lagen.nu

NJA 2008 s. 740

En make har väckt talan om klander av bodelning. Den andra maken har efter utgången av klanderfristen enligt 17 kap. 8 § andra stycket äktenskapsbalken i svaromål framställt yrkanden om ändring till sin fördel av det klandrade bodelningsbeslutet. Fråga om avvisning.

Varbergs tingsrätt

Varbergs tingsrätt meddelade år 2002 dom på äktenskapsskillnad mellan makarna B.H. och A.-K.H.

I mål om klander av bodelning antecknade tingsrätten i protokoll den 8 december 2008:

Efter att av tingsrätten förordnad bodelningsförrättare meddelat bodelningsbeslut den 14 februari 2006, innebärande bl.a. jämkning av ett mellan parterna gällande äktenskapsförord, har B.H. klandrat bodelningen och i första hand yrkat att tingsrätten skall fastställa att det inte föreligger någon egendom som kan bli föremål för bodelning. I andra hand har han yrkat att viss egendom inte skall ingå i bodelningen och att viss egendom skall tas upp till annat värde.

A.-K.H. har därefter i svaromål som inkom till tingsrätten den 4 maj 2006 bestritt B.H:s yrkande samt för egen del yrkat att äktenskapsförordet i första hand skall lämnas utan avseende och i andra hand att det skall jämkas.

B.H. har yrkat att A.-K.H:s yrkande skall avvisas då det inte framställts inom klanderfristen. Han har som stöd härför bl.a. åberopat utlåtande från advokaten Örjan Teleman.

A.-K.H. har bestritt avvisningsyrkandet. Som grund härför har hon i huvudsak anfört följande. Det har i praxis fastslagits att en bodelning inte vinner laga kraft partiellt och att klander av bodelning kan få till följd att bodelningen återförvisas till bodelningsförrättaren och ändras också i sådana delar som inte har klandrats. Vidare har i bl.a. NJA 1997 s. 62 och NJA 2003 s. 460 fastslagits att part i tingsrätten kan föra in även yrkanden och omständigheter som inte förekommit vid bodelningsförrättningen. Av det senare avgörandet framgår att invändningen mot bodelningen som sådan utgör grund för talan och att ramen för bodelningen anger den yttre gränsen för tillåtligheten av nya yrkanden. Detta kan rimligen inte tolkas på annat sätt än att såväl B.H. som hon har rätt att framställa nya yrkanden inom denna ram.

Tingsrätten (tingsfiskalen Pernilla Johansson) meddelade följande beslut:

Skäl

Enligt 17 kap. 8 § 2 st. ÄktB skall en part som är missnöjd med av bodelningsförrättaren förrättad bodelning klandra den genom att vid tingsrätten väcka talan inom fyra veckor från det att bodelningen delgavs honom. Klandras inte bodelningen inom denna tid är rätten till talan förlorad. Någon möjlighet att klandra bodelningen anslutningsvis föreligger inte.

I RH 2000:28 avvisades således av svaranden framställt yrkande vilket framställts efter klanderfristens utgång. Hovrätten hänvisade härvid till att kärandens möjligheter att framställa nya yrkanden efter klagofristens utgång är begränsade i enlighet med 13 kap. 3 § RB och anförde att inte heller svaranden kan tillerkännas rätt att framställa nya yrkanden efter klanderfristens utgång.

Av HD:s avgöranden NJA 1997 s. 62 och NJA 2003 s. 460 följer att den som klandrat en bodelning äger rätt att efter klanderfristens utgång ändra den väckta talan med den begränsning som följer av 13 kap. 3 § RB och att den väsentliga grunden för talan är invändningen mot bodelningen som sådan. Utrymmet för den som klandrat en bodelning att senare ändra sin talan är således relativt stort. Av avgörandena kan emellertid inte anses följa att en part som inte i rätt tid klandrat bodelningsbeslutet, senare har rätt att framställa nya yrkanden. A.-K.H:s talan skall därför avvisas.

Beslut

Tingsrätten avvisar A.-K.H:s talan.

Hovrätten för Västra Sverige

A.-K.H. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle upphäva tingsrättens avvisningsbeslut.

Hovrätten (hovrättslagmannen Ann-Christine Persson samt hovrättsråden Bertil Josefson, referent, och Bengt von Reis) meddelade den 6 februari 2007 följande beslut:

Hovrätten avslår överklagandet.

Högsta domstolen

A.-K.H. överklagade och yrkade att HD skulle upphäva beslutet om avvisning.

B.H. bestred bifall till A.-K.H:s talan.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Charlotte Dahl, föreslog i betänkande följande beslut:

Skäl

B.H. väckte vid Varbergs tingsrätt talan mot A.-K.H. om klander av bodelning. Han yrkade i första hand att, med upphävande av bodelningsbeslutet, tingsrätten skulle fastställa att det inte föreligger någon egendom som kan bli föremål för bodelning och i andra hand att viss närmare angiven egendom inte skulle ingå i bodelningen, samt att viss egendom skulle tas upp till annat värde.

I svaromål ingivet efter utgången av klanderfristen bestred A.-K.H. B.H:s talan, samt framställde ett eget yrkande om att äktenskapsförordet i första hand skulle lämnas utan avseende vid bodelningen och i andra hand jämkas.

HD har att ta ställning till om en sådan talan efter klanderfristens utgång skall avvisas.

Enligt 17 kap. 8 § andra stycket ÄktB får en make som är missnöjd med bodelningen klandra den genom att inom fyra veckor väcka talan mot den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Klandras inte bodelningen inom denna tid, har maken förlorat sin talan. I paragrafens tredje stycke anges bl.a. att i mål om klander av bodelning, domstolen får återförvisa ärendet till bodelningsförrättaren.

Frågan om möjligheten att ändra en väckt talan skall anses prekluderad efter utgången av klanderfristen på samma sätt som själva rätten att väcka talan har, såvitt gäller klander av bodelning, besvarats i rättsfallet NJA 1997 s. 62. HD fann där att den som har klandrat en bodelning har rätt att efter klanderfristens utgång ändra sin väckta talan, med den begränsning som följer av 13 kap. 3 § RB.

I målet är emellertid inte fråga om kärandens ändrade yrkanden, utan om samma rätt som tillkommer käranden också skall tillkomma den som endast är svarande i målet. I minoritetens votum i NJA 1983 s. 635 förutsattes svaranden kunna föra in yrkanden som kunde leda till att domstolen ändrade bodelningen även i sådana delar som inte hade angripits av käranden. Rätten kunde också begagna sig av möjligheten att återförvisa ärendet till bodelningsförrättaren.

En part vid rättegången i tingsrätten är oförhindrad att föra in nya yrkanden och omständigheter som inte har förekommit vid bodelningsförrättningen. Övervägande skäl talar därför för att tillåta A.-K.H. att framställa yrkanden i målet, trots att endast B.H. har anfört klander i rätt tid. Hennes yrkanden skall dock, precis som de nya yrkanden som en kärande kan framställa, tillåtas endast om de stöder sig på väsentligen samma grund enligt 13 kap. 3 § första stycket 3 RB. I NJA 2003 s. 460 har, då make väckt talan om klander av bodelning, den väsentliga grunden för talan ansetts vara invändningen mot bodelningen som sådan.

Både A.-K.H:s och B.H:s yrkanden rör i huvudsak äktenskapsförordet och vilken egendom som på grund av det skall ingå, eller inte ingå, i bodelningen. A.-K.H:s talan stöder sig därigenom på väsentligen samma grund som B.H:s. Hennes talan skall därför tillåtas.

HD undanröjer tingsrättens beslut om avvisande av A.-K.H:s talan.

HD (justitieråden Dag Victor, Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff och Stefan Lindskog, referent) meddelade den 13 juni 2008 följande slutliga beslut:

Skäl

Sedan äktenskapet mellan B.H. och A.-K.H. upplösts har bodelningsbeslut meddelats mellan dem. Ett äktenskapsförord enligt vilket all egendom i äktenskapet skulle vara enskild har därvid, med delvis bifall till ett yrkande av A.-K.H., på visst sätt jämkats av bodelningsförrättaren.

Enligt 17 kap. 8 § andra stycket ÄktB får en make som är missnöjd med bodelningen klandra den genom att inom fyra veckor väcka talan mot den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Klandras inte bodelningen inom denna tid, har maken förlorat sin talan.

B.H. har rättidigt väckt talan mot A.-K.H. om klander av bodelningen. Han har därvid framställt yrkanden som bl.a. går ut på att bodelning skall ske efter vad som följer av äktenskapsförordet.

I svaromål ingivet efter utgången av klanderfristen har A.-K.H. dels bestritt B.H:s talan dels framställt yrkanden om att äktenskapsförordet skall i första hand lämnas utan avseende och i andra hand jämkas utöver den jämkning som ligger till grund för bodelningsbeslutet.

Frågan i målet är om en svarande i en klanderprocess kan framställa egna yrkanden trots att talan inte väckts inom klanderfristen.

Av fristregeln i 17 kap. 8 § andra stycket ÄktB följer att den make som vill ha en ändring till sin fördel av ett bodelningsbeslut har att väcka talan inom föreskriven klanderfrist. Bestämmelsen träffar båda makarna oberoende av vem av dem som väcker talan först.

A.-K.H:s nu ifrågavarande yrkanden går ut på att bodelningsbeslutet skall ändras till hennes fördel. Denna talan har inte framställts inom den lagstadgade klanderfristen. Som domstolarna har funnit skall den därför avvisas.

HD:s avgörande

HD avslår överklagandet.

Justitierådet Lena Moore var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande:

Frågan i målet gäller om en make som själv inte väckt talan inom klanderfristen har rätt att framställa egna yrkanden i rättegången vid tingsrätten.

Frågan är inte reglerad. Bestämmelsen i 17 kap. 8 § andra stycket andra meningen ÄktB, om att en make som inte har klandrat bodelningen inom klanderfristen har förlorat sin talan, innebär att bodelningen vinner laga kraft om ingen av makarna klandrat bodelningen inom fristen. Av bestämmelsen framgår således att en make inte får väcka talan efter utgången av fristen. Av bestämmelsen framgår däremot inte om svaranden skulle kunna framställa egna yrkanden i rättegången sedan andra maken klandrat bodelningen inom klanderfristen. Frågan har inte tidigare prövats av HD (se dock minoriteten i NJA 1983 s. 635). Enligt doktrinen finns det, i avsaknad av uttryckligt lagstöd, inte någon rätt för andra maken att ”anslutningsklandra” en bodelning (se bl.a. Teleman i Ds 2005:34 Några bodelningsfrågor, s. 159 f. och Beckman-Höglund, Svensk familjerättspraxis, s. A VII:24, supplement 26 juni 2007).

Frågan har samband med frågan om kärandens rätt att efter klanderfristen framställa nya yrkanden. Den frågan har besvarats i rättsfallet NJA 1997 s. 62. HD konstaterade där att frågan om en taleändring får göras efter utgången av en talefrist torde få lösas utifrån en tolkning av varje enskild regel om talefrist. I rättsfallet fann HD att den som har klandrat en bodelning har rätt att efter klanderfristens utgång ändra sin väckta talan, med den begränsning som följer av 13 kap. 3 § RB.

I rättsfallet NJA 2003 s. 460 konstaterade HD att en tillämpning av reglerna om ändring av talan i 13 kap. 3 § RB leder till att nya yrkanden skall godtas om de stöder sig på väsentligen samma grund som den tidigare väckta klandertalan. HD fann att grunden för ett i en klanderprocess framställt yrkande var invändningen mot bodelningen som sådan, inte de påstådda felaktigheterna i bodelningen. För denna mer sammanhållna syn talade enligt HD att de olika delarna i en bodelning hänger så nära samman att ett ändrat ställningstagande i en fråga ofta får återverkningar på hur andra frågor skall bedömas. Vidare framhöll HD, med hänvisning till 1997 års rättsfall, att en bodelning enligt huvudregeln inte vinner laga kraft partiellt. Samma uppfattning hade minoriteten redovisat i rättsfallet NJA 1983 s. 635 bl.a. med argumentet att svaranden i klanderprocessen med anledning av kärandens talan kan komma att framställa yrkanden som föranleder rätten att ändra bodelningen även i sådana delar som inte angripits av käranden.

Det finns ett antal omständigheter som talar för att svaranden bör kunna framställa egna yrkanden i rättegången, och då särskilt det förhållandet att den make som klandrat bodelningen kan framställa nya yrkanden efter klanderfristens utgång. Genom att nya yrkanden kan gälla en helt annan del av bodelningen än den som ursprungligen klandrats måste hela bodelningen sägas vara föremål för en omprövning i tingsrätten. Detta följer även av att part i rättegången vid tingsrätten har ansetts kunna föra in yrkanden och omständigheter som inte förekommit vid bodelningsförrättningen (NJA 2003 s. 460). Den make som valt att klandra bodelningen måste i alla händelser räkna med att den förda klandertalan kan aktualisera ändringar även i andra delar än de som käranden angripit. Detta gäller särskilt om rätten väljer att återförvisa ärendet till bodelningsförrättaren, t.ex. för en ny lottläggning (17 kap. 8 § tredje stycket ÄktB; se NJA 1997 s. 62 och minoriteten i NJA 1983 s. 635 samt Tottie, Äktenskapsbalken, 1990 s. 554). Vid en sådan ny bodelningsförrättning har båda makarna möjlighet att föra in nya frågor och nytt material. Den nya bodelningen kan i sin tur klandras och då även av den make som inte klandrade den första bodelningen.

Att mot den nu redovisade bakgrunden neka den make som inte klandrat bodelningen att framställa egna yrkanden i rättegången är inte ändamålsenligt och skulle medföra en oacceptabel obalans mellan parterna. Ordalydelsen i 17 kap. 8 § andra stycket ÄktB hindrar inte att svaranden tillåts att framställa egna yrkanden och jag anser att bestämmelsen måste tolkas i belysning av 2003 års rättsfall. Tillfogas kan också att det numera snarare är regel än undantag att svaranden får framställa egna yrkanden i familjerättsliga mål (se bl.a. NJA 1993 s. 666 och s. 751, förarbetsuttalandena till 6 kap. 7 § FB i NJA II 1978 s. 379 och 381 samt 14 kap. 5 § ÄktB; se också HD:s beslut den 14 mars 2008 i mål Ö 847-07 där svaranden ansågs ha rätt att få sina egna yrkanden prövade trots att käranden återkallat sin talan). I bodelningsmål är en sådan möjlighet särskilt motiverad eftersom svaranden - till skillnad från vad som t.ex. gäller i fråga om vårdnad och umgänge - är förhindrad att själv väcka en egen talan. En fördel med en sådan ordning är också att onödiga rättegångar undviks genom att makarna inte behöver klandra bodelningen ”för säkerhets skull” (se bl.a. Teleman, a.a. s. 160).

Jag anser därför att A.-K.H:s yrkanden skall tillåtas.

Situationen hade varit en annan om HD hade intagit motsatt ståndpunkt i 2003 års rättsfall och funnit att grunden för klandertalan är mer direkt knuten till de påstådda felaktigheterna i bodelningen och inte tillåtit käranden att framställa de nya yrkandena. Om rättsläget hade varit sådant hade det inte funnits några skäl att frångå regeln om att svaranden i princip inte får framställa egna yrkanden i målet. Samma synsätt gav Svea hovrätt uttryck för i RH 2000:28 (anmärkt i Fitger, Kommentaren till rättegångsbalken, s. 42:16 b, supplement 33, mars 2001; numera överspelat genom 2003 års rättsfall) som i sitt beslut utgick från att kärandens möjligheter att framställa nya yrkanden efter klanderfristens utgång var begränsade; ”på grund härav” kunde, enligt hovrätten, inte heller svaranden tillerkännas någon rätt att framställa nya yrkanden efter klanderfristens utgång.

Justitieråden Dag Victor och Stefan Lindskog tillade för egen del följande:

Som skäl för att tillåta de yrkanden som hon framfört i bodelningsmålet har A.-K.H. hänvisat till NJA 2003 s. 460 och gjort gällande att detta avgörande inte rimligen kan innebära annat än att såväl hon som B.H. har rätt att framställa nya yrkanden i målet så länge som dessa håller sig inom ramen för bodelningen.

I NJA 1997 s. 62 fann HD att den som klandrat en bodelning har rätt att ändra sin väckta talan efter klanderfristens utgång med den begränsning som följer av 13 kap. 3 § RB. Som huvudregel gäller enligt den paragrafen att en väckt talan inte får ändras. Ett av undantagen från huvudregeln är enligt första stycket 3 när yrkandet stöder sig på ”väsentligen samma grund”. Frågan i 2003 års fall var vad som var att anse som den väsentliga grunden i ett mål om klander av bodelning.

En förutsättning för att frågan om en tillämpning av den nu berörda undantagsregeln skall aktualiseras är att den justering som käranden önskar göra av sin talan inte är tillåten redan enligt någon av de andra bestämmelser som finns i lagrummet. Det finns i den delen anledning att först notera att det enligt tredje stycket i paragrafen inte anses som en (otillåten) ändring av talan om käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin talan. Med saken avses härvid detsamma som i bestämmelsen i 17 kap. 11 § om doms rättskraft. Käranden har alltså enligt bestämmelsen alltid möjlighet att som ny grund för en väckt talan åberopa sådana omständigheter som kommer att omfattas av domens rättskraft.

Beträffande bodelning gäller som huvudregel att en sådan inte vinner laga kraft partiellt. En följd av detta är att den som klandrat en bodelning i allmänhet är oförhindrad att som grund för sitt i klandertalan framställda yrkande åberopa andra omständigheter rörande bodelningen än de som han ursprungligen åberopat. Eftersom prövningen i tingsrätten är den första domstolsprövningen föreligger inte heller något hinder mot att åberopa omständigheter som inte åberopats i samband med bodelningsförrättningen (jfr 50 kap. 25 § tredje stycket RB).

Det förtjänar i sammanhanget framhållas att svaranden på motsvarande sätt till grund för ett bestridande kan åberopa andra omständigheter rörande bodelningen än de som käranden lagt till grund för sin talan. Fristregeln i 17 kap. 8 § andra stycket ÄktB hindrar inte detta, eftersom den regeln tar sikte på endast rätten att väcka talan. Om kärandens yrkande angår ett visst belopp som den ena maken enligt bodelningsbeslutet har att utge till den andra, kan alltså svaranden - inom de ramar som följer av RB - till stöd för sitt bestridande grunda sin talan på alla bodelningsfrågor som kan påverka beloppsbestämningen.

Utrymmet för att åberopa nya omständigheter i ett mål om klander av bodelning är således betydande såväl för käranden som för svaranden. Detta innebär dock inte att det också finns ett motsvarande utrymme för att framställa nya yrkanden. HD:s ställningstagande i detta mål till fristregeln i 17 kap. 8 § andra stycket ÄktB innebär att svarande inte efter klanderfristens utgång kan framställa egna yrkanden. Beträffande kärandens situation är följande att notera.

Enligt 13 kap. 3 § första stycket 1 RB får käranden kräva annan fullgörelse än den om vilken talan väckts, om yrkandet grundar sig på omständighet som inträffat under rättegången eller först då blivit känd för honom. Med annan fullgörelse avses också en kvantitativ utvidgning av den väckta talan. Bestämmelsen, som är tillämplig också i högre rätt, tillåter alltså inte en ändring av yrkandet om detta grundar sig på en omständighet som var känd för käranden när talan väcktes.

Som redan berörts får emellertid käranden enligt första stycket 3 framställa nytt yrkande om detta stöder sig på väsentligen samma grund som det ursprungligen framställda yrkandet. Ett sådant yrkande är inte tillåtet i högre rätt och får i tingsrätt avvisas om det inte utan olägenhet kan prövas i målet och har framställts sedan huvudförhandling påbörjats eller målet på annat sätt företagits till avgörande. Bestämmelsen är i första hand processekonomiskt motiverad (jfr 14 kap. 1 § RB).

I NJA 2003 s. 460 fann HD att den talan om klander som käranden väckt i målet fick anses grunda sig på invändningen mot bodelningen som sådan och att käranden därför enligt 13 kap. 3 § första stycket 3 RB hade rätt att vid tingsrätten framställa nya yrkanden som avsåg bodelningen. I motiveringen hänvisade HD bl.a. till att de olika delarna i en bodelning i regel hänger så nära samman att ett ändrat ställningstagande i en fråga ofta får återverkningar på hur andra frågor i denna skall bedömas.

HD:s avgörande kan inte anses innebära att käranden vid klander av bodelning alltid, helt oberoende av vilka yrkanden och grunder för dessa som framställts i klandret, skulle vara oförhindrad att i tingsrätten framställa nya yrkanden så länge som dessa ligger inom ramen för bodelningen. Det får antas att en förutsättning för en sådan vidsträckt rätt är att en eller flera grunder för det ursprungliga yrkandet kan sägas innefatta ett mer allmänt ifrågasättande av grunderna för bodelningen. I det fall att käranden för sin ursprungliga talan enbart hänfört sig till mer specifika grunder, som felaktig värdering av viss egendom eller att viss egendom skall eller inte skall ingå i delningen, torde yrkanden som avser helt andra delar av bodelningen inte kunna sägas stöda sig på väsentligen samma grund.

För en sådan mer försiktig tolkning av HD:s avgörande får också det intresset anses tala, att det motverkar en obalans i parternas processuella ställning i de fall då en bodelning klandrats av endast den ena parten.

HD:s beslut meddelat: den 13 juni 2008.

Mål nr: Ö 901-07.

Lagrum: 17 kap. 8 § ÄktB.

Rättsfall: NJA 1983 s. 635, NJA 1997 s. 62 och NJA 2003 s. 460.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2008-06-13
Målnummer
Ö901-07
Lagrum
17 kap. 8 § äktenskapsbalken (1987:230)
Rättsfall
NJA 1983 s. 635
NJA 1997 s. 62
NJA 2003 s. 460
Sökord
Bodelning
Klanderfrist
Nytt yrkande
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2018 s. 405: En talan om klander av arvskifte ska som huvudregel föras mot alla övriga dödsbodelägare. Även en klandertalan som är riktad mot enbart vissa dödsbodelägare ska dock prövas, när det framstår som...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation