik, Designrett, 2006, s. 107 f.).

Jämförelseunderlag

Vid prövning av ansökan om registrering av mönster liksom vid en prövning av vad som är skyddat måste utgångspunkt tas i det exemplar av formgivningen - en bild eller en modell - som bifogats ansökan. Vid en talan om bättre rätt till formgivning - registrerad eller oregistrerad - är utgångspunkten en annan. En jämförelse ska då göras mellan den formgivning som pretendenten påstår sig ha skapat eller ha förvärvat och den formgivning som mönsterrättshavaren uppger sig ha skapat eller förvärvat. Jämförelseunderlaget kan då även bestå av andra exemplar av mönsterrättshavarens formgivning, såsom fotografier tagna ur olika vinklar, ritningar, modeller och produkter, än det exemplar som legat till grund för ansökan.

Bedömningen i förevarande fall

Dolomites avtal med formgivarna av WWW-rollatorn har omfattat samtliga rättigheter till produkten. Vid tidpunkten för överlåtelsen var formgivningen varken registrerad eller offentliggjord varför överlåtelsen i mönsterrättsligt avseende endast omfattat formgivarrätten. Huruvida Gates förvärv av formgivarrätten till RollX- rollatorn har skett i god tro saknar, som framgått av det tidigare anförda, betydelse.

Ett bifall till Dolomites talan om överföring av registreringarna av formgivningen till RollX-rollatorn skulle därmed förutsätta att det föreligger överensstämmelse mellan formgivningen av WWW-rollatorn och den registrerade formgivningen av RollX-rollatorn.

Dolomite har emellertid gjort gällande att, med hänvisning till att det avtal genom vilket bolaget förvärvade formgivarnas rättigheter till WWW- rollatorn bl.a. föreskriver att formgivarna förbinder sig att inte framställa en produkt som är förväxlingsbar med eller i väsentliga avseenden liknar WWW-rollatorn, Dolomites förvärv även omfattar formgivningen av RollX-rollatorn. Formgivarnas åtagande mot Dolomite att avstå från vissa förfaranden kan emellertid inte ges verkan mot tredje man. Det saknas därför skäl att närmare pröva om formgivningen av RollX- rollatorn är förväxlingsbar med eller i väsentliga avseenden liknar WWW- rollatorn.

Det jämförelseunderlag som har åberopats av parterna har avsett bl.a. en prototyp av WWW-rollatorn, en RollX-rollator, ritningar och fotografier av dessa samt det bildmaterial som utgör underlag för de registrerade mönstren. Vid en jämförelse mellan formgivningarna kan konstateras att det inte råder utseendemässig överensstämmelse mellan dem. Dolomites talan om överföring av mönstren kan därför inte vinna bifall. Hovrättens domslut skall således fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Justitierådet Stefan Lindskog var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde:

Formgivarrätten (i mening av rätten att mönsterskydda en sådan formgivning som i mönsterskyddslagen kallas mönster) är en överlåtbar förmögenhetstillgång som initialt tillkommer formgivaren såsom formgivningens skapare.

När en formgivare överlåter sin rätt till en icke mönsterskyddad formgivning innebär det dels att formgivaren har att till förvärvaren föra över den kunskap som ligger i formgivningen, dels att förvärvaren tar över formgivarens rätt (dvs. den rätt som må finnas) att mönsterskydda formgivningen och att angripa mönsterskydd som annan fått (t.ex. genom en talan om överförande av mönster enligt 32 § första stycket mönsterskyddslagen), dels att formgivaren inte själv ska skaffa sig ställning av mönsterhavare till formgivningen eller på annat sätt nyttja denna.

Vad som i obligationsrättsligt hänseende gäller när en konkurrenssituation avseende en formgivarrätt uppkommer bestäms av allmänna förmögenhetsrättsliga principer. Ett typfall där en bättre rätt till en formgivarrätt kan göras gällande är när mönsterhavaren på ett otillbörligt sätt kommit över en formgivning som någon annan skapat. T.ex. kan en bild på formgivningen ha stulits från formgivaren och ha använts för en mönsterregistrering. Då kan formgivaren få mönstret överfört på sig enligt 32 § första stycket mönsterskyddslagen. En annan situation som kan föranleda en sådan överföring är att en formgivarrätt efter klander av ett arvskifte förs över från en arvinge till en annan.

Sakrättsligt skydd är inte möjligt för förvärv av vilken nyttighet som helst. Om B åtar sig att göra en utredning exklusivt för A, har A i förhållande till B ensamrätt till utredningsresultatet (det intellektuella innehållet, som t.ex. kan ha formen av en skriftlig rapport). Denna rätt måste dock antas vara utan skydd mot såväl Bs borgenärer (om Bs konkursbo mot betalning låter en tredje man ta del av utredningen torde inte boet på massanivå bli ersättningsskyldigt mot A, men A kan ha rätt att bevaka ett ersättningsanspråk i konkursen) som mot en senare förvärvare C (C står i princip fri att utan någon ersättningsskyldighet mot A och oberoende av ond tro använda sig av utredningsresultatet). På motsvarande sätt måste antas att ett förvärv av en företagshemlighet enligt lagen (1990:409) om företagshemligheter är utan sakrättsligt skydd (jfr Wainakka i Persson m.fl., Immaterialrätt och sakrätt, 2002, s. 251 f.). Det ska tilläggas att huruvida äganderätten till den fysiska rapporten (t.ex. en pappersutskrift) eller upphovsrätten till dess innehåll kan förenas med sakrättsligt skydd är andra frågor. Vidare bör från frågan om As skydd mot Cs förvärv hållas isär spörsmålet rörande Cs eventuella skadeståndsansvar mot A. Om C genom avtal med B tillgodogör sig det immateriella resultatet av vad B utfört på uppdrag av A, kan C under mycket speciella omständigheter tänkas ha att ersätta A för den skada som detta fört med sig (jfr Hessler, Allmän sakrätt, 1973, s. 493 ff.; jfr även 5 § lagen om företagshemligheter och NJA 2005 s. 608 med hänvisningar).

Sakrättsligt skydd för ett förvärv av (en rätt till) en viss intellektuell prestation är dock möjligt om (rätten till) prestationen är immaterialrättsligt skyddad. Det gäller också förvärv från den som frambringat prestationen. Förvärvaren av en mönsterrätt får skydd mot överlåtarens borgenärer redan genom avtalet, och det även om formgivaren själv är överlåtare (ursprungsförvärv). Och han har skydd mot en senare förvärvare även när denne är i god tro. Se majoritetens hänvisningar till den juridiska litteraturen. Vad som gäller i fråga om sakrättsligt skydd för en förvärvad rätt till en formgivning synes inte behandlat i rättslitteraturen.

En central fråga i målet är när en intellektuell prestation som går ut på en formgivning har nått ett sådant stadium och är så kvalificerad, att ett ursprungsförvärv av rätten till prestationen bör vara skyddat mot en senare överlåtelse. I vidare mening handlar det om vad som i sakrättslig mening kan utgöra ett rättighetsobjekt (om objektsbegreppet i civilrätten, se Strömholm, Upphovsrättens verksbegrepp, 1970, s. 137 ff.).

Av vad som anförts i det föregående får anses följa att ett ursprungsförvärv av en rätt till en formgivningsliknande prestation som inte utgör ett mönster i mönsterskyddslagens (resp. formgivningsförordningens) mening över huvud inte är sakrättsligt skyddat. Därmed återstår tre möjligheter, nämligen att skyddsbarhet mot en senare förvärvare förutsätter (i) inte mer än att prestationen utgör ett mönster i mönsterskyddslagens (resp. formgivningsförordningens) mening, (ii) att prestationen utgör ett mönster i mönsterskyddslagens (resp. formgivningsförordningens) mening och uppfyller kraven för mönsterrätt, samt (iii) att formgivningen har immaterialrättsligt fulländats till en mönsterrätt (genom registrering eller, såvitt gäller formgivningsförordningen, genom att den gjorts tillgänglig för allmänheten på det sätt som krävs för mönsterskydd).

Till en början står det enligt min mening klart att om formgivningen inte uppfyller vad som krävs för mönsterskydd - det fall som ovan betecknats (i) - kan ett förvärv från formgivaren av rätten till en formgivning inte få sakrättsligt skydd. En sådan formgivning varken är eller kan bli en immaterialrätt. Rätten till formgivningen innefattar här - sedan den kunskap som ligger i formgivningen förts över från formgivaren till förvärvaren - inte mer än en skyldighet för formgivaren att inte nyttja formgivningen (dvs. en s.k. negativ förpliktelse; om tredjemansverkningar av en sådan förpliktelse, se bl.a. Sjöman i JT 2004-05 s. 849 ff. med hänvisningar), eftersom det inte finns något som kan mönsterskyddas. Det finns ingen sakrättsligt relevant skillnad mellan ett ursprungsförvärv av en sådan rätt och ett ursprungsförvärv av en rätt till någon annan intellektuell prestation som inte kan få immaterialrättsligt skydd. I det följande utgår jag därför från att den formgivning som den överlåtna rätten avser är så kvalificerad att den uppfyller kraven för mönsterskydd och alltså kan mönsterskyddas (så är fallet i målet). Valet står alltså mellan fall (ii) och fall (iii).

Prioritetsprincipen (förste förvärvaren vinner) är beträffande lösöre knäsatt i 1 kap. 5 § HB och kommer för fordringsrättigheter till uttryck i 31 § andra stycket skuldebrevslagen (1936:81), dock att genombrott i båda fallen sker när det senare förvärvet fullföljts (genom iakttagande av det sakrättsliga momentet) i god tro. Av vad som anförts i det föregående följer vidare att prioritetsprincipen gäller än starkare vid dubbelöverlåtelse av en mönsterrätt, eftersom den inte genombryts vid godtrosförvärv (skälet torde vara att det saknas något lämpligt sakrättsligt moment att knyta den goda tron till).

Att prioritetsprincipen skulle gälla på samma sätt vid en dubbelöverlåtelse av en formgivarrätt som vid en dubbelöverlåtelse av en mönsterrätt är enligt min mening inte något givet. Formgivarrätten är - även om formgivningen uppfyller kraven för mönsterskydd, vilket här förutsätts - ofullgången genom att den endast utgör ett slags förstadium till en motsvarande mönsterrätt. Formgivningen är (ännu) inte förenad med något immaterialrättsligt skydd. Bestämmelserna i 32 § första stycket mönsterskyddslagen respektive artiklarna 15 och 27 formgivningsförordningen innefattar inget tredjemansskydd i materiell mening utan endast en möjlighet att få en mönsterrätt överförd, om det är motiverat av det materiella rättsläget. Formgivarrätten framstår till sin typ alltså inte som en sådan rättighet där konkurrens efter dubbelöverlåtelse behöver lösas på det sätt som gäller för mönsterrätten.

Om ett förvärv av en formgivarrätt inte ger något omedelbart skydd mot en senare överlåtelse leder det i praktiken till att den förvärvare som först får mönsterrätt till formgivningen går segrande ur striden (”first to file”). Det kan förefalla mindre förenligt med de nyssnämnda bestämmelserna om överförande av en mönsterrätt. Dessa bestämmelser innebär ju att det materiella rättsläget avseende formgivarrätten är bestämmande för vem som ska ha mönsterrätten, vilket kan synas leda till att för den frågan innehavet av mönsterrätten rent logiskt inte kan vara av relevans. Av just det förhållandet att bestämmelserna inte ger någon ledning i materiellt hänseende följer emellertid också, att de inte utesluter att sakrättslig betydelse tillmäts erhållandet av mönsterrätten till den omtvistade formgivningen; om innehavet av mönsterrätten skulle styra i aktuellt hänseende får det endast till följd att bestämmelserna inte får någon relevans för dubbelöverlåtelsefallet.

Varken allmänna rättsprinciper eller bestämmelserna i mönsterskyddslagen respektive formgivningsförordningen ger således någon ledning i den här aktuella sakrättsliga frågan. Det gör inte heller förarbetena till mönsterskyddslagen. Visserligen uttalas där att ett godtrosförvärv av en formgivarrätt inte är möjligt (prop. 1969:168 s. 182). Men betydelsen av god tro kan aktualiseras i olika fall. Ett exempel är att B stjäl en bild på en formgivning från skaparen A och säljer den till C, som mönsterskyddar formgivningen. A har då, på det sätt som kommer till uttryck i förarbetsuttalandet, rätt att få mönstret överfört på sig även om C skulle ha varit i god tro om Bs förfoganderätt.

I ett mer rättssystematiskt perspektiv kan noteras att det framstår som oklart huruvida ett förvärv av en formgivarrätt från formgivaren (dvs. ett ursprungsförvärv) är skyddat mot dennes borgenärer och i så fall under vilka förutsättningar. Ett skydd för den förste förvärvaren mot en senare överlåtelse kan dock tänkas finnas trots att borgenärsskydd för förvärvet saknas. Omsättningsskyddet behöver inte sammanfalla med borgenärsskyddet, även om det regelmässigt är fallet och också regelmässigt är lämpligt.

Det är också oklart om en formgivarrätt är utmätningsbar. Frågan har i Persson m.fl. behandlats av Wolk (s. 50; utmätning sägs inte kunna ske) och Millqvist (på s. 60 hänvisas till vad som gäller för patent och på s. 53 uttalas att uppfinnarrätten kan utmätas). Från systemsynpunkt är att beakta att om formgivarrätten kan utmätas, en effektiv utmätning hos formgivaren av hans formgivarrätt förutsätter skydd mot en formgivarens senare överlåtelse. Men en utmätning av en formgivarrätt kan inte hindra formgivaren från att på det ena eller andra sättet slå mynt av formgivningen. Han har ju inte underkastat sig att inte nyttja formgivningen, och utmätningen kan inte leda till uppkomsten av en sådan skyldighet (till skillnad från utmätning av en rätt till en mönsterskyddad formgivning; här måste formgivaren respektera den nye mönsterhavarens rätt till mönstret). Det saknas därför anledning att vid bedömningen av den aktuella frågan ta någon hänsyn till utmätningsaspekten, om nu formgivarrätten skulle vara utmätningsbar.

Mot bakgrund av det anförda bör frågan huruvida formgivarrätten är en rättighet av sådant slag att ett ursprungsförvärv av den kan vara föremål för skydd mot en senare överlåtelse vara att besvara utifrån en rättspolitisk avvägning av de typiska behoven av rättsskydd och andra ändamålsöverväganden som gör sig gällande (jfr Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., s. 83). Att formgivarrätten inte är en sakrätt i traditionell mening hindrar inte att ett förvärv av en sådan rätt kan vara sakrättsligt skyddad, om tillräckliga skäl talar för det.

Om den förste förvärvaren ska skyddas mot en senare förvärvare bör det sakrättsliga identitetskravet inte bestämmas alltför snävt. En snäv bestämning skulle ju innebära att en formgivare, inför en andra överlåtelse av en formgivning, genom begränsade ytterligare formgivningsinsatser kunde beta den förste förvärvaren dennes skydd mot den senare förvärvaren. Skyddet blir då närmast meningslöst. Men om den förste förvärvaren skulle ha bättre rätt till en senare överlåtelse av en formgivning som innebär en mer betydande utveckling av den formgivning han själv förvärvat, försvårar detta på andra sidan bedömningen när det gäller att bestämma om skillnaderna hindrar att fråga ska anses vara om samma formgivning. Det leder också till frågan om den förste förvärvaren, för det fall han befinns ha bättre rätt till den utvecklade formgivningen, har att utge ersättning för det värde som ligger i utvecklingen.

Ingen av förvärvarna har lättare än den andre att skydda sig mot ett konkurrerande förvärv genom löften av eller frågor till formgivaren. Båda är lika beroende av formgivarens redlighet. Ett löfte till den förste förvärvaren att inte sälja igen kan svikas och en försäkran till den andre att ingen tidigare försäljning har skett kan vara oriktig. Båda kan emellertid säkra sin rätt genom att skydda mönstret. Mönsterskyddet verkar således effektivt mot en dubbelöverlåtelse av formgivarrätten. Något egentligt behov av skydd utöver vad som följer av möjligheten att skydda mönstret har den förste förvärvaren i regel inte. Om den andre förvärvaren fått mönsterrätt och börjat exploatera formgivningen ekonomiskt har han däremot ett behov av skydd mot att bli fråntagen mönsterrätten (ett visst sådant skydd finns dock genom att rätten till en överföring enligt 32 § första stycket mönsterskyddslagen är på visst sätt tidsbegränsad efter vad som föreskrivs i 31 a § fjärde stycket).

En annan aspekt är att det främjar enkelhet och klarhet att låta den förste mönsterhavaren behålla mönsterrätten. En tillämpning av prioritetsprincipen på förvärvet av formgivarrätten kan, som detta mål utvisar, föranleda komplicerade överväganden, såväl beträffande huruvida rätten i sig är skyddad mot senare överlåtelse (frågan blir om föremålet för den förvärvade rätten är en formgivning eller något mindre utvecklat och, för det fall det rör sig om en formgivning, om denna uppfyller vad som krävs för mönsterskydd) som beträffande vad som är att anse som en relevant dubbelöverlåtelse (frågan blir om en sådan likhet föreligger att det rör sig om samma formgivning; hur besvärande dessa bedömningssvårigheter blir beror dock, som framgått av det föregående, på hur snävt identitetskravet ställs). Tvister om rätt till överföring av mönster kan också på andra sätt bli invecklade och pågå under lång tid. I detta sammanhang finns anledning att uppmärksamma att det framstår som osäkert om en förvärvare i senare led har ett sådant skydd som avses i 31 a § fjärde stycket mönsterskyddslagen, om den förste innehavaren inte har det på grund av ond tro. Ett anspråk på överföring av mönster kan således vålla osäkerhet under lång tid.

Det sist sagda leder vidare till konstaterandet att rättsekonomiska aspekter talar för att uppkomsten av mönsterskydd bör styra. Genomsnittligt torde den förvärvare som först skaffar sig mönsterrätt till formgivningen sätta högst värde på att få ensamrätt till denna. Om skydd mot en senare överlåtelse saknas kommer vidare tvisten att avse den förste förvärvarens rätt till ersättning, inte rätt till en överföring av mönsterrätten. Minskad osäkerhet rörande vem som får utöva mönsterrätten är ägnat till ett effektivare utnyttjande av denna.

Om den andre förvärvaren är i ond tro om det första förvärvet kan det dock i ett etiskt perspektiv förmenas att han ska vinna (hur långt det argumentet bär låter sig dock diskuteras, se Hessler, a.a. s. 207). Men den värdering som ligger i att ond tro kan böra beaktas tillgodoses bättre genom ett skadeståndsansvar för den andre förvärvaren än genom att den förste förvärvaren får rätt till mönstret. En rätt till mönstret i endast ondtrosfall låter sig f.ö. mindre väl förenas med att formgivarrätten antas sakna sådan objektskaraktär som förutsätts för att ett ursprungsförvärv ska vara skyddat mot en senare överlåtelse.

Mot bakgrund av det anförda bör efter min åsikt ordningen vara, att när flera förvärvat samma formgivarrätt från formgivaren vinner den som fått mönsterrätt och det oberoende av god tro. Det betyder att som jag ser det har Dolomite inte rätt till en sådan överföring som yrkas.

Jag vill tillägga att jag har begränsat mina överväganden till vad som bör gälla för just formgivarrätten och vid förvärv från formgivaren (ursprungsförvärv). Vad som bör gälla för förvärv av liknande rättigheter (t.ex. uppfinnarrätten) och i andra situationer (t.ex. förvärv i senare led av en formgivarrätt; här uppkommer frågan om 31 § skuldebrevslagen kan tillämpas analogt i det ledet) lämnar jag i detta sammanhang öppet. Problemområdet är för stort och för obearbetat för att det ska vara möjligt att i ett mål av detta slag ta ställning på en mer generell nivå. Hithörande frågor förtjänar en grundlig fortsatt rättsvetenskaplig behandling för att i avsaknad av lagstiftning möjliggöra en konsistent och välavvägd utveckling i praxis.

HD:s dom meddelad: den 4 november 2009.

Mål nr: T 170-08.

Lagrum: 1, 1a, 2, 5, 31 och 32 §§ mönsterskyddslagen (1970:485) samt artiklarna 3, 4, 10, 11, 15, 19 och 27 Rådets förordning (EG) nr 6/ 2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2009-11-04
Målnummer
T170-08
Lagrum
1 §, 1 a §, 2 §, 5 §, 31 § och 32 § mönsterskyddslagen (1970:485)
Sökord
Formgivarrätt
Formgivning
Mönsterrätt
Godtrosförvärv
Dubbelöverlåtelse
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

NJA 2010 s. 617: En giltig hävning av en överlåtelse av patent leder till en sakrättsligt skyddad återgång av patentet utan något tillkommande sakrättsligt moment. Om hävningen sker före köparens konkurs påverkas det...
RH 2017:49: Svensk domstol ansågs sakna internationell behörighet att pröva ett bolags talan om bättre rätt till vissa patentsökta uppfinningar enligt dels en internationell och dels en amerikansk patentansökan....
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation