lagen.nu

NJA 2001 s. 889

Fråga om bevisvärdering i ärende om undanröjande av betalningsansvar enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. Tillika fråga om tillämpningen av den i 10 § tredje stycket nämnda lag meddelade begränsningen av rätten att åberopa bevisning vid domstol.

Enligt en av Polismyndigheten i Malmöhus län d. 16 aug. 1999 utfärdad parkeringsanmärkning var en personbil, som tillhörde C. D., parkerad utanför Spolegatan 3 B i Lund nämnda dag mellan kl. 16.17 och 16.34. På parkeringsanmärkningen var antecknat "Överträdelse enligt punkt 42" och "Ej biljett" samt "Belopp kr 300".

C. D. bestred parkeringsanmärkningen, men anmälan om bestridandet lämnades av polismyndigheten utan bifall.

C. D. överklagade beslutet vid Lunds TR och yrkade att TR:n skulle ändra polismyndighetens beslut och undanröja betalningsansvaret för ålagd parkeringsavgift.

Polismyndigheten bestred ändring.

TR:n avgjorde målet efter skriftlig handläggning.

TR:n (tingsnotarien Biörklund) anförde i slutligt beslut d. 17 nov. 1999: TR:ns skäl. C. D. har i huvudsak anfört följande. Han betalade parkeringsavgift och placerade parkeringsbiljetten på instrumentpanelen. Det regnade kraftigt vilket kan vara en förklaring till varför parkeringsvakten inte såg parkeringsbiljetten.

C. D. har såsom skriftlig bevisning åberopat parkeringsbiljett gällande för måndag vecka 33 1999 till kl. 17.29 och meddelad parkeringsanmärkning.

Polismyndigheten har såsom skriftlig bevisning åberopat meddelad parkeringsanmärkning och klagandens bestridande.

TR:ns bedömning.

I Lunds lokala trafikföreskrifter 8 § 1 mom. 4 p. stadgas att parkeringsbiljett skall anbringas på insidan av framrutan så, att stämplad tid är väl synlig utifrån. Parkeringsvakten L. H. har i fältet "Anteckningar" på parkeringsanmärkningen noterat "ej biljett". Av denna notering framgår implicit att det i vart fall inte funnits någon biljett placerad väl synligt. Överklagandet lämnas utan bifall.

TR:ns beslut: TR:n lämnar överklagandet utan bifall.

C. D. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle undanröja betalningsansvaret för parkeringsanmärkningen.

Polismyndigheten bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Abelson, hovrättsrådet Trulsson och adj. led., rådmannen Liljeroth, referent) anförde i slutligt beslut d. 22 maj

2000: Skäl för HovR:ns beslut. C. D. har i HovR:n vidhållit vad han tidigare anfört. Han har hemställt att HovR:n håller muntligt förhör samt anfört att han - förutom den tidigare åberopade parkeringsbiljetten - avser att åberopa ett brev från tre vittnen till styrkande av att han haft en giltig parkeringsbiljett.

Polismyndigheten har anfört att det av parkeringsanmärkningens notering "ej biljett" framgår att det vid tillfället inte funnits någon biljett placerad väl synlig, vilket föreskrivs i lokala trafikföreskrifter för Lunds kommun. Polismyndigheten har motsatt sig att den av C. D. först i HovR:n erbjudna vittnesbevisningen tillåts.

Polismyndigheten har inte ifrågasatt C. D:s uppgift att han haft en giltig parkeringsbiljett för den tidpunkt som parkeringsanmärkningen avser. Frågan i målet gäller om C. D. har åsidosatt lokal trafikföreskrift genom att inte ha anbringat parkeringsbiljetten på insidan av bilens framruta så att stämplad tid varit väl synlig utifrån. C. D. har i denna del hävdat att biljetten varit placerad på instrumentpanelen vid framrutan samt anfört att parkeringsvakten måste ha begått ett misstag då en parkeringsanmärkning trots det utfärdats. Polismyndigheten har till stöd för att parkeringsbiljetten ej varit placerad väl synlig endast åberopat att det på parkeringsanmärkningen noterats "ej biljett".

Det förhållandet att det på parkeringsanmärkningen antecknats "ej biljett" kan, mot C. D:s bestridande av uppgiftens riktighet, inte anses utgöra tillräckligt bevis för att parkeringsbiljetten inte varit placerad väl synlig. På grund härav och då polismyndigheten inte har åberopat någon annan utredning till stöd för att parkeringsanmärkningen korrekt utfärdats, skall betalningsansvaret för parkeringsanmärkningen undanröjas. Vid denna utgång finns ej skäl att hålla muntligt förhör i HovR:n eller att ta ställning till den av C. D. först i HovR:n åberopade bevisningen.

HovR:ns beslut.

1. HovR:n meddelar prövningstillstånd.

2. Med ändring av TR:ns beslut undanröjer HovR:n betalningsansvaret för parkeringsanmärkning 4111-4140-1, utfärdad d. 16 aug. 1999. Polismyndigheten överklagade och yrkade att TR:ns beslut skulle fastställas.

C. D. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Carlquist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Ett förfarande enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift förutsätter att den överträdelse som skett antecknas på anmärkningen. På den i målet aktuella anmärkningen har antecknats "ej biljett". I polismyndighetens beslut med anledning av C. D:s bestridande har angetts som grund för anmärkningen att parkeringsavgiften inte var betald. Först sedan frågan hänskjutits till rättegång har polismyndigheten uttryckligen gjort gällande att anmärkningen grundats på att biljetten inte varit synligt placerad.

Enligt 10 § 3 st. lagen om felparkeringsavgift framgår att ett åberopande av en omständighet som inte lagts fram hos polismyndigheten inte år tillåtet vare sig vid TR:n eller i HovR:n om parten inte gör sannolikt att det funnits giltig ursäkt för underlåtenheten att åberopa omständigheten tidigare eller om åberopandet av annan särskild anledning bör tillåtas. Bestämmelsen har ansetts gälla även beträffande den allmänna parten (se Fitger, Lagen om domstolsärenden, 1996, s. 89-90). Polismyndigheten har inte framfört någon ursäkt att myndigheten först i domstolsförfarandet preciserat vilken överträdelse som G. D. lagts till last. Inte heller har framkommit någon särskild anledning att åberopandet borde tillåtas. TR:n och HovR:n skulle därför inte ha tillåtit att påståendet att biljetten inte varit synlig åberopades som grund för överträdelsen.

Vad som skall prövas i målet är således frågan om C. D. erlagt betalning för parkeringsavgiften. Detta förhållande är numera ostridigt mellan parterna. Polismyndighetens överklagande kan därför inte vinna bifall.

HD:s avgörande. HD avslår överklagandet.

HD (JustR:n Gregow, Munck, referent, och Pripp) fattade följande slutliga beslut: Skäl. C. D:s personbil med registreringsnummer FWS 340 stod på eftermiddagen d. 16 aug, 1999 parkerad på Spolegatan i Lund, där parkering var avgiftsbelagd. Enligt de tillämpliga lokala trafikföreskrifterna gällde dessutom att parkeringsbiljetten skulle anbringas på insidan av framrutan på sådant sätt att stämplad tid var väl synlig utifrån. En parkeringsanmärkning för fordonet avseende tiden kl. 16.17-16.34 meddelades nämnda dag av en parkeringsvakt. Ärendet gäller frågan om betalningsansvaret på grund av parkeringsanmärkningen skall undanröjas.

I HD får det liksom i HovR:n anses ostridigt att C. D. hade betalat parkeringsavgiften och att han hade en giltig parkeringsbiljett. Frågan är således endast om parkeringsbiljetten hade anbringats på sådant sätt som förutsattes i de lokala trafikföreskrifterna.

På framsidan av den i ärendet aktuella parkeringsanmärkningen har fyllts i en ruta med uppgift om att det varit frågan om en överträdelse enligt punkt 42 och vidare har antecknats "Ej biljett". Av uppgifter på handlingens baksida framgår att en överträdelse enligt punkt 42 avser "Parkering utan att erlägga parkeringsavgift". För den som erhåller en parkeringsanmärkning med detta innehåll ligger det närmast till hands att också uppfatta saken så att anmärkningen utfärdats därför att det ansetts att han inte betalat parkeringsavgiften. Anteckningen "Ej biljett" ger dock även utrymme för att parkeringsvakten inte sett någon parkeringsbiljett. En sådan anteckning måste i ärende av nu aktuellt slag tilläggas ett starkt bevisvärde för att biljetten inte varit placerad väl synlig, och enbart ett påstående om motsatsen av fordonets ägare kan inte vara tillräckligt för att betalningsansvaret skall undanröjas. Den bevisvärdering som har kommit till uttryck i HovR:ns beslut kan således inte godtas.

Vad som nu har sagts utesluter inte att fordonsägaren har möjlighet att föra bevisning till stöd för att parkeringsbiljetten varit placerad på sådant sätt att parkeringsanmärkningen inte hade bort meddelas eller för att förhållandena annars var sådana att parkeringsvakten kan ha misstagit sig. C. D., som i ärendet hävdar att biljetten varit korrekt placerad, har i detta hänseende vid TR:n åberopat att det regnat kraftigt vid tillfallet och att detta kan vara en förklaring till att parkeringsvakten inte såg biljetten. I HovR:n begärde han förhandling och förklarade sig därvid ämna åberopa ett brev från tre vittnen. HovR:n avgjorde ärendet på handlingarna utan att C. D. fått reda på att HovR:n avsåg att avgöra ärendet på detta sätt och utan att tillfälle beretts honom att med denna utgångspunkt slutföra sin talan. Även om denna handläggning får ses i belysning av den utgång som ärendet erhöll i HovR:n, måste handläggningen anses innefatta ett rättegångsfel.

Vid bedömningen av frågan om ärendet bör återförvisas till HovR:n är emellertid också den av polismyndigheten åberopade bestämmelsen i 10 § 3 st. lagen (1976:206) om felparkeringsavgift av betydelse. Enligt denna bestämmelse får omständigheter och bevis som inte angetts vid polismyndigheten åberopas i TR:n eller HovR:n endast om parten gör sannolikt att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller beviset vid polismyndigheten eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas.

C. D. har i ärendet hävdat att han omedelbart efter att ha tagit del av parkeringsanmärkningen begav sig till en polisstation i staden och visade upp en parkeringsbiljett för den aktuella tiden samt att han därvid framhöll för polismyndigheten att det regnade kraftigt och att han hade flera vittnen. Enligt C. D. fick han därvid beskedet att han måste betala parkeringsavgiften och därefter skriva till polismyndigheten och begära befrielse från avgiften.

Polismyndigheten har bekräftat uppgiften om C. D:s besök på polisstationen och uppgett att ansvarigt befäl inte fann skäl att på grundval av dennes uppgifter meddela beslut om rättelse enligt 8 § lagen om felparkeringsavgift. Myndigheten har förklarat att den inte kan yttra sig om vilken information C. D. lämnade eller erhöll i detta sammanhang men har uppgett att ansvarigt befäl i sådana sammanhang rutinmässigt informerar om att samtliga skäl för bestridandet skall anges.

Av handlingarna framgår ytterligare att C. D:s flickvän B. K d. 20 aug. 1999 till polismyndigheten inkom med en skrift i vilken hon förklarade att det var hon som hade fört fordonet vid tillfallet och att hon haft en giltig parkeringsbiljett, vilken hon hade placerat vid bilens framruta. Hon bifogade också parkeringsbiljetten. Polismyndigheten anmodade henne att inge fullmakt från C. D. genom ett formulär i vilket även upplystes att samtliga omständigheter till grund för bestridandet skulle anges. Som polismyndigheten har påpekat åberopade B. K inte förhör med C. D. som bevis och angav inte heller någon annan bevisning vid sidan av parkeringsbiljetten. B. K:s skrift till polismyndigheten liksom C. D:s senare skrifter i ärendet och polismyndighetens beslut är avfattade på engelska.

Vad som sålunda förekommit kan inte anses utesluta att C. D. missletts på sådant sätt att han utgått från att det var tillräckligt att han styrkte att parkeringsavgiften hade betalats och att han inte redan hos polismyndigheten dessutom behövde förebringa bevisning till stöd för att parkeringsbiljetten var placerad väl synlig i bilen. Det är därvid särskilt att märka att det av det till B. K översända formuläret visserligen framgår att samtliga omständigheter till grund för bestridandet skall anges men inte att även den bevisning som den bestridande vill åberopa skall anges i det sammanhanget. C. D. får därför anses ha haft giltig ursäkt för att först i HovR:n erbjuda vittnesbevisning. Den omständigheten att han inte åberopade sådan bevisning vid TR:n saknar därvid betydelse.

C. D., som i HovR:n hade begärt förhandling, var som förut har konstaterats berättigad att få besked om att HovR:n avsåg att avgöra ärendet på handlingarna och att få tillfälle att slutföra sin talan med denna utgångspunkt. Av vad C. D. anfört i HD framgår inte tydligt vare sig om han vidhåller sin önskan att få åberopa den ifrågavarande bevisningen eller huruvida denna tar sikte endast på att parkeringsavgiften hade betalats - vilket som förut nämnts är ostridigt i ärendet - eller också avser frågan hur parkeringsbiljetten var placerad. I det läge vari ärendet nu har kommit bör C. D. tillfrågas i dessa hänseenden. Denna åtgärd liksom ärendets fortsatta handläggning i övrigt bör ankomma på HovR:n.

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns beslut och visar ärendet åter till HovR:n för fortsatt behandling.

JustR Svensson, med vilken JustR Lars K Beckman instämde, var skiljaktig och anförde: Den 16 aug. 1999 fick C. D. en parkeringsanmärkning i Lund. Han begav sig omedelbart till en polisstation i staden och visade upp en parkeringsbiljett för den aktuella tiden. Polismyndigheten fann emellertid inte skäl att undanröja parkeringsanmärkningen enligt 8 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. I en d. 20 aug. 1999 till polismyndigheten inkommen skrivelse anmälde C. D. enligt 9 § nämnda lag att han bestred betalningsansvar eftersom han haft en giltig biljett i den främre vindrutan på fordonet.

Av C. D:s skrift framgår att han förstått att hans betalningsansvar var beroende av svaret på frågan om hans parkeringsbiljett varit placerad på insidan av bilens framruta så att stämplad tid var väl synlig utifrån. Det hade då ålegat honom enligt 9 § 1 st. andra meningen lagen om felparkeringsavgift att i skriften ange den bevisning som han önskade åberopa. Det gjorde han emellertid inte och polismyndigheten fann i avsaknad av annan bevisning än parkeringsanmärkningen inte skäl att undanröja betalningsansvaret. Därmed var ärendet avslutat hos polismyndigheten.

När C. D. sedan överklagade polismyndighetens beslut var hans möjligheter att åberopa nya omständigheter och bevis mycket begränsade. Enligt 10 § 3 st. lagen om felparkeringsavgift får nämligen omständigheter och bevis som inte angetts vid polismyndigheten åberopas i TR:n eller HovR:n endast om parten gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller beviset vid polismyndigheten, eller det av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas. C. D. har inte anfört någon omständighet som kan ge honom rätt att åberopa nya omständigheter och bevis i dessa domstolar.

TR:n och HovR:n har haft att pröva huruvida den av polismyndigheten åberopade parkeringsanmärkningen kan anses visa att det inte funnits någon parkeringsbiljett på insidan av bilens framruta såsom C. D. påstår. På anmärkningen hade parkeringsvakten antecknat "ej biljett". Det måste förstås så att parkeringsvakten inte kunnat iaktta någon parkeringsbiljett placerad innanför vindrutan, antingen det berodde på att C. D. över huvud taget inte köpt någon biljett eller placerat sin köpta biljett på ett sådant sätt att den inte var synlig för parkeringsvakten. I en sådan summarisk process som lagen om felparkeringsavgift föreskriver får en sådan anteckning tas för god, om inte den avgiftsskyldige lämnar en redogörelse för omständigheterna vid parkeringen eller företer någon form av bevisning som medför att invändningen mot den påförda avgiften framstår som så trovärdig att den inte kan lämnas utan avseende. Någon sådan trovärdig redogörelse eller övertygande bevisning har C. D. emellertid inte presterat. TR:ns domslut skall därför fastställas.

HD:s beslut meddelades d. 19 dec. 2001 (mål nr Ö 2357-00).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
2001-12-19
Målnummer
Ö2357-00
Lagrum
10 § lagen om felparkeringsavgift (1976:206)
Rättsfall
NJA 1985 s. 622
Litteratur
Sökord
Felparkering
Parkeringsanmärkning
Betalningsansvar
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (4)

NJA 2005 s. 20: Rätten att parkera bil på parkeringsplats som reserverats för rörelsehindrade med särskilt parkeringstillstånd förutsätter, förutom erforderligt tillstånd, att tillståndet används på det sätt som...
NJA 2013 s. 711: Parkeringsmål. Har en betalningsuppmaning ställts ut, eller en parkeringsanmärkning meddelats, finns det en presumtion för att den också har fästs på bilen (I). En fordonsägares uppgifter och egna...
RH 2005:15: Betydelsen av anteckning på parkeringsanmärkning.
RH 2016:23: Ett fordon har stått uppställt på ett parkeringsområde. Parkeringstillstånderfordrades. Det är utrett att fordonsägaren hade ett giltigt parkeringstillstånd, men att detta inte låg väl synligt i...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation