lagen.nu

NJA 2009 s. 355

En ansvarsförsäkringsgivares avstående i förhållande till försäkringstagaren att åberopa preskription har ansetts inte gälla till förmån för den skadelidandes rättsinnehavare, när denne enligt försäkringsavtalet har rätt att framställa sitt anspråk direkt mot försäkringsgivaren. Dessutom fråga huruvida en förlikning mellan försäkringstagaren och den skadelidandes rättsinnehavare, som ingåtts utan samtycke från försäkringsgivaren, enligt ett försäkringsvillkor medfört att försäkringsgivaren blivit fri från ansvar.

I december 1991 träffades ett avtal mellan Th. Thul & Co AB och A/S Euro Holding, enligt vilket Thul skulle överlåta vissa värdepapper för ett belopp om 134 493 436 danska kr till Euro Holding. Leverans skulle ske genom att värdepappren överfördes till en för ändamålet öppnad depå i Euro Holdings namn hos Aragon Fondkommission AB. Aragon bekräftade genom telefaxmeddelanden dels att angivna värdepapper fanns i Thuls depå dels att de hade förts över till Euro Holdings depå. Härefter betalade Euro Holding den överenskomna köpeskillingen till Thul.

Den 9 juli 1996 väckte Euro Holding, som då hade trätt i likvidation, talan mot Aragon vid Stockholms tingsrätt. Under åberopande av att värdepappren aldrig hade levererats och att Aragons bekräftelser alltså hade varit felaktiga krävde Euro Holding skadestånd av Aragon med närmare 300 miljoner kr.

Under processen övertog D. Carnegie (numera Carnegie Investment Bank) Euro Holdings fordran på Aragon. Den 2 juli 1998 träffade Carnegie och Aragon en förlikning, varefter målet avskrevs. Enligt förlikningen nedsatte Carnegie fordringen till 250 miljoner kr och Aragon medgav betalningsskyldighet med detta belopp. Vidare överenskoms bl.a. att Carnegie ägde överta Aragons krav på ersättning enligt tecknade ansvarsförsäkringar.

Aragon hade en ansvarsförsäkring för ren förmögenhetsskada hos Wasa Sak Försäkringsaktiebolag, senare övertagen av Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag. Försäkringen var beloppsbegränsad till 30 miljoner kr med en självrisk på 500 000 kr per skada.

Aragon hade även en ansvarsförsäkring för ren förmögenhetsskada hos Länsförsäkringar Stockholm. Denna var beloppsbegränsad till 5 miljoner kr med en självrisk på 100 000 kr per skada.

Stockholms tingsrätt

Carnegie väckte den 10 juli 2001 talan mot Länsförsäkringar Sak vid Stockholms tingsrätt och yrkade förpliktande för försäkringsbolaget att utge 29 500 000 kr jämte ränta.

Länsförsäkringar Sak bestred käromålet men vitsordade det yrkade beloppet.

Carnegie väckte den 4 april 2003 även talan mot Länsförsäkringar Stockholm och yrkade förpliktande för försäkringsbolaget att utge 4 900 000 kr jämte ränta.

Länsförsäkringar Stockholm bestred käromålet men vitsordade det yrkade beloppet.

Försäkringarna reglerades av allmänna försäkringsvillkor och vissa tilläggsvillkor som gäller för värdepappersrörelse.

Av de allmänna villkoren för Länsförsäkringar Saks ansvarsförsäkring återges här följande.

IV 5.23, tredje stycket: Den försäkrade är - om WASA så önskar - skyldig att medverka till uppgörelse i godo med den skadelidande. Den försäkrade har dock inte rätt att utan WASAs tillåtelse medge skadeståndsskyldighet, godkänna ersättningskrav eller utbetala ersättning. Iakttar den försäkrade inte av WASA lämnade föreskrifter, är WASA fritt från ansvarighet om inte kravet uppenbart var lagligen grundat.

IV 5.4, första och andra styckena: Om den försäkrade underlåter att framställa ersättningskrav till WASA senast sex månader från det att han fått kännedom om sin möjlighet att få ersättning, lämnas inte någon ersättning.

Den som inte är nöjd med WASAs beslut om ersättning förlorar sin rätt om han inte väcker talan mot WASA inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat göras gällande.

Som grund för sin talan mot försäkringsbolagen åberopade Carnegie att Aragon var skadeståndsskyldigt mot Euro Holding för skada som orsakats genom de felaktiga bekräftelserna, vilka tillkommit genom vårdslöshet, att detta ansvar täcktes av försäkringarna och att Carnegie hade förvärvat Euro Holdings fordran på försäkringsersättning.

Alternativt gjorde Carnegie gällande att den skadelidande, i detta fall Euro Holdings rättsinnehavare Carnegie, hade rätt att rikta direktkrav mot Aragons försäkringsgivare enligt villkoren för värdepappersbolag. Direktkravsrätten var accessorisk till Euro Holdings skadeståndsfordran mot Aragon och hade övertagits av Carnegie när bolaget förvärvade denna fordran. Carnegies förvärv av Euro Holdings fordran skulle enligt Carnegie bedömas enligt dansk rätt.

Försäkringsbolagen bestred att Aragon var skadeståndsskyldigt mot Euro Holding. De gjorde vidare gällande att Aragon hade träffat uppgörelse med Carnegie i strid med försäkringsvillkoren. I den delen anförde de följande.

Enligt försäkringsvillkoren har Aragon inte haft rätt att utan Länsförsäkringsbolagens tillåtelse medge skadeståndsskyldighet, godkänna ersättningskrav eller utbetala ersättning. Aragon har i strid med försäkringsvillkoren och i strid med Länsförsäkringsbolagens anvisningar träffat en uppgörelse med Carnegie och i denna godkänt ersättningskrav med 250 miljoner kr. Aragon har som ett led i förlikningsavtalet också utbetalat ersättning till Carnegie med 10 miljoner kr. Under sådana omständigheter följer av försäkringsvillkoren att försäkringsbolaget är fritt från ansvar. Av försäkringsvillkoren och 94 § försäkringsavtalslagen följer att Länsförsäkringsbolagens ansvarsfrihet förutsätter att Euro Holdings ersättningsanspråk gentemot Aragon inte kan anses vara uppenbart lagligen grundat. Euro Holdings talan mot Aragon har inte varit uppenbart lagligen grundad, varför Länsförsäkringsbolagen inte är skyldiga att utge försäkringsersättning till Aragon och därmed inte heller till Carnegie.

Länsförsäkringar Stockholm gjorde gällande att Carnegie hade förlorat sin rätt till ersättning mot försäkringsbolaget på grund av preskription.

Med anledning av Carnegies påstående om direktkravsrätt anförde försäkringsbolagen bl.a. följande.

Enligt tilläggsvillkoren har den skadelidande rätt att framställa skadeståndsanspråk direkt mot försäkringen. Carnegies talan i målet utgör dock inte ett sådant direktkrav i tilläggsvillkorens mening. Utmärkande för ett direktkrav är nämligen att den skadelidande kan rikta krav direkt mot försäkringsbolaget utan att kravet på försäkringsersättning överlåts från den försäkrade till den skadelidande. I nuvarande fall har dock Carnegie övertagit kravet på försäkringsersättning efter överlåtelse.

En direktkravsrätt innebär inte heller att den skadelidande kan få en bättre rätt mot försäkringsgivaren än den som försäkringstagaren hade. Samtliga invändningar som försäkringsgivaren skulle kunna göra gällande mot försäkringstagarens krav på försäkringsersättning kan försäkringsgivaren också göra gällande mot en skadelidande som framställer direktkrav.

När det gäller frågan om tillämplig lag i fråga om direktkravsrätten görs gällande att detta krav hänför sig till ett svenskt försäkringsärende där svenska försäkringsvillkor är tillämpliga varför svensk rätt skall tilllämpas.

Om tingsrätten skulle finna att Carnegies talan i målet utgör ett direktkrav som skall prövas självständigt gör försäkringsbolagen gällande att Carnegies talan mot såväl Länsförsäkringar Wasa som Länsförsäkringar Stockholm är preskriberat enligt försäkringsvillkoren, se punkt 5.4 i Länsförsäkringar Saks villkor respektive punkt D 12 i Länsförsäkringar Stockholms villkor, och enligt 29 § försäkringsavtalslagen eftersom Euro Holding eller Carnegie inte väckt talan mot försäkringsbolagen inom tre år från det att Euro Holding eller Carnegie fick kännedom om att försäkringarna kunde göras gällande mot försäkringsbolagen. Försäkringsbolagen anser att den treåriga preskriptionstiden skall beräknas i första hand från den tidpunkt då Euro Holding väckte talan mot Aragon, den 9 juli 1996, och i andra hand senast från tidpunkten då förlikningsavtal träffades mellan Carnegie och Aragon, dvs. den 2 juli 1998. Vid dessa tidpunkter har nämligen Euro Holding haft kännedom om den tvistiga fordringen. Euro Holding och Carnegie har inte inom tre år från angivna datum väckt talan mot försäkringsbolagen. - - -

Med anledning av påståendet att Aragon hade träffat uppgörelse med Carnegie i strid med försäkringsvillkoren genmälde Carnegie bl.a. följande.

Carnegie gör gällande att uppgörelsen mellan Carnegie och Aragon inte innefattar något medgivande i sak av ansvar. Uppgörelsen mellan parterna innebär att en reglering skett uteslutande av den del av anspråket som går utöver vad som täcks av försäkringsersättningen. - - -

När det gäller den del av anspråket som täcks av försäkringen, innefattar avtalet inte någon reglering, utöver att Aragon åtagit sig att driva kravet på försäkringsersättning mot försäkringsgivarna, samt att Carnegie erhållit en rätt att utan extra kostnad överta anspråket och själv driva tvisten mot försäkringsgivaren, på sätt sedermera skett. I den del som omfattas av detta mål föreligger således varken någon uppgörelse eller något medgivande från Aragons sida.

Det är i denna del också väsentligt att notera att syftet med regleringen i försäkringsavtalslagen och försäkringsvillkoren är att försäkringsgivarens position inte skall försämras processuellt eller utredningsmässigt. Av avtalet framgår tydligt att detta inte var avsikten utan syftet med avtalet var att relationen mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren inte skulle påverkas av avtalet. Uppgörelsen har inte heller inneburit utredningstekniska nackdelar eller merkostnader.

Aragon har inte betalat ett belopp om 10 miljoner kr i premie för optionsrätten. Optionshavare och betalare av premien enligt avtalet är inte Aragon utan det bolagets aktieägare, Aragon Holding AB, som också är part i förlikningsavtalet.

Carnegie gjorde gällande att det hade förekommit preskriptionsavbrott mot Länsförsäkringar Stockholm.

Carnegie bestred att det hade skett någon talepreskription såvitt avsåg direktkravsrätten, eftersom avtal hade ingåtts angående preskriptionsavbrott. Eftersom direktkravsrätten var accessorisk till själva fordran på försäkringsersättning gällde enligt Carnegie en överenskommelse mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren också till förmån för en direktkrävande.

Carnegie åberopade ett utlåtande av professor Jan Kleineman angående tolkning av försäkringsavtal samt tillämpligheten av 94 § försäkringsavtalslagen m.m.

Tingsrätten (chefsrådmannen Berith Söderberg samt rådmännen Eva Persélius och Claes-Göran Sundberg, referent) meddelade dom den 15 oktober 2004.

Domskäl

Föreligger direktkravsrätt för Carnegie?

Under denna rubrik anförde tingsrätten följande.

Carnegie har i målen gjort gällande att bolagets rätt gentemot Länsförsäkringsbolagen grundas på två omständigheter, dels att Carnegie övertagit Aragons tvistiga fordran på försäkringsersättning, dels att Carnegie genom att överta Euro Holdings skadeståndsfordran mot Aragon även erhållit Euro Holdings rätt att framställa ersättningsanspråk direkt mot försäkringsgivaren. Rätten för en skadelidande att framställa ersättningsanspråk direkt mot försäkringsgivaren brukar benämnas direktkravsrätt.

I målen är ostridigt att Carnegie genom avtal har övertagit Aragons tvistiga fordran på försäkringsersättning gentemot försäkringsbolagen. Däremot är det tvistigt om Carnegie genom övertagandet av Euro Holdings fordran på skadestånd mot Aragon även erhållit en direktkravsrätt. Enligt Carnegie är direktkravsrätten accessorisk till Euro Holdings skadeståndsfordran mot Aragon. Carnegies förvärv av skadeståndsfordran och de rättigheter som följer av detta skall enligt Carnegie bedömas enligt dansk rätt.

Mot detta har Länsförsäkringsbolagen anfört att Carnegies talan i målet inte utgör ett sådant direktkrav som förutsätts i försäkringsvillkoren. Utmärkande för ett direktkrav är enligt Länsförsäkringsbolagen att den skadelidande kan rikta krav direkt mot försäkringsbolaget utan att kravet på försäkringsersättning överlåts från den försäkrade till den skadelidande. I detta fall har Carnegie övertagit kravet på försäkringsersättning efter överlåtelse. När det gäller tillämplig lag i fråga om direktkravsrätten gör försäkringsbolagen gällande att svensk rätt skall tillämpas.

Enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, som trädde i kraft den 1 augusti 1991, föreligger en skyldighet för ett värdepappersbolag att ha en försäkring för skadeståndsskyldighet som bolaget kan komma att ådra sig vid utförande av tjänster i rörelsen, dvs. en ansvarsförsäkring.

Vid tidpunkten för de påstådda skadegörande handlingarna i december 1991 fanns det i villkoren för de aktuella ansvarsförsäkringarna bestämmelser om att den skadelidande kunde vända sig direkt mot försäkringsbolagen för de skadeståndsanspråk som de hade mot försäkringen.

Genom de nu redovisade villkoren ges den skadelidande en självständig rätt mot försäkringsgivaren och kan således själv rikta anspråk på försäkringsersättning mot denne. Frågan är då om Carnegie har förvärvat en sådan rätt genom övertagandet av Euro Holdings skadeståndsanspråk mot Aragon och, om så är fallet, innebörden av detta övertagande.

Carnegie har till stöd för sitt påstående att denna fråga skall bedömas enligt dansk rätt anfört bl.a. att avtalet om överlåtelse av skadeståndsfordran ingicks i Danmark och att enligt avtalet skall tvister till följd av det avgöras av Sjö- och Handelsrätten i Köpenhamn. Länsförsäkringsbolagen har som skäl för att svensk rätt skall tillämpas angett att det rör ett svenskt försäkringsärende där svenska försäkringsvillkor gäller.

Tingsrätten kan konstatera att villkoret om direktkravsrätt är utformat av ett svenskt försäkringsbolag efter svenska förhållanden och för ett svenskt värdepappersbolag i dess rörelse. Det är ostridigt i målet att övriga avtalsvillkor skall bedömas enligt svensk rätt. Till detta kommer att kravet på ansvarsförsäkring följer av lag. Tingsrätten finner mot denna bakgrund att svensk rätt skall tillämpas i detta fall.

Vid bedömningen av om ett övertagande av ett skadeståndsanspråk även innefattar övertagandet av en direktkravsrätt anför tingsrätten följande.

Ett övertagande av ett skadeståndsanspråk innebär att rättigheter som kan följa av ett sådant anspråk, exempelvis en direktkravsrätt, också övertas. Det förhållande som föreligger i den aktuella situationen, dvs. att en och samma fordringsägare har anspråk på både försäkringsersättning och skadestånd, ändrar inte detta ställningstagande. Enligt tingsrättens mening kan Carnegie därför grunda sina anspråk på såväl Aragons krav på försäkringsersättning som Euro Holdings rätt att framställa ersättningsanspråk direkt mot försäkringsgivaren.

Är Carnegies talan mot Länsförsäkringar Stockholm preskriberad?

Tingsrätten konstaterade under denna rubrik att det fick anses utrett att det förelåg ett avtal mellan Aragon och försäkringsbolagen om att Aragon inte behövde vidta några preskriptionsavbrytande åtgärder. Carnegie hade gjort gällande att detta avtal gällde även till förmån för Euro Holding och därmed Carnegie. Med anledning härav anförde tingsrätten:

Enligt tingsrättens mening innebär direktkravsrätten att den skadelidande erhåller en i vissa avseenden självständig rätt mot försäkringsgivaren. Denna självständighet innebär bl.a. att den skadelidande själv måste vidta preskriptionsavbrytande åtgärder för att kunna göra sin ersättningsrätt gällande mot försäkringsgivaren. Eventuella avtal som träffas mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren i denna fråga blir inte utan vidare gällande i förhållande till den skadelidande. Enligt tingsrättens mening omfattas inte Euro Holding som skadelidande av avtalet mellan Länsförsäkringsbolagen och Aragon om att några preskriptionsavbrytande åtgärder inte behövde vidtas. - - -

Tingsrätten, som bedömde att avtalet om att Aragon inte behövde vidta några preskriptionsavbrytande åtgärder hade varit begränsat att gälla under den tid det pågick förhandlingar mellan parterna i syfte att lösa tvisten, fann sammanfattningsvis att Carnegies talan mot Länsförsäkringar Stockholm var preskriberad.

Är Carnegies talan mot Länsförsäkringar Sak preskriberad?

Under denna rubrik anförde tingsrätten bl.a. följande.

I denna del inskränker sig tingsrättens prövning till Carnegies talan om direktkravsrätt. Länsförsäkringar Sak har inte gjort någon invändning om preskription i den del av talan som avser Aragons överlåtna krav på försäkringsersättning.

Carnegie har även i denna del åberopat att det föreligger ett avtal som tar sikte på preskription. Vidare har Carnegie gjort gällande att åberopandet av direktkravsrätt bara är en ny sakomständighet som åberopas i målet och innebär inte att själva saken ändras.

Som tingsrätten konstaterat ovan föreligger det inte något avtal om preskription som även omfattar den som har direktkravsrätt. Detta gäller även i förhållandet mellan Länsförsäkringar Sak å ena sidan samt Euro Holding och Carnegie å andra sidan.

Frågan är då om åberopandet av direktkravsrätten i denna del bara är en ny sakomständighet som inte ändrar själva saken.

Carnegies talan mot Länsförsäkringar Sak innefattar dels Aragons på Carnegie överlåtna krav på försäkringsersättning mot Länsförsäkringar Sak, dels Euro Holdings på Carnegie överlåtna skadeståndskrav mot Aragon innefattande en direktkravsrätt mot Länsförsäkringar Sak. Detta är två skilda fordringsrätter. Det förhållandet att fordringsägaren är densamma i båda fallen i den aktuella situationen förändrar inte denna bedömning. Detta innebär att Carnegies åberopande av direktkravsrätten inte bara kan anses som en ny omständighet till stöd för dess talan mot Länsförsäkringar Sak. Carnegie har därför haft att framställa sin direktkravsrätt inom tre år från det att bolaget fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Denna tidpunkt inträffade när Euro Holding väckte talan mot Aragon den 9 juli 1996. I målet är ostridigt att Carnegie framställde direktkravsrätten först efter det att målet anhängiggjorts vid tingsrätten, dvs. mer än tre år från det att Euro Holding fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Carnegies talan mot Länsförsäkringar Sak är följaktligen preskriberad såvitt talan avser direktkravsrätten.

Carnegies från Aragon övertagna anspråk mot Länsförsäkringar Sak

Tingsrätten fann på anförda skäl att de av Aragon utfärdade bekräftelserna hade varit felaktiga och att de hade orsakat skada för Euro Holding. Aragon hade enligt tingsrätten varit vårdslös men vårdslösheten bedömdes inte som grov. Tingsrätten fann emellertid att Aragons bekräftelser hade lämnats inom ramen för ett kontraktuellt förhållande och att Carnegies talan var preskriberad enligt 18 kap. 9 § HB.

Domslut

Käromålen ogillades.

Svea hovrätt

Carnegie överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till käromålen.

Försäkringsbolagen bestred ändring.

Carnegie åberopade ett utlåtande av professor Svante O. Johansson angående invändningar mot direktkrav.

Hovrätten (hovrättsråden Anders Holmstrand och Karin Kussak, referent, f.d. hovrättsrådet Arne Kardell och tf. hovrättsassessorn Christina Ericson) anförde i dom den 24 maj 2007 bl.a. följande.

Hovrättens domskäl

1. Är det s.k. huvudkravet mot Länsförsäkringar Stockholm preskriberat?

Hovrätten fann på anförda skäl i likhet med tingsrätten att Carnegies talan mot Länsförsäkringar Stockholm var preskriberad när det gällde anspråk som grundade sig på försäkringstagaren Aragons krav på försäkringsersättning, det s.k. huvudkravet.

2. Har Carnegie förvärvat en direktkravsrätt mot Länsförsäkringsbolagen?

Carnegie har gjort gällande att bolaget genom att förvärva den skadelidandes fordran på skadestånd mot försäkringstagaren även övertog den direktkravsrätt mot Länsförsäkringsbolagen som följer av försäkringsvillkoren. Länsförsäkringsbolagen har bestritt att Carnegies talan utgör ett direktkrav enligt villkorens mening, eftersom Carnegie övertagit kravet på försäkringsersättning genom överlåtelse.

Som tingsrätten redogjort för framgår det av tilläggsvillkoren till respektive försäkring att den skadelidande har en direktkravsrätt mot Länsförsäkringar Stockholm respektive Länsförsäkringar Sak. Enligt en civilrättslig grundsats, se exempelvis 27 § skuldebrevslagen, föreligger i regel inte hinder mot byte av borgenär, s.k. cession. HD har i rättsfallet NJA 1993 s. 222 funnit att anledning saknas att inte godta att efter ett försäkringsfall en försäkringstagare överlåter den rätt till ersättning som på grund av försäkringen kan tillkomma honom (jfr Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965 s. 334). Enligt hovrättens mening saknas anledning att göra någon annan bedömning när i motsvarande fall en skadelidande överlåter den fordran som på grund av försäkringstagarens ansvarsförsäkring kan tillkomma honom. Hovrätten finner därför, i likhet med tingsrätten, att Carnegie i enlighet med sin alternativa grund har rätt att rikta direktkrav mot Länsförsäkringsbolagen.

3. Är Carnegies direktkravsrätt mot Länsförsäkringar Stockholm preskriberad?

Hovrätten fann på anförda skäl att Carnegies direktkravsrätt mot Länsförsäkringar Stockholm var preskriberad.

4. Är Carnegies direktkravsrätt mot Länsförsäkringar Sak preskriberad?

Vad som förekommit i denna del i hovrätten föranleder inte hovrätten att göra någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort. I likhet med tingsrätten finner hovrätten sålunda att Carnegies direktkravsrätt mot Länsförsäkringar Sak är preskriberad.

Sammanfattningsvis finner hovrätten, i likhet med tingsrätten, att Carnegies talan mot Länsförsäkringar Stockholm i sin helhet är preskriberad och att Carnegies direktkravsrätt mot Länsförsäkringar Sak är preskriberad. Tingsrättens dom i mål mellan Carnegie och Länsförsäkringar Stockholm skall alltså fastställas. Kvar att pröva är Carnegies huvudkrav mot Länsförsäkringar Sak.

5. Har Aragon träffat en uppgörelse med Carnegie i strid mot försäkringsvillkoren?

Enligt försäkringsvillkoren 5.23 har försäkringstagaren inte rätt att utan försäkringsbolagets tillstånd bl.a. godkänna ersättningskrav eller utbetala ersättning. Iakttar inte den försäkrade av försäkringsbolaget lämnade föreskrifter, är bolaget fri från ansvarighet om inte kravet uppenbart var lagligen grundat. Villkoret är utformat i överensstämmelse med 94 § 1927 års FAL.

Länsförsäkringsbolaget har invänt att Aragon, i strid mot villkoren och Länsförsäkringsbolagets anvisningar, har träffat en uppgörelse med Carnegie och i denna godkänt ett ersättningskrav på 250 miljoner kr. Vidare har Aragon som ett led i förlikningsavtalet utbetalat ersättning till Carnegie med 10 miljoner kr. Länsförsäkringsbolaget har vidare anfört att eftersom Euro Holdings talan inte uppenbart var lagligen grundad är försäkringsbolaget inte skyldigt att utge försäkringsersättning.

Carnegie har bestritt att en uppgörelse har skett i strid mot försäkringsvillkoren och anfört att förlikningsavtalet inte innefattar något medgivande i sak. Uppgörelsen mellan parterna utgör endast en reglering av den del av anspråket som går utöver vad som täcks av försäkringsersättningen. När det gäller den del av kravet som täcks av försäkringen innefattar avtalet endast att Aragon åtagit sig att driva kravet på försäkringsersättning mot försäkringsgivarna och att Carnegie, utan extra kostnad, erhållit en rätt att överta anspråket och själv driva kravet mot försäkringsgivaren.

Av utredningen i målet framgår att Euro Holding i likvidation hade stämt Aragon vid Stockholms tingsrätt (mål T 2-977-96) och yrkat ersättning med 134 493 436 danska kr jämte ränta. Grunden för yrkandet var samma skadeståndsgrundande handling som i det nu aktuella målet. Carnegie, som hade Euro Holding-aktier till säkerhet för lån, bidrog till en början med finansieringen av processen mot Aragon. Under våren 1998 uppstod en möjlighet för Carnegie att förvärva Euro Holdings fordran mot Aragon och diskussioner inleddes med bl.a. danska staten. Samtidigt hade Carnegies ombud, advokaten L.S., utarbetat modell till en förlikningsuppgörelse i tvisten mellan Euro Holding i likvidation och Aragon som han diskuterade med Aragons vd C.V. Förhandlingarna ledde till att Carnegie den 2 juli 1998 slöt två avtal: dels ett avtal med Euro Holding, där Carnegie förvärvade Euro Holdings skadeståndsfordran mot Aragon, dels förlikningsavtalet i tvisten vid Stockholms tingsrätt mellan Euro Holding i likvidation och Aragon.

Förlikningsavtalet är komplicerat. Enligt L.S. väcktes idén till modellen efter ett avgörande från Regeringsrätten där Regeringsrätten bedömde det skattemässiga ingångsvärdet vid avyttring av egendom till vad man kan kalla "facevalue" och inte det faktiska värdet av fordringen. L.S. såg en affärsmässig möjlighet att använda sig av Euro Holdings fordran i processen mot Aragon, som vid tidpunkten för förlikningen uppgick till närmare 300 miljoner kr. Carnegies vd, M.K., har förenklat beskrivit att avtalet kan sägas ha tre beståndsdelar. För det första skulle Aragons moderbolag köpa en option av Carnegie för 10 miljoner kr. Genom denna del skulle Carnegie erhålla 10 miljoner kr i kontanter som också täckte bolagets ursprungliga förlust. För det andra utarbetades ett komplicerat skatteupplägg där vinsten skulle motsvara det skatteavdrag som Aragon skulle kunna göra på sin skuld om 250 miljoner kr och som skulle tillfalla Carnegie genom utdelning på en preferensaktie. För det tredje fanns det två försäkringar hos Wasa och Länsförsäkringar där Carnegie skulle få den eventuella försäkringsersättningen.

Advokaten T.W., som vid tidpunkten för förlikningsavtalet företrädde Aragon, har uppgett att han fick ett avtalsutkast på förmiddagen och utkastet skulle diskuteras på eftermiddagen. Med hänsyn härtill, och då avtalet var mycket komplicerat, gjorde han klart vid förhandlingarna att han inte tog ansvar för upplägget. T.W. har uppgett att han hade ett fåtal synpunkter och att en av dessa var att Länsförsäkringsbolagen måste informeras om förlikningen. Även C.V. har uppgett att T.W. vid förhandlingarna uppgav att det var fullständigt nödvändigt att försäkringsbolagen kontaktades innan en uppgörelse träffades. L.S. har uppgett att han kände till det aktuella försäkringsvillkoret och att han blev irriterad över att Aragon inte hade diskuterat frågan tidigare med Länsförsäkringsbolagen. L.S. har vidare uppgett att han förklarade för Aragons företrädare att det inte fanns tid att kontakta försäkringsbolaget med anledning av Carnegies deadline med den danska staten i förlikningsförhandlingarna med Euro Holdings likvidationsbolag, men att han bedömde det som om de skulle kunna hantera saken ändå.

Sammanfattningsvis visar utredningen att både Aragon och Carnegies företrädare var medvetna om det aktuella försäkringsvillkoret vid ingåendet av förlikningsavtalet, att Länsförsäkringar Sak inte kontaktades på grund av tidsbrist och att detta berodde på Carnegie.

Enligt punkten 1 i förlikningsavtalet nedsatte Carnegie sin skadeståndsfordran i mål nr T 2-977-96 vid Stockholms tingsrätt till 250 miljoner svenska kr. Ingen av de som var närvarande vid förlikningsförhandlingen har kunnat beskriva att det var någon särskild tanke bakom nedsättningen av beloppet från ca 295 miljoner kr till 250 miljoner kr. L.S. har förklarat att ändringen kom precis i slutet och att det var ett förslag för att man skulle slippa en onödig diskussion med försäkringsgivaren. L.S. har uppgett att han för egen del inte insåg vitsen med förslaget, eftersom rätten till försäkringsersättningen ingick som ett moment redan när man tecknade avtalet. T.W. har för sin del uppgett att han uppfattade förlikningsavtalet på så sätt att det reglerade Euro Holdings krav mot Aragon. C.V. har uppgett att han inte hade några synpunkter eftersom Euro Holdings fordran mot Aragon sattes ned.

I förlikningsavtalet åtar sig Carnegie att återkalla sin talan i mål nr T 2-977-96 vid Stockholms tingsrätt. Processuellt hade alltså Carnegie därefter inte kvar något krav mot Aragon. Materiellt satte Carnegie ned sitt krav mot Aragon i förlikningsavtalet till 250 miljoner kr. Ingenstans i avtalet framgår att Carnegie skulle ha någon fordran därutöver mot Aragon. Genom avtalet medgav Aragon betalningsskyldighet för Carnegies skadeståndsfordran i enlighet med gjord justering. Enligt avtalet är Aragons betalningsskyldighet begränsad till vad som uttryckligen framgår av avtalet. Enligt L.S. skulle Carnegie erhålla 10 miljoner kr vid avtalets tecknande, 28 % av 250 miljoner kr dvs. 70 miljoner kr samt eventuella försäkringsersättningar. Under förutsättning att avtalet gick i lås skulle alltså Carnegie få ersättning med cirka 115 miljoner kr för sin fordran på 250 miljoner kr. Sålunda kvarstod varken processuellt vid tingsrätten eller materiellt i tvisten utom rätten en restfordran på 45 miljoner kr. Något stöd för påståendet att förlikningen endast avsåg den del av anspråket som gick utöver vad som täcktes av försäkringsersättningen har inte framkommit.

Sammanfattningsvis finner hovrätten att Aragon genom förlikningsavtalet har träffat en uppgörelse med Carnegie som reglerade Euro Holdings hela krav mot Aragon i mål T 2-977-96 vid Stockholms tingsrätt. Uppgörelsen har bl.a. inneburit att Aragon, i strid med försäkringsvillkoren, utan Länsförsäkringar Saks tillåtelse godkänt ett ersättningskrav. Bolagens företrädare har varit medvetna om villkoret i försäkringen men underlåtit att kontakta försäkringsbolaget. Kravet, som varit föremål för tvist sedan år 1996, kan inte anses vara uppenbart lagligen grundat. Länsförsäkringar Sak är därför inte skyldigt att utge försäkringsersättning till Carnegie. Käromålet skall sålunda ogillas även i denna del.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

Carnegie överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av hovrättens dom, bifalla käromålen.

HD fann inte skäl att meddela prövningstillstånd i tvisten mellan Carnegie och Länsförsäkringar Stockholm, i följd varav hovrättens dom står fast i den delen.

I tvisten mellan Carnegie och Länsförsäkringar Sak meddelade HD prövningstillstånd dels i frågan om Carnegies direktkravsrätt var preskriberad med utgångspunkt i att Länsförsäkringar Sak inte avstått från att göra preskriptionsinvändning såvitt gällde det kravet, dels i frågan om uppgörelsen den 2 juli 1998 mellan Aragon och Carnegie medförde att rätten till försäkringsersättning bortfallit. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Länsförsäkringar Sak bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Ralf Järtelius, föreslog i betänkande följande dom.

Skäl

Bakgrund

I december 1991 ingick Th. Thul & Co AB och Unibank A/S avtal om överlåtelse av Unibanks aktieinnehav i A/S Euro Holding (då med firma A/S Euro-Invest OP), ett bolag vars huvudsakliga tillgång utgjordes av ett tillgodohavande i Unibank om ca 135 miljoner danska kr. Som ett led i affären skulle Euro Holding köpa värdepapper från Thul för ett belopp som ungefär motsvarade Euro Holdings tillgodohavande i Unibank, varefter Thul skulle köpa aktierna i Euro Holding från Unibank.

Enligt avtalet skulle Thuls leverans av värdepapper fullgöras genom överföring från Thuls egen depå hos Aragon Fondkommission AB (då med firma Merchant Fondkommission AB) till Euro Holdings depå hos samma fondkommissionär. Den 16 december bekräftade Aragon att värdepapperna förvarades i Thuls depå, att Thul var innehavare av dessa samt att de inte var belånade hos Aragon och den 18 december bekräftade Aragon att värdepapperna hade överförts till Euro Holdings depå. Betalningen för värdepapperna fördes sedan över till Thuls spärrade konto i Unibank. Därefter fullgjordes avtalet om överlåtelse av aktierna i Euro Holding genom att Unibank kvittade sin fordran på köpeskillingen för dessa mot Thuls inlåningsfordran på det spärrade kontot.

Sedermera har det ifrågasatts om några värdepapper överhuvudtaget fördes över till Euro Holding och i en rättegång vid Stockholms tingsrätt gjorde Euro Holding, som vid den tiden hade trätt i likvidation, gällande att Aragon ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att lämna felaktiga bekräftelser angående förekomsten av värdepapper i Thuls depå m.m. Under det att denna process pågick kom Carnegie Investment Bank AB (då med firma D. Carnegie AB), som innehade Euro Holding-aktier som säkerhet för lån, att förvärva Euro Holdings skadeståndsfordran på Aragon. I samband därmed träffades även ett förlikningsavtal mellan Carnegie och Aragon, vilket bl.a. innefattade att Euro Holdings talan i den pågående processen vid Stockholms tingsrätt återkallades. Enligt förlikningsavtalet gavs Carnegie vidare rätt att överta Aragons anspråk på ersättning ur två ansvarsförsäkringar i försäkringsbolagen Wasa Sak Försäkringsaktiebolag och Länsförsäkringar Stockholm, en rätt som sedermera utnyttjats med följd att Carnegie numera är innehavare av såväl Euro Holdings anspråk på skadestånd från Aragon (och därmed åtföljande direktkravsrätt mot försäkringsbolagen) som Aragons anspråk på försäkringsersättning under de båda försäkringarna. Ansvaret för den hos Wasa Sak Försäkringsaktiebolag tecknade försäkringen har sedermera övertagits av Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag.

I den nu pågående processen har Carnegie, under åberopande av såväl den från Aragon förvärvade rätten till försäkringsersättning (huvudkraven) som den från Euro Holding förvärvade direktkravsrätten (direktkraven), yrkat att de båda försäkringsbolagen skall förpliktas att utge ersättning ur respektive försäkring.

Hovrätten har ogillat käromålet mot Länsförsäkringar Stockholm eftersom både huvudkravet och direktkravet ansetts preskriberat. I den delen har HD inte meddelat prövningstillstånd med följd att hovrättens dom i tvisten mellan Carnegie och Länsförsäkringar Stockholm står fast. Även i tvisten mellan Carnegie och Länsförsäkringar Sak har hovrätten ogillat käromålet; när det gäller det s.k. direktkravet har det ansetts preskriberat och när det gäller det s.k. huvudkravet har hovrätten funnit att den förlikning som träffats mellan Carnegie och Aragon medfört att rätten till försäkringsersättning bortfallit. I den tvisten har HD meddelat prövningstillstånd dels i frågan om Carnegies direktkravsrätt är preskriberad med utgångspunkt i att Länsförsäkringar Sak inte avstått från att göra preskriptionsinvändning såvitt gäller det kravet, dels i frågan om uppgörelsen mellan Aragon och Carnegie medför att rätten till försäkringsersättning bortfallit.

Är Carnegies direktkravsrätt preskriberad?

Enligt 5 kap. 5 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse i dess lydelse vid tiden för Aragons påstått skadeståndsgrundande handlande skall ett värdepappersbolag ha en försäkring för skadeståndsskyldighet som det kan komma att ådra sig vid utförande av tjänster i rörelsen. Liknande bestämmelser om skyldighet att teckna ansvarsförsäkring finns i 2 kap. 5 och 6 §§ lagen (2005:405) om försäkringsförmedling och 6 § lagen (1995:400) om fastighetsmäklare. Gemensamt för obligatoriska ansvarsförsäkringar av nu berört slag är att de primärt syftar till att skydda försäkringstagarnas uppdragsgivare. Som en konsekvens härav ges skadelidanden som regel möjlighet att rikta ersättningsanspråk direkt mot försäkringen. (Jfr bl.a. prop. 1990/91:142 s. 130 f. och prop. 1988/89:136 s. 34 f.)

Aragons ansvarsförsäkring för värdepappersbolag i Länsförsäkringar Sak utgör en sådan obligatorisk ansvarsförsäkring som avses i 5 kap. 5 § lagen om värdepappersrörelse och av försäkringsvillkoren framgår också att den skadelidande har rätt att framställa skadeståndsanspråk direkt mot försäkringen. Euro Holding har alltså haft rätt att rikta sitt anspråk direkt mot försäkringsbolaget. Efter förvärvet av Euro Holdings skadeståndsanspråk tillkommer denna direktkravsrätt Carnegie. Som domstolarna funnit skall utövandet av direktkravsrätten bedömas enligt svensk rätt.

Som framgått grundar sig Carnegies direktkravsrätt på ett villkor i försäkringsavtalet. Enligt 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) skall den, som vill bevaka fordringsrätt på grund av försäkringsavtal, i laga ordning anhängiggöra sin talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande samt i varje fall inom tio år från det sådant tidigast kunnat ske.

I förarbetena till 29 § FAL sägs syftet med den, i förhållande till vad som i allmänhet gäller, korta preskriptionstiden vara att ge försäkringsgivaren den fullständiga överblick över sin ekonomiska ställning, som är en nödvändig förutsättning för all ordnad försäkringsverksamhet. Vidare anförs det att den rättsliga utredningen kan bli synnerligen svår att verkställa efter längre tids förlopp. (Se NJA II 1927 s. 405.)

De närmare förutsättningarna för preskription av skadelidandes direktkravsrätt regleras inte i FAL. Inte heller i förarbetena till lagen eller i den nya försäkringsavtalslagen (2005:104) berörs denna fråga. En utgångspunkt vid bedömningen av frågor om preskription av skadelidandes direktkravsrätt måste dock vara att de syften som motiverat den treåriga preskriptionstiden gör sig gällande även när det gäller sådana anspråk. Tillämpningen av preskriptionsbestämmelsen bör å andra sidan inte leda till att direktkravsrätten blir illusorisk (jfr Svante O. Johansson och Jessika van der Sluijs, SvJT 2006, s. 72 ff.).

Ovan redovisade utgångspunkter gör sig också gällande vid bedömningen av frågan om ett avstående från att åberopa preskription som försäkringsbolaget gjort i förhållande till försäkringstagaren skall gälla även gentemot den skadelidande; i förevarande fall är parterna överens om att ett sådant avstående gjorts med avseende på det s.k. huvudkravet, men det råder tvist i frågan om avståendet även omfattar direktkravet.

Syftet med ett avstående från att åberopa preskription, sådant som det nu aktuella, får i allmänhet antas vara att befria försäkringstagaren från den skyldighet som annars kunde föreligga att väcka talan mot försäkringsbolaget innan det avgjorts om det överhuvudtaget föreligger något försäkringsfall. Det finns alltså inte skäl att betrakta preskriptionsavståendet som en sådan rättshandling till förmån för tredje man som, redan på den grunden, är bindande gentemot skadelidanden. För det fall dennes möjlighet att själv framställa anspråk mot försäkringen riskerar att bli illusorisk om inte avståendet anses gällande även i förhållande till honom kan det dock tala för att preskriptionsavståendet bör ges verkan även gentemot skadelidanden. Frågan är dock om det föreligger någon beaktansvärd sådan risk.

När det gäller sådana från försäkringstagaren överlåtna ersättningsanspråk som avses i 95 § tredje stycket FAL kan den skadelidande, i förhållande till försäkringsbolaget, i princip inte få bättre rätt än försäkringstagaren; vid en sådan överlåtelse har den skadelidande i princip att överta försäkringstagarens anspråk så som det såg ut vid tidpunkten för överlåtelsen (jfr 27 § lagen [1936:81] om skuldebrev och rättsfallet NJA 1993 s. 222). I fall där försäkringsbolaget gentemot försäkringstagaren har avstått från att åberopa preskription blir avståendet därför som regel gällande även gentemot en skadelidande som övertagit anspråket. Frågan är om försäkringsbolaget på motsvarande sätt blir bundet av ett avstående från att åberopa preskription i en situation som den förevarande, där den skadelidandes krav inte grundar sig på en överlåtelse från försäkringstagaren, utan direkt på ett villkor i försäkringsavtalet.

Till skillnad från vad som är fallet när den skadelidandes anspråk grundar sig på en överlåtelse finns det i situationer där anspråket grundas direkt på försäkringsavtalet inte något omedelbart behov för den skadelidande att få tillgodoräkna sig preskriptionsavståenden som gjorts i förhållande till försäkringstagaren. Genom den i försäkringsvillkoren föreskrivna direktkravsrätten är den skadelidande legitimerad att avbryta preskriptionen genom att själv väcka talan mot försäkringsbolaget. Han riskerar alltså inte att bli saklegitimerad för sitt krav först sedan detta preskriberats.

Om en skadelidande som kan rikta sitt anspråk direkt mot skadevållarens försäkring istället väljer att, enbart, rikta kravet mot skadevållaren (på vars sida i rättegången man då får räkna med att försäkringsbolaget, genom anvisande av ombud, kommer att uppträda) så kan det i och för sig tänkas att direktkravsrätten går förlorad till följd av preskription. I normalfallet torde detta dock inte ha någon praktisk betydelse för skadelidanden; om han vinner framgång med sin talan blir skadevållaren skyldig att reglera kravet och om denne av någon anledning underlåter att göra detta så kan den skadelidande få anspråket på försäkringsersättning utmätt, alternativt - om skadevållaren försatts i konkurs - överlåtet på sig enligt bestämmelserna i 95 § tredje stycket FAL.

I förevarande fall skiljer sig situationen från den ovan beskrivna i det att den talan som Euro Holding väckt mot Aragon återkallats sedan parterna ingått en förlikning. Eftersom denna förlikning, enligt vad som är ostridigt i målet, inte i sig utlöst någon skyldighet för Länsförsäkringar Sak att reglera Aragons anspråk på ersättning ur försäkringen (se vidare nedan) har återkallelsen inneburit att Carnegie förlorat den möjlighet att överta anspråket mot försäkringen som förvärvet av Euro Holdings skadeståndsfordran annars kunde ha medfört. Detta är dock resultatet av ett medvetet val från Carnegies sida och kan inte i sig föranleda slutsatsen att Länsförsäkringar Saks avstående från att åberopa preskription i förhållande till Aragon bör ges verkan även gentemot Euro Holding eller dess rättighetsinnehavare. Utgångspunkten för den fortsatta bedömningen bör därför vara att Länsförsäkringar Saks avstående från att åberopa preskription inte gäller i förhållande till Carnegies direktkrav.

Som domstolarna funnit får Euro Holding anses ha haft sådan kännedom om att fordringen kunde göras gällande senast när bolaget i juli 1996 väckte talan mot Aragon. I förevarande mål anhängiggjordes talan år 2001 och anspråket på ersättning med stöd av direktkravsrätten framställdes först år 2003. Härav följer att Carnegies direktkravsrätt är preskriberad.

Medför uppgörelsen mellan Carnegie och Aragon att rätten till försäkringsersättning bortfallit?

I villkoren för Aragons ansvarsförsäkring i Länsförsäkringar Sak föreskrivs att den försäkrade inte har rätt att utan försäkringsbolagets tillåtelse medge skadeståndsskyldighet, godkänna ersättningskrav eller utbetala ersättning samt att, om den försäkrade inte iakttar av försäkringsbolaget lämnade föreskrifter, försäkringsbolaget är fritt från ansvarighet om inte kravet uppenbart var lagligen grundat. Villkoret är avfattat med utgångspunkt i 94 § första stycket FAL, som föreskriver att förbehåll, enligt vilket försäkringsgivaren skall vara fri från ansvarighet, i händelse försäkringshavaren utan försäkringsgivarens medgivande utbetalar ersättning till den som lidit skada, eller eljest godkänner fordrat ersättningsbelopp, är utan verkan, såvitt ersättningsanspråket uppenbart var lagligen grundat.

Regleringen i FAL utgår således från att villkor sådana som det nu aktuella kan göras gällande mot försäkringstagaren. I förarbetena till 94 § motiveras denna utgångspunkt med att det - i andra fall än då ersättningsanspråket uppenbart är lagligen grundat - är svårt att i efterhand med säkerhet bedöma vilken utgång frågan om försäkringstagarens skadeståndsskyldighet skulle ha fått om den från början hade blivit föremål för en fullständig utredning. Härvid anförs det även att i fall då försäkringshavaren godkänner ett skadeståndsanspråk, som ter sig mer eller mindre tvivelaktigt, den omständigheten, att det sedermera skulle kunna visas att detta anspråk verkligen var berättigat, inte bör beta försäkringsgivaren rätt att göra gällande ett förbehåll sådant som det nu aktuella. (Se NJA II 1927 s. 502 f.)

Av angivna uttalanden följer att frågan om ett anspråk är uppenbart lagligen grundat skall avgöras med utgångspunkt i förhållandena sådana som de såg ut vid tidpunkten för den träffade förlikningen och att det således inte är tillräckligt att det senare, t.ex. efter en rättegång mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget, kan visas att anspråket faktiskt var berättigat. Som hovrätten funnit kan det av Carnegie framställda ersättningsanspråket inte anses vara uppenbart lagligen grundat i den nu angivna meningen.

Carnegie har emellertid även gjort gällande att den träffade förlikningen inte innefattar något medgivande i sak och att den endast utgör en reglering av den del av anspråket som går utöver vad som täcks av försäkringsersättningen.

Om försäkringstagaren och skadelidanden träffar en uppgörelse som endast avser den del av kravet som går utöver vad som kan täckas genom försäkringen och låter den återstående delen av skadeståndsanspråket bli föremål för prövning i domstol kan förlikningen inte ges den betydelsen att den i sig medför att rätten till försäkringsersättning bortfaller. Den uppgörelse som träffats mellan Carnegie och Aragon i förevarande fall är emellertid inte utformad på detta sätt; förlikningen innefattar en reglering av parternas samtliga mellanhavanden, varvid Aragons skyldighet att utge ett mot eventuell försäkringsersättning motsvarande belopp har gjorts beroende av att sådan ersättning faktiskt utfaller. Uppgörelsen har alltså reglerat Euro Holdings hela krav mot Aragon. Med hänsyn härtill och då förlikningen inneburit att Aragon, utan Länsförsäkringar Saks tillåtelse, godkänt ett ersättningskrav som inte var uppenbart lagligen grundat, medför uppgörelsen - som hovrätten funnit - att rätten till försäkringsersättning bortfallit.

Sammanfattande slutsatser

Ovan redovisade bedömningar leder till slutsatsen att de frågor som ställts upp i det meddelade prövningstillståndet skall så besvaras att Carnegies direktkravsrätt är preskriberad och att uppgörelsen den 2 juli 1998 mellan Aragon och Carnegie medför att rätten till försäkringsersättning bortfallit.

Det finns inte skäl att meddela prövningstillstånd i de delar där frågan därom har förklarats vilande.

Domslut

HD förklarar att Carnegie Investment Bank AB:s direktkravsrätt är preskriberad samt att uppgörelsen den 2 juli 1998 mellan Carnegie Investment Bank AB och Aragon Fondkommission AB medför att rätten till försäkringsersättning bortfallit.

HD meddelar inte prövningstillstånd i de delar frågan därom har förklarats vilande. Hovrättens dom står därmed fast.

Vid HD:s överläggning till dom uppkom delade meningar, i följd varav omröstning företogs först i frågan om Carnegies direktkravsrätt var preskriberad med utgångspunkt i att Länsförsäkringar Sak inte avstått från att göra preskriptionsinvändning såvitt gällde det kravet, och härefter i frågan om uppgörelsen mellan Aragon och Carnegie medförde att rätten till försäkringsersättning bortfallit.

HD meddelade den 11 juni 2009 följande dom. I frågan om Carnegies direktkravsrätt är preskriberad är domen avfattad enligt justitierådet Stefan Lindskogs mening, i vilken justitieråden Ella Nyström och Kerstin Calissendorff instämt. I frågan om uppgörelsen mellan Aragon och Carnegie medför att rätten till försäkringsersättning bortfallit är domen avfattad enligt referentens, justitierådet Torgny Håstad, mening, i vilken justitieråden Ella Nyström och Kerstin Calissendorff instämt.

Bakgrund

Bakgrunden till målet är ett avtal om försäljning av värdepapper från Th. Thul & Co AB till A/S Euro Holding. Leverans av värdepapperen skulle ske med hjälp av Aragon Fondkommission AB. I förlitan på bekräftelser från Aragon av att värdepapperen fanns i Thuls depå hos Aragon (eller underordnad depåhållare) och därefter överförts till Euro Holdings depå betalade Euro Holding köpeskillingen på ca 135 miljoner danska kr. Enligt Euro Holding har någon leverans av värdepapperen emellertid aldrig ägt rum, varför bekräftelserna var felaktiga. Med anledning av detta väckte Euro Holding talan mot Aragon vid Stockholms tingsrätt den 9 juli 1996 och yrkade knappt 300 miljoner kr inklusive upplupna räntor som skadestånd. Euro Holdings fordran och talan övertogs av Carnegie Investment Bank AB. Den 2 juli 1998 träffade Carnegie och Aragon en förlikning, varefter målet avskrevs.

Enligt förlikningen nedsatte Carnegie sin fordran från 295 till 250 miljoner kr. Aragon medgav betalningsskyldighet för Carnegies skadeståndsfordran i enlighet med gjord justering. Aragons skyldighet att reglera fordringen skulle fullgöras dels genom att Aragon till Carnegie utgav ett belopp motsvarande vad Aragon "må erhålla" i försäkringsersättning från bl.a. Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag, som meddelat en ansvarsförsäkring på 30 miljoner kr med en självrisk på 0,5 miljoner kr, eller genom att Aragon vederlagsfritt överlät kraven på försäkringsersättning till Carnegie, dels genom att Carnegie fick en preferensaktie på nominellt 1 000 kr i Aragon, betalad genom tillskott (kvittning) av den medgivna skadeståndsfordringen på 250 miljoner kr. Preferensaktien skulle med företräde framför innehavare av stamaktier i Aragon berättiga till en årlig utdelning motsvarande 20 procent av Aragons disponibla vinstmedel, intjänade efter den 1 januari 1998. Dessutom skulle Aragons moderbolag betala 10 miljoner kr till Carnegie som premie för en möjlighet att köpa preferensaktien för ett visst enligt förlikningen bestämbart belopp. Slutligen angavs att, sedan parternas förpliktelser med anledning av förlikningsavtalet fullgjorts, samtliga parternas mellanhavanden med anledning av fordringen på 250 miljoner kr och omständigheterna bakom dess uppkomst fullt och slutligt var reglerade. Om Aragons moderbolag inte fullgjorde sina åtaganden, skulle det bolaget utge ersättning till Carnegie svarande mot Carnegies förlust, skada samt utebliven vinst; såvida ej annat visades, skulle vinsten anses utgöra 28 procent av 250 miljoner kr jämte viss ränta.

Aragon har överlåtit sin rätt mot Länsförsäkringar Sak till Carnegie.

I det mellan Aragon och Länsförsäkringar Sak ingångna försäkringsavtalet föreskrivs att den skadelidande (vars rätt alltså förvärvats av Carnegie) har rätt att framställa skadeståndsanspråk direkt mot försäkringen. Vid tiden för den påstått skadeståndsgrundande handlingen var Aragon som värdepappersbolag enligt 5 kap. 5 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skyldigt att ha en ansvarsförsäkring, men någon direktkravsrätt var då inte obligatorisk.

Förlikningen ingicks utan att vare sig Aragon eller Carnegie inhämtat Länsförsäkringar Saks godkännande. Enligt punkt 5.23 i de allmänna villkoren i försäkringsavtalet har den försäkrade inte rätt att utan försäkringsbolagets tillåtelse medge skadeståndsskyldighet, godkänna ersättningskrav eller utbetala ersättning; om så ändå sker är försäkringsbolaget fritt från ansvarighet, om inte kravet uppenbart var lagligen grundat. Med hänvisning till detta villkor avböjde Länsförsäkringar Sak på våren 1999 att utge någon försäkringsersättning.

Carnegie har väckt talan mot Länsförsäkringar Sak i det nu pågående målet och yrkat betalning med 29,5 miljoner kr jämte ränta. Som grund har Carnegie åberopat den rätt som Carnegie övertagit från Euro Holding (direktkravet). Som alternativ grund har Carnegie åberopat överlåtelsen från Aragon av dess rätt till försäkringsersättning (huvudkravet). Länsförsäkringar Sak har bestritt yrkandet och åberopat flera invändningar.

Prövningstillstånd har meddelats dels i frågan om Carnegies direktkravsrätt är preskriberad med utgångspunkt i att Länsförsäkringar Sak inte avstått från att göra preskriptionsinvändning såvitt gäller det kravet, dels i frågan om uppgörelsen mellan Aragon och Carnegie medför att rätten till försäkringsersättning bortfallit.

Domskäl

Är direktkravsrätten preskriberad?

Som angetts i det föregående var Aragon vid den aktuella tiden skyldigt att ha en försäkring för skadeståndsskyldighet som bolaget kunde komma att ådra sig vid utförande av tjänster i rörelsen.

En obligatorisk ansvarsförsäkring av nu berört slag syftar primärt till att skydda försäkringstagarnas uppdragsgivare (skadelidanden). Som en konsekvens av det ges skadelidanden i regel möjlighet att rikta ersättningsanspråk direkt mot försäkringen. (Se prop. 1990/91:142 s. 130 f.; jfr också prop. 1988/89:136 s. 34 f.) Också enligt den aktuella försäkringen har den skadelidande rätt att få ut försäkringsersättningen direkt från försäkringsgivaren. Den rätten vilar dock inte på lag utan på en bestämmelse i försäkringsavtalet.

Den rätt till försäkringsersättning som Carnegie förvärvat från Euro Holding grundas alltså på en utfästelse från försäkringsgivaren, dvs. ett självständigt tredjemansavtal till den skadelidandes förmån. Av det förhållandet att det rör sig om en på avtal vilande obligatorisk rätt följer att fråga är om en preskriptibel fordringsrätt enligt preskriptionslagen (1980:130). Eftersom fordringsrätten avser försäkringsersättning och grundar sig på ett försäkringsavtal omfattades den också av 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL). Som domstolarna funnit är därför, trots Länsförsäkringar Saks preskriptionsavstående mot försäkringstagaren Aragon, den rätt till försäkringsersättning som Carnegie förvärvat från Euro Holding preskriberad, om inte avståendet har verkan även mot Euro Holding såsom till ersättningen berättigad skadelidande.

Länsförsäkringar Saks preskriptionsavstående kan inte anses innefatta ett tredjemanslöfte om ett sådant avstående avseende också den rätt till försäkringsersättning som Carnegie förvärvat från Euro Holding. Vad som återstår att pröva är då om avståendet ändå kan anses omfatta den rätten. Skälet skulle då vara att ett preskriptionsavbrott avseende en försäkringstagares rätt till ersättning ur en ansvarsförsäkring generellt skall anses verka till förmån för också en skadelidandes rätt till samma ersättning, när den rätten vilar på ett villkor i försäkringsavtalet.

Vad som gäller i preskriptionshänseende när en skadelidande har rätt till ersättning enligt ett försäkringsavtal som skadevållaren tecknat har föranlett många inlägg i den juridiska debatten (se bl.a. Svante O. Johansson i SvJT 1996 s. 725 ff. och 1998 s. 701 ff., Birger Nydrén i JT 1994-95 s. 591 ff. och i SvJT 1997 s. 173 ff., Lennart Hagberg i SvJT 1997 s. 134 ff., Johan Wetter i SvJT 1998 s. 44 ff. och Ulf Jacobson i JT 1997- 98 s. 1038 ff.). Diskussionen har emellertid främst angått det fallet att den skadelidande med stöd av 95 § tredje stycket FAL inträtt i skadevållarens rätt mot försäkringsgivaren. Den rätten är härledd. Det är en annan situation än den som nu är aktuell, där rätten vilar på ett tredjemansavtal och därför är självständig i förhållande till försäkringstagaren. (Jfr Jessika van der Sluijs, Direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring, 2006, s. 68 ff.)

Huruvida en skadelidandes rätt till ersättning ur en av skadevållaren tecknad försäkring är härledd eller självständig har betydelse i olika avseenden. När rätten är härledd kan försäkringsgivaren mot skadelidanden såsom förvärvare av försäkringstagarens rätt göra samma invändningar som han hade kunnat göra mot försäkringstagaren. I vad mån en försäkringsgivare mot en skadelidandes självständiga rätt kan göra de invändningar som han hade kunnat göra mot försäkringstagaren är mer osäkert. Vad som gäller i det enskilda fallet torde bero på såväl grunden för rätten (grunden kan vara ett tredjemanslöfte eller en lagbestämmelse) som invändningens natur.

Den fråga som här är aktuell rör inte försäkringsgivarens invändningsrätt utan om ett preskriptionsavbrott avseende försäkringstagarens rätt mot försäkringsgivaren omfattar också skadelidandens rätt. För bedömningen av frågan har det emellertid viss betydelse om preskription av försäkringstagarens rätt mot försäkringsgivaren träffar också skadelidandens rätt. Den senare frågan skall därför behandlas först. Eftersom grunden för skadelidandens rätt till ersättning ur skadevållarens försäkring torde ha betydelse för det spörsmålet (jfr beträffande skillnaden mellan härledd och självständig rätt bl.a. Stefan Lindskog, Preskription, 2 uppl. 2002., s. 465 not 277 och Jessika van der Sluijs, a.a. s. 204 ff.), tar det följande sikte på endast det fallet att rätten följer av ett villkor i försäkringsavtalet.

I vad mån en rätt till försäkringsersättning som en skadelidande grundar på en föreskrift i skadevållarens försäkringsavtal preskriberas accessoriskt med preskriptionen av den rätt försäkringstagaren har mot försäkringsgivaren beror i princip på tolkningen av försäkringsvillkoret. I betraktande av att skadelidandens anspråk tar sikte på försäkringsersättningen enligt försäkringsavtalet kan det framstå som närliggande att in dubio tolka villkoret så, att om försäkringstagarens rätt enligt försäkringsavtalet preskriberats finns ingen ersättning som skadelidanden med stöd av villkoret kan göra anspråk på. Tolkningen bör dock ske i ljuset av villkorets skyddssyfte. Det gäller alldeles särskilt när det, som i förevarande fall, är fråga om en obligatorisk ansvarsförsäkring. Skyddssyftet måste då antas vara att göra skadelidanden mindre beroende av försäkringstagaren än vad som följer av bestämmelsen i 95 § tredje stycket FAL, när det gäller att kunna få ut försäkringsersättningen. Av det bör följa såväl att försäkringsgivarens ansvar mot skadelidanden inte kan antas preskriberas accessoriskt med hans ansvar mot försäkringstagaren, som att den skadelidande själv skall kunna bryta preskriptionen avseende sin rätt mot försäkringsgivaren. Detta ligger också i linje med att skadelidanden i övrigt genom villkoret getts en självständig rätt till försäkringsersättningen.

Att ett preskriptionsavbrott med avseende på den rätt försäkringstagaren har mot försäkringsgivaren skulle omfatta också den skadelidandes rätt till försäkringsersättningen enligt ett i försäkringsavtalet intaget tredjemanslöfte framstår som mindre förenligt med att skadelidanden kan göra gällande sin rätt mot försäkringsgivaren självständigt och - efter vad som sagts i det föregående - bryta preskriptionen avseende den rätten om och när han vill det. Något skäl att utsträcka verkningarna av ett preskriptionsavbrott avseende den rätt försäkringstagaren har mot försäkringsgivaren till att omfatta även skadelidandens rätt finns inte.

Av det anförda följer att det avstående från invändning om preskription som Länsförsäkringar Sak gjort avseende försäkringstagaren Aragons rätt till försäkringsersättning inte bryter preskriptionen avseende den på försäkringen grundade rätt till samma försäkringsersättning som ursprungligen tillkom skadelidanden Euro Holding på grund av tredjemanslöftet i försäkringsavtalet.

Har förlikningen medfört att försäkringsbolaget är fritt från ansvarighet?

Eftersom Carnegies direktkravsrätt skall anses ha blivit preskriberad, stöds Carnegies krav bara på huvudfordringen, som Carnegie i samband med förlikningen förvärvade från Aragon. Eftersom Carnegie därvidlag inte har bättre rätt än Aragon (se 27 § skuldebrevslagen och NJA 1993 s. 222), blir frågan om Aragon trots förlikningen skulle ha haft någon rätt till försäkringstäckning.

I 94 § FAL stadgas att förbehåll, enligt vilket försäkringsgivaren skall vara fri från ansvarighet i händelse försäkringstagaren utan försäkringsgivarens medgivande utbetalar ersättning till den som lidit skada eller eljest godkänner fordrat ersättningsbelopp (alltså sådant förbehåll som Länsförsäkringar Sak gjort i punkt 5.23), är utan verkan såvitt ersättningsanspråket uppenbart var lagligen grundat. Motsättningsvis framgår att förbehållet är giltigt, om det inte är uppenbart att ersättningsanspråket var lagligen grundat.

Man kan fråga sig varför sådana förbehåll i försäkringsavtal alls godtagits, trots att en utbetalning eller ett godkännande utan försäkringsgivarens medgivande inte binder denne att betala ersättning. Försäkringsgivaren kan mot försäkringstagaren ändå göra alla invändningar gällande i frågan om skadeståndsskyldighet som försäkringstagaren hade kunnat framföra mot den skadelidande. Det har emellertid ansetts vara svårt att efteråt med säkerhet bedöma, vilken utgång frågan om försäkringstagarens skadeståndsskyldighet skulle ha fått om den från början hade blivit föremål för en fullständig utredning vid vilken den erfarenhet som står till försäkringsgivarens förfogande hade kunnat komma till användning (se NJA II 1927 s. 502 f.). Försäkringsgivaren har också ett intresse av att försäkringstagaren åtminstone indirekt berörs av utgången av den prövning av skadeståndsskyldigheten som görs prejudiciellt när försäkringsgivarens ersättningsskyldighet skall avgöras, låt vara att en sådan inverkan långtifrån alltid är för handen. Nu aktuella förbehåll har därför med ett i lagen angett undantag ansetts giltiga i 94 § FAL. Det kommer inte i fråga att åsidosätta den bedömningen när 1927 års lag är tillämplig, exempelvis med den av lagstiftaren förkastade motiveringen att försäkringsgivaren har alla invändningar rörande skadeståndsskyldigheten i behåll. (Jfr 2005 års försäkringsavtalslag, prop. 2003/04:150 s. 231, där förbehållen antas vara sällsynta och sägs kunna bli åsidosatta enligt 36 § avtalslagen.)

Frågan blir därmed om Aragon får anses ha handlat i strid mot punkt 5.23 i de allmänna försäkringsvillkoren och, ifall så skett, om Carnegies huvudkrav uppenbart var lagligen grundat.

Att Aragon i förlikningsavtalet utfäst sig att vidareföra mottagen försäkringsersättning eller att överlåta sin rätt mot Länsförsäkringar Sak till Carnegie - och senare gjort det - medför inte i sig att Aragon brutit mot punkten 5.23. Försäkringsersättningen skall ju enligt 95 § första stycket FAL komma den skadelidande till godo. Däremot kan det ifrågasättas om inte en skadelidandes förvärv av försäkringstagarens rätt mot försäkringsgivaren som full betalning av skadeståndet skulle anses strida mot ändamålet bakom försäkringsvillkoret och 94 § FAL, nämligen att försäkringstagaren skall ha ett ekonomiskt intresse av att bestrida ansvar. Verkan av att rätten till försäkringsersättning överlåtits till Carnegie som del i en slutlig uppgörelse med Aragon behöver emellertid inte ställas på sin spets i detta mål.

Enligt förlikningsavtalet har Aragon medgett betalningsskyldighet för Carnegies skadeståndsfordran med 250 miljoner kr. Att Länsförsäkringar Sak - kanske i enlighet med vad Carnegie och Aragon utgick från när de slöt förlikningen - fortfarande har rätt att bestrida all skadeståndsskyldighet medför som ovan nämnt inte att medgivandet skall anses vara förenligt med punkt 5.23 i försäkringsvillkoren eller att försäkringsersättningen skall anses ligga utom förlikningen. Möjligen skulle så ha kunnat vara fallet, om Carnegie och Aragon i samband med förlikningen hade utfäst sig mot försäkringsgivaren att inte begära försäkringstäckning inom ramen för medgivandet eller för någon form av ersättning till fullgörelse av detta. I sådant fall hade Carnegie kanske kunnat få försäkringsersättning, om Carnegie vid förlikningen hade förbehållit sig rätten att visa att Aragons skadeståndsskyldighet översteg 250 miljoner kr och i den mån Carnegie senare, när Länsförsäkringar Sak getts tillfälle att medverka, hade styrkt sådan skadeståndsskyldighet. Nu innehåller förlikningen emellertid i stället att - sedan Aragon fullgjort sina skyldigheter enligt avtalet - parternas mellanhavanden med anledning av omständigheterna bakom skadeståndsfordringens uppkomst blivit slutligt reglerade. Carnegie har inte påstått att Aragon eller dess moderbolag underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt avtalet, varför Carnegie inte har något mer att fordra från Aragon. Om Aragon eller dess moderbolag inte hade fullgjort sina skyldigheter enligt förlikningen, skulle åtagandena i förlikningen ha kunnat läggas till grund för fullgörelsekrav, oavsett den bakomliggande händelsen. Såväl utgivandet av preferensaktien - eller utdelningar i anledning av denna - som alternativ fullgörelse vid brott mot förlikningsavtalet skulle kunna duga som gottgörelse enligt 95 § första stycket FAL.

Aragon får alltså anses ha brutit mot punkten 5.23 i de allmänna villkoren på sådant sätt att Länsförsäkringar Sak är fritt från ansvar i förhållande till Aragon, om det inte är uppenbart att Carnegies krav på skadestånd från Aragon var lagligen grundat. Som underinstanserna kommit fram till har det inte varit fallet.

Domslut

HD förklarar att Carnegie Investment Bank AB:s direktkravsrätt är preskriberad samt att uppgörelsen den 2 juli 1998 mellan Aragon Fondkommission AB och Carnegie Investment Bank AB medför att den från Aragon Fondkommission AB förvärvade rätten till försäkringsersättning bortfallit.

HD meddelar inte prövningstillstånd i de delar frågan därom har förklarats vilande. Hovrättens dom står därmed fast.

I frågan om Carnegies direktkravsrätt är preskriberad var referenten, justitierådet Torgny Håstad, med vilken justitierådet Johan Munck instämde, skiljaktig och anförde:

Enligt de allmänna försäkringsvillkorens punkt 5.4 (med visst undantag som inte åberopats i målet) och enligt 29 § i 1927 års försäkringsavtalslag (FAL), som är tillämplig på tvisten, lämnas inte ersättning om "den försäkrade" respektive "den som vill bevaka fordringsrätt på grund av försäkringsavtal" underlåter att väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande.

Eftersom Carnegies direktkrav delvis grundar sig på försäkringsavtalet, får inte bara 29 § FAL utan även punkt 5.4 i de allmänna försäkringsvillkoren anses tillämpliga på direktkravet. Åtminstone om varken försäkringstagaren (eller dennes rättsinnehavare) eller den skadelidande (eller dennes rättsinnehavare) har avbrutit preskription på sätt som krävs enligt försäkringsvillkoren och 29 § FAL, är försäkringsbolaget fritt från ansvar.

Frågan i målet är om direktkravet skall anses vara en självständig fordran i preskriptionshänseende såtillvida att direktkravet kan preskriberas även om huvudkravet inte är preskriberat, antingen därför att försäkringstagaren avbrutit preskription eller försäkringsgivaren avstått från preskriptionsinvändning mot försäkringstagaren.

För en sådan självständig preskription talar att innehavaren av direktkravet - också när direktkravet inte stöds på lag utan på frivillig utfästelse av försäkringsgivaren - får antas ha rätt att avbryta preskription av direktkravet genom att själv väcka talan mot försäkringsgivaren inom preskriptionsfristen. Även om direktkravet blivit självständigt preskriberat, kan den skadelidande eller dennes rättsinnehavare kräva skadestånd från försäkringstagaren och, om denne är försatt i konkurs, enligt 95 § tredje stycket FAL överta försäkringstagarens rätt mot försäkringsgivaren. En självständig preskription av direktkravet medför därför ingen större nackdel för innehavaren. Innehavaren av en direktkravsrätt behandlas självständigt i preskriptionshänseende såtillvida att hans rätt preskriberas först viss tid efter det att han fått erforderlig kännedom om att fordringen kunde göras gällande, vilket också talar för att direktkravet skulle kunna preskriberas före huvudkravet. (Jfr NRt 1999 s. 7.)

Mot en sådan självständig preskription av direktkravet kan anföras att det i grunden är fråga om samma fordran; försäkringsgivaren kan inte med befriande verkan betala ersättningen till försäkringstagaren utom om den skadelidande samtyckt (95 § första stycket FAL). Rätten till direktkrav är alltså bara en modalitet avseende samma fordran, särskilt när direktkravet inte grundas på lag (jfr däremot 9 kap. 7 § andra stycket i nu gällande försäkringsavtalslag, 2005:104). Dessutom riskerar försäkringsgivaren som nyss angetts under alla omständigheter att behöva utge ersättning så länge huvudkravet är giltigt mot försäkringsgivaren, förutsatt att den skadelidandes fordran hos försäkringstagaren fortfarande kan göras gällande. Försäkringsgivaren har ett intresse av att direktkravsrätten preskriberas oberoende av om huvudkravet preskriberats bara i mycket speciella situationer, t.ex. när försäkringsgivaren skulle gå miste om en kvittningsrätt mot försäkringstagaren eller när försäkringstagaren förlorat sin rätt mot försäkringsgivaren på grund av en uppgörelse i strid mot ett sådant försäkringsvillkor som omnämns i 94 § FAL. Fastän 29 § FAL och motsvarande försäkringsvillkor om preskription får anses tillämpliga också på direktkrav med verkan att direktkravsrätten kan gå förlorad, är det ingen onaturlig tolkning att dessa bestämmelser utformats med tanke på normalfallet, dvs. preskription av försäkringsfordringen när den görs gällande av försäkringstagaren. En självständig preskription av direktkravsrätten medför dessutom risk för rättsförluster, eftersom det ligger nära till hands för innehavaren av en direktkravsrätt att förlita sig på preskriptionsavbrott från försäkringstagarens sida eller på en överenskommelse i preskriptionsfrågan som gjorts mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren.

Vid en sammanvägning av de anförda synpunkterna bör företräde ges åt det sist anförda. Slutsatsen blir därför att en, som i detta mål, frivilligt given direktkravsrätt inte preskriberas så länge försäkringstagaren har rätt till försäkringstäckning, åtminstone inte när försäkringsvillkoret om direktkravsrätt saknar en föreskrift om självständig preskription av direktkravsrätten.

Det är i detta fall ostridigt att försäkringstagarens rätt enligt ansvarsförsäkringen inte preskriberats, eftersom Länsförsäkringar Sak avstått från att göra preskriptionsinvändning mot Aragon. De aktuella försäkringsvillkoren innehåller inte att direktkravet är underkastat självständig preskription. Carnegies från Euro Holding förvärvade direktkravsrätt skall därför inte anses preskriberad.

På grund av det anförda skall enligt min mening HD förklara att Carnegies direktkravsrätt inte är preskriberad.

I frågan om uppgörelsen mellan Aragon och Carnegie medför att rätten till försäkringsersättning bortfallit var justitierådet Stefan Lindskog, med vilken justitierådet Johan Munck instämde, skiljaktig och anförde:

En försäkringsgivare får i försäkringsvillkoren ta in ett förbehåll som innebär att han blir fri från ansvar, om försäkringstagaren utan hans medgivande betalar den skadelidande eller på annat sätt godkänner dennes ersättningsanspråk. Det framgår av bestämmelsen i 94 § första stycket FAL. Av den bestämmelsen följer också att ett sådant förbehåll är utan verkan om skadelidandens rätt till ersättning var uppenbar. I villkoren för den aktuella ansvarsförsäkringen finns ett förbehåll av det slag som avses i 94 § första stycket FAL.

Överenskommelsen mellan Aragon och Carnegie innebär att Aragon mot Carnegie befriats från sitt ansvar - som beloppsbestämts - i utbyte mot att Carnegie dels på visst sätt fått ta över Aragons rätt till försäkringsersättning, dels fått viss kompensation därutöver. Frågan är om vad som sålunda överenskommits utgör en sådan betalning eller ett sådant godkännande som avses med det för ansvarsförsäkringen gällande förbehållet, och om överenskommelsen därför har lett till att Länsförsäkringar Sak befriats från skyldigheten att utge den försäkringsersättning som Carnegie enligt överenskommelsen förvärvat från Aragon.

En försäkringstagare kan till den skadelidande överlåta sin rätt till försäkringsersättning (NJA 1993 s. 222). Skadelidanden kan då föra talan direkt mot försäkringsgivaren (jfr Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 571 not 20). Det krävs inte att han dessförinnan i rättsligt förfarande fått sin skadeståndsfordran fastställd. Prövningen av fordringen sker i stället i det rättsliga förfarandet mot försäkringsgivaren.

Det aktuella förbehållet i försäkringsvillkoren tar inte sikte på det fallet att den skadelidande tagit över skadevållarens fordran utan på betalning eller godkännande av skadeståndsanspråket. Länsförsäkringar Sak har emellertid, som det får förstås, hävdat att det förhållandet att överlåtelsen skett till infriande av Aragons skadeståndsanspråk gör förbehållet tillämpligt. Hur det förhåller sig med det är en tolkningsfråga.

Av betydelse för tolkningsfrågan är de överväganden som ligger bakom bestämmelsen i 94 § FAL. Stadgandet får anses ge uttryck för tanken att förbehållet får göras gällande mot försäkringstagaren endast i den mån försäkringsgivaren har ett skyddsvärt intresse av detta. Det intresse som lagstiftaren då fäst avseende vid är att försäkringstagaren inte genom betalning eller godkännande av skadelidandens ersättningsanspråk skall kunna försämra försäkringsgivarens praktiska möjligheter att göra invändningar mot skadeståndskravet (jfr NJA II 1927 s. 502 f.).

Ett argument för att försäkringsgivarens möjligheter att göra invändningar mot skadeståndskravet försämras av en betalning eller ett godkännande av ersättningsanspråket är att det skulle kunna få viss bevisverkan för att ett motsvarande skadeståndsansvar verkligen förelåg. Argumentet, vars tyngd kan sättas i fråga, är inte relevant vid ett infriande genom en överlåtelse av rätten till försäkringsersättning, eftersom ett sådant infriande inte i sig innebär något godkännande av skadelidandens ersättningsanspråk.

Ett annat argument för att en betalning eller ett godkännande av ersättningsanspråket skulle försämra försäkringsgivarens möjligheter att göra invändningar mot skadelidanden är att försäkringstagaren därigenom får ett intresse av att försvara dennes ersättningsanspråk. I det hänseendet märks att, när försäkringstagaren infriat sitt möjliga skadeståndsansvar genom att till skadelidanden överlåta rätten till försäkringsersättning, de invändningar som försäkringsgivaren kan vilja göra mot skadelidandens ersättningsanspråk kommer att prövas i en process mellan skadelidanden och försäkringsgivaren och inte i en process mellan skadelidanden och försäkringstagaren. Försäkringstagarens intresse av att bistå försäkringsgivaren i en sådan process får typiskt sett antas vara begränsat. En överlåtelse av ifrågavarande slag kan alltså i viss mån ställa försäkringsgivaren i sämre läge jämfört med att ingen överlåtelse hade skett. Arrangemanget innebär emellertid inte - till skillnad från när försäkringstagaren betalat skadelidanden - att försäkringstagaren får ett eget intresse av att skadelidandens ersättningsanspråk skall godkännas.

Att beakta är vidare att det i många fall är mycket praktiskt för både skadelidanden och skadevållaren att möjliggöra för skadelidanden att föra talan direkt mot skadevållarens försäkringsgivare. En sådan ordning bör försäkringsgivaren inte genom en föreskrift i försäkringsavtalet kunna hindra annat än om det finns tunga skäl för det. Sådana skäl kan inte anses finnas när försäkringsgivaren kan få sina invändningar mot skadelidandens ersättningsanspråk prövade i en process mot denne.

Ytterligare en aspekt är att, om försäkringstagaren till annan än skadelidanden överlåter sin rätt till försäkringsersättning, detta inte enligt ett förbehåll av här aktuellt slag kan innebära att rätten till försäkringsersättning går förlorad, trots att försäkringstagarens intresse av att medverka i en process mellan förvärvaren och försäkringsgivaren typiskt sett är lika begränsat oberoende av vem som är förvärvare. Det bör även noteras att, om ett förbehåll av ifrågavarande slag tolkas så att rätten till försäkringsersättning går förlorad om den överlåts till skadelidanden, det stämmer mindre väl överens med att ett förbud mot fordringsöverlåtelse torde vara overksamt (jfr NJA 1966 s. 97 och justitierådet Torgny Håstads tillägg i NJA 2008 s. 733).

Att vid en tolkning av förbehållet ett infriande genom överlåtelse av rätten till försäkringsersättning inte bör likställas med en betalning av skadelidandens ersättningsanspråk följer också av att när skadelidanden kräver försäkringsgivaren, skadelidandens ersättningsanspråk alltjämt utestår oreglerat. Ett infriande i mening av betalning sker först i och med att skadelidanden uppbär ersättning ur skadevållarens försäkring.

Slutsatsen blir att ett förbehåll enligt 94 § FAL inte innebär att rätten till försäkringsersättning faller om rätten överlåts till skadelidanden till infriande av försäkringstagares skadeståndsansvar.

Frågan är då om övriga moment i överenskommelsen mellan Aragon och Carnegie kan anses utgöra ett sådant godkännande som avses med det för ansvarsförsäkringen gällande förbehållet.

Ett moment i överenskommelsen är att den innebär en slutreglering av Aragons ansvar. Att en skadelidande med en skadevållare kommit överens om att ansvaret är slutreglerat i och med att skadelidanden tar över skadevållarens rätt till försäkringsersättning kan emellertid inte anses innebära ett sådant godkännande som träffas av ett förbehåll av aktuellt slag. Det följer av att fråga är om en eftergift på skadelidandens sida, inte på skadevållarens.

Det förhållandet att överenskommelsen har konstruerats så att Aragon sägs ha medgett visst belopp (250 miljoner kr) som sedan förklaras reglerat med den överlåtna försäkringsersättningen och viss annan kompensation medför ingen annan bedömning. En slutreglering mellan en skadevållare och skadelidande som innefattar att den skadelidande som full ersättning för sin skadeståndsfordring får ta över skadevållarens rätt till försäkringsersättning (eventuellt jämte viss betalning) kan beskrivas på olika sätt. Situationen att parterna beloppsbestämt ersättningsanspråket skiljer sig sakligt sett inte från det fallet att parterna avtalat om en slutreglering utan att kvantifiera ersättningsanspråkets storlek.

Överenskommelsen innebär emellertid också att Carnegie fått viss kompensation utöver rätten till försäkringsersättningen. Frågan är om det fått till effekt att Länsförsäkringar Sak enligt förbehållet helt befriats från skyldigheten att utge försäkringsersättningen. Det förutsätter att rätten till försäkringsersättning kan gå förlorad i sin helhet redan vid en partiell betalning av ersättningsanspråket.

Såväl bestämmelsen i 94 § första stycket FAL som sådana förbehåll som bestämmelsen avser får anses utgå från det typiska fallet, att när en skadevållare betalar ett visst belopp till en skadelidande ersättningsanspråket därmed är slutreglerat. Det betalade beloppet grundar då inte rätt till försäkringsersättning (med det undantag som gäller för uppenbara fall). Och något ersättningsanspråk därutöver finns inte, eftersom fråga är om en slutreglering. Det leder till att när en betalning utgör en slutreglering på det sätt som är brukligt, skadevållaren helt förlorar sin rätt till ersättning ur ansvarsförsäkringen.

Det kan emellertid tänkas att en skadevållare gör en delbetalning till en skadelidande utan att dennes ersättningsanspråk därmed slutregleras eller att han godkänner endast en delpost som ingår i skadelidandens ersättningsanspråk. Mot bakgrund av att situationer av det slaget inte kan antas svara mot det typfall som bestämmelsen i 94 § första stycket FAL tar sikte på, kan inte anses att de överväganden som ligger till grund för den bestämmelsen ger någon vägledning för hur förbehåll enligt bestämmelsen bör tolkas i det fallet. Avgörandet bör då i första hand vara bestämmelsens ordalydelse. Det innebär att rätten till försäkringsersättning faller bort endast till den del skadelidandens ersättningsanspråk betalats eller godkänts men inte i vidare mån.

Det sagda betyder att om en skadevållare frivilligt betalar ett visst belopp, varefter han genom dom förpliktas att betala ytterligare ett belopp, förbehållet är tillämpligt på det frivilligt betalade beloppet men inte nödvändigtvis på det ytterligare belopp som skadevållaren förpliktats att ge ut. Huruvida förbehållet är tillämpligt på det tillkommande beloppet beror på om den frivilliga betalningen kan ses som ett godkännande som sträcker sig längre än den del av ersättningsanspråket som reglerats genom betalningen. Om så inte är fallet är förbehållet inte tillämpligt på det ytterligare belopp som skadevållaren förpliktats att ge ut. En annan sak är att vad skadelidanden mottagit kan reducera den skadeståndsfordran som grundar rätt till ersättning enligt försäkringen och av det skälet minska vad som utgör ersättningsgill skada.

Det förhållandet att den mellan Aragon och Carnegie träffade överenskommelsen innebär att Carnegie fått viss kompensation behöver således inte ha fått till effekt att ingen del av det från Euro Holding övertagna ersättningsanspråket grundar rätt enligt ansvarsförsäkringen. Kompensationen får den effekten bara om ersättningsanspråket godkänts även till den del detta inte infriats genom kompensationen. För ställningstagandet till frågan om ett sådant godkännande skall anses ha skett i förevarande fall är att beakta att Carnegie utöver kompensationen också erhöll Aragons rätt till försäkringsersättning.

Frågan är alltså vad som i aktuellt hänseende gäller när en överlåtelse av en skadevållares rätt till försäkringsersättning och en betalning sammantaget avtalas utgöra en slutreglering av skadelidandens ersättningsanspråk.

Om en skadevållare reglerar skadelidandens ersättningsanspråk i sin helhet genom att han överlåter sin rätt till försäkringsersättning kvarstår, i enlighet med vad som redan konstaterats, frågan om anspråkets berättigande som öppen. Skadevållaren har inte godkänt anspråket, och så långt det är av betydelse för den ersättning som kan utgå ur försäkringen har heller inte skadelidanden eftergett detta.

I regel måste detsamma gälla fall då skadevållaren utöver att överlåta rätten till försäkringsersättning betalat ett visst belopp. Betalningen bör således in dubio inte ges betydelsen att skadevållaren i något avseende godkänt skadelidandens ersättningsanspråk utöver den del av detta som infriats genom betalningen. Ett sådant godkännande skulle omintetgöra syftet med överlåtelsen av rätten till försäkringsersättningen. Frågan om skadevållarens ersättningsansvar står därför, till den del ansvaret inte infriats genom betalningen, öppen så långt det kan få betydelse för försäkringsfrågan, om inte särskilda förhållanden föranleder till annat. Några sådana förhållanden har Länsförsäkringar Sak inte åberopat.

Av det sagda följer att Carnegie inte genom kompensationen kan anses ha godkänt mer av Aragons ersättningsanspråk än vad som infriats genom denna.

Hur mycket av en skadelidandes ersättningsanspråk som skall anses reglerat genom ett partiellt infriande bestäms av vad parterna avtalat. Av parternas överenskommelse i det aktuella fallet följer att till den del ersättning kan utgå ur Aragons ansvarsförsäkring kvarstår Carnegies ersättningsanspråk och har Aragon inte erkänt sig ersättningsskyldig. Det aktuella förbehållet innebär därför inte att rätten till försäkringsersättning bortfallit.

På grund av det anförda skall enligt min mening HD förklara att uppgörelsen mellan Aragon och Carnegie inte medfört att rätten till försäkringsersättning bortfallit.

HD:s dom meddelad: den 11 juni 2009.

Mål nr: T 2639-07.

Lagrum: 29, 94 och 95 §§ lagen (1927:77) om försäkringsavtal samt 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen (2005:104).

Rättsfall: NJA 1993 s. 222.

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2017 s. 601: Ansvarsförsäkring och direktkrav med anledning av den försäkrades konkurs. Försäkringsbolaget har mot den skadelidande fått åberopa att den försäkrade inte iakttagit ett sådant i försäkringsavtalet...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation