lagen.nu

NJA 2001 s. 650

Fråga om rättshjälp skall upphöra på grund av att den rättssökande lämnat oriktig uppgift.

I mål mellan T. B. och K. L. vid Umeå TR angående skadestånd i avtalsförhållande åtnjöt T. B. allmän rättshjälp som beviljats av Rättshjälpsmyndigheten d. 13 febr. 1992. K. L. hemställde att TR:n skulle besluta att T. B:s rättshjälp skulle upphöra. T. B. bestred denna hemställan.

TR:n (lagmannen Heimer och hovrättsassessorn Johnsson) anförde i beslut d. 17 maj 1999: Enligt 8 § 1 st. 3 rättshjälpslagen (1972:429) - i det följande RHL - får allmän rättshjälp inte beviljas den som är eller har varit näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet om det inte finns skäl för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt. Enligt 34 § 1 st. RHL skall allmän rättshjälp upphöra om den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp inte skulle ha beviljats om riktig uppgift lämnats. Av ett i målet ingivet registreringsbevis framgår att T. B. är bolagsman och firmatecknare i Kommanditbolaget Swedish Independent Consult Organization, till d. 30 jan. 1992 Handelsbolaget Swedish Independent Consult Organization - härefter SILO. SILO har till syfte att bl.a. bedriva konsultativ verksamhet inom områdena underhållning och turism, främja kulturellt utbyte mellan Sverige och andra länder samt därmed förenlig verksamhet. Av i målet ingiven skriftväxling och avtal m.m. finner TR:n att det framgår att den rättsliga angelägenhet som målet rör har uppkommit i av T. B. bedriven näringsverksamhet. Skäl att trots detta bevilja honom allmän rättshjälp kan inte anses ha förelegat. Enligt TR:n borde rättshjälp alltså inte ha beviljats på sätt som skett.

I sin ansökan om allmän rättshjälp, undertecknad på heder och samvete d. 22 aug. 1991 och inkommen till Rättshjälpsmyndigheten d. 13 sept. samma år, angav T. B. att allmän rättshjälp inte tidigare sökts i samma angelägenhet samt bl.a. att SILO bedrev konsultverksamhet i tämligen blygsam omfattning med en omsättning på maximalt 300 000 kr per år, att rörelsen inte gick med vinst, att han levde på existensminimum på grund av skulder efter en tidigare konkurs samt att varken han eller SILO hade möjlighet att driva processen vidare utan allmän rättshjälp. I en kompletterande skrift med anledning av Rättshjälpsmyndighetens ifrågasättande av huruvida tvisten uppkommit i SILO förklarade T. B:s dåvarande ombud, i skrift daterad d. 7 okt. 1991, att det var T. B. personligen som varit avtalspart med K. L. men att han lånat pengar av SICO för att finansiera filmningen. Sedan T. B:s ombud i januari 1992 hemställt att Rättshjälpsmyndigheten snarast skulle fatta beslut beviljade Rättshjälpsmyndigheten d. 13 febr. 1992 T. B. allmän rättshjälp utan att några skäl angavs för beslutet.

I samband med en talan mot K. L. angående utgivande av vissa handlingar m.m. hade T. B. till TR:n givit in en d. 17 sept. 1991 av honom undertecknad ansökan om allmän rättshjälp. Sakförhållandena i det målet överensstämde i allt väsentligt med nu aktuell tvist även om talan vara annorlunda utformad. I beslut d. 28 okt. 1991 avslog TR:n T. B:s ansökan om allmän rättshjälp eftersom handlingarna i målet tydde på att tvisten uppkommit i hans näringsverksamhet och utredningen inte visade att han var berättigad till allmän rättshjälp. HovR:n för Övre Norrland fastställde d. 25 maj 1992 TR:ns beslut.

T. B. fick senast d. 31 okt. 1991 kännedom om TR:ns beslut att avslå hans ansökan om rättshjälp i det där pågående målet. Därefter förflöt mer än tre månader innan Rättshjälpsmyndigheten meddelade sitt beslut. Enligt TR:n har det ålegat T. B. som rättshjälpssökande att under denna tid underrätta Rättshjälpsmyndigheten om TR:ns ställningstagande, allra helst som det är uppenbart att de båda ansökningarna om allmän rättshjälp avsett samma rättsliga angelägenhet i RHL:s mening och T. B. måste ha insett att TR:ns avslagsbeslut, om detta inte ändrades av HovR:n, skulle komma att få avgörande betydelse för Rättshjälpsmyndighetens prövning. Hans underlåtenhet att upplysa Rättshjälpsmyndigheten i detta hänseende är att jämställa med att han lämnat en oriktig uppgift. På grund härav och då det kan hållas för säkert att rättshjälp inte hade beviljats honom om Rättshjälpsmyndigheten fått kännedom om TR:ns och därefter HovR:ns beslut, förordnar TR:n med stöd av 34 § 1 st. 2 RHL att den T. B. beviljade allmänna rättshjälpen skall upphöra.

Rådmannen Engström var av skiljaktig mening och anförde: Inför sitt beslut att bevilja T. B. allmän rättshjälp har Rättshjälpsmyndigheten haft tillgång till i huvudsak samma beslutsunderlag som TR:n haft inför sitt ställningstagande. Det kan inte anses att T. B. till Rättshjälpsmyndigheten lämnat någon positivt oriktig uppgift, varken angående angelägenhetens anknytning till hans näringsverksamhet eller angående förekomsten av annan rättshjälpsansökan i samma angelägenhet. Det förhållandet att han under ärendets handläggning underlåtit att upplysa Rättshjälpsmyndigheten att TR:n avslagit hans ansökan i målet där, något som T. B. fått kännedom om senast d. 31 okt. 1991, kan inte jämställas med lämnande av oriktig uppgift. Jag finner därför att lagliga förutsättningar saknas att nu bringa den beviljade rättshjälpen att upphöra. Hemställan därom skall följaktligen avslås.

T. B. överklagade i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att HovR:n skulle undanröja TR:ns beslut och förklara att hans rättshjälp bestod. Domstolsverket bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Skoog, hovrättsassessorn Ögren, referent, och tf. hovrättsassessorn Rosen) anförde i beslut d. 31 jan. 2000: Skäl. T. B. har sammanfattningsvis anfört följande. Någon grund för att besluta om rättshjälpens upphörande föreligger inte. Den rättsliga angelägenheten har inte uppkommit i näringsverksamhet och om så skulle vara fallet föreligger ändå särskilda skäl för att bevilja allmän rättshjälp. I vart fall har han inte lämnat någon positivt oriktig uppgift i sina ansökningar om allmän rättshjälp. - Han har ansökt om rättshjälp dels hos Rättshjälpsmyndigheten genom ansökan daterad d. 22 aug. 1991, dels hos Umeå TR genom ansökan daterad d. 17 sept. 1991. I rättshjälpsansökningsärendet hos Rättshjälpsmyndigheten har hans dåvarande ombud mycket noga redogjort för den rättsliga angelägenheten och omständigheterna kring frågan om tvisten uppkommit i näringsverksamhet. Vid sitt undertecknande av rättshjälpsansökan var förhållandet sådant att allmän rättshjälp inte tidigare sökts, vilket också angavs. Han har inte lämnat felaktig eller oriktig uppgift i det avseendet. Han har inte heller själv haft någon som helst insikt i huruvida rättshjälpsansökningarna avsett samma rättsliga angelägenhet. Att ställa ett sådant krav på honom som rättssökande synes orimligt mot bakgrund av det förhållandet att de rättsliga angelägenheterna inte avser samma sak enligt rättegångsbalken. Han kan rimligen inte lastas för att han inte haft vetskap om att han möjligen haft skyldighet att upplysa Rättshjälpsmyndigheten om ett avgörande av Umeå TR i ett annat mål. Inte på något sätt, vare sig i rättshjälpslagen, i upplysningarna till ansökningsblanketten för allmän rättshjälp eller i Domstolsverkets publikation "Rättshjälp och taxor" framgår att den rättssökande skulle ha sådan skyldighet. Sin skyldighet att upplysa om förhållanden kring huruvida den rättsliga angelägenheten uppkommit i näringsverksamhet har han fullgjort. - Det kan i vart fall inte hållas för säkert att rättshjälp inte hade beviljats om Rättshjälpsmyndigheten fått kännedom om Umeå TR:s och HovR:ns för Ovre Norrland beslut om att inte bevilja honom allmän rättshjälp. Talan i de olika rättsliga angelägenheterna är nämligen inte densamma. Vidare har Rättshjälpsmyndigheten haft fullt beslutsunderlag rörande den omständighet, näringsverksamhetsfrågan, som TR:n och HovR:n haft. Rättshjälpsmyndigheten är dessutom inte på något sätt bunden av någon domstols bedömning i fråga om en till Rättshjälpsmyndigheten inkommen ansökan om allmän rättshjälp. Därutöver är förhållandena sådana att rättshjälp skulle kunna ha beviljats på grund av undantagsregeln med hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning.

Domstolsverket har anfört att det delar de skäl som majoriteten i TR:n angett.

HovR:n gör följande bedömning.

På de skäl som TR:n har anfört finner HovR:n att den T. B. beviljade allmänna rättshjälpen skall upphöra. TR:ns beslut skall således fastställas.

HovR:ns avgörande. HovR:n fastställer TR:ns beslut. Hovrättspresidenten Lundin var skiljaktig och anförde: För att rättshjälpen skall kunna upphöra krävs det enligt den föreskrift som är tillämplig i målet att T. B. har lämnat en oriktig uppgift.

Enligt min uppfattning ger föreskriften inte utrymme för en tolkning som innebär att man med lämnande av en oriktig uppgift jämställer det förhållandet att T. B. inte underrättade Rättshjälpsmyndigheten om TR:ns beslut. Jag anser alltså att rättshjälpen inte skall upphöra.

T. B. överklagade och yrkade att HD skulle förordna att den honom beviljade rättshjälpen skulle bestå.

Domstolsverket bestred ändring. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Nebelius, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Av handlingarna i målet framgår följande. T. B. och K L. ingick d. 20 mars 1991 avtal om en filmproduktion. Den 4 april samma år ingick de ett nytt avtal, som innebar att det tidigare avtalet annullerades. Sedan tvist uppstått mellan T. B. och K L. ansökte T B. vid TR:n om handräckning för utfående av till filmen hörande material såsom manuskript, speakermanus, deltagarförteckning och skriftlig dokumentation. K. L. bestred ansökningen på den grunden att han redan lämnat ifrån sig allt material till T B. TR:n lämnade d. 11 juli 1991 ansökan utan bifall.

T. B. yrkade i efterföljande tvistemål att K L. skulle utge ovannämnda handlingar. I samband härmed ansökte T. B. d. 25 sept. 1991 om allmän rättshjälp. I beslut d. 28 okt. 1991 avslog TR:n ansökan eftersom handlingarna i målet tydde på att angelägenheten hade uppkommit i T. B:s näringsverksamhet. HovR:n fastställde d. 25 maj 1992 TR:ns beslut.

I nu aktuellt mål ansökte T. B. d. 13 sept. 1991 om rättshjälp hos Rättshjälpsmyndigheten, som d. 13 febr. 1992 beviljade allmän rättshjälp. T. B. ansökte därefter d. 7 maj 1997 om stämning och yrkade att K L. skulle utge skadestånd på den grund han underlåtit att införskaffa, iordningställa och bevara erforderligt filmunderlag i enlighet med parternas avtal.

K. L. har vid TR:n hemställt att T. B:s allmänna rättshjälp skall upphöra eftersom denne lämnat oriktiga uppgifter till Rättshjälpsmyndigheten och TR:n samt att rättshjälp inte skulle ha beviljats honom eftersom angelägenheten har uppkommit i näringsverksamhet.

Enligt övergångsbestämmelserna till den nya rättshjälpslagen (1996:1619) gäller rättshjälpslagen (1972:429) i de fall där allmän rättshjälp har beviljats före d. 1 dec. 1997. 1972 års rättshjälpslag är således tillämplig i målet.

Enligt 8 § 1 st. 3 1972 års rättshjälpslag får allmän rättshjälp inte beviljas den som är eller har varit näringsidkare i angelägenhet som har uppkommit i hans näringsverksamhet om det inte finns skäl för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt. Om den rättssökande har lämnat oriktig uppgift och rättshjälp inte skulle ha beviljats om riktig uppgift lämnats skall den allmänna rättshjälpen enligt 34 § 1 st. 2 upphöra. Av prop. 1972:4 s. 314 framgår att med näringsidkare förstås den som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk natur.

Av i målet ingivet registreringsbevis framgår att T. B. bedriver näringsverksamhet och är såväl bolagsman som firmatecknare. Vidare framgår av registreringsbeviset att bolaget bl.a. har till syfte att bedriva konsultativ verksamhet inom områdena underhållning och turism, främja kulturellt utbyte mellan Sverige och andra länder samt därmed förenlig verksamhet. Dessa omständigheter i förening med att T. B. i ansökan om rättshjälp till Rättshjälpsmyndigheten angivit att han har inkomst av konsultverksamhet samt att avtalet d. 20 mars 1991 är tecknat på papper med bolagets firmanamn innebär att T B. är att anse som näringsidkare och att angelägenheten har uppkommit i den av honom bedrivna näringsverksamheten. T B. har i målet uppgivit att han lever på existensminimum och hans bedrivna näringsverksamhet får därför anses som sidoordnad. I praxis NJA 1986 s. 211 anses att de sociala skälen för rättshjälp i dessa fallen är svaga. Skäl att bevilja T. B. rättshjälp kan därför inte anses ha förelegat.

Enligt 34 § 3 st. skall beviljad rättshjälp inte upphöra enligt upphörandegrunden i punkten 2 i paragrafens 1 st. om oriktigheten bestått endast i att den rättssökande underlåtit att lämna en uppgift som han varken visste eller hade skälig anledning att anta var av betydelse för bedömningen av hans ansökan. Eftersom bedömningen av om angelägenheten har uppkommit i T. B:s näringsverksamhet inte är helt okomplicerad kan man inte kräva att han, förutom de uppgifter han lämnat i ansökan och på förfrågan av Rättshjälpsmyndigheten, skulle ha insett att det inför prövningen krävdes fler uppgifter. Skäl att upphäva den av T. B. beviljade rättshjälp på denna grund föreligger därför inte.

Frågan är därefter om rättshjälpen skall upphöra enligt 34 § av den anledning att T B. underlåtit att meddela Rättshjälpsmyndigheten att TR:n avslagit ansökan om rättshjälp och om denna underlåtenhet är att jämställa med lämnandet av en oriktig uppgift.

Den avgörande frågeställningen är om handräckningsmålet och det nuvarande målet är att anse som en eller flera rättsliga angelägenheter.

Av 6 § 1 st. 1972 års rättshjälpslag framgår att en förutsättning för rättshjälpens beviljande är att det rör sig om en rättslig angelägenhet. I vilken utsträckning det föreligger en eller flera angelägenheter får avgöras från fall till fall. Det finns således ingen generell regel att tillämpa i denna situation. Om yrkandena kan kumuleras i en rättegång torde det ligga nära till hands att betrakta dem som en rättslig angelägenhet i rättshjälpslagens mening. Det är dock inte avsett att det skall råda kongruens mellan begreppet rättslig angelägenhet och rättegångsbalkens terminologi (Arrfelt, Rättshjälp s. 33).

Som talan i målet utformats gäller saken inte skadeståndsansvar på grund av underlåtenhet att till motparten ge ut materialet utan skadeståndsansvar på grund av underlåtenhet att i enlighet med träffat avtal införskaffa, iordningställa och bevara materialet, dvs. oberoende av ägandeoch besittningsrätten. Sakförhållandena i målet är i och för sig i allt väsentligt överensstämmande men det får ändå anses att den rättsliga grunden skiljer sig åt i målen i så stor utsträckning att det föreligger två skilda angelägenheter.

Vid detta förhållande får T. B. anses ha sökt rättshjälp i två olika rättsliga angelägenheter. Det har därför inte ålegat honom någon skyldighet att underrätta Rättshjälpsmyndigheten om TR:ns ställningstagande i rättshjälpsfrågan. Förutsättningar för rättshjälpens upphörande föreligger därför inte heller på denna grund.

HD:s avgörande. HD beslutar, med upphävande av HovR:ns beslut, att T. B:s rättshjälp inte skall upphöra.

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Svensson, Munck, referent, Westlander och Pripp) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Frågan i målet är om den allmänna rättshjälp som d. 13 febr. 1992 beviljades T. B. av Rättshjälpsmyndigheten skall upphöra på grund av att T. B. lämnat oriktig uppgift.

I 34 § 1 st. 2 i rättshjälpslagen (1972:429) föreskrevs på samma sätt som i 32 § 2 nu gällande rättshjälpslag (1996:1619) att beviljad rättshjälp skulle upphöra, om den rättssökande hade lämnat oriktig uppgift och rättshjälp inte skulle ha beviljats om riktig uppgift lämnats. Från denna regel gäller dock enligt 1972 års lag ett undantag som saknar motsvarighet i den nuvarande regleringen, nämligen för fall då oriktigheten bestått endast i att den rättssökande underlåtit att lämna en uppgift som han varken visste eller hade skälig anledning att anta var av betydelse för bedömningen av hans ansökan (34 § 3 st.). Enligt övergångsbestämmelserna till den nu gällande rättshjälpslagen gäller 1972 års rättshjälpslag i de fall där allmän rättshjälp har beviljats före d. 1 dec. 1997. 1972 års lag är således tillämplig i målet.

Begreppet oriktig uppgift i den aktuella bestämmelsen har avsetts på samma sätt som enligt exempelvis taxeringslagstiftningen ta sikte inte bara på positivt oriktig uppgift utan även på bristfällig och ofullständig uppgift samt underlåtenhet att lämna uppgift av betydelse (prop. 1987/ 88:73 s. 108 f.). I enlighet härmed skall en oriktig uppgift anses ha lämnats, om den rättssökande i sin ansökan ger intryck av att ha lämnat alla upplysningar av betydelse medan i själva verket någon relevant uppgift har utelämnats (jfr t.ex. Thornstedt m.fl., Skattebrott och skattetillägg, 6 uppl. s. 120 och 130 f. samt SOU 2001:25 s. 210). Om en uppgift angående vissa förhållanden var riktig och fullständig när den lämnades, förvandlas den däremot inte till en oriktig uppgift genom att dessa förhållanden senare förändras.

I sin d. 13 sept. 1991 till Rättshjälpsmyndigheten ingivna ansökan ansökte T. B. om allmän rättshjälp för "Fordran skadestånd" med angivande av K. L. som motpart. Han uppgav i ansökningen också bl.a. att allmän rättshjälp inte tidigare sökts i samma angelägenhet, en uppgift som var riktig. T. B. ansökte emellertid d. 25 sept. samma år hos Umeå TR om allmän rättshjälp för "Fordran m.m." mot K. L. i samband med att han väckte talan mot denne angående utgivande av vissa handlingar m.m. I beslut d. 28 okt. 1991 avslog TR:n denna ansökan, eftersom handlingarna i målet tydde på att angelägenheten hade uppkommit i T. B:s näringsverksamhet och utredningen inte visade att han ändå var berättigad till allmän rättshjälp. Rättshjälpsmyndigheten, som uppenbarligen inte kände till TR:ns beslut, biföll d. 13 febr. 1992 T. B:s till myndigheten ingivna ansökan om rättshjälp. HovR:n fastställde härefter d. 25 maj 1992 TR:ns avslagsbeslut.

Det förhållandet att T. B. ansökt om rättshjälp även hos TR:n och att TR:n avslagit ansökningen kunde ha haft betydelse för Rättshjälpsmyndighetens prövning av frågan om han var berättigad till rättshjälp. Av rättshjälpsregleringen följer emellertid inte någon skyldighet för den rättssökande att självmant hålla beslutsinstansen underrättad om eventuella förändringar i de förhållanden som har redovisats i ansökningen och någon uppgift om att sådana upplysningar förväntas lämnas inte heller i det aktuella ansökningsformuläret. T. B:s uppgift i ansökningen till Rättshjälpsmyndigheten att allmän rättshjälp inte tidigare sökts i samma angelägenhet var som redan konstaterats riktig när den lämnades. Att T. B. i annat hänseende skulle ha lämnat oriktig uppgift när han ansökte om allmän rättshjälp hos Rättshjälpsmyndigheten har inte gjorts gällande.

Vid nu angivna förhållanden saknas laga grund för att förordna om rättshjälpens upphörande.

HD:s avgörande. Med upphävande av HovR:ns beslut förordnar HD att den T. B. beviljade rättshjälpen skall bestå.

HD:s beslut meddelades d. 30 okt. 2001 (mål nr Ö 332-00).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
2001-10-30
Målnummer
Ö332-00
Lagrum
34 § första stycket 2 rättshjälpslagen (1972:429)
32 § 2 rättshjälpslagen (1996:1619)
Litteratur
Sökord
Oriktig uppgift
Rättshjälp
Upphörande
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation