lagen.nu

NJA 2008 s. 1053

Beviskravet för samäganderätt när någon vill få till stånd en försäljning av lös egendom enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt och motparten invänder att han eller hon är ensam ägare till egendomen.

Gävle tingsrätt

M.E. begärde i ansökan till Gävle tingsrätt att hästen Irish Coral Guy för hans och hans före detta hustrus, H.E., räkning skulle utbjudas till försäljning på offentlig auktion enligt samäganderättslagen.

H.E. bestred yrkandet och invände att hästen inte ägdes av dem gemensamt utan av henne ensam. Till stöd för sin invändning åberopade hon köpeavtal och bodelningsavtal.

Tingsrätten (rådmannen Håkan Wiberg) anförde i beslut den 28 december 2007:

Det råder delade meningar om ägarförhållandena till hästen Irish Coral Guy. Om inte övervägande skäl talar för sökandens anspråk bör tingsrätten i en sådan situation avvisa ansökan (jfr Walin, Samäganderätt, 2000 s. 153).

Tingsrätten finner inte att övervägande skäl talar för att M.E. gemensamt med H.E. äger Irish Coral Guy. Ansökan avvisas därför.

Tingsrätten erinrar M.E. om möjligheten att väcka talan om bättre rätt till Irish Coral Guy.

Hovrätten för Nedre Norrland

M.E. överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland.

I protokoll antecknade hovrätten följande. M.E. har yrkat, såsom det får förstås, att hovrätten fastställer att hästen Irish Coral Guy ägs gemensamt av honom och H.E. och förordnar att hästen för deras gemensamma räkning ska utbjudas till försäljning å offentlig auktion enligt lagen om samäganderätt. Han har sammanfattningsvis anfört att övervägande skäl talar för att hästen är samägd av honom och H.E. med lika rätt, alternativt att det i enlighet med praxis föreligger en dold samäganderätt till hästen.

Hovrätten (hovrättsråden Ola Pettersson och Susanne Hård samt tf. hovrättsassessorn Hanna Hjorth, referent) anförde i beslut den 7 mars 2008:

H.E. har i ärendet invänt att M.E. inte har del i den omtvistade hästen. Vad M.E. anfört och åberopat medför inte att han uppfyllt det beviskrav som åligger den som med ett påstående om samäganderätt som grund yrkar att egendom ska utbjudas till försäljning å offentlig auktion. Tingsrättens beslut ska därför fastställas.

Hovrätten fastställer tingsrättens beslut.

Högsta domstolen

M.E. överklagade och yrkade, som han fick förstås, att HD skulle undanröja underinstansernas beslut och återförvisa målet till tingsrätten för ny handläggning.

H.E. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Anders Larsson, föreslog i betänkande följande beslut:

Skäl

M.E. och H.E. var tidigare gifta med varandra. Den 7 april 2006, medan de fortfarande var gifta, införskaffades en häst. H.E. angavs som köpare i köpekontraktet. Köpeskillingen uppgick till 45 000 kr.

Den 23 november 2006 träffade M.E. och H.E. ett bodelningsavtal. Av avtalet framgick bl.a. följande. ”Parterna är överens om att hästen skall ha stallplats på fastigheten Gävle Trödje 5:71 samt att till hästen medförande kostnader liksom eventuella ersättningar skall delas mellan parterna. M. skor hästen i första hand, annars delas kostnaden lika.” Därefter följde en redogörelse över hur fastigheten, banklån och banktillgodohavanden skulle fördelas, varefter angavs att ”Övrigt giftorättsgods inkl. betalningsansvar för skulder behålles av var och en”.

Parterna skiljde sig den 18 juni 2007.

Den 14 september 2007 ansökte M.E. hos tingsrätten om att hästen skulle utbjudas till försäljning på offentlig auktion. H.E. bestred ansökan och hävdade att hon ensam ägde hästen. Tingsrätten avvisade M.E:s ansökan. Enligt tingsrätten talade inte övervägande skäl för att hästen ägdes av M.E. och H.E. gemensamt. Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.

Den fråga som är föremål för prövning i HD är om M.E. är behörig att ansöka om att hästen skall säljas på offentlig auktion.

Enligt 6 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt (samäganderättslagen) får varje delägare i sådan samägd egendom som anges i 1 §, däribland lös egendom, om inte annat har avtalats mellan honom och övriga delägare, ansöka hos rätten om att egendomen för gemensam räkning skall utbjudas till försäljning på offentlig auktion. Ett förordnande om försäljning får enligt samma lagrum inte meddelas, om annan delägare visar synnerliga skäl för anstånd. Möjligheten för en samägare att efter ansökan få egendom såld på offentlig auktion bygger på idén att den gemensamma äganderätten inte bör bibehållas längre än alla delägare är överens (se NJA II 1905 nr 4 s. 3 ff.). Förordnar rätten att egendomen skall utbjudas till försäljning på offentlig auktion, ska rätten enligt 8 § samäganderättslagen utse en god man att ombesörja auktionen och fördela köpeskillingen.

En ansökan om försäljning handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen). Vid prövningen av en sådan ansökan åligger det rätten att ta ställning till frågan om samäganderätt föreligger, liksom frågan huruvida förutsättningar i övrigt finns för försäljningen (jfr NJA 1984 s. 256).

M.E. har bevisbördan för att han är samägare till hästen. Fråga uppkommer emellertid vilket beviskrav för samäganderätt som skall tillämpas i denna typ av ärende. I tvistemål gäller som utgångspunkt att den part som har bevisbördan för ett visst sakförhållande skall styrka att detta föreligger. Ett förfarande enligt ärendelagen skiljer sig dock åt i flera avseenden från det som följer av RB. Exempelvis är förfarandet i ärenden i regel skriftligt, även om sammanträde bör hållas när det kan vara till fördel för utredningen. Vidare är principerna om omedelbarhet och koncentration inte tillämpliga och det saknas möjlighet för en part att höras under sanningsförsäkran. Förfarandet i ärenden är alltså mer summariskt och det bygger på att det oftast inte förekommer någon mera omfattande muntlig bevisning. Ett ärende om försäljning enligt samäganderättslagen lämpar sig sålunda mindre väl för den många gånger komplicerade och omfattande prövning som måste göras för att avgöra frågan om samäganderätt föreligger när tvist härom råder. Detta kan tala för att prövningen av samäganderättsfrågan i ett ärende bör bli summarisk, eller, annorlunda uttryckt, att det bör råda ett lägre beviskrav för samäganderätt jämfört med om motsvarande fråga hade prövats i ett tvistemål om bättre rätt. (Jfr NJA 2002 s. 136 och 2004 s. 529, som avsåg sökandens behörighet att ansöka om förordnande respektive entledigande av boutredningsman. Jfr vidare JR Muncks särskilda tillägg i NJA 1993 s. 302 I och II, angående förordnande av bodelningsförrättare. Jfr även Walin, Samäganderätt, 2000 s. 153, där det anförs att rätten bör avvisa en ansökan enligt 3 § samäganderättslagen om att samägd egendom skall avträdas till förvaltning av god man, om inte övervägande skäl talar för sökandens anspråk, och att bedömningen får ske på det processmaterial som det synes rimligt att kräva i ett så praktiskt ärende som förordnande av god man till delägarnas bästa.)

Mot det nu anförda skall ställas följande. Den som med påstående om samäganderätt vill få till stånd en försäljning av egendom på offentlig auktion är inte enbart hänvisad till ett förfarande enligt ärendelagen. Han eller hon har också möjlighet att ansöka om stämning mot övriga delägare och yrka att rätten skall dels fastställa att samäganderätt föreligger, dels förordna om egendomens försäljning. En sådan talan prövas i ett tvistemål enligt RB:s bestämmelser. Som antytts ovan är det uppenbart att ett sådant förfarande är att föredra, om tvist råder beträffande äganderätten till egendomen. (Angående möjligheten att i samma rättegång föra talan om bättre rätt och försäljning, se Walin, a.a., s. 108. Jfr även NJA 1982 s. 589 och 1980 s. 705.) Det förhållandet att den som vill få till stånd en försäljning av egendom på offentlig auktion har möjlighet att välja mellan två olika förfaranden, och de nackdelar det möter att tvistiga och ofta komplicerade frågor om äganderätt blir föremål för prövning i ett ärende om försäljning enligt samäganderättslagen, gör att det får anses angeläget att inte understödja att så blir fallet mera regelmässigt. Det kan inte uteslutas att detta skulle kunna bli fallet, om det ställs upp ett generellt lägre beviskrav för samäganderätt i dessa ärenden.

Mot ett lägre beviskrav talar även den omständigheten att det rent faktiskt möjliggör för den som påkallat försäljning att genomdriva en sådan utan att det är tillfredsställande utrett att han eller hon verkligen är samägare. Någon möjlighet för övriga delägare att få samäganderättsfrågan prövad också av den gode mannen, sedan en sådan förordnats, medger inte samäganderättslagen (jfr däremot vad som enligt 17 kap. 6 § andra stycket ÄktB exempelvis gäller beträffande möjligheten att få en viss fråga prövad även av bodelningsförrättare, sedan sådan har förordnats. Jfr även det ovan nämnda rättsfallet NJA 1993 s. 302.) Även om ett rättens beslut om försäljning inte hindrar övriga delägare från att väcka talan om bättre rätt till den aktuella egendomen, leder detta till ytterligare en process, vilket knappast kan anses processekonomiskt.

Vid en sammantagen bedömning får det anses mest ändamålsenligt att det vid prövningen av frågan om samäganderätt föreligger i ett ärende om försäljning enligt samäganderättslagen uppställs ett beviskrav motsvarande det som hade gällt, om frågan hade prövats i ett tvistemål angående fastställande av bättre rätt till en del av egendomen, dvs. samäganderätt. Upprätthållandet av ett sådant beviskrav kan inte antas leda till att den som önskar påkalla försäljning enligt samäganderättslagen avstår från det mera praktiska förfarandet enligt ärendelagen och ”för säkerhets skull” väljer att få frågan prövad i ett tvistemål, där möjligheterna att föra bevisning är bättre. Den som gör anspråk på samäganderätt torde nämligen i de allra flesta fall, redan innan ett rättsligt förfarande inleds, känna till hur övriga delägare ställer sig till samäganderättsanspråket och i vad mån de kan tänkas komma att invända häremot. Utifrån detta har han eller hon som önskar påkalla försäljning goda möjligheter att avgöra vilket av de båda förfarandena som är lämpligast i det enskilda fallet.

I enlighet med det nu sagda bör utgångspunkten vara att det i ett ärende om försäljning enligt samäganderättslagen åligger sökanden att styrka att han eller hon är samägare till den egendom som begärs skall säljas. Det kan emellertid, liksom i tvistemål, föreligga omständigheter i det enskilda fallet som gör att det finns anledning att göra avsteg härifrån. I förevarande fall måste beaktas att tvisten rör egendom som två före detta makar införskaffat medan de fortfarande var gifta. I äktenskap, liksom samboförhållanden, föreligger en ekonomisk gemenskap som gör att det är svårt för en make eller maka att fullt ut styrka att han eller hon ensam äger eller är samägare till sådan egendom som införskaffats under äktenskapet. Av den anledningen bör M.E. komma i åtnjutande av viss bevislättnad när det gäller hans påstående om att han är samägare till hästen (jfr NJA 1987 s. 500 samt Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005 s. 233 ff. och Gregow, Festskrift till Lars Welamson, 1988 s. 219 ff.).

Bodelning har genomförts mellan parterna. Det förefaller därför lämpligast att först pröva vilken betydelse bodelningen har haft för äganderätten till hästen. Parterna har i avtalet angett att hästen skall ha stallplats på fastigheten Gävle Trödje 5:71, vilket är den fastighet M.E. tillskiftats, samt att parterna är överens om att de skall dela på kostnader och ”eventuella ersättningar” för hästen. Vad parterna härvid enats om skulle i och för sig kunna tala för att deras avsikt varit att hästen fortsättningsvis skulle innehas med samäganderätt. Å andra sidan kan det förhållandet att detta inte klart kommit till uttryck i avtalet, medan parterna beträffande viss annan egendom uttryckligen angett vem som skall tillskiftas denna, tala mot en sådan avsikt. Sammantaget finns det inte tillräckligt stöd för slutsatsen att parternas avsikt varit att i denna del av avtalet reglera också äganderätten till hästen. I stället får hästen, liksom övrigt giftorättsgods som inte uttryckligen reglerats i avtalet, anses falla in under den delen av avtalet där parterna angett att ”Övrigt giftorättsgods (…) behålles av var och en”. Med detta får förstås att var och en skall behålla det han eller hon ägde vid tiden för bodelningen.

Ingen av parterna har påstått att äganderätten till hästen förändrats från det att hästen införskaffades fram till bodelningen. Frågan blir därmed om hästen skall anses ha införskaffats av parterna gemensamt med samäganderätt. HD har i rättsfallet NJA 1992 s. 163 behandlat frågan om hur äganderätten till lös egendom som förvärvats under ett samboförhållande skall bedömas. HD framhöll därvid att frågan om sådan egendom tillhör endera sambon ensam eller båda samborna gemensamt med samäganderätt skall avgöras efter allmänna förmögenhetsrättsliga principer för förvärv av äganderätt, varvid dock den nära personliga och ekonomiska gemenskap som i allmänhet råder mellan sambor måste beaktas. Detta innebar enligt HD att det avgörande för äganderättsfrågan i princip är vem som tillskjutit medel för anskaffande av egendomen. Frågan om vem som tillskjutit medel för viss egendom borde dock inte bedömas alltför formellt utan ses mot bakgrund av sambornas ekonomiska förhållanden i övrigt.

HD:s uttalanden i det nämnda rättsfallet får anses tillämpliga också på egendom som införskaffats under ett äktenskap. När det gäller frågan vem som bekostat inköpet av hästen, har M.E. över huvud taget inte presenterat någon bevisning till styrkande av att han bidragit ekonomiskt till detta. Det finns inte heller någon utredning som visar att någon av parterna mera regelmässigt svarat för löpande utgifter, medan den andra stått för inköp av kapitalvaror, vilket enligt vad HD uttalade i det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1992 s. 163 hade kunnat inverka på vem som skall anses ha bekostat inköpet; inköpt egendom bör i sådana fall i allmänhet anses tillhöra makarna/samborna med samäganderätt, om egendomen kan förutsättas vara förvärvad för gemensamt bruk. Det bör dock tilläggas att det i förevarande fall inte rör sig om sådan egendom som utan vidare kan förutsättas vara förvärvad för gemensamt bruk.

Vid en sammantagen bedömning kan M.E., även med ett lägre beviskrav, inte anses ha styrkt att hästen införskaffats av honom och H.E. gemensamt med samäganderätt. Han är därmed inte behörig att ansöka om att hästen skall utbjudas till försäljning på offentlig auktion.

M.E:s överklagande skall därför avslås.

HD:s avgörande

HD avslår M.E:s överklagande.

HD (justitieråden Johan Munck, Dag Victor, Torgny Håstad, Ann-Christine Lindeblad och Anna Skarhed, referent) meddelade den 7 november 2008 följande slutliga beslut:

Skäl

M.E. och H.E. var tidigare gifta med varandra. Enligt köpekontrakt av den 7 april 2006 köpte H.E. hästen Irish Coral Guy för 45 000 kr. Sedan M.E. och H.E. ansökt om äktenskapsskillnad träffade de i november 2006 ett bodelningsavtal. I avtalet angavs bl.a. följande. ”Parterna är överens om att hästen skall ha stallplats på fastigheten Gävle Trödje 5:71 samt att till hästen medförande kostnader liksom eventuella ersättningar skall delas mellan parterna. M. skor hästen i första hand, annars delas kostnaden lika.” Därefter följde en redogörelse över hur fastigheten, banklån och banktillgodohavanden skulle fördelas, varefter angavs: ”Övrigt giftorättsgods inkl. betalningsansvar för skulder behålles av var och en.”

Sedan dom på äktenskapsskillnad meddelats ansökte M.E. hos tingsrätten om att hästen Irish Coral Guy för hans och H.E:s räkning skulle utbjudas till försäljning på offentlig auktion enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. H.E. bestred ansökan och hävdade att hon ensam äger hästen. Tingsrätten, som fann att övervägande skäl inte talade för att hästen ägs av M.E. och H.E. gemensamt, avvisade M.E:s ansökan. Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.

M.E. gör i HD gällande att hästen ägs med lika delar av honom och H.E. Han har till stöd för sin uppfattning anfört bl.a. att hästen inköptes vid en gemensam resa till Linköping för deras gemensamma medel och för gemensamt bruk, att det har funnits en gemensam partsvilja att hästen skall vara samägd och att det vid upprättandet av bodelningsavtalet var båda parters uppfattning att hästen ägdes gemensamt med lika delar.

H.E. har till stöd för sitt bestridande anfört bl.a. följande. Hon tecknade köpeavtalet och betalade köpeskillingen och var således den som förvärvade hästen. Avsikten med köpet var att parternas barn och delvis hon själv skulle ha en häst att sköta och rida. Bodelningsavtalet reglerar inte uttryckligen vem som tillskiftas hästen och anger inte heller att den skall vara samägd efter bodelningen, varför den i enlighet med avtalet tillfaller henne i egenskap av hennes giftorättsgods.

Enligt 6 § samäganderättslagen får varje delägare i sådan samägd egendom som anges i 1 §, däribland lös egendom, om inte annat har avtalats mellan honom och övriga delägare, ansöka hos rätten om att egendomen för gemensam räkning skall utbjudas till försäljning på offentlig auktion. Förordnar rätten att egendomen skall utbjudas till försäljning, skall rätten enligt 8 § samäganderättslagen utse en god man att ombesörja auktionen och fördela köpeskillingen.

En ansökan om försäljning enligt 6 § samäganderättslagen handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden. I ett sådant ärende skall rätten pröva eventuella invändningar om att samäganderätt inte föreligger, liksom frågan om det i övrigt finns förutsättningar för att bifalla ansökan (se NJA 1984 s. 256).

Frågan i HD gäller främst vilket beviskrav angående samäganderätt som åvilar en före detta make, som vill få till stånd en försäljning enligt samäganderättslagen av lös egendom som förvärvats under äktenskapet, när motparten invänder att han eller hon är ensam ägare.

Den som med påstående om samäganderätt vill få till stånd en försäljning av egendom på offentlig auktion kan välja mellan att ansöka om försäljning enligt 6 § samäganderättslagen och att väcka talan mot övriga delägare enligt RB med yrkande att rätten skall fastställa att samäganderätt föreligger samt förordna om egendomens försäljning. (Angående möjligheten att i samma rättegång föra talan om bättre rätt och försäljning, se Walin, Samäganderätt, s. 108 samt NJA 1980 s. 705 och NJA 1982 s. 589.) Om äganderättsfrågan prövats prejudiciellt i ett ärende om försäljning enligt 6 § samäganderättslagen, utgör detta inte något hinder mot att frågan kan tas upp till ny prövning efter stämning i tvistemål.

Om rätten bifaller ansökan enligt 6 § samäganderättslagen och utser en god man har denne inte till uppgift att på nytt pröva samäganderättsfrågan, utan den gode mannen skall så snart beslutet om försäljning vunnit laga kraft hålla auktion och sälja godset (10 §). Ett beslut om försäljning får således en omedelbar och definitiv effekt för de inblandade parterna.

Handläggningen enligt ärendelagen skiljer sig från den ordning som gäller enligt RB. Förfarandet är i regel skriftligt, även om sammanträde som huvudregel skall hållas när det begärs av en enskild part (14 §) och också bör hållas när detta kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet (13 §). Vidare är principerna om omedelbarhet och koncentration inte tillämpliga, och det saknas möjlighet för en part att höras under sanningsförsäkran. Handläggningen enligt ärendelagen kan därför sägas lämpa sig mindre väl än en handläggning i tvistemål när frågan huruvida samäganderätt föreligger är komplicerad och kräver en mera omfattande prövning.

Trots det anförda bör den som yrkar försäljning enligt 6 § samäganderättslagen ha samma bevisbörda och beviskrav för sina påståenden om samäganderätt som sökanden skulle ha haft om talan om fastställelse av samäganderätt i stället hade väckts i den för tvistemål föreskrivna ordningen.

Enligt köpekontraktet har hästen Irish Coral Guy förvärvats av H.E. M.E. har inte visat att H.E. hade för avsikt att genomföra köpet delvis för hans räkning (se 53 § andra stycket kommissionslagen). Mellan makar och sambor kan en sådan avsikt i viss utsträckning presumeras, om egendomen förvärvats för gemensamt bruk och den part som inte gjort förvärvet bidragit ekonomiskt till detta (se HD:s dom den 18 juli 2008 i mål T 2684-07 NJA 2008 s. 826). M.E. har emellertid inte presenterat något stöd för sitt påstående att han bidragit ekonomiskt till köpet. Oavsett om hästen skall anses ha inköpts för gemensamt bruk kan han då inte heller presumeras ha förvärvat samäganderätt till hästen.

På grund det anförda och då det mellan parterna upprättade bodelningsavtalet inte innebär att någon förändring skett av den ursprungliga äganderätten kan M.E. inte anses vara samägare till hästen. Hans överklagande kan därför inte vinna bifall.

HD:s avgörande

HD avslår M.E:s överklagande.

HD:s beslut meddelat: den 7 november 2008.

Mål nr: Ö 1139-08.

Lagrum: 1, 3, 6, 8 och 10 §§ lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt, 13 och 14 §§ lagen (1996:242) om domstolsärenden samt 53 § andra stycket lagen (1914:45) om kommission.

Rättsfall: NJA 1980 s. 705, NJA 1982 s. 589, NJA 1984 s. 256 och NJA 2008 s. 826.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2008-11-07
Målnummer
Ö1139-08
Lagrum
1 §, 3 §, 6 §, 8 § och 10 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt
13 § och 14 § lagen (1996:242) om domstolsärenden
53 § andra stycket lagen (1914:45) om kommission
Rättsfall
NJA 1980 s. 705
NJA 1982 s. 589
NJA 1984 s. 256
NJA 2008 s. 826
Sökord
Samäganderättslagen
Samäganderätt
Dold samäganderätt
Äganderätt
Bevisbörda
Beviskrav
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation