lagen.nu

NJA 2003 s. 339

Fråga om brottsrubricering i mål om narkotikasmuggling (Rohypnol). (Jfr NJA 1998 s. 24).

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot litauiska medborgarna A.B. och A.P. för grov narkotikasmuggling, alternativt narkotikasmuggling enligt följande gärningsbeskrivning: A.B. och A.P. har tillsammans och i samförstånd d. 17 jan. 2003 i Frihamnen i Stockholm, i samband med införsel till landet, genom att underlåta att anmäla 8 993 tabletter Rohypnol, som innehåller narkotika, till tullbehandling, uppsåtligen brutit mot ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införseln. - Brottet är att anse som grovt eftersom det avsett en särskilt stor mängd farligt narkotika och gärningen ingått som ett led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt.

Åklagaren yrkade att A.B. och A.P. skulle utvisas ur riket.

A.B. förnekade ansvar och bestred yrkandet om utvisning.

A.P. förnekade brott men han medgav att han till Sverige fört in 500 tabletter av medicinskt slag, dock inte narkotika. Han bestred att han skulle utvisas ur riket.

TR:n (ordf. chefsrådmannen Viksten) anförde i dom d. 10 mars 2003: Domskäl.

Skuldfrågorna. Åklagaren har sakframställningsvis uppgivit bl.a.: A.B. och A.P. kom till Frihamnen i Stockholm d. 17 jan. 2003 kl. 10.00 med färjan Regina Baltica från Tallinn. A.B. och A.P. uppträdde nervöst och togs därför för kontroll. På A.B. påträffades inte någon narkotika. A.P. bar en specialpreparerad väst med närmare 9 000 Rohypnoltabletter till en sammanlagd vikt av omkring 1,5 kg. A.P. uppgav att han kände A.B. Hos A.P. påträffades dessutom bl.a. en biljett med Regina Baltica avseende resa Tallinn-Stockholm tur och retur, en mobiltelefon, 400 euro och en lapp med ett telefonnummer till en person vid namn Björn i Mölndal. Biljetten hade sålts av signaturen Kaikan d. 16 jan. 2003 kl. 14.21. Hyttnumret hade ursprungligen varit 1310 A och senare ändrats till 4303 A. Hos A.B. påträffades bl.a. en biljett med Regina Baltica avseende resa Tallinn-Stockholm tur och retur, en adressbok med anteckningar, en mobiltelefon med laddare, 400 euro, 900 kr, ett sim-kort med baltiskt telefonnummer och ett trasigt sim-kort med svenskt telefonnummer. Biljetten hade sålts av signaturen Kaikan d. 16 jan. 2003 kl. 14.18. I A.B:s anteckningsbok fanns en anteckning om utlägg för bl.a. resor, biljetter och måltider. Bland anteckningarna fanns uppgifterna ”vi åt” och ”vi åt på båten” nedtecknade på litauiska och med angivande av belopp. Ett hyttnummer hade också antecknats för att senare strykas över och ersättas med ett annat hyttnummer. Hytterna stämde med dem som A.P. fått enligt vad som framgick av hans biljett. De tabletter som påträffades hos A.P. visade sig vara Rohypnoltabletter. Det rör sig om originalpreparat från tillverkaren Roche i Basel. Gatupriset på Rohypnol har nu ökat från 10-20 kr per tablett till 25-30 kr per tablett. Smugglingen av drogen och den illegala användningen har ökat stort på senare år. Den hänförs, från att tidigare ha klassats som ett lätt narkotikum, sedan mars 2002 till kategori II i den svenska narkotikaförteckningen dvs. samma kategori som gäller för exempelvis amfetamin och morfin.

A.P. har, närmare hörd över åtalet uppgivit bl.a.: Han behövde tjäna pengar och fick vissa tips av bekanta. Tillsammans med A.B. träffade han några personer på ett kafé i sin hemtrakt i nordöstra Litauen. A.P. bor tillsammans med sin mor i ett hyreshus där också A.B:s mor bor. Av männen som han kommit i kontakt med fick han västen med tabletter. Han fick veta att det rörde sig om medicin av något slag. Han fick även 400 euro. Det var meningen att han skulle föra tabletterna till Stockholm. Efter utfört uppdrag skulle han få ytterligare 500 euro. Han fick veta att det skulle vara 500 tabletter och funderade inte på om det kunde vara mera när han kände hur mycket västen vägde. Han reste tillsammans med A.B. till Sverige. De sov över på ett hotell i Tallinn. A.B. betalade för dem. Senare köpte A.B. också biljetter åt dem till färjan. Av uppdragsgivarna hade han fått besked att A.B. ”skulle förklara allt”. Han delade inte hytt med A.B. De hade inte så mycket kontakt under resan. Han fick en lapp med ett telefonnummer och ett namn på en person av A.B. De skulle ta kontakt med denne person sedan de passerat tullen i Sverige. Avsikten var att A.P. sedan han lämnat över tabletterna skulle bo på hotell några nätter i Stockholm och sedan återvända till Tallinn. Han greps dock när han kommit till Sverige. Uppdragsgivarna hade sagt att han inte skulle få fängelse om han blev gripen utan att han endast skulle komma att utvisas.

A.B. har uppgivit bl.a.: Han reste inte i sällskap med A.P. till Tallinn utan med en före detta svåger som skulle söka arbete i Sverige. Svågern hade inte några pengar och A.B. gjorde därför en del utlägg som han skulle få betalt för då den andre fått arbete. Svågern blev dock sjuk i Tallinn och kunde inte följa med till Sverige, dit A.B. skulle resa för att träffa bekanta. A.B. har varit i Sverige några gånger tidigare. Han träffade A.P. på båten och tog kontakt med denne eftersom de var landsmän. Det visade sig att de hade gemensamma bekanta. A.P. var ensam i sin hytt och A.B. flyttade in i den. A.P. hade inte varit i Sverige tidigare. Orsaken till att han lämnade över ett namn på en person och ett telefonnummer till A.P. var att denne skulle uppge namnet i tullen om han tillfrågades om vem han skulle besöka i Sverige. Namnet och numret hade tidigare använts av personer från Litauen för att undvika risken att inte få komma in i Sverige. A.B. tror att A.P. lämnat felaktiga uppgifter om honom för att inte avslöja sina uppdragsgivare.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat analysprotokoll, kopior av biljetter och ett boardingcard, en handskriven lapp med telefonnummer och namnet Björn samt anteckningar i en adressbok om bl.a. vissa utlägg allt till styrkande av att A.P. och A.B. handlat tillsammans och i samråd.

Bedömning. A.P:s berättelse stöds av den skriftliga bevisningen. Av denna har sålunda framgått att biljetterna till färjan köpts i nära anslutning till varandra och sålts av samma person. Lappen med namn och telefonnummer och de anteckningar om utlägg som A.B. gjort stöder också A.P:s uppgifter. Det har inte kommit fram några omständigheter som ger en rimlig anledning till att A.P. skulle vilja lämna uppgifter som oriktigt tyder på att A.B. begått brott. När det gäller trovärdigheten av A.B:s uppgifter är det uppenbart att han inte haft någon orsak att anteckna sina utlägg för mat ombord på färjan om syftet med anteckningarna varit att hålla reda på utlägg som han skulle ha gjort för en person som inte följt med på färjan. Över huvud taget stämmer A.B:s förklaringar till den skriftliga bevisningen illa och ter sig som rena efterhandskonstruktioner. Enligt TR:ns mening bör därför A.P:s uppgifter om de faktiska förhållandena läggas till grund för bedömningen av skuldfrågan. TR:n kan dock inte godta A.P:s invändningar att han inte var medveten om tabletternas mängd och narkotiska innehåll. De omständigheterna att A.P. mottagit tabletterna i en specialsydd väst som vägde över 1,5 kg och att han fått en relativt stor summa pengar utöver alla utlägg gör att det kan hållas för visst att han inte var okunnig om att det rörde sig om narkotika.

På grund av det anförda finner TR:n styrkt att A.P. och A.B. tillsammans och i samråd gjort sig skyldiga till den gärning som åklagaren närmare redovisat i sitt ansvarspåstående.

Brottets rubricering och straffvärde. När det gäller frågan om brottets straffvärde och om det är att bedöma som grovt brott eller ett brott av normalgraden är synen på Rohypnol och preparatets farlighet av central betydelse. Till belysande av detta har åklagaren åberopat förhör med de sakkunniga vittnena, överläkaren Kai Knudsen, fil.kand. Jonas Hartelius och kriminalinspektören Gunnar Hermansson. De har hänfört sig till utlåtanden och artiklar som de tidigare skrivit. Av vad de anfört har framgått sammanfattningsvis följande.

Kai Knudsen: Han är överläkare vid Sahlgrenska Sjukhusets anestesiavdelning. Till avdelningen kommer omkring 100 patienter varje år på grund av överdoseringar. Antalet fall där överdoseringen berott på Rohypnol har ökat. Rohypnol eller flunitrazepam tillhör läkemedelsgruppen benzodiazepiner som är ett vanligt förekommande lugnande medel och sömnmedel. Rohypnol är främst ett sömnmedel. Det är mera beroendeframkallande än de flesta preparat inom gruppen. Det är väsentligt starkare än diazepam (Stesolid, Valium) och har därför blivit mera intressant för missbrukare. Normal dosering är tabletter i 0,5-1,0 mg. Unga personer (13-15 år) och äldre personer (> 70 år) reagerar kraftigare på medlet än andra. Effekten ger normalt en dåsighet som övergår i sömn. Man blir slö, slapp och likgiltig. Man bryr sig inte lika mycket om kroppsliga ingrepp vilket utnyttjas inom sjukvården. Stora interindividuella skillnader förekommer. Effekten av Rohypnol förstärks påtagligt av alkohol och andra sedativa droger och läkemedel. Missbrukare intar inte sällan betydligt större mängder än normaldosen. En vanlig mängd kan vara 3-4 mg med en dygnsdos på 10-20 mg. Högre doser ger inte alltid den förväntade effekten. En ökad vakenhet kan uppstå i förening med en hämningslösande effekt. Det är inte ovanligt med ökad motorisk oro samt ökad aggressivitet och ökad impulsivitet. En van person kan behålla den ökade vakenheten och undvika att falla i sömn. Detta ses främst hos personer med ett vanemässigt missbruk och en ökad tolerans för läkemedlet. Den vakenhetshöjande effekten kan personen i viss utsträckning styra själv genom dosering och intag av andra centralstimulerande droger. Vid utvecklat beroende av Rohypnol uppkommer abstinenssymptom vid utsättandet av drogen. Efter långvarigt missbruk krävs i regel en långsam och successiv nedtrappning av drogen som kan ta flera månader upp till ett år. Rohypnol är vanligt vid blandmissbruk med alkohol och annan narkotika. Preparatet leder oftare till döden än diazepam vid avsiktlig överdosering. Orsaken är den sedativa effekten i förening med en andningsdeprimerande effekt. Förutom faran med akut överdosering finns en fara ur folkhälsoperspektivet såtillvida som att ett missbruk har spridits bland många yngre. Vid ett blandmissbruk är risken betydande för att fler överdoserar Rohypnol och alkohol. Ytterligare en fara som beskrivits är att vissa personer kan hålla sig vakna under påverkan av drogen trots den sedativa effekten samtidigt som man behåller den hämningslösande effekten med ökad impulsivitet. Man har då avsiktligt kunnat planera kriminella handlingar under påverkan av ruset.

Jonas Hartelius: Han har bl.a. varit generalsekreterare för Carnegie Institutet. Han har ägnat sig åt narkotikaforskning under många år och har vid åtskilliga tillfällen anlitats för att avge sakkunnigutlåtanden inför domstolar, bl.a. inför HD. Vid bedömningen av enskilda narkotikapreparat har efterhand alltfler kriterier urskilts för att precisera begreppet farlighet. Kriterierna kan vara akut giftighet, beroendepotential, risker för kroppsliga och psykiska skador, risker för social insufficiens och risken för svårberäkneliga eller oberäkneliga effekter. Kriteriet oberäkneliga effekter har visat sig ha betydelse för LSD och GHB som är svåra att dosera så att missbrukaren når eftersträvad effekt. Rohypnol är ett läkemedel som under senare år fått allt större utbredning i missbrukarkretsar. Det har visat sig vara beroendeframkallande, ge toleransutveckling, och utlösa abstinensreaktioner. Det kan både i sig och särskilt tillsammans med andra droger ge livshotande förgiftningar med dödlig utgång. Vid missbruk förekommer kraftiga impulsgenombrott med stor risk för våldshandlingar. Bland kriminella missbrukare är det känt att Rohypnol kan användas för att underlätta brott, främst genom att ge en känslokyla inför och under brottet. Den egenskapen bör anses utgöra en särskild typ av farlighet. Det finns därför anledning att beträffande Rohypnol och andra flunitrazepampreparat vidga begreppet farlighet med ett nytt kriterium nämligen potential för medveten användning i syfte att begå brott. Med hänsyn till att Rohypnol kan framkalla beroende med toleransutveckling och abstinensreaktioner samt har namn om sig att vara ändamålsenligt för att komma i rätt sinnestillstånd för att begå brott bör medlet anses lika farligt som ecstasy eller GHB. Det bör dock inte anses lika farligt som heroin. Det bör anses vara mera farligt än amfetamin.

Gunnar Hermansson: Han har arbetat på Rikskriminalens narkotikarotel sedan 1994 och har bl.a. varit verksam med att kartlägga narkotikamissbruk. Han har följt den illegala hanteringen av Rohypnol sedan 6-7 år tillbaka. Under åren 1996-1998 kom Rohypnol till Sverige i stor omfattning via Tjeckien. Sedan tillverkaren Roche i Basel gjort om tabletterna med tillsats av blått färgämne har smugglingen tagit en annan form. Numera sker införseln oftast via litauiska kurirer. Det rör sig om legalt tillverkade tabletter som är avsedda för främst den ryska marknaden. Förekomsten av vita Rohypnol har minskat. Det finns även en variant med blå/vit kapsel som dyker upp då och då. Smugglingen sker i bilar men båttrafiken från Baltikum används även. Sverige är ofta transitland för smuggling av Rohypnol till Norge. Förra året skedde en dramatisk ökning i gjorda beslag. Mängden tabletter som togs i beslag ökade till 900 000 från att föregående år ha legat på omkring 250 000. Det rör sig inte enbart om att myndigheterna blivit effektivare genom t.ex. ökad kunskap om smugglingssätt eftersom det även kunnat konstateras att missbruket av drogen ökat markant. Intag av Rohypnol kan ske i flera syften; det kan röra sig om att använda medlet för att genom detta eller i förening med t.ex. heroin eller alkohol åstadkomma, komplettera eller förstärka en berusningseffekt; det kan tas för att lindra s.k. uppåteffekter när missbrukare av amfetamin och kokain ska gå ner i viloläge eller för att minska abstinenseffekter från dessa droger; drogen kan också användas för att kriminella ska komma i avsett sinnestillstånd för att begå överlagda brott. Det finns flera uppmärksammade grova våldsbrott där gärningsmännen använt Rohypnol. Enligt vissa studier har gärningsmän berättat om hur de använt Rohypnol för att öka skickligheten vid brott. Drogen gjorde dem metodiska och kalla och minnesförlusten upplevdes som en fördel eftersom de vid eventuella polisförhör inte behövde stå till svars för vad de gjort. Priset på Rohypnol kan vara 20 kr per tablett, vilket skall jämföras med apotekspriset 1 kr. Det har skapats en stor marknad för preparatet. Förra året dök det också upp ”falska Rohypnol” utan färgtillsats. Tillverkaren av äkta tabletter har tillfört den blå färgtillsatsen för att minska risken för att medlet skall användas för att droga personer inför exempelvis våldtäktsbrott. Problemet med missbruk av Rohypnol, som numera hänförs till kategori II i den svenska förteckningen över narkotika, är stort i främst Sverige och Norge. I Finland har det inte funnits någon Rohypnolkultur. Danmark och andra länder förefaller inte se problemet.

Bedömning. Åklagaren har gjort gällande att Rohypnol i farlighetshänseende bör jämställas med GHB eller ecstasy. En konsekvent tillämpning av detta synsätt skulle enligt åklagaren vid rena mängdresonemang leda till att gränsen för grovt brott beträffande befattning med Rohypnol skulle gå vid omkring 800 tabletter mot för närvarande omkring 20 000 tabletter. Vid en mängd Rohypnol som den i detta mål skulle med detta resonemang en fällande dom medföra ett mångårigt fängelsestraff. Praxis när det gäller den nedre gränsen för grovt brott avseende smuggling av Rohypnol har vid mängdresonemang legat tämligen fast sedan HD:s avgörande refererat i NJA 1998 s. 24. Den reservationen måste naturligtvis göras att omständigheterna i de enskilda fallen kan variera och att mängden narkotika visserligen är en viktig omständighet men inte den enda som skall beaktas i samband med bedömningen av svårhetsgraden hos ett narkotikabrott eller ett brott om narkotikasmuggling. Av nämnda fall från HD framgår att åtskilliga av de omständigheter som i målet anförts beträffande Rohypnol var kända redan 1998. Det gäller bl.a. potensen hos den verksamma substansen, verkanssätt, olika syften med intag, uppgifter om användningen av drogen bland ungdomar, förekomsten av drogen i samband med brott som misshandel och skadegörelse och i samband därmed av gärningsmännen uppgivna minnesluckor samt risken för en okontrollerad användning. Nytt är emellertid att drogen numera hänförs till kategori II i den svenska förteckningen över narkotika och att uppgifterna från bl.a. Gunnar Hermansson tyder på att drogen blivit vanligare bl.a. i missbrukarkretsar. Visserligen har uppgifterna om att missbruket av drogen nu ökat markant i Sverige inte underbyggts med någon statistik. Med hänsyn till de erfarenheter som Gunnar Hermansson måste anses besitta godtar dock TR:n dessa uppgifter.

Dessutom har gjorts gällande att drogen har en särskild potential för medveten användning i syfte att begå brott, något som skulle vara väl känt i kriminella kretsar. Det har även, särskilt från Jonas Hartelius sida, anförts att det här rör sig om ett nytt kriterium som bör användas vid bedömningen av drogers farlighet. TR:n har uppfattat Hartelius så att det särskilt är denna egenskap hos drogen som gör att han i farlighetshänseende vill jämställa den med GHB och kokain. Argumentet har en annan dimension än det väl kända förhållandet att droger av olika slag är vanligt förekommande i samband med brott, t.ex. grova vålds- och förmögenhetsbrott. Till stöd för att Rohypnol (flunitrazepam) har en potential som den nämnda har hänvisats till ett antal uppmärksammade rättsfall där drogen skulle ha använts. Det har vidare refererats till undersökningar då kriminella skulle ha berättat om att de använt drogen i nämnt syfte. Dessa undersökningar har emellertid inte på något sätt presenterats för TR:n och det är därför omöjligt för rätten att bedöma värdet av dessa och därmed också att ta ställning till vilka slutsatser som kan dras av dem. Det förtjänar även anmärkas att den läkare som hörts inför rätten, Kai Knudsen, uppgivit att stora ”interindividuella skillnader” förekommer när det gäller drogens effekt och att vissa personer kan hålla sig vakna under påverkan av drogen trots den sedativa effekten samtidigt som de bibehåller den hämningslösande effekten med ökad impulsivitet. Knudsens uttalande ger alltså inte något entydigt belägg för att drogen har egenskaper som gör den särskilt lämpad för att sätta brottslingar i stånd att genomföra brottsplaner. Av främst dessa skäl är TR:n inte beredd att godta påståendena om att Rohypnol har egenskaper som gör preparatet särskilt ägnat för en medveten användning bland kriminella i syfte att komma i rätt sinnestillstånd för att begå brott och att detta är både känt och tillämpat i kriminella kretsar. TR:n utesluter därmed inte att det finns fall där Rohypnol använts just på detta sätt. Enstaka exempel av sådant slag kan dock inte tas till intäkt för att det rör sig om för Rohypnol unika egenskaper, särskilt som en styrning av den vakenhetshöjande effekten av Rohypnol även synes ske genom samtidigt intag av andra centralstimulerande droger. Slutsatsen av det anförda blir att den påstådda särskilda brottspotentialen hos drogen inte är tillräckligt belagd genom den utredning som presenterats för TR:n och att det argumentet för en skärpt syn på den brottsliga befattningen med Rohypnol därför faller.

När det gäller de nya omständigheter som i målet kommit fram rörande den skärpta klassningen och det ökade missbruket av Rohypnol kan dessa omständigheter vara tillräckliga för att motivera en skärpt syn på preparatet i ett straffrättsligt sammanhang. En sådan skärpning bör emellertid, med hänsyn till den etablerade praxis som får anses gälla samt kravet på en enhetlig och förutsebar rättstillämpning, i första hand inte ske vid TR:n.

TR:n anser till följd av det anförda att gärningen bör bedömas mot bakgrund av gällande praxis. Den är därför att hänföra till narkotikasmuggling av normalgraden och får anses ha ett straffvärde av omkring ett år.

Påföljder och utvisning. På grund av såväl brottets straffvärde som dess art kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga för A.B. och A.P.

A.B. och A.P. har deltagit i organiserad smuggling av narkotika. Även om de tidigare inte är straffade måste antas att de med hänsyn till sina kontakter och sin beredvillighet att tjäna pengar på olovlig införsel av narkotika kan antas komma att begå brott i Sverige eller i något annat nordiskt land. A.B. och A.P., som saknar närmare anknytning till Sverige, bör därför utvisas ur landet med förbud att återvända före d. 10 mars 2008.

A.B. och A.P., som alltså inte har någon anknytning till Sverige, kan inte anses orsakade något nämnvärt men genom utvisningen. I straffmätningshänseende har därför utvisningarna endast marginell betydelse.

På grund av det anförda bör A.B. dömas till fängelse i ett år och A.P., med hänsyn till att han vid brottet inte fyllt 21 år, till fängelse i 10 månader.

Domslut. TR:n dömde A.B. och A.P. enligt 6 § 1 st. lagen (2000:1225) om straff för smuggling för narkotikasmuggling, A.B. till fängelse ett år och A.P. till fängelse tio månader. A.B. och A.P. utvisades ur riket och förbjöds att återvända hit före d. 10 mars 2008.

Åklagaren överklagade i Svea HovR och yrkade beträffande såväl A.B. som A.P. dels att brottet skulle bedömas som grovt, dels straffskärpning. Vidare yrkade åklagaren att den tid inom vilken A.B. och A.P. förbjöds återvända hit skulle bestämmas till en längre tid än fem år.

A.B. överklagade och yrkade att såväl åtalet som yrkandet om utvisning skulle ogillas.

Även A.P. överklagade och yrkade att åtalet och yrkandet om utvisning skulle ogillas. I vart fall yrkade han strafflindring.

Part bestred motparts ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättsråden Möller och Matz, referent, tf. hovrättsassessorn Lundén samt nämndemännen Thölin och Virgin) anförde i dom d. 20 maj 2003:

Utredningen i HovR:n. I HovR:n har A.P., A.B., Jonas Hartelius och Gunnar Hermansson hörts på nytt. Kai Knudsens vittnesmål vid TR:n, sådant det antecknats i TR:ns dom, har lästs upp. Åklagaren har vidare åberopat vissa delar av förhör med A.B. under förundersökningen samt vad A.P. uppgett vid TR:n såsom det antecknats i TR:ns dom. Åklagaren har, förutom den vid TR:n åberopade skriftliga bevisningen, i HovR:n åberopat även vissa delar av Rättsmedicinalverkets rapport 2002:1, ”Lugnande läkemedel som oroar”. Även A.P. har åberopat viss del av nämnda rapport.

A.P. har i HovR:n i vissa delar lämnat en helt annan version av händelseförloppet än den han lämnade vid TR:n. Han har därvid uppgett i huvudsak följande. Han var i starkt behov av pengar. Han kontaktades av en person som heter Jonas. Denne frågade om han ville åtaga sig ett jobb för vilket han skulle få viss ersättning. Han och Jonas träffades på ett kafé i hans hemtrakt. Arbetet skulle bestå i att han skulle transportera en väst med 500 tabletter av något slags läkemedel - dock ej narkotika - till Sverige. Han accepterade uppdraget och fick efter några dagar den färdigpackade västen samt 400 euro av Jonas. Han tyckte inte att västen kändes tyngre än att den rymde de uppgivna 500 tabletterna. Han skulle aldrig ha åtagit sig uppdraget om han vetat att det var narkotika i västen. En person vid namn Arturas skulle åka med och stå för de praktiska detaljerna. Han och Arturas åkte till Tallinn och sov över där på ett hotell. Arturas köpte biljetter till färjan till dem båda. Han och Arturas gick ombord på färjan till Stockholm. De skiljdes åt och träffades inte på färjan. Meningen var att när de kom till Stockholm skulle först Arturas och sedan han passera tull- och passkontrollen. Härefter skulle Arturas möta honom med en man som skulle ta hand om västen. Han skulle då få resterande 500 euro. Härefter skulle han återvända till Tallinn samma dag med färjan. När han kommit ombord på färjan i Tallinn skildes han från Arturas och de träffades inte mer. Han träffade däremot av en tillfällighet A.B. vid receptionen på båten. Han känner A.B. litet grand sedan tidigare då han umgåtts med en yngre broder till A.B. A.B. sade att det var svårt att komma in i Sverige om man inte kunde uppge vem man skulle besöka. Han fick därför lappen med adress och telefonnummer till en person vid namn ”Björn”. När han kommit till Stockholm stoppades han i tullen. - Att han nu lämnar en helt annan version än den vid TR:n beror inte på att han blivit rädd eller skrämd av någon. Han tänkte att det kanske inte skulle bli så farligt för honom om han skyllde på A.B. Han nämnde namnet Jonas vid TR:n men han har tidigare inte velat tala om honom då han varit rädd för denne.

A.B. har i HovR:n berättat i huvudsak i enlighet med vad han uppgett vid TR:n såsom det antecknats i TR:ns dom; dock med följande förtydliganden och tillägg. Anledningen till att han reste till Stockholm var att han skulle träffa en ryss vid namn Vladimir. Denne skulle skaffa fram krockade bilar i Sverige som sedan han - som är bilmekaniker med egen bilverkstad i Litauen - skulle reparera och sälja med viss förtjänst. Han har tidigare besökt Vladimir i Sverige. De utlägg han gjort för svågern skrev han upp för att veta hur mycket svågern skulle betala tillbaka till honom. När han nu börjat skriva upp utläggen fortsatte han med det även sedan det blivit bestämt att svågern inte skulle följa med till Sverige.

HovR:ns domskäl. Skuld.

A.P. har i HovR:n lämnat en helt ny version av händelseförloppet som i huvudsak ansluter sig till den berättelse A.B. lämnat. Två nya personer, Jonas och Arturas, skulle enligt A.P. vara hans uppdragsgivare och A.B. skulle A.P. ha träffat av en slump ombord på färjan. - Den version som A.P. lämnade vid TR:n stöds av den skriftliga bevisningen och är mer logisk och trolig än den berättelse som A.P. lämnat här. A.P. har inte lämnat någon rimlig förklaring till varför han i HovR:n lämnat en annan berättelse beträffande vad som hänt. HovR:n finner att A.P:s version av händelseförloppet i HovR:n är en ren efterhandskonstruktion och anser därför att A.P:s berättelse vid TR:n skall läggas till grund för bedömningen av skuldfrågan. Med utgångspunkt häri finner HovR:n ej skäl att göra någon annan bedömning i skuldfrågan än den TR:n gjort och, som TR:n funnit, är det således styrkt att A.P. och A.B. tillsammans och i samråd gjort sig skyldiga till den gärning som åklagaren påstått i sitt ansvarspåstående.

Brottets rubricering och straffvärde. Jonas Hartelius och Gunnar Hermansson har i HovR:n berättat i huvudsak i enlighet med vad de uppgett vid TR:n; dock med följande tillägg och förtydliganden.

Jonas Hartelius: Den strategiska användningen av Rohypnol bland brottslingar, dvs. medveten användning av medlet i syfte att begå brott, beror på två effekter av preparatet, dels dess förmåga att ge en känslokyla som försätter brottslingen i ett lämpligt sinnestillstånd att begå brott, dels preparatets förmåga att blockera nya minnesbilder från tidpunkten då dess verkan börjar och några timmar framåt. Detta innebär att brottslingen rent faktiskt inte kommer ihåg vad han gjort under den tid medlet påverkat honom. Denna strategiska effekt förstärks om drogen kombineras med alkohol, men även enbart Rohypnol har denna effekt. Detta är känt och används i detta syfte i kriminella kretsar sedan två till tre år tillbaka. De okontrollerade impulsgenombrotten med stor risk för allvarliga våldshandlingar kan ske när missbrukaren konfronteras med en situation han inte räknat med.

Gunnar Hermansson: För några år sedan dominerade heroinförsäljningen den illegala narkotikahandeln på ”Plattan” på Sergels torg i Stockholm. Numera rör den helt övervägande delen av nämnda försäljning Rohypnol. Priserna har gått upp, men Rohypnol är fortfarande billigt att köpa; normalpriset är 100 kr för tre tabletter. På grund av att drogen inte anses så farlig är det nästan straffritt att överlåta nämnda mängd. Detta har gjort att Rohypnol har blivit en mycket populär drog hos ungdomar.

Av den i HovR:n åberopade Rättsmedicinalverkets rapport 2002:1 ”Lugnande läkemedel som oroar” framgår att verket under 2001 studerat omfattning och typ av bruk och missbruk av bensodiazepiner varav bland de mer kända preparaten märks bl.a. Rohypnol. Av studien framgår bl.a. att yngre oftare använder bensodiazepiner än äldre, samt att vid en undersökning av häktade på vissa häkten och av personer som genomgått § 7-undersökning under viss tid, vid åtal för grov misshandel och rån, inklusive grovt rån, andelen som varit påverkade av bensodiazepinpreparat vid det misstänkta brottet var väsentligt högre än vid andra misstänkta brott. Vidare framgår av undersökningen att flunitrazepam utgör den enskilt vanligaste substansen bland de bensodiazepinpreparat som användes bland de undersökta samt att Rohypnol var det vanligaste bland flunitrazepampreparaten. Av utredningen framgår också att undersökningen visar att vissa ungdomar som vårdas enligt lagen om vård av unga (LVU) ofta utnyttjar flunitrazepams goda kliniska egenskaper genom att strategiskt använda denna typ av drog - då vanligtvis Rohypnol - för att uppnå känslan ”att kunna göra vad som helst” samt för att utnyttja läkemedlets förmåga på minnet då det upplevdes praktiskt att inte minnas alla omständigheter kring de brott de begick.

HovR:n gör i denna del följande bedömning.

Praxis när det gäller den nedre gränsen för grovt brott beträffande illegal befattning med Rohypnoltabletter har, som TR:n påpekat, legat tämligen fast sedan HD:s avgörande, refererat i NJA 1998 s. 24. Gränsen sattes där till 20 000 tabletter. Frågan är om det nu framkommit omständigheter som innebär att Rohypnol får anses vara betydligt farligare än man tidigare antagit vilket skulle innebära att gränsen för grovt brott avseende Rohypnol skulle sättas vid en mindre mängd än den HD funnit i ovannämnda rättsfall.

Som TR:n påpekat har Läkemedelsverket från och med d. 1 maj 2001 flyttat upp Rohypnol i narkotikaklass II, vilket innebär att medlet står under samma grad av kontroll som morfin och kokain. Det får vidare anses visat i målet att Rohypnol blivit allt vanligare i missbrukarkretsar och då speciellt hos ungdomar vilket är allvarligt. Det får också nu anses belagt genom den i HovR:n förebragta utredningen att Rohypnol bland ett relativt stort antal grova våldsbrottslingar har en s.k. strategisk användning som innebär att brottslingen blir okänslig och känslokall och då försatt i en lämplig sinnesstämning för att begå grova våldsbrott samt att han blockerar nya minnesbilder under den tid drogen verkar och därigenom glömmer detaljerna i de grova brotten. Det är också klarlagt att gärningsmän använt Rohypnol vid flera uppmärksammade grova våldsbrott. Detta sammantaget med vad som tidigare framkommit om drogens farlighet får, även med iakttagande av viss försiktighet, anses innebära att drogen är farligare än vad man ansåg vid tiden för HD:s dom 1998. Att dra upp riktlinjerna för var gränsen för grovt brott skall gå kan inte anses ankomma på HovR:n i ett fall som detta. Med beaktande av vad som numera framkommit om farligheten av drogen Rohypnol får emellertid det antal tabletter det är fråga om i detta mål - närmare 9 000 tabletter - anses innebära att brottet skall anses som grovt. TR:ns dom skall därför - såvitt nu är ifråga - ändras på så sätt att både A.P. och A.B. skall dömas för grov narkotikasmuggling på sätt åklagaren yrkat.

Påföljder och utvisning m.m. Som TR:n funnit kan på grund av brottets straffvärde och art annan påföljd än fängelse inte komma ifråga för A.P. och A.B.

Den brottslighet som envar av A.P. och A.B. gjort sig skyldig till är så allvarlig att de bör utvisas ur Sverige. Med anledning av att brottet rubricerats som grovt skall den tid inom vilken A.P. och A.B. förbjuds att återvända till riket förlängas till tio år.

HovR:n delar TR:ns uppfattning att utvisningen för envar av A.P. och A.B. inte kan anses orsaka något nämnvärt men varför utvisningarna i straffmätningshänseende endast har marginell betydelse.

På grund av att det brott som A.P. och A.B. begått bedöms som grovt skall fängelsepåföljderna skärpas. Påföljden skall bestämmas för A.B. till fängelse i två år och sex månader och för A.P. - med hänsyn tagen till hans ålder vid brottets begående - till fängelse i två år.

HovR:ns domslut. HovR:n ändrade TR:ns dom endast på följande sätt. A.P. och A.B. dömdes enligt 6 § 3 st. lagen (2000:1225) om straff för smuggling för grov narkotikasmuggling, A.P. till fängelse två år och A.B. till fängelse två år sex månader. A.P. och A.B. förbjöds att återvända till riket före d. 10 mars 2013.

A.P. och A.B. överklagade.

HD meddelade prövningstillstånd i frågorna om brottsrubricering, påföljd och utvisning. HD fann ej skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt, i följd varav HovR:ns dom i dessa delar skulle stå fast.

A.P. och A.B. yrkade härefter att gärningen skulle bedömas som narkotikasmuggling av normalgraden och att besluten om utvisning i följd därav skulle upphävas. De yrkade att straffen i vart fall skulle lindras.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD (JustR:n Lennander, Håstad och Lindeblad, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 6 § 3 st. lagen (2000:1225) om straff för smuggling skall vid bedömande huruvida smuggling av narkotika utgör grovt brott särskilt beaktas om gärningen avsett en särskilt stor mängd narkotika, om gärningen ingått som ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, eller om verksamheten eller gärningen annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Exemplifieringen av omständigheter som särskilt skall beaktas stämmer i allt väsentligt överens med vad som föreskrivs i 3 § 2 st. narkotikastrafflagen (1968:64) för grovt narkotikabrott. Bestämmelserna vilar på samma rättspolitiska grundval och vid bedömningen om narkotikasmuggling utgör grovt brott skall det, liksom när det gäller narkotikabrott, göras en helhetsavvägning av omständigheterna i det enskilda fallet (se prop. 1999/ 2000:124 s. 124). I samband med den ändring i narkotikastrafflagen varigenom det nuvarande minimistraffet fastställdes har betonats att vikt bör läggas bl.a. vid preparatets farlighet (se prop. 1980/81:76 s. 212).

I rättsfallet NJA 1998 s. 24 ansåg HD att den gräns mellan normalbrott och grovt brott som i underrättspraxis då hade satts till 20 000 tabletter Rohypnol lämpligen kunde vara en utgångspunkt vid prövning huruvida illegal befattning med Rohypnoltabletter à 1 mg skulle bedömas som grovt narkotikabrott eller grovt varusmugglingsbrott. Frågan är nu om Rohypnol visat sig vara ett så farligt narkotiskt preparat att gränsen för grovt brott bör sättas vid en mindre mängd än tidigare.

Till styrkande av att Rohypnol är betydligt farligare än vad man hade anledning att anta år 1998 har Riksåklagaren i HD, utöver omförhör med kriminalinspektören Gunnar Hermansson, fil.kand. Jonas Hartelius och överläkaren Kai Knudsen samt av dem avgivna utlåtanden och viss annan skriftlig bevisning, åberopat vittnesförhör med överläkaren Mikael von Grothusen. På Riksåklagarens begäran har HD förordnat Fred Nyberg, professor i biologisk beroendeforskning vid Uppsala universitet, till sakkunnig. Vidare har HD inhämtat ett utlåtande från Rättsmedicinalverket rörande Rohypnols farlighet, dels i sig, dels i förhållande till andra narkotiska preparat.

Gunnar Hermansson, Jonas Hartelius och Kai Knudsen har i HD lämnat uppgifter i huvudsak i enlighet med vad de uppgett vid TR:n och HovR:n. Knudsen har tillagt att farligheten hos de läkemedel som i likhet med Rohypnol innehåller flunitrazepam i förhållande till vad som gäller för andra bensodiazepiner är belagd i den internationella medicinska litteraturen och har anfört ett flertal exempel på detta.

Mikael von Grothusen har berättat bl.a. följande. Han tjänstgör vid Maria Ungdoms i Stockholm akutmottagning. Maria Ungdom är en akut- och behandlingsenhet för ungdomar upp till 20 år med missbruksproblem och för ungdomar som befinner sig i riskzonen för missbruk. Enheten drivs av Stockholms läns landsting och Stockholms stads socialtjänstförvaltning. Man märker på grundval av socialtjänstens statistik sedan 1998 en tydlig trend att drogmissbruket ökar och att ungdomarna blandar flera droger. Erfarenheten är att Rohypnol blivit allt vanligare och används inte bara som tidigare för att ”tända av” efter heroinintag utan också i kombination med alkohol och andra droger för att förstärka rusupplevelsen och för att uppnå aggressivitet och en känsla av oövervinnlighet och känslokyla. Många ungdomar har berättat att de eftertraktar effekten att ”bli stark” och kunna begå kriminella handlingar. Det är oftast pojkar som vill nå denna effekt och ofta ungdomar som i grunden är ”stridslystna” och vill öka effekten och efteråt kunna ”glömma bort” vad de gjort.

Vid förhöret med Fred Nyberg, sammanställt med hans skriftliga utlåtande, har framkommit bl.a. följande. I Sverige finns tre läkemedel som innehåller flunitrazepam registrerade; Rohypnol, Fluscand och Flunitrazepam NM Pharma. Flunitrazepam tillhör de kortverkande bensodiazepinerna. Den maximala koncentrationen i blodet efter tablettintag uppnås inom 1-1,5 timme och effekt kan ses inom 20 minuter. Om preparatet inhaleras eller ges intravenöst kommer effekten ännu snabbare. Flunitrazepams strukturella egenskaper gör att substansen snabbt tar sig in i hjärnan och utövar effekter på central nivå. Substansen utövar sin verkan genom att binda till specifika ställen på GABA-receptorn och i första hand GABAA-receptorn. Signalsubstansen GABA utövar en dämpande effekt på många av hjärnans signalsystem som har betydelse för individens mentala funktioner, bl.a. dem som använder serotonin, dopamin och noradrenalin som signalsubstanser. Höga doser av flunitrazepam kan interagera med GABAA-receptorn och leda till effekter på serotoninfunktionen. En nedsatt sådan funktion har visat sig vara förenad med impulsivt destruktivt beteende. Det finns tydliga samband mellan låg serotoninhalt och benägenhet för våld. Vissa personlighetstyper kan vara mer känsliga för abnorma effekter av flunitrazepam. Om substansen tas i kombination med andra droger kan ödesdigra effekter uppstå. Det står helt klart att flunitrazepams hämningsupplösande och aggressionshöjande effekter kan utnyttjas strategiskt i syfte att begå brott. - Det finns väl dokumenterad forskning som bekräftar att flunitrazepam är starkt beroendeframkallande som väl motiverar dess placering i klass II i Läkemedelsverkets förteckning över narkotika. Att drogen starkt kan förknippas med livshotande toxicitet, inte minst i kombination med andra droger, är väl befäst på vetenskapliga grunder. Samband mellan flunitrazepam och minnesluckor samt störd koordination har kunnat visas med vederhäftig forskning, och förekomst av långvariga psykiska skador finns beskriven i flera vetenskapliga rapporter. Såvitt avser de svårberäkneliga berusningseffekterna såsom aggressivitet, impulsivitet och upplösande av hämningar får ett stort antal vittnesbeskrivningar och fallrapporter stöd från basala studier kring flunitrazepams effekter på serotoninsystemet. Vid jämförelse med andra beroendeframkallande substanser står det klart att flunitrazepam bör ges samma farlighetsgrad som t.ex. GHB och ecstasy.

Av utredningen i målet framgår att kunskapen om flunitrazepam (Rohypnol) och dess effekter vid missbruk har ökat sedan HD:s avgörande år 1998. Rapporter och studier har lagts fram som utvisar sådana farliga effekter att Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen år 1999 hos Läkemedelsverket hemställde att läkemedel som innehåller ämnet flunitrazepam skulle avregistreras. Eftersom lagligen endast biverkningar vid normal användning kan beaktas vid bedömningen av om ett läkemedel uppfyller kraven för godkänt läkemedel förklarade Läkemedelsverket att avregistrering inte kunde ske. Uppgifterna om flunitrazepams negativa effekter ledde emellertid till att Läkemedelsverket år 2001 i sina föreskrifter (LVFS 1997:12) om förteckningar över narkotika klassificerade om ämnet från klass IV till klass II. Detta har bl.a. medfört att legal förskrivning skall ske på särskilda receptblanketter och att det inte går att hämta ut preparatet flera gånger på samma recept. Det anges numera i FASS, läkemedelsindustrins gemensamma läkemedelsförteckning, att största försiktighet skall iakttas vid förskrivning av Rohypnol. Riksåklagaren har uppgett att den legala förskrivningen kraftigt minskat, från 8,3 miljoner tabletter år 1998 till 2,4 miljoner tabletter år 2001.

Den från åklagarsidan i målet åberopade beslagsstatistiken utvisar att smugglingen av Rohypnol sedan år 1998 kraftigt har ökat, dock med undantag för innevarande år, något som uppges sammanhänga med att vissa tillförselvägar nyligen strypts. Det är också genom utredningen i målet visat att användningen av preparatet har fått en mycket stor spridning i missbrukarkretsar, särskilt bland ungdomar. Det är numera klarlagt att Rohypnol vid höga doser kan utlösa paradoxala reaktioner av mycket allvarligare och delvis annat slag än som angavs i 1998 års avgörande och att dessa reaktioner har sin grund i individuella skillnader beträffande tolerans i förhållande till drogens olika effekter. Det har framkommit att den aggressivitet och de impulsgenombrott som missbruk av Rohypnol kan utlösa kan få ödesdigra konsekvenser både för missbrukaren och för omgivningen. Vidare ger utredningen i målet tillräckligt belägg för att det förekommer en strategisk användning av Rohypnol, dvs. medveten användning i syfte att uppnå känslokyla och bli försatt i en lämplig sinnesstämning för att begå brott samt att efteråt inte minnas detaljer. Det har också framgått att Rohypnol använts för att droga brottsoffer, t.ex. i samband med sexuellt utnyttjande.

Sammanfattningsvis får det anses visat att Rohypnol är betydligt farligare än vad det fanns anledning att anta vid tiden för HD:s avgörande 1998. En jämförelse mellan Rohypnol och andra narkotiska preparat är visserligen förenad med osäkerhetsmoment. Med hänsyn till vad som i målet framkommit om effekterna och riskerna vid missbruk av Rohypnol finns det emellertid nu anledning att i farlighetshänseende jämställa preparatet med GHB och ecstasy, preparat som i rättspraxis bedömts i farlighetshänseende vara ungefärligen likvärdiga (NJA 2002 s. 365).

Angivande av riktlinjer för var gränsen mot grovt brott skall gå bör ta sin utgångspunkt i antalet missbruksdoser. Det är därvid naturligt att göra en jämförelse med vad som i allmänhet anses gälla beträffande ecstasy, nämligen att gränsen för grovt brott går vid 150-200 normala missbruksdoser. Av utredningen i målet framgår att en normal missbruksdos Rohypnol är cirka 5 tabletter à 1 mg. Det innebär att gränsen för grovt brott vid ett rent mängdresonemang skulle gå vid cirka 1 000 tabletter. Att Rohypnol till skillnad från ecstasy har ett legalt användningsområde bör inte påverka bedömningen när det är fråga om befattning med stora mängder icke legalt förskriven narkotika.

A.P. och A.B. har gjort sig skyldiga till smuggling av närmare 9 000 tabletter Rohypnol, vilket betydligt överstiger den nyss angivna gränsen mot grovt brott. Det finns inga omständigheter i samband med själva gärningen som talar för att brottet inte skulle bedömas som grovt. A.P. har under påstående att han endast medverkat i mindre mån och med hänvisning till sin ungdom gjort gällande att det honom ådömda straffet under alla förhållanden bör sänkas, men vad som förut har sagts om Rohypnols farlighet ger vid handen att brottet både för honom och för A.B. i själva verket skulle ha medfört strängare straff än dem som HovR:n utdömt.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR:n Munck och Calissendorff var av skiljaktig mening i fråga om motiveringen på sätt framgår av följande yttrande: Vi är ense med majoriteten t.o.m. nionde stycket av domskälen. Därefter anför vi följande.

Vad som nu har sagts kan synas tala för att straffmätningen för brott som avser Rohypnol generellt bör anpassas till vad som gäller för GHB och ecstasy. Gränsen mot grovt brott i sådana fall då det finns anledning att beakta endast eller åtminstone främst mängden narkotika skulle i så fall, med utgångspunkt i vad som i praxis gäller beträffande ecstasy, gå vid 150-200 normala missbruksdoser. Med hänsyn till att en normal missbruksdos av Rohypnol enligt vad utredningen ger vid handen utgör ca 5 tabletter à 1 mg, skulle detta innebära en gräns vid ca 1 000 tabletter.

Emellertid kan man vid den helhetsbedömning som måste göras inte bortse från att Rohypnol i Sverige och i många andra länder - till skillnad från exempelvis GHB och ecstasy - är ett godkänt läkemedel med ett omfattande legalt användningsområde, något som också framhållits i 1998 års rättsfall. Detta återverkar på preparatets tillgänglighet, det illegala marknadspriset, allmänhetens uppfattning om preparatets farlighet och andra sådana faktorer som har viss betydelse när det gäller att bestämma gränser av nu aktuellt slag. Det skulle kunna hävdas att sådana förhållanden visserligen bör beaktas vid gränsen mellan ringa brott och normalbrottet liksom vid straffmätning inom straffskalan för normalbrottet men inte när det är fråga om så stora mängder att det, med den nyss angivna jämförelsen med ecstasy som utgångspunkt, skulle bli fråga om grovt brott. Ett sådant betraktelsesätt skulle dock resultera i en svårtillämpad ordning med omotiverade tröskeleffekter.

Vad som nu anförts talar för att det vid straffmätningen för brott avseende Rohypnol genomgående bör hållas en viss marginal till vad som gäller beträffande GHB och ecstasy. Var gränsen mellan normalbrott och grovt brott bör sättas blir självfallet i så fall i viss mån godtyckligt men med de nyss angivna utgångspunkterna bör enligt vår mening en sådan gräns skäligen kunna gå vid 5 000 tabletter à 1 mg.

A.P. och A.B. har gjort sig skyldiga till smuggling av närmare 9 000 tabletter Rohypnol, vilket betydligt överstiger den nyss angivna gränsen mot grovt brott. Det finns inga omständigheter i samband med själva gärningen som talar för att brottet inte skulle bedömas som grovt. A.P. har under påstående att han endast medverkat i mindre mån och med hänvisning till sin ungdom gjort gällande att det honom ådömda straffet under alla förhållanden bör sänkas, men vad som förut har sagts om Rohypnols farlighet ger vid handen att brotten både för honom och för A.B. snarast skulle ha medfört strängare straff än dem som HovR:n utdömt.

HD:s dom meddelades d. 5 sept. 2003 (mål nr B 2399-03).

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2003-09-05
Målnummer
B2399-03
Lagrum
6 § tredje stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling
Rättsfall
NJA 1998 s. 24
NJA 2002 s. 365
Sökord
Rohypnol
Narkotikasmuggling
Brottsrubricering
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (7)

NJA 2011 s. 357: Straffvärdebedömning i narkotikamål (mefedron).
NJA 2011 s. 675: Brottsrubricering och straffvärdebedömning i mål om narkotikabrott och narkotikasmuggling avseende syntetiska katinoner.
NJA 2012 s. 115: Brottsrubricering och straffvärdebedömning i narkotikamål (ecstasy).
NJA 2012 s. 510: Brottsrubricering och straffvärdebedömning av narkotikabrott (4 973 tabletter ecstasy).
RH 2005:13: De i NJA 1998 s. 24 angivna riktlinjerna för straffmätning vid narkotikabrott avseende Rohypnol har, även efter det att synen på straffvärdet vid hantering av detta preparat ändrats genom NJA 2003 s....
RH 2007:45: Narkotikabrott avseende Subutextabletter. Brottsrubricering och straffvärde.
RH 2008:48: Fråga om gränsen mellan ringa narkotikabrott och brott av normalgraden beträffande innehav av flunitrazepam (rohypnol).
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation