lagen.nu

NJA 2007 s. 987

Vid tillämpning av bestämmelsen att rättshjälp skall upphöra när biträdets arbete uppgår till 100 timmar har det ansetts att hänsyn inte skall tas till om biträdet företräder även parter som inte har beviljats rättshjälp. 34 § rättshjälpslagen (1996:1619).

Kalmar tingsrätt

Som ombud för nio legala arvingar till I.J. väckte advokaten C.J. talan vid Kalmar tingsrätt mot Å.J. och Å.A. med yrkande att tingsrätten skulle fastställa att ett av I.J. upprättat testamente till svarandenas förmån var ogiltigt. C.J. var biträde enligt rättshjälpslagen för en av huvudmännen, T.L.

På anförda skäl lämnade tingsrätten käromålet utan bifall.

Tingsrätten fastställde C.J:s ersättning enligt rättshjälpslagen och förpliktade de av kärandena som inte hade rättshjälp att ersätta staten med en niondel vardera av denna kostnad.

Göta hovrätt

De legala arvingarna överklagade tingsrättens dom i Göta hovrätt.

Genom C.J. gav T.L. in en anmälan enligt 34 § rättshjälpslagen och hemställde att hovrätten skulle förordna att rättshjälpen för honom skulle fortsätta. Till stöd för sin begäran anförde han i huvudsak följande. Han hade ett fortsatt starkt behov av biträde i den aktuella angelägenheten. Antalet nedlagda timmar i ärendet var i tingsrätten 96 stycken. Antalet timmar som belöpte å T.L. uppgick dock endast till en niondel av det antalet eftersom arbete även utförts för att tillvarata övriga i målet åtta medparters rätt. Hela ombudsarvodet skulle formellt utgå av allmänna medel, varefter staten fick en fordran uppgående till åtta niondelar av beloppet på T.L:s medparter i målet. Syftet med att begränsa rättshjälpen till 100 timmar var att hålla ned statens kostnader. En rimlig tillämpning av reglerna i det aktuella fallet borde vara att T.L:s rättshjälp tilläts fortsätta tills hans andel, tillika statens kostnadsansvar, för ombudsarvode uppgick till 100 timmar. Antalet timmar som staten slutligen skulle få stå kostnadsansvaret för kom med all sannolikhet att underskrida 20 timmar.

Justitiekanslern bereddes tillfälle yttra sig men avstod från att lämna något yttrande i sakfrågan.

Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Carrick samt hovrättsråden Hans Träff, referent, och Carina Tolke) anförde följande i beslut den 26 juni 2007.

Huvudregeln är enligt 34 § rättshjälpslagen (1996:1619) att rättshjälp som beviljats part skall upphöra när rättshjälpsbiträdet har arbetat med ärendet i 100 timmar. Efter anmälan från rättshjälpsbiträde får rätten förordna att rättshjälpen skall fortsätta under visst bestämt antal timmar.

Av kommentaren till rättshjälpslagen (Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd, en kommentar, Renfors och Sverne Arvill, 2006, s. 176) framgår att det är den ersättningsgilla tid enligt 27 § rättshjälpslagen som skall ligga till grund för ett upphörande. Ytterligare en förutsättning för att tid skall räknas som ersättningsgill är vidare att biträdet har tillerkänts den yrkade ersättningen.

I målet har C.J. anmält att T.L:s rättshjälp redan vid tingsrättens handläggning närmat sig taket om 100 timmar. Frågan är om den omständigheten att T.L:s medparter förpliktats utge del av den ersättning tingsrätten fastställt åt C.J. bör medföra att antalet timmar som skall ligga till grund för bedömning huruvida rättshjälpen skall få fortsätta bör beräknas annorlunda än brukligt.

Av förarbetena till rättshjälpslagen framgår att ett syfte med 100-timmarstaket är att medföra besparingar för staten i rättshjälpsärenden (prop. 1996/97:9 s. 143 ff.). Hur bedömningen skall göras i den i målet uppkomna situationen har inte berörts i vare sig förarbetena eller den ovan nämnda kommentaren.

Hovrätten finner, mot bakgrund av att syftet med 100-timmarstaket är att begränsa statens kostnader för rättshjälp, att beräkningen av hittills upparbetad tid i målet inte kan göras med utgångspunkt från antalet medparter och att dessa förpliktats utge del av rättshjälpskostnaderna till staten. Det kan heller inte förutsättas att återbetalning av statens kostnader faktiskt kommer till stånd. Hovrätten finner därför att T.L:s rättshjälp hittills omfattat arbete av biträde under, av tingsrätten fastställda, 96 timmar.

Hovrätten övergår härefter till att bedöma om rättshjälpen för T.L. skall tillåtas fortsätta trots att nära 100 timmar förbrukats. Möjligheten att låta rättshjälpen fortsätta sedan biträdets arbetsinsats nått 100 timmar utgör en ventil som bör utnyttjas med stor försiktighet och det bör krävas alldeles särskilda omständigheter för att gränsen skall överskridas, i all synnerhet när den fortsatta arbetsinsatsen inte inskränker sig till ett fåtal timmar (prop. 1996/97:9 s. 143 ff. och NJA 2000 s. 390).

Målet rör en testamentstvist som inte kan anses innehålla sådana komplikationer som motiverar en biträdesinsats utöver det vanliga. Denna måltyp är inte sällsynt i domstolarna och målet är inte ett sådant undantagsfall som ventilregeln bör tillämpas på. C.J. har lagt ned så mycket arbete hittills i målet att 100-timmarsgränsen måste överskridas i avsevärd mån, om han skall kunna biträda sin huvudman till dess målet har slutförts i hovrätten. Det kan inte komma i fråga att rättshjälpen skall utsträckas så mycket som behövs för att det skall bli möjligt. I stället skall rättshjälpen upphöra när C.J. har arbetat med ärendet i 100 timmar.

Hovrätten beslutar, med stöd av 34 § rättshjälpslagen, att den rättshjälp som beviljats T.L. genom beslut av Västerviks tingsrätt den 30 juni 2004 i angelägenhet rörande klander av testamente skall upphöra när det arbete som rättshjälpsbiträdet har rätt till ersättning för enligt 27 § rättshjälpslagen uppgår till 100 timmar.

Beslutet gäller enligt 17 kap. 14 § RB omedelbart.

Högsta domstolen

T.L. överklagade och yrkade att rättshjälpen skulle tillåtas fortsätta för arbete i målet i hovrätten.

Justitiekanslern bestred ändring.

C.J. yrkade ersättning av allmänna medel för sitt biträde åt T.L. i HD.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Lena Råssjö, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

C.J. biträdde i tingsrätten T.L. och åtta medparter, av vilka bara T.L. hade rättshjälp. I samband med överklagandet av tingsrättens dom anmälde C.J. att den vid tingsrätten nedlagda tiden uppgick till 96 timmar och hemställde att rättshjälpen skulle tillåtas fortsätta. Han gjorde gällande att det är det antal timmar som belöper på T.L. dvs. en niondel av 96 timmar, som skall ligga till grund för beslutet om rättshjälpen skall få fortsätta. Rättshjälpen borde därför tillåtas fortsätta tills T.L:s andel uppgår till 100 timmar.

Hovrättens beslut innebär att T.L:s rättshjälp skall upphöra när det arbete som C.J. har rätt till ersättning för uppgår till 100 timmar.

Justitiekanslern menar att det vid bedömningen av om rättshjälpen skall tillåtas fortsätta inte finns skäl att ta hänsyn till hur stor del av kostnaden som slutligen kan antas stanna på staten.

Enligt 15 § rättshjälpslagen omfattar förmånen av rättshjälpsbiträde ersättning för arbete i högst 100 timmar, om inte annat beslutas enligt 34 §. Enligt den paragrafen skall rättshjälp upphöra när det arbete som biträdet har rätt till ersättning för enligt 27 § uppgår till 100 timmar, om annat inte beslutas. Efter anmälan från rättshjälpsbiträdet när det arbete som biträdet lagt ned på uppdraget uppgår till eller närmar sig 100 timmar får rätten förordna att rättshjälpen skall fortsätta under ett visst antal timmar.

Takregeln är alltså knuten till det antal timmar som biträdet har rätt till ersättning för. Som 27 och 34 §§ rättshjälpslagen har avfattats kan regleringen inte anses ge utrymme för att det vid bedömningen av när 100-timmarstaket har uppnåtts skall tas hänsyn till om rättshjälpsbiträdet företräder även parter som inte har beviljats rättshjälp. HD gör således ingen annan bedömning än hovrätten i den frågan.

När det gäller frågan om det är skäligt att utsträcka rättshjälpen utöver 100 timmar bör möjligheten att låta biträdet överskrida 100-timmarsgränsen användas med stor försiktighet och alldeles särskilda omständigheter krävas. Det gäller i all synnerhet när den fortsatta arbetsinsatsen inte inskränker sig till ett fåtal timmar. (Prop. 1996/97:9 s. 144 f. och NJA 2000 s. 390.) Några sådana särskilda omständigheter har inte visats föreligga i detta fall, där 100-timmarsgränsen skulle behöva överskridas i avsevärd mån, om rättshjälpen skulle fortsätta till dess målet slutförts i hovrätten. Mot den bakgrunden delar HD hovrättens bedömning att rättshjälpen skall upphöra sedan C.J. arbetat med ärendet i 100 timmar. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.

Eftersom C.J. enligt egen uppgift redan har arbetat med ärendet i mer än 100 timmar skall även hans yrkande om ersättning av allmänna medel för biträde åt T.L. i HD lämnas utan bifall.

HD:s avgörande

HD avslår överklagandet.

C.J:s yrkande om ersättning av allmänna medel för biträde åt T.L. i HD lämnas utan bifall.

HD (justitieråden Johan Munck, Severin Blomstrand, referent, Ann- Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff och Gudmund Toijer) meddelade den 11 december 2007 beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelat: den 11 december 2007.

Mål nr: Ö 2752-07.

Lagrum: 15, 27 och 34 §§ rättshjälpslagen (1996:1619).

Rättsfall: NJA 2000 s. 390.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2007-12-11
Målnummer
Ö2752-07
Lagrum
15 §, 27 § och 34 § rättshjälpslagen (1996:1619)
Rättsfall
NJA 2000 s. 390
Sökord
Rättshjälp
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation