lagen.nu

NJA 2001 s. 368

Samfällighetsförening, som drev en vatten- och avloppsanläggning, har ansetts bära strikt skadeståndsansvar för en vattenskada i en villafastighet som uppstått till följd av att en spillvattenledning varit blockerad på grund av rottillväxt. (Jfr NJA 1991 s. 720 och NJA 1997 s. 468)

(Jfr 1991 s. 720 och 1997 s. 468)

M-L.L. förde efter stämning å Monumentets Samfällighetsförening vid Lunds TR den talan som framgår av TR:ns dom.

TR:n (rådmannen Larsson) anförde i dom d. 23 dec. 1997: Bakgrund. Fastigheten Lund Dannebrogen 51 är belägen vid Möllevångsvägen 1 i Lund och uppfördes 1969. Fastigheten ingår bland 100 fastigheter i en samfällighetsförening, Monumentets Samfällighetsförening. Föreningen bildades 1976 i anslutning till en förrättning enligt anläggningslagen för inrättande av gemensamhetsanläggning för bl.a. ledningar för spillvatten och dräneringsledningar. Även ledningar för dagvatten och ledningar tillhörande brunnar samt dräneringsledningar vid grunderna till byggnaderna ingår i Samfällighetsföreningens ansvarsområde. De ledningarna är lika gamla som fastigheten. M-L.L. är ägare av fastigheten sedan 1976. Anläggningen som förvaltas av Samfällighetsföreningen berör Dannebrogen 51 avseende följande i bilaga 1 (här utesluten; red:s anm.) angivna ledningar och brunnar: dagvattenbrunn A, dräneringsbrunnen B, spillvattenbrunnen C, dagvattenledning ansluten till dagvattenbrunnen A, spillvattenledning ansluten till spillvattenbrunnen C samt ledning mellan spillvattenbrunnen C och dräneringsbrunnen B. Strax innanför dagvattenledningen och vid grunden till byggnaden på Dannebrogen 51 löper en dräneringsledning som mynnar ut i brunn B. Även spillvattenledningen har förbindelse med brunn B. Dagvattenbrunnen och spillvattenbrunnen är nedstigningsbrunnar, dvs. de är så stora att det ärmöjligt för en människa att ta sig ned i dem. Samtliga brunnar och ledningar i bilaga 1 ingår i anläggningen för vilken Samfällighetsföreningen är ansvarig. Spillvattenledningen E kommer från de andra fastigheterna utmed gatan och spillvatten från alla de fastigheterna mynnar ut i brunn C. Även dagvatten från de andra fastigheterna utmed gatan kommer i dagvattenledningen D som mynnar ut i brunn A. Spillvattenledningen E är en s.k. tryckledning, vilket innebär att den är tät. Dagvattenledningen D är däremot ingen tryckledning utan består av cementrör som är sammanfogade. Dagvattenledningen skall ta emot det regnvatten som kommer från stuprör och från spygatter.

Parternas talan.

M-L.L. har yrkat att Samfällighetsföreningen till henne skall utge 29 649 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d. 9 jan. 1995 till dess betalning sker.

Samfällighetsföreningen har bestritt käromålet. Såsom skäligt belopp i och för sig har vitsordats 26 085 kr. Ränta har vitsordats, dock räknat från d. 29 sept. 1996.

M-L.L. har som grund för sin talan angett följande. Skador har uppkommit på byggnaden på hennes fastighet i samband med vatteninträngning i byggnaden. Orsaken härtill är rottillväxt i de ledningar och brunnar som Samfällighetsföreningen är ansvarig för i kombination med otäta skarvar i en dagvattenledning. Rotinträngningen i ledning F har orsakat stopp med påföljd att dräneringsledningen inte har kunnat avvattna marken utanför grunden. Stoppet har dessutom medfört att spillvatten från spillvattenledningen E runnit bakvägen in i dräneringsröret och ut i marken. Samfällighetsföreningen har brustit i sin skyldighet att underhålla anläggningen. - Samfällighetsföreningen är strikt ansvarig för skadorna. Om TR:n skulle anse att strikt ansvar inte föreligger har Samfällighetsföreningen varit försumlig genom att inte i tillräcklig omfattning ha vidtagit åtgärder för att förebygga stopp i ledningarna och brunnen, varför skadestånd skall utgå jämlikt 2 kap. 1 § skadeståndslagen.

Samfällighetsföreningen har som grund för sitt bestridande angett följande. M-L.L:s uppgifter om hur skadorna uppkommit förnekas. Skulle det visa sig att skadorna uppkommit på grund av igenväxta ledningar och brunnar och läckande skarvar kan Samfällighetsföreningen göras ansvarig endast om vårdslöshet från föreningens sida föreligger, men sådan vårdslöshet förnekas. Under alla förhållanden skall ersättning för värdeminskning inte utgå eftersom skadeståndslagens regler inte är mer förmånliga än vad som gäller enligt försäkringsvillkoren. - Beträffande ränteyrkandet har Samfällighetsföreningen inte före d. 29 aug. 1996 från M-L.L. erhållit utredning om skadorna eller något visst belopp. Ränta kan därför inte utgå förrän en månad senare.

M-L.L. har utvecklat grunderna för sin talan och anfört bl.a. följande. Det var i samband med ett skyfall någon gång d. 28 eller d. 29 juni 1994 som hon fick in vatten i byggnaden. Vid ytterligare ett tillfälle den sommaren, d. 18 aug., fick hon på nytt in vatten i byggnaden i samband med skyfall. Lundbergs Bygg tillkallades och det företaget anlitade i sin tur Munters Torkteknik. Personal från den firman var på plats d. 18 juli 1994. Då konstaterades att det var fritt vatten på golvet och att det fanns vatten i mineralullsskiktet under det översta betonggolvet. Torrast var det i de rörkulvertar som finns under byggnaden och vilka man kan inspektera genom luckor i byggnadens golv. – M-L.L. bestämde sig för att låta gräva upp ett dike utmed byggnaden åt den sidan som vetter mot gatan. Det kunde då konstateras att rötter från en kastanj, som var belägen på Samfällighetsföreningens mark, hade trängt in i ledningen F och i brunnen B samt att skarvarna i ledningen D läckte. Det konstaterades också att vattennivån i brunnen B var mycket hög. - Samfällighetsföreningens vårdslöshet består i att man inte vidtagit förebyggande åtgärder för att förhindra stopp i ledningarna. - Vatteninträngningen orsakade sakskador och ekonomiska följdskador som översteg 100 000 kr. M-L.L:s försäkringsbolag, Folksam, har ersatt en mindre del av detta belopp. Samfällighetsföreningen har åtagit sig att betala M-L.L:s självrisk på försäkringen om 10 000 kr. Detta belopp ingår. därför inte i det omstämda beloppet. - Folksam har gjort avdrag för värdeminskning med 11 889 kr + 4 853 kr, vilket motsvarar 80 % av kostnaderna. Avskrivningar har gjorts på såväl arbete som material. Samfällighetsföreningen skall ersätta vad försäkringsbolaget inte har ersatt. Hon accepterar värdeminskning på material, däremot inte på utfört reparationsarbete. Totalt uppgår kostnaderna för arbete till 4 455 kr inkl. moms. Därav har försäkringsbolaget betalat 891 kr (20 %). Återstoden 3 564 kr skall Samfällighetsföreningen betala. - Grävningsarbetena, vilka genomfördes för att undersöka orsakerna till vatteninträngningen och för att torka ut grunden, har inte alls ersatts av försäkringsbolaget. Kostnaderna uppgår till 31 710 kr (inkl. moms). Därifrån skall avgå kostnaden för inköp och uppsättande av dränerande platonmatta om 5 625 kr. Totalt skadeståndsbelopp blir således (3 564 + 31 710 - 5 625) 29 649 kr.

Samfällighetsföreningen har utvecklat grunden för sin talan och anfört bl.a. följande. Samfällighetsföreningen leds av en lekmannastyrelse. För det löpande fastighetsunderhållet, såsom t.ex. snöröjning, har föreningen ett avtal med HSB. Allt annat sköts av styrelsen. Uppkommer behov av annat än löpande fastighetsunderhåll anlitas alltid fackmän. - Samfällighetsföreningen har ansvar för dräneringsledningen men bär inget ansvar för fastighetens grundmur och det torde vara den som varit bristfällig.om vatten trängt in på det sätt som M-L.L. gjort gällande. - Översvämningarna i området drabbade två fastigheter samtidigt. Den ena på M-L.L:s fastighet och den andra på en fastighet på Tingshögsvägen. På den sistnämnda fastigheten sjönk vattnet undan av sig självt medan man på M-L.L:s fastighet tvingades att pumpa ut vattnet ur byggnaden. Först antog man att vattnet kom från rörkulvertarna. Om vattnet kommit ur kulvertarna, så hade det varit en försäkringsskada, vilket försäkringsbolaget från början utgick ifrån. M-L.L. lät gräva upp längs gaveln. När den dåvarande ordföranden i styrelsen, S.O., kom till platsen fanns endast ett tomt dike. Eftersom alla gamla rör då var borttagna var det omöjligt att göra en adekvat utredning om vad som hade orsakat vatteninträngningen i fastigheten. – S.O. anlitade en ingenjör som kom till platsen. Denne inspekterade de båda brunnarna A och C och han kunde konstatera att detfanns rotinträngning i dessa. Vid inspektionen ansågs det inte föreligga något akut behov av att göra något åt rötterna. Eftersom en av M-L.L. anlitad grävare fanns på plats bestämde sig Samfällighetsföreningen ändå för att utnyttja tillfället att gräva upp brunnar och ledningar invid M-L.L:s fastighet. För det arbetet erlades betalning med 6 000 kr jämte moms. - Därefter anlitade Samfällighetsföreningen ett företag, Puls i Staffanstorp, för att göra en inspektion av ledningssystemet. Vid den inspektionen fann man inget anmärkningsvärt som krävde några åtgärder. - Båda skadorna inträffade i samband med mycket kraftiga skyfall. Varken före eller efter händelserna har Samfällighetsföreningen fått någon indikation på liknande fuktskador från fastighetsägarna i området. - Dräneringsledningens ålder är inte mer än 27 år och skall normalt hålla ytterligare ett antal år. Samfällighetsföreningen har därför inte haft särskild anledning, vare sig på grund av ledningarnas ålder eller indikationer på fukt eller av någon annan anledning, att särskilt kontrollera brunnar och ledningar i området. - Det har således konstaterats att rötter trängt in i brunn C och A från en närbelägen kastanj som stod på Samfällighetens mark. Eventuella rötter i dräneringsledningen kan inte ha kommit från växtlighet på Samfällighetens mark och för sådan rotinträngning är Samfälligheten över huvud taget inte ansvarig. Rotinträngningen i brunnarna var inte anmärkningsvärd och hade inte föranlett någon åtgärd om inte skadan hade inträffat i M-L.L:s fastighet samtidigt som besiktningen utfördes. Orsaken till vatteninträngningen i byggnaden har inte haft något att göra med den rotinträngning som fanns vare sig i ledningarna eller i brunnarna.

M-L.L: De träd vars rötter hade trängt in i dräneringsledningen växte på Samfällighetens mark.

Bevisning.

M-L.L. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran. Vidare har på hennes begäran vittnesförhör hållits med fuktteknikerna A.S. och S.A. båda vid Munters Torkteknik, samt med grävmaskinisten J.H. vid JH Gräv AB och gymnasieingenjören A.M. vid Byggnadsundersökningar AB. Samfällighetsföreningen har på egen begäran hört nuvarande ordföranden M.P. under sanningsförsäkran. Vidare har på Samfällighetsföreningens begäran vittnesförhör hållits med den tidigare ordföranden S.O. samt docenten B.H. vid Institutionen för Byggnadsekonomi, Lunds Tekniska Högskola.

Som skriftlig bevisning har M-L.L. åberopat sakkunnigutlåtande av A.M. och intyg från SMHI samt brev till Samfällighetsföreningen och ett fotografi. Samfällighetsföreningen har åberopat sakkunnigutredning av Bengt Hansson.

Domskäl. I målet är ostridigt att det förekommit vatteninträngning i byggnaden på M-L.L:s fastighet vid två tillfällen under sommaren 1994.

M-L.L. har bevisbördan för sitt påstående om orsakerna till vatteninträngningen. De båda av henne angivna orsakerna kan kort anges till dels stopp i spillvattensystemet, dels läckage från en lagvattenledning. TR:n har först att pröva om ökad rottillväxt orsakat ett stopp i spillvattensystemet. J.H. har uppgett att det fanns rottillväxt i samtliga ledningar och i synnerhet i spillvattenledningen F samt i spillvattenbrunnen C och dessutom i dräneringsbrunnen B. Däremot har han varit något osäker på omfattningen av rottillväxten i övriga ledningar. Närmare hörd har han uppgett att vattennivån stod högt i brunnen B och att nivån sjönk sedan man spolat spillvattenledningen F och spillvattenbrunnen C med hjälp av högtryck. I samband med spolningen skall en hel del rötter ha försvunnit. Att ledningen F och brunnen B inte har varit så full av rötter att detta orsakat ett stopp, vederläggs delvis av J.H:s egna uppgifter om att det skulle komma att växa igen efter ett tag och att det måste åtgärdas. Det förhållandet att inget spillvatten trängt upp genom golvbrunnarna inne i huset/husen talar enligt B.H:s och A.M:s vittnesmål också emot att det skulle ha förekommit något stopp. Visserligen har A.M. uppgett att han funderat på detta och nämnt att det kan vara så att spillvattnet i stället runnit ut genom M-L.L:s dräneringsledning. Samtidigt har A.M. uppgett att dräneringsledningen på grund av rotinträngning fungerat allt sämre. Att visst spillvatten runnit in i dräneringsledningen vinner visserligen stöd av J.H:s vittnesmål då han uppgett sig ha sett avfallsrester från spillvatten i dräneringsrören. Ett stopp i spillvattenledningen F skulle enligt A.M:s förklaringsmodell medföra att allt spillvatten från samtliga fastigheter runnit ut i dräneringsledningen, vilket enligt honom också varit delvis igentäppt av rötter. Redan på grund härav, dvs. mängden avloppsvatten, och av vad B.H. uppgett, anser TR:n det vara mindre troligt att allt spillvattnet skulle ha tagit den vägen vid ett eventuellt stopp i spillvattenledningen F. På grund av vad som nu upptagits anser TR:n att det inte är visat att det funnits ett stopp i den ledningen eller i någon av brunnarna B eller C. Det är inte heller visat att det funnits onormalt mycket rötter i dräneringsledningen eller dagvattenledningen.

TR:n har härefter att ta ställning till om lagvattenledningen D haft otäta skarvar i sådan omfattning att detta kan ha orsakat vatteninträngningen i byggnaden. Det är genom J.H:s vittnesmål utrett att det vid ett skyfall läckt vatten från skarvarna mellan de cementrör som utgjort dagvattenledningen. Denne har emellertid uppgett att den ledningen inte gick så nära byggnaden som framgår av den i målet åberopade skissen, bilaga 1. Enligt B.H. är dagvattenledningar inte täta och det är inte onormalt att de läcker. Denne har vidare uppgett att det som läckt ut genom ledningen bör ha tagit sig ned till det lägre belägna dräneringssystemet, dvs. både dräneringsrör och dräneringsskikt, för att på så sätt transporteras bort från byggnaden. B.H. har fört fram en teori om orsaken till vatteninträngningen. I den teorin kan den läckande dagvattenledningen ha haft någon betydelse. Men huvudsakligen har hans förklaring tagit sikte på väderleksmässiga omständigheter i kombination med markförhållanden och dåligt fuktskydd i grundmuren. Hans förklaringsmodell stämmer också i viss mån överens med M-L.L:s uppgifter om hur hon kände fukten komma in genom väggen strax under marknivån. TR:n anser mot den bakgrunden att det inte kan anses visat att vare sig läckagets omfattning eller den läckande dagvattenledningen haft någon avgörande betydelse för vatteninträngningen.

Vid en samlad bedömning kan det inte anses utrett att de av M-L.L. åberopade omständigheterna orsakat att hon fått in vatten i sitt hus under sommaren 1994. Vid sådant förhållande skall hennes talan lämnas utan bifall.

Domslut. 1. Käromålet ogillas. ---.

M-L.L. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade i själva saken att HovR:n skulle bifalla hennes vid TR:n förda talan. Samfällighetsföreningen bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Eriksson, hovrättsrådet Pålsson och hovrättsassessorn Lidström, referent) anförde i dom d. 25 maj 1999: HovR:ns domskäl. Parterna har åberopat samma omständigheter till stöd för sin talan som vid TR:n. M-L.L. har tillagt att grunden till att hon yrkar ränta från d. 9 jan. 1995 är att hon d. 8 dec. 1994 avsände ett kravbrev till föreningen. Vidare har parterna förklarat att skillnaden mellan yrkat och vitsordat belopp utgörs av värdeminskningsavdraget beträffande arbetskostnaden.

Parterna har åberopat samma skriftliga och muntliga bevisning som vid TR:n, varvid förnyade förhör ägt rum med M-L.L., M.P., J.H. A.M. och B.H. medan förhören med S.O., A.S. och S.A. förebringats såsom de antecknats i TR:ns dom.

HovR:n gör följande bedömning.

Som TR:n anfört har M-L.L. bevisbördan för sitt påstående om orsakerna till vatteninträngningen.

Vad gäller den grad av bevisning som måste presteras har HD i ett mål, som har stora likheter med det förevarande (NJA 1991 s. 481), uttalat följande.

I princip gäller i tvistemål att den part som har bevisbördan för ett visst sakförhållande skall styrka att detta förhållande föreligger. HD har i ett antal avgöranden uttalat sig om vilken grad av bevisning som skall krävas till styrkande av att en uppkommen skada haft viss angiven orsak. Ett något lägre beviskrav än annars har uppställts i fall då särskilda svårigheter ansetts föreligga att framlägga en fullständig bevisning om att andra skadeorsaker varit uteslutna. Kravet har härvid i vissa fall formulerats så att det i betraktande av samtliga omständigheter skall framstå som klart mera sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än att något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat utgjort skadeorsaken.

HD fann därefter att, då fråga var om att visa att en översvämning hade orsakats av att spillvatten trängt upp genom en fastighets golvbrunnar, detta lägre beviskrav skulle tillämpas. Enligt HovR:ns mening bör samma synsätt anläggas i nu förevarande mål.

Med denna utgångspunkt har HovR:n att pröva om M-L.L. förmått visa att skadan orsakats av stopp i spillvattenledningen och läckage från dagvattenledningen.

Den tekniska utredning som har lagts fram i målet ger vid handen att spillvatten, som kommer från ledningen E, normalt sett inte bör paverka vattennivån i brunnen B utan kunna avledas direkt ut i ledningen F. Om denna avledningsmöjlighet begränsas eller helt försvinner, får detta av nödvändighet till följd att vattennivån i brunnen stiger; sedan brunnens nedre del upp till ledningen E/F fyllts, har vattnet ingen annanstans att ta vägen än upp i brunnen, där dräneringsledningen ansluter ca 40 cm över spillvattenledningen.

J.H. är den ende av dem som hörts i målet som inspekterat avloppssystemet innan detta lades om. De iakttagelser han gjort - att spillvattenledningen F varit full med "både rötter och papper och skit" och att vattnet i brunnen B stått över den nivå där dräneringsledningen ansluter - ger mot bakgrund av vad nyss anförts starkt stöd åt antagandet att ledningen F varit så igensatt av rötter att spillvattnet inte tillfredsställande kunnat avledas. I samma riktning talar det förhållandet att vattnet i brunnen återgick till normal nivå sedan ledningen spolats ren.

De övriga som hörts i målet har gjort sina bedömningar i efterhand utifrån andrahandsuppgifter. Den slutsats som B.H. dragit, nämligen att ledningen F inte kan ha varit igensatt, eftersom avloppsvatten inte synes ha stigit upp i golvbrunnarna, har inte underbyggts på ett övertygande sätt. Härtill kommer att B.H. i HovR:n får sägas ha i viss mån reviderat sin uppfattning i detta avseende.

På grund av det anförda saknar HovR:n anledning att ifrågasätta J.H:s uppgifter om att ledningen F varit igensatt av rötter. I enlighet med vad HovR:n ovan redovisat får detta antas ha lett till att vattnet från ledningen E pressats upp i brunnen B.

Den vatteninträngning som skett i huset har - därom är de i målet hörda experterna ense - sin förklaring i att marken intill ytterväggen mättats med vatten, som letat sig in genom någon öppning, sannolikt där färskvattenledningen anslutits. M-L.L. har därvid gjort gällande att vattenmättnaden berott på att spillvatten trängt in i dräneringsledningen, som inte förmått att avleda vattenmängderna. Mot detta står föreningens påstående, som bygger på B.H:s hypotes om att kraftiga regn lett till att stora vattenmängder ansamlats utanför M-L.L:s hus och att dessa via hennes rabatt sökt sig ned i den torrspruckna marken och in genom ytterväggen.

Till förmån för M-L.L:s version talar i sig den tekniska konstruktionen av ledningssystemet, vilken enligt vad HovR:n ovan utvecklat tillåter avloppsvatten att tränga in i dräneringsledningen. Härför talar också J.H:s uppgifter om att även dräneringsledningen innehöll rötter, vilket rimligen bör ha påverkat dess funktion. Ytterligare stöd får hennes antagande av att liknande problem aldrig tidigare förekommit och att det inte heller senare har uppstått sådana problem. Därvid skall anmärkas att det i HovR:n upplysts om att samtliga tre brunnar och berörda ledningar lagts om efter vatteninträngningen år 1994.

För att skadeorsaken skulle ha varit den av B.H. angivna talar i stort sett endast ett teoretiskt resonemang om vad som kan hända då marken utanför ett hus, som är beläget som M-L.L:s, först utsätts för en långvarig torka, vilken åstadkommer sprickbildning i marken, och därefter för stora regnmängder.

Vid bedömningen av hur sannolikt det är att denna förklaringsmodell går att applicera i förevarande mål skall först framhållas att det, mot bakgrund av A.M:s uppgifter om jordmånen på platsen, är högst oklart om det över huvud taget är rimligt att räkna med att sprickbildning skulle ha kunnat förekomma i marken.

Såvitt framgår av SMHI:s statistik var vidare juni 1994 inte särskilt regnfattig i jämförelse med tidigare år. Enligt vad B.H. själv uppgett borde den nederbördsmängd om 7,5 mm, som enligt statistiken föll d. 29 juni, om än med lokala variationer, ha kunnat tas om hand av dräneringssystemet. Visserligen var juli det året osedvanligt torr, men under augusti föll det i Lund tämligen normala mängder regn före d. 18, då det kom 15,9 mm. Som HovR:n nyss antytt bör man vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser av SMHI:s statistik, eftersom det kan förekomma sannolikt stora lokala avvikelser. Emellertid har inte någon utredning lagts fram, som ger vid handen att väderleksförhållandena på platsen skulle ha skilt sig i sådan mån från vad som framgår av statistiken att det kan antas att betingelserna för B.H:s hypotes varit uppfyllda. Inte heller föreligger någon utredning, som visar att sådana olyckliga väderleksförhållanden som skulle ha kunnat förorsakat vatteninträngningen år 1994 inte förelegat någon annan gång då M-L.L. bott i huset.

Vid en samlad bedömning av vad sålunda förekommit finner HovR:n att M-L.L. gjort sitt påstående om skadeorsaken klart mer sannolikt än vad föreningen gjort gällande. Hon får därmed anses fullgjort sin bevisskyldighet.

I rättsfallet NJA 1991 s. 720 har HD slagit fast att innehavare av fjärrvärmeanläggning bär strikt ansvar för skador, som orsakats av vattenutsläpp från anläggningen. HD anförde därvid bl.a. följande.

I svensk rätt har den principen vunnit insteg huvudsakligen genom lagstiftning på vissa avgränsade områden där det visat sig föreligga en särskilt påtaglig skaderisk. En viss utveckling har skett också i rättspraxis även om domstolarna varit försiktiga med att gå utanför det traditionella culpaansvaret. Någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet har inte erkänts i svensk rätt. Det strikta ansvaret har av domstolarna kommit att tillämpas framför allt i grannelagsrättsliga förhållanden och vid verksamhet av särskilt farlig art. I förhållandet mellan grannar åläggs sedan länge ett strikt ansvar förutom för mer ingripande grävnings- och sprängningsarbeten även för vissa störningar, s.k. immissioner. Det har dock krävts att störningen är varaktig. Begreppet granne har i rättstillämpningen kommit att ges en ganska vid tolkning. Ytterligare steg mot ett ökat immissions och miljöansvar togs genom tillkomsten år 1969 av miljöskyddslagen och år 1986 av miljöskadelagen. I den sistnämnda lagen, som ålägger fastighetsägare och i vissa fall annan brukare av fastighet strikt ansvar för bl.a. immissionsskador, har kravet på varaktighet i störningen slopats. Även enstaka händelser och skador kan nu leda till ersättning. Kretsen av skadelidande har vidare vidgats till "omgivningen".

Frågan är nu om det finns anledning att för svensk rätts vidkommande tillämpa ett rent strikt ansvar för skador orsakade genom utsläpp från en fjärrvärmeanläggning.

Även om drift av en fjärrvärmeanläggning inte kan betraktas som en farlig verksamhet ligger det i sakens natur att brott i rörsystemet och därav följande utsläpp av hett vatten aldrig helt kan undvikas. Utsläppen kan orsaka allvarliga skador, bl.a. såsom i detta fall genom ånga från det heta vattnet. De företer viss likhet med sådana störningar som ger rätt till ersättning enligt miljöskadelagen. Med hänsyn till den utveckling som har skett på det grannelags- och miljöskaderättsliga området synes det följdriktigt att här tillämpa ett strängt skadeståndsansvar. I samma riktning talar det förhållandet att skadan vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i ett kontraktsförhållande till den som driver anläggningen. Anläggningsinnehavaren har i praktiken en monopolställning. Goda skäl kan anföras för att kostnaderna för skadorna bör drabba denne och därmed slås ut på alla som nyttjar anläggningen. Om anläggningens innehavare väljer att täcka sitt skadeståndsansvar genom en ansvarsförsäkring, torde med hänsyn till vad som har upplysts om den ganska ringa skadefrekvensen kostnaden för ett sådant försäkringsskydd bli måttlig. Ett strängt ansvar för skador av den typ det här gäller bör också stimulera till att öka anläggningarnas säkerhet och därmed minska risken för skador.

Ett skärpt skadeståndsansvar skulle i och för sig kunna åstadkommas genom att särskilt stränga krav ställs på anläggningens säkerhet och tillsynen över denna. Att ställa upp ett aktsamhetskrav som leder till skadeståndsskyldighet i ett fall som det nu aktuella är emellertid i praktiken närmast liktydigt med en culpafiktion. Inte minst från rättsteknisk synpunkt är då ett strikt ansvar att föredra.

Med hänsyn till det anförda finner HD att övervägande skäl talar för att innehavare av fjärrvärmeanläggning bör bära ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av utsläpp från anläggningen.

HD har i rättsfallet NJA 1997 s. 468 inte funnit anledning att bedöma ansvaret för skador, orsakade av utsläpp från en renvattenanläggning på annat sätt.

De av HD gjorda rättspolitiska övervägandena är enligt HovR:ns mening tillämpliga även i förevarande fall. Monumentets Samfållighetsförening bör således bära strikt ansvar för de skador som vatteninträngningen i M-L.L:s hus har orsakat.

Föreningen har vitsordat ett belopp om 26 085 kr som i och för sig skäligt. Resterande belopp om 3 564 kr avser kostnad för arbete till den del ersättning inte utgått från försäkringsbolaget.

Även vid beräkning av värdeersättning vid skadestånd görs vanligtvis avdrag för ålder och bruk. Tanken bakom detta är att den skadelidande inte skall försättas i en bättre situation än om skada inte hade inträffat. Något skäl att frångå detta beräkningssätt vad gäller ersättning för nedlagd arbetskostnad har inte framkommit; förr eller senare skulle dessa arbeten ha fått utföras, men till följd av skadan har de avsevärt tidigarelagts. Någon ersättning för den del av kostnaden som inte ersatts av försäkringsbolaget skall därför inte utgå.

Ränta på skadestånd skall utgå först från den dag som infaller en månad efter det att en borgenär framställt krav på ersättning och lagt fram utredning, som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Det brev som åberopats till stöd för ränteyrkandet innehåller inte någon utredning beträffande skadeståndets beräkning. Ränta skall därför utgå först från den dag som föreningen vitsordat.

Hovrättens domslut 1. Med ändring av TR:ns domslut under punkten 1 förpliktar HovR:n Monumentets Samfällighetsförening att till M-L.L. betala 26 085 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d. 29 sept. 1996 tills betalning sker. ---.

Samfällighetsföreningen (ombud advokaten R.T.) överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle fastställa TR:ns dom. M-L.L. (ombud advokaten G.B.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden (RevSekr W.) föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. När det gäller orsakerna till vatteninträngningen delar HD HovR:ns bedömning att M-L.L. fullgjort sin bevisskyldighet.

Som HovR:n likaledes anfört har ett strikt skadeståndsansvar tillämpats i NJA 1991 s. 270 för innehavare av fjärrvärmeanläggning och i NJA 1997 s. 468 för innehavare av renvattenanläggning. HovR:n har ansett att de i dessa fall gjorda rättspolitiska övervägandena skulle vara tillämpliga även i förevarande fall.

Det är härvid att märka att i 1991 års fall uttalas att någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet inte har erkänts i svensk rätt. De rättspolitiska resonemang, som därefter anförs, anges som stöd för att ålägga den som driver just fjärrvärmeanläggning ett strikt ansvar för skador orsakade genom utsläpp från anläggningen. Även om från resonemangen en viss generalisering synes kunna göras så bör - inte ens med stöd av 1997 års fall - alltför vittgående slutsatser därav dras.

När det gäller fallen från 1991 och 1997 så rör dessa brott på rörsystem. I svensk rätt har man gjort åtskillnad mellan skador till följd av brott på rörsystem och skador som följer av att en anläggning inte är tillräckligt dimensionerad för osedvanlig vattenströmning (Hellner i JT 1991-92 s. 646 ff.). När det gäller den senare typen av skador åläggs enligt stadgad praxis skadeståndsskyldighet endast när den för anläggningen ansvarige varit försumlig (NJA 1940 s. 199, 1944 s. 494 och 1957 s. 321). I viss mån bekräftas denna ståndpunkt av avgörandet i NJA 1997 s. 684, där en dammägare inte blev strikt ansvarig för skador nedströms när osedvanligt stora vattenmängder släppts fram genom en damm för vattenreglering. Det finns anledning att till denna senare grupp även föra fall där anläggningens dimensionering tillfälligt minskats av rötter eller annat blockerande material, särskilt som dessa hinder ofta samverkar som skadeorsak med osedvanlig vattenströmning på grund av exempelvis plötslig och kraftig nederbörd. En naturlig fråga i dessa fall är om den ansvarige av försumlighet åsidosatt kontroll och underhåll.

I rättsfallet 1991 var anläggningens innehavare Drefvikens Energi AB. Ur anläggningens vattenkulvert hade på grund av brott på ledningen sprutat 80-gradigt vatten, som orsakat vattenskador när det fyllt en affärslokal. I det andra fallet från 1997 drevs renvattenanläggningen av Södertälje kommun. Skadan hade uppstått genom en drygt 4 meter lång spricka i huvudvattenledningen som på kort tid tömt det närbelägna vattentornet på ca 3000 kbm vatten, vilket orsakat vattenskador på flera fastigheter. I båda fallen gällde det alltså allmänna, stora anläggningar, för vilka man i driften måste räkna med större risker för skada än i en mer begränsad verksamhet.

På liknande strängt sätt bedöms ansvaret i fråga om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, där i princip numera gäller skadeståndsansvar för huvudmannen gentemot brukaren oberoende av vållande med undantag för force majeure. Härvid antecknas det även att enskild vatten- och avloppsanläggning kan förvandlas till allmän med enskild huvudman, se 31-33 §§ lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. En av huvudförutsättningarna för detta är att vederbörande subjekt skall ha ekonomiska och fackmannamässiga förutsättningar för att fullgöra uppgiften som huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning. Särskilda regler finns också om bl.a. allmän fjärrvärmeanläggning i lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem. Dessa regler handlar om stora anläggningar som drivs av kommun eller efter särskild auktorisation av privat subjekt.

Det kan ifrågasättas om samma regler beträffande ansvar skall gälla en mer begränsad anläggning som är av enskild karaktär och har prägel av samverkan mellan fastigheter för att inom ett begränsat område lösa en viss fråga av gemensamt intresse. Den i dessa fall aktuella anläggningslagen avser reglera frågor om sådan samverkan för utförande, underhåll och drift av mindre anläggningar som är gemensamma för två eller flera fastigheter. Det kan gälla parkering, gårdsutrymme, förbindelseled, lekplats, anordning till skydd för grundvatten, ledning, värmeanläggning, tvättstuga, brygga, småbåtshamn, friluftsbad, andelsladugård, lagrings- och torkningsanläggning. Anläggningen kan förvaltas av fastighetsägarna gemensamt som kollektiv eller av en av dem bildad samfällighetsförening. Dessa mindre anläggningar innefattar typiskt sett inte någon mer för omgivningen ingripande eller farlig verksamhet. Visserligen är de fastigheter, som nyttjar anläggningen, av tvång anslutna till anläggningen. Delaktigheten i en anläggning är knuten till fastigheten och kan inte överlåtas för sig. Vidare åtnjuter för anläggningen uttaxerat andelsbelopp förmånsrätt i fastigheten. Slutligen kan emellertid enskild fastighetsägare direkt delta i förvaltningen av anläggningen i kollektiv drift eller genom föreningen. Den enskilde fastighetsägaren kan på så sätt själv vid möten och genom diskussion bl.a. om uttaxering påverka anläggningens utbyggnad och skötsel.

I detta fall har anläggningen tillkommit genom förrättning enligt anläggningslagen såsom gemensamhetsanläggning för drygt 100 fastigheter. Den förvaltas som samfällighetsförening genom en föreningsstyrelse vald av fastighetsägarna själva. Om ett dylikt subjekt skulle antas ha ett strikt ansvar för anläggningen, medförde det en risk för ökad uttaxering bland fastighetsägarna för att kunna bemöta skadeståndskrav och bygga upp ett försäkringsskydd. Det skulle också framtvinga en högre nivå av tillsyn till högre kostnad än vad anläggningsdelägarna bestämt sig för. Detta kan inte anses förenligt med de tankegångar som ligger bakom anläggningslagstiftningen med reglerna om samfällighetsförvaltning.

På grundval av det anförda konstaterar HD att HovR:n har gett de angivna rättsfallen från 1991 och 1997 en alltför vidsträckt tolkning och till grund för domslutet lagt att föreningen skall bära strikt ansvar för de skador som vatteninträngningen i M-L.L:s hus har orsakat.

Monumentets Samfällighetsförening bör åläggas utge skadestånd endast om M-L.L. visar att föreningen - på sätt hon anfört i TR:n, se TRdomen - varit försumlig genom att inte i tillräcklig omfattning ha vidtagit åtgärder för att förebygga stopp i ledningarna och brunnen. Denna fråga har inte varit föremål för HovR:ns prövning. Därför bör målet återförvisas till HovR:n för erforderlig behandling.

HD:s avgörande. HovR:ns dom undanröjs och målet återförvisas till HovR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Magnusson, Munck, referent, Westlander, Pripp och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. M-L.L:s skadeståndstalan mot föreningen grundas på påståendet att vatteninträngningen i hennes hus orsakats av rottillväxt i de ledningar och brunnar som föreningen är ansvarig för i kombination med otäta skarvar i en dagvattenledning. Som HovR:n funnit är omständigheterna sådana att M-L.L. skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet angående skadeorsaken, om det av henne påstådda orsaksförloppet i betraktande av samtliga omständigheter framstår som klart mera sannolikt än vad föreningen gjort gällande (jfr rättsfallet NJA 1993 s. 764, varifrån det av HovR:n i denna del åberopade citatet är hämtat). Anledning saknas att frångå HovR:ns bedömning att M-L.L. med denna utgångspunkt skall anses ha visat att skadeorsaken är den som hon har påstått.

I rättsfallet NJA 1991 s. 720 ansågs innehavare av en fjärrvärmeanläggning böra bära ett strikt ansvar för skador orsakade av vattenutsläpp från anläggningen, och i rättsfallet NJA 1997 s. 468 gjordes samma bedömning i fråga om innehavare av en renvattenanläggning. I båda dessa rättsfall var skadeorsaken brott i ledningssystemet. I det förstnämnda fallet framhöll HD bl.a. att det, även om drift av en fjärrvärmeanläggning inte kunde betraktas som en farlig verksamhet, låg i sakens natur att brott i rörsystemet och därav föranledda allvarliga skador aldrig helt kunde undvikas. Domstolen hänvisade vidare till den utveckling som ägt rum på det grannelags- och miljöskaderättsliga området (se numera 32 kap. miljöbalken). Dessutom åberopades att skador av aktuellt slag vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i ett kontraktsförhållande till den som driver anläggningen och som i praktiken har en monopolställning. Goda skäl ansågs kunna anföras för att kostnaderna för skadorna borde drabba denne och därmed slås ut på alla som nyttjar anläggningen.

I den juridiska litteraturen har diskuterats i vad mån den princip om ansvar oberoende av vållande som har kommit till uttryck i de nämnda rättsfallen skall tillämpas även när orsaken till en vattenskada är en annan än brott i ledningssystemet (se Hellner i JT 1991-92 s. 646 ff. och HellnerJohansson, Skadeståndsrätt, 6 uppl. s. 179 f.). Av rättsfallet NJA 1997 s. 684 får anses följa att den angivna principen inte är tillämplig i sådana fall då en skada berott på att en anläggning inte varit tillräckligt dimensionerad för osedvanlig vattenströmning. Principen synes inte heller undantagslöst kunna tillämpas när skadan beror på att en ledning tillfälligt blockerats, eftersom stoppet i ledningen kan ha föranletts av någon sådan åtgärd från fastighetsägarens eller annans sida som anläggningshavaren inte rimligen bör svara för annat än i händelse av brist i tillsynen eller annat vållande.

I förevarande fall får emellertid i enlighet med HovR:ns bedömning huvudorsaken till skadan antas ha varit att en spillvattensledning var igensatt av rötter, en skadeorsak som inte till sin typ är oförutsebar. Övervägande skäl talar för att i enlighet med huvudprincipen betrakta anläggningshavaren som strikt ansvarig för en sådan skada.

Till skillnad från vad fallet var i 1991 och 1997 års mål är den i detta mål aktuella anläggningen en gemensamhetsanläggning, som inrättats enligt anläggningslagen (1973:1149). De skäl som ligger till grund för den i 1991 och 1997 års mål fastslagna principen gör sig emellertid normalt gällande även i ett sådant fall. Det finns inte någon anledning att frångå denna princip i förevarande fall.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d. 6 juni 2001 (mål nr T 2848-99).

Metadata

Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation