lagen.nu

NJA 2000 s. 195

Vid bokföringsbrott med ett straffvärde om fängelse sex månader har ansetts att det krävs alldeles särskilda skäl för att gå ifrån presumtionen för fängelse och i stället döma till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. - Även frågor om tillämpning av 51 kap. 23 a § rättegångsbalken och om reformatio in pejus.

(Jfr 1999 s 769 och närmast föregående referat)

Allmän åklagare väckte vid Örebro TR åtal mot L.S., född 1971, för bokföringsbrott, grovt brott, jämlikt 11 kap 5 § BrB enligt följande: "L.S. har under tiden d 1 jan 1994 till och med d 31 aug 1995 såsom enskild näringsidkare bedrivit rörelse i Örebro i form av handel med bilar, tillbehör till bilar och bildelar. Han har således varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1976:125) och ansvarig för att denna skyldighet fullgjorts i enlighet med god redovisningssed (2 §).

L.S. har från och med september 1995 bedrivit näringsverksamheten i L. Säljcenter HB med säte i Örebro. L.S. har i egenskap av bolagsman i och företrädare för handelsbolaget varit ansvarig för bokföringen i bolaget och för att denna bokföringsskyldighet fullgjorts i enlighet med god redovisningssed (2 §).

L.S. och handelsbolaget har köpt bilar i Sverige och importerat bilar från Tyskland. Därefter har bilarna annonserats ut och sålts till olika köpare i Sverige.

L.S. har under tiden d 1 jan 1994 till och med d 31 dec 1998 i skattebedrägligt syfte uppsåtligen underlåtit att bokföra och redovisa samtliga affärshändelser (se tablå nedan - oredovisade bilar/oredovisad omsättning).

År Oredovisade Redovisad Oredovisad

bilar omsättning omsättning

1994 50 1 508 550

1995 73 2 013 650

1996 64 1 441 770 1 942 100

1997 61 2 296 560 2 925 500

1998 3 1 640 880 142 500

Summa 250 5 379 210 kr 8 532 300 kr

Till följd av detta har rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning inte i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bokföringen.

Brottet är grovt med hänsyn till att bokföringsskyldigheten systematiskt åsidosatts helt eller till stora delar under flera år och då verksamheten varit av stor omfattning och omsatt höga belopp."

Åklagaren yrkade vidare att L.S. skulle åläggas näringsförbud att gälla från dagen för TR:ns dom, varvid följande påstods. L.S. har som enskild näringsidkare respektive bolagsman i handelsbolaget grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamheten dels genom att åsidosätta sin bokföringsskyldighet enligt vad som angetts i åtalet, dels genom att under 1994 till och med 1998 underlåta att redovisa och betala sammanlagt i vart fall 170 000 kr avseende mervärdesskatt. Näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt eftersom åsidosättandet av bokföringsskyldigheten skett systematiskt och syftat till betydande vinning och eftersom L.S. gjort sig skyldig till bokföringsbrott, grovt, för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse sex månader. Åklagaren åberopade 1, 1 a, 4 och 10 §§ lagen (1986:436) om näringsförbud.

TR:n (ordf rådmannen Gustafsson) anförde i dom d 26 april 1999: Domskäl. L.S. har hörts. På åklagarens begäran har vittnesförhör ägt rum med skatterevisorn O.S.. Vidare har åklagaren åberopat dels sammanställningar över oredovisad omsättning dels två av L.S. upprättade listor över försäljningar i januari och februari 1999.

L.S. har erkänt gärningen, dock att han anmärkt att det endast varit handelsbolaget som importerat bilar från Tyskland. Han har gjort gällande att brottet ej är att bedöma som grovt.

Åklagaren har ostridigt upplyst: Vid en av skattemyndigheten utförd revision visade det sig att L.S:s namn och adress förekom på ett flertal transporthandlingar från TT Line som utvisade att han importerade bilar från Tyskland i en omfattning överstigande den som redovisats i bokföring. Även annonsering i TV4 visade på att försäljningen var mer omfattande än man kunde utläsa i bokföringen. Skatteförvaltningen gjorde därför en anmälan och d 16 febr 1999 gjordes husrannsakan hos L.S.. Därvid togs kvitton och andra handlingar i beslag. Dessa har genomgåtts. Vidare har förhör hållits med bilköpare. Denna utredning och L.S:s egna uppgifter har visat att den oredovisade omsättningen uppgått till den i tablån angivna omfattningen med däri uppgivna belopp. Under åren 1994 och fram till augusti 1995 bedrev L.S. verksamheten såsom enskild firma varvid bokföring saknades. För tiden härefter skedde köp och försäljning av bilar i handelsbolaget, i vilket L.S. tillsammans med sin styvmor varit delägare. Den redovisade omsättningen i tablån grundar sig således på handelsbolagets bokföring. Mot denna finns ej annan anmärkning än att L.S. underlåtit att bokföra de affärshändelser som påståtts i tablån.

L.S., som godtagit åklagarens uppgifter om antalet oredovisade bilar och påstådd redovisad respektive oredovisad omsättning, har i huvudsak uppgivit. Han genomgick distributions- och kontorslinjen på gymnasiet. Därvid ingick i skolarbetet att utföra viss bokföring. Denna klarade han dåligt. Redan innan han fyllt 16 år hade han sålt den första bilen. Han var mycket intresserad av att köpa och sälja bilar och från att det i början enbart varit en hobby, insåg han så småningom att han kunde tjäna pengar härpå. Han försökte att driva firman men verksamheten blev så stor att han fick problem att sköta bokföringen. Att han hade skyldighet att bokföra affärshändelserna visste han. Kvitton blev dock bara liggande och vissa transaktioner skedde utan att några handlingar upprättades. Någon bokföring hade han ej i den enskilda firman, men han hade en tanke att bokföring skulle ske någon gång. När han bedrev verksamheten i handelsbolaget lämnade han vissa kvitton till fadern och styvmodern för bokföring medan andra handlingar blev liggande hemma hos honom i en låda. Styvmodern förde dagbok och lämnade sedan material till bokföringsfirma. Vissa kvitton hade han slarvat bort medan han haft för avsikt att föra vissa transaktioner "vid sidan om". I början av 1996 förhyrde handelsbolaget försäljningslokal på Tingslagsgatan i Örebro. På vissa av bilarna som han köpte fick han utföra vissa reparationer. Därför uppkom även andra kostnader än inköpskostnader.

Genom L.S:s erkännande, egna uppgifter, vad som framkommit vid vittnesförhör med O.S. och innehållet i de åberopade sammanställningarna är det utrett i målet att L.S. under påstådd tid först i enskild firma och sedan såsom delägare i L. Säljcenter HB bedrivit rörelse i form av handel med bilar i den omfattning och med den omsättning som åklagaren påstått. Därvid har bokföring för tiden d 1 jan 1994-augusti 1995 helt saknats och har försäljningen i handelsbolaget ej bokförts i den omfattning och till de belopp som angivits i gärningsbeskrivningen, vilket medfört att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning ej i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bokföringen. - L.S. har haft kännedom att han haft skyldighet att bokföra affärshändelserna. Han har visserligen invänt att han haft en tanke att någon gång bokföra den oredovisade omsättningen. Denna invändning vederlägges, enligt TR:n, av utredningen. Dels har L.S. nämligen vidgått att handlingar ej upprättats beträffande vissa köp och försäljningar. Dels har nu ett flertal år gått sedan han startade verksamheten och således förekom ej någon som helst bokföring under den första tiden. Vidare har han då försäljningen skett i handelsbolaget fortsatt att till stor del underlåta att redovisa affärshändelser trots att handelsbolaget anlitat bokföringsfirma för bokföringen. Enligt TR:n har L.S. därför uppsåtligen underlåtit att bokföra affärshändelser i den omfattning som åklagaren påstått. - Enligt TR:n har L.S. ej kunnat ge någon rimlig förklaring till varför han underlåtit bokföring. Han har ej kunnat förklara varför han ej lämnat samtliga kvitton utan enbart vissa till sin styvmor för bokföring. Att detta skett till följd av slarv har, såsom nyss redovisats, vederlagts i målet. Fastmera får det, vilket även får stöd i de åberopade listorna över försäljningar underjanuari och februari 1999, anses klarlagt att det funnits ett skattebedrägligt syfte bakom L.S:s underlåtenhet. Mot bakgrund av vad som nu upptagits är L.S. övertygad om bokföringsbrott i enlighet med åtalet.

Vad gäller bedömningen av brottet har L.S. under ett flertal år helt eller delvis systematiskt åsidosatt sin bokföringsskyldighet. Verksamheten har omfattat ett betydande antal bilar, varav 250 försäljningar ej redovisats. Såväl den redovisade som den oredovisade omsättningen har omfattat stora belopp. Mot bakgrund härav är brottet att bedöma som grovt.

För grovt bokföringsbrott är stadgat fängelse lägst sex månader. Brottets art bör föranleda att påföljden bestämmes till fängelse därest ej särskilda skäl talar däremot. Av personutredning i målet framgår att L.S. lever under ordnade förhållanden och det finns ej anledning till antagande att han återfaller i brott. Han får anses lämplig att fullgöra samhällstjänst. Enligt TR:n har ej brottet ett sådant straffvärde eller är av sådan art att det oundgängligen är påkallat med en frihetsberövande påföljd. Det förhållandet att L.S. samtyckt till att fullgöra samhällstjänst får i förevarande fall, om än med viss tvekan, anses utgöra särskilt skäl att ej ådöma L.S. fängelse. Han skall därför dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

L.S. har bestritt yrkandet om näringsförbud. Han har invänt att sådant förbud ej är påkallat från allmän synpunkt enär åsidosättandet ej skett systematiskt och ej heller syftat till betydande vinning. Dessutom har han, utan att ange något bestämt belopp, invänt att den oredovisade och obetalda mervärdesskatten understigit 170 000 kr.

Enligt TR:n får L.S. - genom att uppsåtligen under ett flertal år systematiskt underlåtit helt eller delvis att bokföra affärshändelser i den omfattning och till de belopp som är fråga om i målet - anses ha grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamheten. Näringsförbud får anses påkallat från allmän synpunkt eftersom L.S. befunnits skyldig till brott i verksamheten, för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse sex månader. Några särskilda skäl som talar mot att det är påkallat från allmän synpunkt har ej framkommit. Redan på grund härav bör yrkandet om näringsförbud vinna bifall. - Beträffande frågan om näringsförbudet skall gälla utan hinder av att domen ej vunnit laga kraft upptas i 10 § lagen om näringsförbud den bestämmelsen att ett tillfälligt näringsförbud, varom nu således är fråga, endast får meddelas om det är uppenbart att grund för näringsförbud föreligger. Regeln innebär att det ej får föreligga någon som helst tveksamhet vad gäller rekvisiten för ett näringsförbud. Enligt TR:n kan omständigheterna i målet ej anses vara sådana att det är uppenbart att dessa rekvisit är uppfyllda. Yrkandet om ett tillfälligt näringsförbud skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. TR:n dömde L.S. jämlikt 11 kap 5 § BrB för bokföringsbrott, som bedömdes som grovt, till villkorlig dom med samhällstjänst 240 timmar. TR:n förklarade att om fängelse i stället hade valts som påföljd fängelse 10 månader skulle ha dömts ut. TR:n meddelade vidare L.S. näringsförbud jämlikt 1 § lagen (1986:436) om näringsförbud att gälla under fyra år från dagen då TR:ns dom vunnit laga kraft.

Åklagaren överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till fängelse.

L.S. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Nisser och Mogren, hovrättsassessorn Nilsson Öhrnell, referent, samt nämndemännen Forsberg och Jonson) anförde i dom d 22 nov 1999: HovR:ns Domskäl. Genom TR:ns dom är det avgjort att L.S. har gjort sig skyldig till bokföringsbrott.

Bristerna i bokföringen har varit särskilt ägnade att vilseleda, eftersom delar av försäljningen har redovisats medan betydande delar av den helt har utelämnats. Med hänsyn härtill samt den oredovisade omsättningens omfattning och den långa tidsperiod som förfarandet pågått bör brottet, som TR:n har funnit, bedömas som grovt.

Minimistraffet för bokföringsbrott som bedömts som grovt är fängelse sex månader. Det brott L.S. har gjort sig skyldig till har ett straffvärde som motiverar ett fängelsestraff på miniminivån.

Påföljden villkorlig dom med samhällstjänst är främst avsedd för personer som annars antingen döms till frihetsstraff efter återfall i inte alltför allvarliga förmögenhets- eller våldsbrott eller som med hänsyn till brottslighetens art döms till korta fängelsestraff från 14 dagar till några få månader (prop 1997/98:96 s 96 f).

Brottets art och straffvärde utesluter i detta fall en villkorlig dom i förening med samhällstjänst. TR:ns dom skall därför ändras så att påföljden bestäms till fängelse sex månader.

HovR:ns domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom på så sätt att påföljden bestäms till fängelse sex månader. ---.

L.S. (offentlig försvarare advokaten Peter Rader) överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Nils Rekke).

HD (JustR:n Lind, Nilsson, Blomstrand, referent, och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. L.S. har överklagat HovR:ns dom endast beträffande påföljden. Han har emellertid också gjort gällande att det inte är styrkt att han hade skattebedrägligt syfte och att de bokföringsbrott som han har befunnits skyldig till därför inte skall bedömas som grova.

TR:n fann att åtalet mot L.S. var helt styrkt. TR:ns dom överklagades endast beträffande påföljden. Vid sådant förhållande följer av 51 kap 23 a § RB att det genom TR:ns dom är slutligt avgjort att L.S. skall dömas för de åtalade gärningarna i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivning. I gärningsbeskrivningen ingår ett påstående om skattebedrägligt syfte. L.S:s invändning om detta kan således inte prövas av HD.

Bestämmelserna i 51 kap 23 a § RB, som enligt 55 kap 15 § skall tillämpas även vid rättegången i HD, hindrar däremot inte att HD prövar rubriceringen av de gärningar som L.S. skall dömas för. HD finner emellertid - på de skäl TR:n och HovR:n har anfört - att brotten är grova.

Målet i HD gäller därmed frågan om påföljden skall bestämmas till fängelse eller till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Sedan d 1 jan 1999 kan föreskrift om samhällstjänst meddelas inte bara som tidigare vid skyddstillsyn utan även vid villkorlig dom (se 27 kap 2 a § och 30 kap 7 § 2 st BrB). Samtidigt ökades det maximala antalet timmar samhällstjänst från 200 till 240. I förarbetena uttalas att det inte bör komma i fråga att döma till samhällstjänst när brottslighetens straffvärde är så högt att det enbart på grund därav föreligger hinder mot att välja en inte frihetsberövande påföljd. Det framhålls dock att en ökning av det maximala antalet timmar samhällstjänst, så att detta enligt den tumregel som tillämpas motsvarar ett fängelsestraff om elva månader, innebär att användningsområdet för samhällstjänst vidgas något. Av förarbetena framgår vidare att ett av syftena med den nya lagstiftningen är att erbjuda ett alternativ för den grupp lagöverträdare som tidigare med hänsyn till brottslighetens art brukat dömas till korta fängelsestraff. (Se prop 1997/98:96 s 96 f och NJA II 1998 s 421 f.)

HD har tidigare uttalat att bokföringsbrott är ett artbrott, dvs ett brott som av allmänpreventiva skäl normalt förskyller fängelse (se senast NJA 1999 s 769). Det finns alltså en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse vid artbrott. Denna presumtion är emellertid inte lika stark vid alla slags brott som har karaktär av artbrott. I rättsfallet NJA 1998 s 300 uttalade HD att bokföringsbrott skall anses vara av sådan art att fängelse "i många fall" bör följa på dessa brott. Den valda formuleringen tyder på att presumtionen för fängelse inte är lika stark vid bokföringsbrott som vid vissa andra artbrott, t ex mened (jfr NJA 1999 s 561).

I rättsfallet NJA 1999 s 769 behandlade HD förutsättningarna för val av villkorlig dom med samhällstjänst som påföljd vid bokföringsbrott och skattebrott. HD fann att det måste krävas alldeles särskilda skäl för att vid ett straffvärde om fängelse tio månader gå ifrån presumtionen för fängelse och döma till villkorlig dom med samhällstjänst.

I förevarande mål har HovR:n funnit att de brott L.S. har gjort sig skyldig till har ett straffvärde som motiverar ett fängelsestraff på miniminivån för sådant bokföringsbrott som bedöms som grovt, dvs fängelse sex månader. Däremot har Riksåklagaren anslutit sig till TR:ns bedömning att straffvärdet är fängelse tio månader.

Förbudet mot reformatio in pejus i 51 kap 25 § RB, som enligt 55 kap 15 § är tillämpligt även i HD, begränsar sig till den utdömda påföljden och till utvisning. Förbudet hindrar alltså inte högre rätt att på talan av den tilltalade skärpa straffvärdebedömningen förutsatt att det inte samtidigt sker någon skärpning av den av den lägre rätten bestämda påföljden (jfr NJA 1998 s 713, se även NJA 1996 s 541 och 1997 s 703).

I det aktuella fallet finns inte tillräckliga skäl att gå ifrån HovR:ns bedömning av straffvärdet. Även med den utgångspunkten är emellertid straffvärdet så högt att den princip som HD lade fast i rättsfallet NJA 1999 s 769 bör tillämpas. Vid artbrott som har ett straffvärde om fängelse sex månader måste det således krävas alldeles särskilda skäl för att gå ifrån presumtionen för fängelse och i stället döma till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Några sådana skäl finns inte i detta fall. Påföljden skall alltså bestämmas till fängelse.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Nyström var skiljaktig beträffande brottsrubriceringen och påföljden och anförde i dessa delar: L.S. har under flera år underlåtit att bokföra en betydande del av sin verksamhet. Denna har drivits som ett enmansföretag. L.S. har uppgivit att rörelsen i huvudsak bestått i att han köpt bilar i ofta mycket dåligt skick, reparerat och även i övrigt bearbetat dem samt slutligen sålt dem. Han har vidare uppgivit att förtjänsten på varje bil varit låg men att han personligen haft låga levnadskostnader och därför kunnat klara sig på sin rörelse.

L.S. har visserligen varit skyldig att bokföra varje affärshändelse och hans förklaring att han sparat kvitton och avsett att bokföra dem eller att några gånger säljaren av en "skrotbil" inte lämnat något kvitto utgör ingen ursäkt för hans underlåtenhet. Han har emellertid ej heller bokfört de relativt sett stora utgifter som hans reparationsverksamhet medfört. Han har vidare varit helt okunnig om bokföring. Någon förslagenhet från hans sida föreligger inte. Några förfalskade handlingar har inte förekommit. Att hans förfarande pågått under flera år gör det inte heller systematiskt. Jag anser därför inte att bokföringsbrottet är grovt.

HD har utgått från att de brott som L.S. gjort sig skyldig till har ett straffvärde om fängelse i sex månader. Jag anser att oavsett brottsrubriceringen det vid detta straffvärde finns utrymme för att vid en bedömning av samtliga övriga omständigheter välja en icke frihetsberövande påföljd.

L.S. har samtyckt till att en villkorlig dom förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift får bedömas vara lämplig med hänsyn till hans person och övriga omständigheter. Jag finner därför i likhet med TR:n att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

HD:s dom meddelades d 19 april 2000 (mål nr B 5400-99).

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (12)

NJA 2001 s. 397: Fråga om påföljd för artbrottslighet (bokföringsbrott) med ett straffvärde av fängelse en månad.
NJA 2001 s. 618: Fråga om påföljd för artbrottslighet (bokföringsbrott) med ett straffvärde av fängelse två månader. Även fråga om tid för samhällstjänst. (Jfr NJA 2001 s. 397 resp. NJA 2000 s. 256.)
NJA 2001 s. 86: Fråga om påföljd för artbrottslighet (varusmugglingsbrott och narkotikabrott avseende kat) med ett straffvärde av fyra månader.
NJA 2002 s. 256: Ett innehav av en pennpistol och en patron till denna har ansetts utgöra ett vapenbrott av normalgraden. Trots presumtion för fängelse vid illegalt innehav av skjutvapen har påföljden för brottet...
NJA 2004 s. 519: Fråga om bokföringsskyldighet förelegat för viss illegal spelverksamhet.
NJA 2014 s. 559: Varumärkesintrång. Straffvärde och brottslighetens art.
NJA 2015 s. 1024: En 18-åring har dömts för bl.a. våldtäkt. Om påföljden hade bestämts till fängelse skulle straffet ha blivit ett år. Straffmätningsvärdet i förening med brottslighetens art har gjort...
NJA 2015 s. 417: Fråga om kompensation i ett brottmål för kränkning av den enskildes rätt enligt Europakonventionen att inte blilagfördeller straffad två gånger för samma brott (nebis in idem). Om situationen rättas...
NJA 2016 s. 540: Två personer har i stor omfattning bedrivit olaglig förmedling av bostadslägenheter. Frågor om straffvärde och brottslighetens art vid brott mot 12 kap. 65 a § jordabalken. Även fråga om bestämmande...
NJA 2016 s. 553: Grovt vapenbrott. Frågor om straffvärde och påföljd.
RH 2000:98: Påföljden har bestämts till villkorlig dom med samhällstjänst för s.k. artbrottslighet med ett straffvärde motsvarande fängelse i fyra månader. Hovrätten har därvid beaktat bl.a. att det förflutit...
RH 2003:37: Vid brott mot alkohollagen med ett straffvärde om fängelse sex månader har sådana alldeles särskilda skäl som krävs för att frångå presumtionen för fängelse och i stället döma till villkorlig dom med...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation