lagen.nu

NJA 2004 s. 499

Preskription av hyresfordran. (Jfr NJA 2002 s.358)

Makarna B.M. och I.L.M. hyrde från och med den 1 juli 1972 en bostadslägenhet om sex rum och kök i en fastighet på Strandvägen i Stockholm av Fabrikör J.L. Eklunds Hantverksstiftelse. Lägenheten är en vindsvåning som iordningsställdes på 1960-talet.

Under tiden den 5 september-den 9 oktober 1989 utförde stiftelsen underhållsarbeten i makarna M:s lägenhet i form av ommålning m.m. av ytskikten. Arbetena, som utgjorde den första renoveringen av lägenheten på 17 år, utfördes av en självständig entreprenör som stiftelsen anlitat. Makarna M. förklarade därefter att de inte var nöjda med arbetena. Stiftelsen och entreprenören kom överens om att vissa efterjusteringar skulle vidtas. Makarna M. ville emellertid inte godta att samma entreprenör utförde justeringarna utan hemställde att en annan entreprenör skulle ställa lägenheten i ordning i ett skick som de kunde acceptera. I en skrift den 27 september 1989 framförde de skadeståndskrav mot stiftelsen. De nedsatte därefter hela hyran för lägenheten hos länsstyrelsen under tiden november 1989-juni 1993, dvs. under 44 månader. Sammanlagt nedsattes 369 185 kr. Som skäl för nedsättningen angavs att de hade motfordringar på stiftelsen. De hos länsstyrelsen deponerade beloppen återbetalades till makarna M. den 4 oktober 1993.

Under hösten 1993 byttes samtliga stamledningar för vatten och avlopp i fastigheten samt utfördes ombyggnad av gårdstrapphusen, varvid trapporna togs bort och fasta våningsplan byggdes. Arbetena påbörjades den 8 augusti 1993 och avslutades den 2 november 1993. Under hösten 1993 framförde makarna M. tillsammans med övriga hyresgäster, genom den bostadsrättsförening som hade bildats och i vars styrelse B.M. ingick, krav mot stiftelsen på ekonomisk ersättning för det intrång och de merkostnader de ansåg sig drabbade av på grund av arbetena. Makarna M. deponerade därefter för perioden januari-september 1994 hela hyran hos länsstyrelsen, dvs. under nio månader. Det sammanlagda beloppet uppgick till 89 622 kr. Nedsättningen föranleddes av att de ansåg sig ha rätt till bl.a. hyresreduktion på grund av hinder och men i nyttjanderätten och rätt till skadestånd. De hos länsstyrelsen deponerade beloppen återbetalades till makarna M. den 19 december 1994.

Tvist uppkom om makarna M. åsidosatt sina förpliktelser som hyresgäster på sådant sätt att de därigenom inte skulle äga rätt till förlängning av hyreskontraktet. Stiftelsen väckte talan vid hyresnämnden om hyresavtalets upphörande. Hyresnämnden lämnade i beslut den 5 juni 1996 stiftelsens yrkande om att hyresrätten skulle upphöra utan bifall. Svea hovrätt ändrade i beslut den 12 september 1997 hyresnämndens beslut och biföll stiftelsens talan. I beslutet ålades makarna M. att genast flytta från lägenheten vid påföljd att de annars kunde avhysas från denna. De flyttade från lägenheten den 12 november 1997. Sedan de anfört domvillobesvär undanröjde HD den 8 december 1998 hovrättens beslut och förordnade om ny handläggning i hovrätten. Svea hovrätt biföll i beslut den 2 juni 1999 ånyo stiftelsens talan och förklarade att hyresavtalet hade upphört att gälla den 1 november 1995.

Stockholms tingsrätt

Stiftelsen väckte den 13 april 1995 talan mot makarna M. vid Stockholms tingsrätt och yrkade förpliktande för dem att solidariskt till stiftelsen utge sammanlagt 433 807 kr för obetald hyra, varav 359 185 kr avsåg perioden november 1989-juni 1993 (”depositionstvist 1”) och 74 622 kr perioden januari-september 1994 (”depositionstvist 2”), jämte ränta enligt 6 § räntelagen från respektive hyras förfallodag. Stiftelsen hade därvid medgett ex-gratia-avdrag med 10 000 kr för den första perioden och 15 000 kr för den andra perioden.

Makarna M. bestred käromålet i dess helhet. Som skälig hyra i och för sig vitsordade de 295 348 kr avseende depositionstvist 1 och 71 698 kr avseende depositionstvist 2, motsvarande 80 % av de totala deponerade beloppen. De gjorde gällande att dröjsmålsränta inte skulle utgå enligt räntelagen utan enbart med den ränta som faktiskt utgått på det konto där beloppen var insatta.

Makarna M. gjorde invändning om preskription och påstod att hyresfordringarna för tiden före den 31 januari 1992 på sammanlagt 206 954 kr var preskriberade. Vidare åberopade de kvittningsgilla motfordringar avseende skadestånd och hyresnedsättning, sammanlagt 367 059 kr.

Till grund för sin preskriptionsinvändning anförde makarna M.: Hyreskrav avseende tiden före februari 1992 är preskriberade i enlighet med 2 § andra stycket preskriptionslagen då det beträffande dessa krav har förflutit mer än tre år från det hyrorna förföll till betalning innan stiftelsen den 31 januari 1995 framställde krav på betalning.

Stiftelsen anförde i preskriptionsfrågan: Inga hyresfordringar är preskriberade. I första hand åberopar stiftelsen med stöd av 1 § preskriptionslagen att bestämmelserna om preskriptionstidens längd i 2 § samma lag inte är tillämpliga på parternas hyresförhållande, eftersom frågan regleras särskilt i 12 kap. 61 § JB. Stiftelsen har väckt talan i målet innan makarna M:s hyresrätt upphörde och alltså i rätt tid. Enligt 7 § preskriptionslagen har ny preskriptionstid inte börjat löpa därefter. - I andra hand, om 2 § preskriptionslagen anses tillämplig, görs gällande att preskriptionen avbrutits genom att makarna M. med åberopande av motfordringar bekräftat huvudfordringens existens. De har i varje fall genom en kvittningsförklaring den 20 mars 1995 erkänt hyresfordringarna, vilket i sig innebär att preskriptionsavbrott skett och att redan preskriberade fordringar har återupplivats.

Till utveckling av sin talan i preskriptionsdelen anförde parterna i tingsrätten bl.a. följande.

Makarna M.: Stiftelsen har på vanligt sätt aviserat varje månadshyra men har därefter inte förrän den 31 januari 1995 framställt preskriptionsavbrytande krav på betalning av hyrorna för tiden mellan den 1 november 1989 och den 31 januari 1992. Stiftelsens hyresfordringar för tiden före den 31 januari 1992 har därmed preskriberats. De har inte gjort någon kvittning eller erkänt fordringarna. Att hävda ersättningskrav utgör inte någon preskriptionsavbrytande åtgärd.

Stiftelsen: Om preskriptionslagen anses tillämplig vitsordas att makarna är att anse som konsumenter i förhållande till stiftelsen. Preskription har ändå inte inträtt. Makarna M. har hela tiden successivt krävts på hyra genom att hyresavier tillställts dem varje månad. De har aldrig ifrågasatt sin skyldighet att betala hyra eller de fordrade hyresbeloppens riktighet i och för sig. Vad de anfört har inneburit att de gjort gällande dels motfordringar på skadestånd, dels rätt till nedsättning av hyran. Inte heller vid de tillfällen när de deponerat hyresbelopp hos länsstyrelsen har de framställt några invändningar av annat slag än som nu angivits, dvs. att deponeringen skett under åberopande av motfordringar. Samtliga depositioner har således gjorts för att kunna göra en avräkning mot stiftelsens krav. Att med åberopande av motfordringar bestrida skyldighet att erlägga betalning innefattar ett bekräftande av huvudfordringens existens. Preskriptionen har successivt avbrutits genom makarna M:s olika meddelanden till stiftelsen eller dess ombud, vari de framfört motkrav ända fram till avgivandet av svaromål i detta mål. Genom det av stiftelsen den 31 januari 1995 framställda kravet på reglering av förfallna hyror har preskriptionsavbrott skett för alla hyresfordringar och en ny preskriptionstid har börjat löpa. Makarna M. har därefter i sitt svar tillbakavisat kravet med hänvisning till tidigare framställda krav. Därmed har hyresfordringen återupplivats. I vart fall har makarnas åtgärd att, sedan stiftelsen i brev den 8 februari 1995 begärt besked om deras ståndpunkt beträffande motkrav, förklara att deras krav täcker eller överstiger hyrorna, inneburit att de erkänt hyresfordringarna. Därtill har de genom att den 20 mars 1995 avge en specifikation över sin motfordran gjort en kvittningsförklaring. Därmed har de erkänt huvudfordringens existens. De har tidigare inte bestritt denna fordran. Tvärtom har de ansett sig ha kvittat sina motfordringar mot hyreskraven.

Tingsrätten (chefsrådmannen Jan Huldt samt rådmännen Gunnar Holmgren och Allan Camitz) meddelade dom den 1 december 1999.

Domskäl

I domskälen anförde tingsrätten inledningsvis: Det kapitalbelopp stiftelsen yrkat i målet motsvarar summan av de förfallna månadshyror som makarna M., efter medgivna ex-gratia-avdrag, haft att utge enligt det hyresavtal som ostridigt gällde mellan parterna. Makarna M. skall således förpliktas utge yrkat belopp om alla deras invändningar om preskription och rätt till hyresreduktion och skadestånd lämnas utan bifall.

Frågan om preskription

Preskriptionsregeln i 12 kap. 61 § JB är tillämplig i de fall hyresförhållandet har upphört och hyresgästen har lämnat lägenheten. I bestående hyresförhållanden gäller preskriptionslagens regler. Talan väcktes när hyresförhållandet alltjämt bestod och makarna M. bodde i lägenheten. Preskriptionslagens bestämmelser är därmed tillämpliga. Om hyresvärden som i detta fall är en näringsidkare och hyresgästen en privatperson är preskriptionstiden tre år. Det finns därför fog för makarnas ståndpunkt att preskription inträtt i fråga om de hyresbelopp som avser tiden före den 31 januari 1992. För bedömningen av preskriptionsfrågan är emellertid i detta fall frågan om tillämpligt lagrum inte av avgörande betydelse.

Sedan stiftelsen den 31 januari 1995 krävt makarna M. på samtliga obetalda hyror jämte dröjsmålsränta tillbakavisade dessa kravet i fax och brev den 18 februari 1995 och den 20 mars 1995. De bestred därvid inte betalningsansvaret som sådant men hävdade, som det måste förstås, kvittningsvis egna motkrav. De måste på grund härav anses ha erkänt skulden till stiftelsen med följd bl.a. att skulden, till den del preskription redan inträtt, återupplivades och betalningsskyldighet åter inträdde. Talan i målet väcktes i april samma år. Makarna kan därför inte under åberopande av preskription undgå betalningsansvar för någon del av hyresskulden jämte dröjsmålsränta på denna.

Tingsrätten behandlade härefter makarna M:s övriga invändningar mot stiftelsens krav. Tingsrätten fann att makarna M. inte hade förmått styrka någon av sina invändningar. De skulle därför förpliktas att utge yrkat kapitalbelopp jämte ränta. Dröjsmålsränta skulle utgå i enlighet med stiftelsens yrkande.

Domslut

B.M. och I.L.M. ålades att solidariskt till Fabrikör J.L. Eklunds Hantverksstiftelse betala 433 807 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på varje hyresbelopp från respektive förfallodag till dess betalning sker samt ersätta stiftelsens rättegångskostnader.

Svea hovrätt

B.M och I.L.M. överklagade i Svea hovrätt och yrkade i första hand att hovrätten skulle lämna stiftelsens talan vid tingsrätten utan bifall. I andra hand yrkade de att hovrätten skulle nedsätta det kapitalbelopp som de skulle betala till stiftelsen med 235 170 kr, förordna att ränta på hyresbeloppen skulle utgå med endast den ränta som faktiskt utgått på det konto där beloppen varit insatta samt undanröja förpliktelsen för dem att ersätta stiftelsen dess rättegångskostnader vid tingsrätten.

Stiftelsen bestred ändring.

Som grund för andrahandsyrkandena åberopade makarna M. att hyresfordringarna för tiden före den 31 januari 1992 på ett sammanlagt belopp om 206 954 kr var preskriberade samt att lägenheten under tiden den 9 augusti-den 2 november 1993 saknade föreskrivna utrymningsvägar, varför hyran under den tiden skulle nedsättas med hela hyresbeloppen eller 28 216 kr.

Beträffande frågan om preskription tillade makarna M. följande. Faxmeddelandet och brevet av den 18 februari respektive 20 mars 1995 innebar inte att de erkände någon skuld. Dessa skrivelser innehåller endast en hänvisning till tidigare korrespondens och en redogörelse för makarnas krav. För det fall innehållet i nämnda handlingar skulle anses innebära ett erkännande av skulden, skulle detta ändå inte medföra att den preskriberade skulden återupplivades. Varken i preskriptionslagen eller i dess förarbeten anges nämligen att ett erkännande av en redan preskriberad fordran skulle återuppliva densamma och rättsfiguren ”återupplivande av preskriberad fordran” finns inte i svensk rätt.

Stiftelsen anförde i preskriptionsfrågan: Stiftelsen frånfaller sin förstahandsinvändning att 2 § första och andra stycket preskriptionslagen inte är tillämpliga på hyresfordringar. Att ett erkännande av en redan preskriberad fordran kan återuppliva densamma har sedan länge varit accepterat i svensk rättspraxis. Att bestrida ett framfört krav enbart under åberopande av motfordringar innebär självfallet alltid ett konkludent erkännande av huvudfordringen. Om en gäldenär bemöter ett krav endast genom att åberopa att han har kvittningsgilla motfordringar, så ligger där implicit ett erkännande av huvudfordringen. Sedan stiftelsen i brev den 31 januari 1995 krävt makarna M. på betalning för samtliga utestående hyror svarade de i telefax den 6 februari 1995 att de tillbakavisade stiftelsens krav under hänvisning till tidigare krav. Stiftelsen ombad i brev den 8 februari 1995 makarna M. att ange sina ståndpunkter till stiftelsens krav. I sitt svar den 18 februari 1995 berörde makarna M. inte riktigheten i stiftelsens krav i och för sig utan uppehöll sig endast vid grunderna för sina egna anspråk. Därutöver uttalade de att deras krav i depositionsärende 1 täcktes av de deponerade hyrorna och i depositionstvist 2 översteg de deponerade hyrorna. Stiftelsen har alltså framställt krav på de obetalda hyrorna och tillfrågat makarna M. om deras inställning till kravet och endast fått till svar att kravet bestreds på grund av att makarna M. hade motfordringar som täckte eller översteg hyresbeloppen. Därmed hade hyresfordringarna, i den mån de redan var preskriberade, återupplivats med följd att ny preskriptionstid börjat löpa.

Hovrätten (hovrättslagmannen Gerhard Wikrén, hovrättsråden Per Eklund och Måns Edling samt hovrättsassessorn Gunilla Lundholm, referent) anförde i dom den 11 september 2001:

Domskäl

Frågan om preskription

Varken preskriptionslagen eller dess förarbeten behandlar frågan om innebörden av att en redan preskriberad fordran erkänns. Frågan har emellertid behandlats i praxis och doktrin (jfr bl.a. NJA 1897 s. 459, 1921 s. 275 och 1926 s. 426 samt Stefan Lindskog, Preskription, s. 246 ff). Enligt rådande uppfattning anses att ett erkännande av en redan preskriberad fordran ådrar gäldenären betalningsskyldighet. Eftersom ett erkännande i ett sådant fall får en för gäldenären mer drastisk följd än när preskription inte inträtt, bör emellertid strängare krav ställas på vad som kan uppfattas som ett erkännande. I förevarande fall måste faxmeddelandet den 18 februari 1995 och brevet den 20 mars samma år ses och tolkas mot bakgrund av den korrespondens som förevarit mellan parterna alltsedan stiftelsen den 31 januari 1995 krävt makarna M. på de obetalda hyrorna. Hovrätten delar därvid tingsrättens bedömning att makarna M. genom de båda skrifterna kvittningsvis framställt egna motkrav. Detta är att likställa med ett erkännande av huvudfordringen. Makarna M. får därigenom anses ha erkänt skulden till stiftelsen med följd att den återupplivades och betalningsskyldighet åter inträdde. Makarna M:s invändning att hyresfordringarna för tiden före den 31 januari 1992 är preskriberade skall därför lämnas utan bifall.

Hovrätten behandlade härefter makarna M:s talan i övrigt och fann sammanfattningsvis att deras överklagande skulle lämnas utan bifall.

Domslut

Hovrätten lämnade överklagandet utan bifall, och ålade makarna M. att ersätta stiftelsens rättegångskostnader i hovrätten.

Högsta domstolen

B.M. och I.L.M. överklagade och yrkade att HD skulle sätta ned det belopp de skulle förpliktas att betala till stiftelsen med 235 170 kr och befria dem från skyldigheten att ersätta stiftelsen för dess rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten.

Stiftelsen bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om preskription av stiftelsens hyresfordran för tiden före februari 1992 samt förklarade frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt vilande.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev. sekr. Christer Thornefors, föreslog i betänkande följande beslut:

Skäl

Makarna M. hyrde fr.o.m. 1972 av Fabrikör J.L. Eklunds Hantverksstiftelse en bostadslägenhet med adress Strandvägen 41 i Stockholm. I målet är ostridigt att makarna M. inte har betalat hyrorna till stiftelsen bl.a. för tiden december 1989 till januari 1992, att de satte ned dessa hos länsstyrelsen då de anser sig ha motkrav på stiftelsen som uppgår till minst samma belopp, att de senare lyfte beloppen samt att de flyttade från lägenheten den 12 november 1997.

De frågor som HD nu skall ta ställning till är huruvida preskription har inträtt för stiftelsens hyresfordringar på makarna M. för tiden från december 1989 till januari 1992 och, för det fall detta skett, om fordringarna har återuppväckts.

Parterna är överens om att stiftelsen har vidtagit preskriptionsavbrytande åtgärder den 31 januari 1995.

Stiftelsen har beträffande hyran för januari 1992 hävdat att hyresfordringen inte är preskriberad då makarna M. har nyttjat lägenheten under denna tid. I övrigt har stiftelsen som skäl för att fordringarna inte har preskriberats åberopat dels att makarna genom att framställa motkrav har framfört en förment kvittningsrätt dels att ett perdurerande erkännande av betalningsskyldigheten har förelegat eftersom makarna M. har deponerat hyrorna under påstående att de har haft motkrav på stiftelsen.

Huvudregeln enligt 2 § 1 st. preskriptionslagen är att en fordran preskriberas tio år efter dennas tillkomst. Enligt andra stycket samma lag gäller dock en preskriptionstid om tre år för fordran mot konsument om fordringen avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för huvudsakligen enskilt bruk. För hyresfordringar som uppkommer i ett pågående hyresförhållande avseende en bostadslägenhet gäller således den treåriga preskriptionstiden. Detta är alltså fallet beträffande de i målet aktuella fordringarna.

Hyran förföll enligt det mellan parterna gällande hyresavtalet till betalning sista vardagen före respektive kalendermånads början. Hyresfordringarna t.o.m. januari 1992, vilken förföll till betalning den 31 december 1991, var alltså preskriberade den 31 januari 1995 om inte preskriptionsavbrott skett under mellantiden.

Enligt 5 § preskriptionslagen avbryts preskription bl.a. genom att gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären.

I litteraturen har hävdats, att nyttjandet av hyresföremålet i ett hyresförhållande skulle innebära preskriptionsavbrott för hyrestagarens skyldighet att betala hyra och i övrigt iaktta sina åligganden enligt avtalet (se Lindskog, Preskription, 2 uppl. 2002 s. 244). Från annat håll inom doktrinen har framförts åsikten att åtskillnad måste göras mellan den centrala förpliktelsen och därur uppkomna periodiska förpliktelser. Således bryter enligt Rodhe den kontinuerliga fullgörelsen av ett arrendeavtal preskription beträffande arrendatorns förpliktelse som helhet, men inte beträffande de årliga arrendebeloppen för vilka preskription måste brytas särskilt (se Obligationsrätt s. 683).

Innebörden i det påstående som stiftelsen framfört är att en hyresfordran inte preskriberas så länge som en hyresgäst bor kvar i lägenheten. Emellertid kan en fordran på hyra i preskriptionsrättsliga sammanhang inte ses som något annat än en ordinär fordran. Stiftelsens uppfattning strider mot de bärande tankar som ligger bakom preskriptionsinstitutet och kan inte godtas. Den omständigheten att makarna M. har bott i lägenheten under januari 1992 har således inte utgjort hinder mot att hyresfordringen för januari 1992 har preskriberats.

Enligt 12 kap. 21 § JB får en hyresgäst, när han anser sig ha rätt till nedsättning av hyran eller motkrav på hyresvärden, deponera det omtvistade beloppet hos länsstyrelsen. Syftet med bestämmelsen är att hyresgästen inte skall riskera att hyresrätten förverkas till följd av att han gör gällande motkrav på hyresvärden genom att avstå från att betala hyran. Någon grund för att anse att hyresgästen genom deponeringen skall anses ha accepterat fastighetsägarens krav finns inte. Detsamma gäller stiftelsens påstående att ett framställande av motkrav innebär en begäran om kvittning och därför skulle ha samma effekt.

Av det anförda följer att preskription har inträtt för de hyror som har förfallit till betalning före februari 1992.

Stiftelsen har vidare hävdat, att de preskriberade hyresfordringarna har återuppväckts till följd av att makarna M. genom vad de anfört i brev till stiftelsen den 6 och 18 februari samt den 20 mars 1995 får anses ha erkänt fordringarna. Hovrätten har funnit att makarna M. genom dessa skrifter kvittningsvis har framställt egna motkrav, vilket är att likställa med ett erkännande av huvudfordringen, samt att de därigenom får anses ha erkänt skulden till stiftelsen som därigenom återupplivats.

HD har i rättsfallet NJA 2002 s. 362 bedömt frågan vad som krävs för att en preskriberad fordran på en konsument skall anses ha återuppväckts. HD har där konstaterat, att bedömningen av om en fordran är återuppväckt bör, i enlighet med allmänna avtalsrättsliga principer, utgå från gäldenärens vilja i det enskilda fallet. Domstolen har vidare uttalat, att när gäldenären är en konsument bör krävas att han på ett otvetydigt sätt har åtagit sig att betala fordringen trots att han haft vetskap om att den är preskriberad eller att han är villig att betala fordringen hur det än förhåller sig med frågan om preskription. Bevisbördan för detta åvilar borgenären.

Av rättsfallet kan alltså den slutsatsen dras att för att stiftelsens hyresfordringar på makarna M. skall anses återuppväckta krävs att makarna M., med vetskap om att preskription inträtt, ändå skall ha förklarat sig villiga att betala fordringarna. Detta har makarna M. inte gjort. Tvärtom har de hela tiden bestritt att betalningsskyldighet har förelegat. Fordringarna har således inte återuppväckts.

Vid denna bedömning skall prövningstillstånd meddelas beträffande frågan om vilket belopp som makarna M. har att betala till stiftelsen samt frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna i underinstanserna. Skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt föreligger inte.

HD:s avgörande

HD förklarar att Fabrikör J.L. Eklunds Hantverksstiftelses hyresfordran på B.M. och I.L.M. för tiden före februari 1992 är preskriberad.

HD meddelar prövningstillstånd beträffande frågan om vilket belopp som makarna M. till följd av HD:s beslut i preskriptionsfrågan har att betala till stiftelsen samt frågan om ansvar för rättegångskostnaderna i tingsrätten och i hovrätten. HD finner inte skäl att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt.

HD (justitieråden Munck, Thorsson, Regner, Nyström, referent, och Virdesten) meddelade den 12 juli 2004 följande dom:

Domskäl

Stiftelsens krav mot makarna M. avser fordringar på grund av hyresavtal för tiden december 1989-juni 1993 och februari-september 1994. Under den tiden bodde makarna M. i stiftelsens lägenhet och deponerade hyrorna hos länsstyrelsen. De deponerade beloppen återbetalades sedermera till makarna M. Parterna är ense om att preskriptionsavbrytande åtgärder vidtogs av stiftelsen den 31 januari 1995.

HD:s inledande prövning gäller frågan om stiftelsens hyresfordringar avseende tiden före februari 1992 såsom makarna M. hävdat var preskriberade vid tiden för de preskriptionsavbrytande åtgärderna den 31 januari 1995.

Beträffande hyresfordringar som uppkommit i ett pågående hyresförhållande är bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) tillämpliga. Huvudregeln är enligt 2 § första stycket att en fordran preskriberas tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Enligt bestämmelsens andra stycke gäller dock en preskriptionstid om tre år för fordran mot en konsument, om fordringen avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för i huvudsak enskilt bruk.

Stiftelsen har framhållit att båda makarna M. är framstående jurister och genom sin yrkesbakgrund och sina särskilda insikter har intagit en överlägsen ställning i förhållande till stiftelsen innan denna anlitade ett juridiskt ombud. Makarna M. är emellertid i sin egenskap av hyresgäster att anse som konsumenter, varför en treårig preskriptionstid räknad från hyresfordringarnas uppkomst gäller. Fordringarna har uppkommit på respektive hyras förfallodag. Hyresfordringarna t.o.m. januari månads hyra 1992, vilken förföll till betalning den 31 december 1991, var således preskriberade den 31 januari 1995, om inte något preskriptionsavbrott skett under tiden den 31 januari 1992-den 30 januari 1995.

Enligt 5 § preskriptionslagen avbryts preskription - förutom genom åtgärder från borgenären - genom att gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären.

Stiftelsen har gjort gällande att ett preskriptionsavbrytande erkännande av hyresfordringarna har förelegat under tiden den 31 januari 1992-den 30 januari 1995 och därvid angett i huvudsak följande. Makarna M. har i brev till stiftelsen under år 1989 kvittningsvis åberopat motfordringar utan att ifrågasätta riktigheten av hyresfordringarna. Deras inställning har därefter hela tiden när de underlåtit att betala hyrorna varit oförändrad. Härigenom föreligger ett underförstått erkännande av hyresfordringarna. Det har vidare framgått att deponeringen av hyrorna hos länsstyrelsen har skett för täckande av motkraven. Det innebär ett perdurerande erkännande av fordringarna så länge deponeringen har bestått.

Den omständigheten att makarna M. när de år 1989 slutade att betala hyrorna till stiftelsen och inledde förfarandet att deponera motsvarande belopp hos länsstyrelsen angav att det skedde på grund av att de hade motkrav mot stiftelsen, kan inte tillmätas verkan som preskriptionsavbrytande erkännande under tiden den 31 januari 1992-den 30 januari 1995. Det är således inte visat att makarna M. under den angivna tiden har erkänt fordringarna.

Stiftelsen har vidare invänt, som det får förstås, att den hyra som förföll till betalning den 31 december 1991 i vart fall inte är preskriberad eftersom den omständigheten att makarna M. nyttjade lägenheten under den period den då aviserade hyran avsåg, januari månad 1992, innebär preskriptionsavbrott till och med periodens slut den 31 januari 1992. Den treåriga preskriptionstiden räknad från sistnämnda tidpunkt hade inte löpt ut den 31 januari 1995.

Även annan fullgörelse av ett avtal än betalning kan tillmätas betydelse som erkännande av en fordran. Det får emellertid göras en distinktion mellan den centrala förpliktelsen och därur uppkomna periodiska förpliktelser. Som exempel har i litteraturen anförts att, om den kontinuerliga fullgörelsen av ett arrendeavtal bryter preskription beträffande arrendatorns förpliktelse sedd såsom helhet, så gäller detta inte de årliga arrendebeloppen beträffande vilka preskription särskilt måste brytas (se Rodhe, Obligationsrätt, s. 683 f., jfr dock Lindskog, Preskription, 2 uppl. 2002, s. 244).

Den omständigheten att makarna M. nyttjade lägenheten under januari månad 1992 bör mot denna bakgrund inte medföra att preskriptionsavbrott beträffande hyran som förföll till betalning den 31 december 1991 skett till och med den 31 januari 1992.

Av det anförda följer att preskription har inträtt för stiftelsens hyresfordringar som belöper sig på tiden före februari 1992.

När det härefter gäller frågan om de preskriberade hyresfordringarna i enlighet med vad stiftelsen hävdat har återuppväckts, har stiftelsen åberopat bl.a. makarna M:s brev till stiftelsen den 6 och 18 februari samt den 20 mars 1995 och gjort gällande att breven måste ses mot bakgrund av makarnas agerande under hela den tid deponeringarna och tvisten pågått. Det har enligt stiftelsen varit fråga om ett fortlöpande meningsutbyte som entydigt ger uttryck för att makarna M. i och för sig ansett sig betalningsskyldiga för hyresfordringarna. Det måste ha framstått som uppenbart att stiftelsen inte avstått från sina fordringar och bl.a. på grund av makarnas särskilda insikter som yrkesverksamma jurister har stiftelsen haft fog för att tro att makarna M. alltjämt godtog hyresfordringarna.

Frågan om återuppväckande av en preskriberad fordran hos en konsument har efter hovrättens dom i det nu föreliggande målet prövats av HD i rättsfallet NJA 2002 s. 358. HD uttalade där att bedömningen av om en fordran är återuppväckt bör, i enlighet med allmänna avtalsrättsliga principer, utgå från gäldenärens vilja i det enskilda fallet. Enligt rättsfallet bör det när gäldenären är en konsument krävas att denne på ett otvetydigt sätt har åtagit sig att betala fordringen trots att han haft vetskap om att den är preskriberad eller att det framgår att han, oavsett hur det förhåller sig med frågan om preskription, är villig att åta sig betalningsskyldighet. Bevisbördan för att så är fallet åvilar borgenären.

Den princip som HD slagit fast i det angivna rättsfallet är tillämplig i förevarande fall. Av de åberopade handlingarna framgår inte att makarna M. på ett otvetydigt sätt har åtagit sig att betala hyresfordringarna med vetskap om att de var preskriberade. Det framgår inte heller i övrigt att makarna M. velat återuppväcka preskriberade fordringar genom att erkänna dem. Fordringarna är vid sådant förhållande inte återuppväckta.

Stiftelsens hyresfordringar är således preskriberade för tiden före februari 1992. Vid detta förhållande skall prövningstillstånd meddelas beträffande frågan om vilket belopp som makarna M. till följd av HD:s bedömning av preskriptionsfrågan har att utge till stiftelsen samt frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna vid tingsrätten och i hovrätten. Det finns inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt.

De preskriberade hyresfordringarna uppgår till 206 954 kr. Efter avdrag för detta belopp uppgår det belopp som makarna M. har att utge till stiftelsen till 226 853 kr. På hyresbeloppen skall ränta utgå i enlighet med vad som föreskrivits i tingsrättens dom, dock att den första förfallodagen är den 31 januari 1992.

I domskälen behandlade HD härefter frågor om rättegångskostnader.

Domslut

HD förklarar att Fabrikör J.L. Eklunds Hantverksstiftelses hyresfordran för tiden före februari 1992 är preskriberad.

HD meddelar prövningstillstånd beträffande frågan om vilket belopp som B.M. och I.L.M. till följd av HD:s bedömning av preskriptionsfrågan har att utge till stiftelsen samt frågan om rättegångskostnader vid tingsrätten och i hovrätten. HD finner inte skäl att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt.

HD ändrar på det sätt hovrättens domslut i huvudsaken att det belopp som B.M. och I.L.M. har att solidariskt utge till Fabrikör J.L. Eklunds Hantverksstiftelse bestäms till 226 853 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på varje hyresbelopp från respektive förfallodag med början den 31 januari 1992.

HD ändrar på det sätt hovrättens domslut beträffande rättegångskostnader - - -

HD:s dom meddelad: den 12 juli 2004.

Mål nr: T 3584-01.

Lagrum: 5 och 8 §§ preskriptionslagen (1981:130).

Rättsfall: NJA 2002 s. 358.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2004-07-12
Målnummer
T3584-01
Lagrum
5 § och 8 § preskriptionslagen (1981:130)
Rättsfall
NJA 2002 s. 358
Sökord
Preskription
Hyresfordran
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

NJA 2018 s. 805: En borgenär erhöll efter utmätning betalning för en preskriberad fordran. Verkställigheten har ansetts inte återuppväcka fordran, eftersom borgenären inte haft grund för befogad tillit till att...
RH 2006:17: Treårig s.k. konsumentpreskription gäller för en hyresvärds fordran mot en hyresgäst när hyresvärden är näringsidkare och hyresgästen konsument. Den treåriga preskriptionstiden har också ansetts...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation