lagen.nu

NJA 1999 s. 117

Fråga huruvida förmånstagarförordnande vid försäkring till namngiven sambo fortsatt att gälla trots att samboendet upphört före försäkringstagarens död.

G.R. tecknade d 1 dec 1980 hos Folksam ömsesidig livförsäkring (nedan Folksam) en privat pensionsförsäkring, nr (personnummer uteslutet)-L101, med G.R. som försäkrad och hans dåvarande hustru L.R., som medförsäkrad. Som förmånstagare vid den försäkrades död insattes L.R.. Från d 1 dec 1982 blev försäkringen delvis en tjänstepensionsförsäkring med Exactum Aktiebolag som försäkringstagare. Den 14 jan 1987 skildes makarna R. I mars 1990 började G.R. sammanleva med M.B. under äktenskapsliknande förhållanden. Den 27 juli 1990 insattes M.B. som förmånstagare till försäkringen. G.R. och M.B. separerade i mars 1993. G.R. avled i november 1994 utan att efterlämna några arvingar.

M.B. yrkade efter stämning å Folksam vid Malmö TR att Folksam skulle förpliktas att fullgöra utbetalning till henne enligt försäkringen nr (personnummer uteslutet)-L101 genom att till henne månadsvis utge 1 125 kr, inklusive återbäring, för tiden fr o m december 1994 och fortsättningsvis under 15 år, att erläggas för förfluten tid genast och i övrigt i efterskott per månad, dock längst så länge L.R. lever. M.B. yrkade vidare att TR:n skulle fastställa att Folksam, utöver nämnda belopp, hade skyldighet att till henne utbetala eventuell ytterligare återbäring som kunde uppkomma enligt försäkringsavtalet. M.B. yrkade därjämte ränta.

Folksam bestred käromålet under åberopande att förmånstagarförordnandet upphört att gälla vid G.R:s och M.B:s separation i mars 1993. Bolaget vitsordade dock yrkade belopp jämte ränta.

TR:n (chefsrådmannen Kråeger samt rådmännen Orremo och Rydin Wennborg) anförde i dom d 9 febr 1996: M.B. har till stöd för sin talan anfört: Den av G.R. tecknade försäkringen var betald till d 1 dec 1986. Därefter gällde den som fribrev enligt tariff RDRT55TEMP15E. Detta innebär att om försäkringen inte skulle ha upphört vid den försäkrades frånfälle skulle utbetalning från försäkringen skett till förmånstagaren med 1 125 kr i månaden inklusive återbäring under första utbetalningsåret. Utbetalningarna var avtalade att pågå under 15 år, dock endast så länge den individuellt medförsäkrade skulle ha levt. -G.R. och M.B. knöt kontakt redan 1988. I mars 1990 började de sammanleva under äktenskapsliknande förhållanden. G.R. var verksam i reklambranschen. Hon själv var anställd i SAS. Redan under början av samboförhållandet gick hon ned till halvtidstjänstgöring inom SAS och började hjälpa G.R. i hans företag Exactum AB. Hon och G.R. flyttade in i en fastighet, i vilken de hade både bostad och kontor för Exactum AB. Några månader efter det att de flyttat samman insatte G.R. henne som förmånstagare till dels försäkringen i Folksam, dels en annan försäkring som han hade i Wasa. I mars 1993 flyttade hon och hennes son till en egen lägenhet. G.R. bodde kvar i den tidigare gemensamma bostaden. I november 1994 avled G.R.. Han efterlämnade inte några arvingar. Efter det att G.R. insatt henne som förmånstagare till försäkringen i Folksam ändrade han inte detta förordnande. Däremot ändrade han i oktober 1994 förmånstagarförordnandet avseende försäkringen i Wasa. Därvid satte han i stället för M.B. som förmånstagare in en person vid namn S.A.. Denne hade gått i borgen för ett lån som G.R. beviljats i Sparbanken under juli 1994. G.R. och S.A. hade inte någon annan relation än den som hängde samman med borgensåtagandet. Då G.R. avled översteg hans skulder hans tillgångar. 1995 försattes Exactum AB i konkurs. M.B. var styrelseledamot i bolaget fram till konkursen. - Folksam har, utan att höra M.B., till G.R:s dödsbo utbetalat 37 577 kr med motiveringen att förmånstagarförordnandet för M.B. upphört att gälla vid separationen.

Reglerna om förmånstagarförordnande i försäkringsavtalslagen syftar till att anvisa en försäkringstagare en utväg att skaffa en gentemot försäkringstagarens dödsbodelägare och borgenärer självständig rätt mot försäkringsgivaren. Det aktuella förmånstagarförordnandet är utformat till förmån för en viss namngiven person, nämligen M.B., och hennes personnummer har också angetts i förordnandet. Däri har hon även uppgetts vara den försäkrades sambo. Förordnandet har inte förlorat sin giltighet i samband med hennes och G.R:s separation. Presumtionsregeln i 105 § försäkringsavtalslagen äger inte tillämpning i fråga om sambor. Försäkrad, som är sambo och som vill att hans sambo skall bli förmånstagare till en viss försäkring, måste i skriftligt förmånstagarförordnande insätta sambon som förmånstagare. Härav följer att sambo, som separerat från den sambo han insatt som förmånstagare till försäkring, måste i skriftlig handling återkalla tidigare gjort förordnande för att detta skall upphöra att gälla. Förordnandet upphör inte bara på grund av sambornas separation. För det fall regeln i 105 § försäkringsavtalslagen skulle anses tillämplig skall beaktas att denna endast är en presumtionsregel. Den blir främst aktuell då förmånstagare inte angetts vid namn. Bestämmelsen syftar i första hand på stereotypa förordnanden, som inte ger uttryck för någon subjektiv avsikt. Då en subjektiv avsikt finns bryts presumtionen. Liksom i fråga om testamentariska förordnanden kan presumtionen för hur ett förmånstagarförordnande skall tolkas brytas av särskilda omständigheter i det enskilda fallet. Försäkringstagarens vilja vid tidpunkten för förordnandet skall vara utslagsgivande för hur detta skall tolkas. Omständigheter som inträffar senare kan kasta ljus över försäkringstagarens vilja. - G.R:s vilja vid det tillfälle då han insatte henne som förmånstagare var att förordnandet skulle bestå utan inskränkning, såvida han inte skriftligen ändrade detta. G.R:s vilja förblev i detta hänseende oförändrad till hans bortgång. Till stöd för påståendet såvitt avser G.R:s vilja åberopas följande.

a. G.R. har namngivit M.B. som förmånstagare, ej blott gjort ett förordnande till förmån för sambo. Han har därigenom s a s skräddarsytt förordnandet för henne.

b. G.R. efterlämnade inga arvingar och var ensamstående vid sitt frånfälle.

c. Lång tid hann gå från separationen till G.R:s frånfälle utan att han ändrade förmånstagarförordnandet.

d. G.R. kände väl till hur han skulle gå till väga för att ändra ett förmånstagarförordnande. Detta visas av att han 1990 insatte M.B. som förmånstagare till försäkringen i Folksam och så sent som någon månad före sitt frånfälle ändrade förmånstagarförordnandet avseende sin försäkring i Wasa till förmån för en borgensman. Den omständigheten att han ändå inte ändrat förmånstagarförordnandet till förmån för M.B. talar för att hans vilja var att förordnandet skulle stå fast.

e. G.R. hade stora skulder vid tiden för sitt frånfälle. Upprättad bouppteckning visar att hans tillgångar motsvarade ett värde om 143 941 kr samt att hans skulder uppgick till 623 750 kr. Bl a var han skyldig M.B. 55 000 kr. - Han hade ett starkt intresse av att hans borgenärer inte skulle komma åt hans försäkring i händelse av att han avled. Hans vilja var att M.B. framför hans fordringsägare skulle komma i fråga vid utbetalning. Detta särskilt med hänsyn till att försäkringen när den utfaller till förmånstagare ger avsevärt större ekonomisk utdelning än vad fallet blir om betalning sker till försäkringstagarens dödsbo. -Även det skäl som angivits ovan till att G.R. ändrade sitt förmånstagarförordnande beträffande försäkringen i Wasa indikerar att G.R. inte ville att hans fordringsägare skulle komma i åtnjutande av försäkringsbelopp. Hans vilja var i stället att de förmånstagare han insatt skulle erhålla utfallande försäkringsbelopp.

f. M.B. och G.R. var vänner och hade regelbunden kontakt med varandra även efter separationen och fram till G.R:s bortgång.

g. M.B. kvarstod som suppleant i Exactum AB, som hade försäkringen som tjänstepensionsförsäkring. Detta visar att separationen inte innebar att G.R. ansåg sig ha orsak att göra förändringar i förhållande till M.B. avseende förmånstagarförordnandet. Från september 1991 till separationen i mars 1993 var hon också verksam inom bolaget. Hon arbetade med bokföring, annonsförsäljning och administrativa uppgifter. Arbetet hade så stor omfattning att hon fick gå ned till halvtid i sin anställning hos SAS. För sitt arbete i Exactum AB erhöll hon inte någon lön.

h. Den klausul Folksam har inskriven i blanketten för ändring av förmånstagarförordnande, såvitt avser förordnande för sambo, har ingen rättslig verkan och kan inte ligga till grund för tolkning av G.R:s vilja. Klausulen får anses innebära endast ett försök att skapa klarhet i försäkringstagares önskan rent allmänt och ej i något individuellt fall. Klausulen stämmer heller inte överens med ordalydelsen i de allmänna villkoren för försäkringsavtalet. I dessa anges bl a följande. "Avtalet grundar sig på de uppgifter som försäkringstagaren eller den försäkrade skriftligen lämnat Folksam. - Förmånstagare är den som försäkringsbeloppet skall tillfalla om försäkringstagaren har gjort förordnande härom. - Förmånstagarförordnande, eller ändring av sådant, skall anmälas skriftligen till Folksam. - Om till exempel före detta make, sammanboende, före detta sammanboende eller barn till dessa skall vara förmånstagare måste sådan person vara namngiven i förmånstagarförordnandet." - Nämnda villkor visar att G.R:s förordnande skall ges den tolkning som görs gällande i käromålet.

Folksam har till stöd för sitt bestridande anfört: Förmånstagarförordnandet till förmån för M.B. upphörde att gälla då samboförhållandet mellan henne och G.R. upplöstes i mars 1993. I följd därav föreligger ingen skyldighet för Folksam att göra någon utbetalning till henne. - Den tecknade försäkringen var ursprungligen en privat temporär ålders- och efterlevandepension. I första hand skulle enligt avtalet ålderspension utbetalas till G.R. från dennes 55-årsdag och under 15 år framåt. Därefter skulle det sammanlagda försäkringsbeloppet ha varit utbetalt och försäkringen ha upphört. Den 1 dec 1982 överlät G.R. försäkringen till Exactum AB. Därigenom blev den en tjänstepensionsförsäkring. Den var betald intill d 1 dec 1986. Efter nämnda tidpunkt upphörde premiebetalningarna och försäkringen gjordes om till s k fribrev. Eftersom G.R. avled före 55 års ålder och förmånstagarförordnandet upphört att gälla utbetalades den återbäring försäkringen tilldelats till G.R:s dödsbo. Därigenom slutreglerades försäkringen. Själva försäkringsbeloppet utbetalades således däremot inte till dödsboet. I fall av förevarande slag går beloppet tillbaka till andra försäkringstagare. Premierna är bestämda med tanke på denna ordning och någon vinst uppstår inte för Folksam. - Den 27 juli 1990 insatte G.R. sin sambo M.B. som förmånstagare till försäkringen. Han angav därvid i blanketten för förordnandet att förmånstagare skulle vara "den försäkrades make eller namngiven sambo". Med ledning av den i blanketten förtryckta texten "om sambo skall vara förmånstagare måste namn och personnummer skrivas nedan" skrev han M.B:s namn och personnummer i formuläret. Folksam accepterar inte att förordnanden görs till förmån för personer som endast anges med benämningen sambo. För att rätt person skall kunna identifieras kräver bolaget att även namn och personnummer anges. Om förordnandet även skall gälla en före detta sambo måste detta uttryckligen anges i förordnandet. Folksam kan inte sälja en pensionsförsäkring om inte bolaget kan kontrollera att angiven förmånstagare hör till en tillåten förmånstagarkrets. Enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen är det endast i fråga om pensionsförsäkring som en försäkringstagare kan dra av premien i deklarationen. I den blankett för förmånstagarförordnande som G.R. fyllt i anges i det inledande avsnittet bl a följande. "Förordnande till förmån för make förfaller i allmänhet när en ansökan om äktenskapsskillnad inkommit till domstol. Förordnande till förmån för sambo förfaller i allmänhet om samboförhållandet upphör". Texten är en upplysning om att enligt det förordnande som G.R. skrev under anses hans vilja, i egenskap av försäkringstagare, vid förordnandets tillkomst vara att förordnande för namngiven sambo upphör att gälla när sammanboendet upphör. - Tolkningsregeln i 105 § försäkringsavtalslagen är visserligen inte direkt tillämplig i fråga om sambor. Folksam gör dock gällande att bestämmelsen skall tillämpas analogt såvitt avser sambor. - Ur de allmänna villkoren för försäkringsavtalet åberopas följande. "För försäkringsavtalet gäller vad som anges i försäkringsbrevet och därtill hörande handlingar, i dessa allmänna villkor, i lagen om försäkringsavtal och allmän lag i övrigt samt i de grunder för Folksams verksamhet som är eller blir fastställda enligt lagen om försäkringsrörelse. - Förordnande till förmån för make eller person som sammanbor med den försäkrade under äktenskapsliknande förhållanden upphör i allmänhet att gälla när ansökan om äktenskapsskillnad inkommit till domstol eller när sammanboendet upphört." - Passusen med lydelsen "om till exempel f d make, sammanboende, f d sammanboende eller barn till dessa skall vara förmånstagare måste sådan person vara namngiven i förmånstagarförordnandet" är endast en upplysning till försäkringstagaren. Av denna framgår, liksom av texten i förordnandeblanketten, att om sambo skall vara förmånstagare skall personens namn anges. Därvid skall också anges att det är fråga om sambo. Skall förordnandet avse även f d sambo måste också detta anges. - Efter det att G.R. ändrat förmånstagarförordnandet har han av Folksam tillställts ett tillägg till tidigare utfärdat försäkringsbrev. Däri har hänvisats till nämnda villkor för försäkringen. -Folksam vitsordar i och för sig i huvudsak de sakuppgifter som M.B. angett och som redovisats ovan under punkterna b-g. Bolaget gör dock gällande att dessa saknar betydelse för tolkningen av förmånstagarförordnandet. Folksam gör gällande att G.R:s vilja vid förordnandets tillkomst är avgörande för frågan hur detta skall tolkas. Omständigheter som inträffat under tiden därefter skall, enligt bolagets mening, endast tillmätas betydelse i den mån de kastar ljus över G.R:s vilja vid förstnämnda tidpunkt. I fråga om de särskilda omständigheter som M.B. åberopat är bolagets inställning följande.

a. Den omständigheten att G.R. namngett M.B. i förmånstagarförordnandet saknar betydelse eftersom uppgiften om namn är obligatorisk enligt anvisningarna till blanketten. Av dessa framgår att försäkringsbolaget inte accepterar ett förordnande som bara anges avse sambo.

b. Den omständigheten att G.R. saknade arvingar och var ensamstående vid sin bortgång saknar relevans för frågan hur förordnandet skall tolkas. Det finns många ensamstående försäkringstagare som inte efterlämnar några arvingar.

c. Att G.R. under den tid som gick efter separationen inte gjorde någon ändring i förordnandet beror på att han var medveten om att detta enligt försäkringsvillkoren upphört att gälla vid separationen. En bidragande orsak kan också ha varit att den tid närmade sig då han skulle kunna börja uppbära ålderspension på grund av försäkringen.

d. Anledningen till att G.R. ändrade förmånstagarförordnandet avseende Wasa-försäkringen var endast att S.A., med anledning av borgensåtagandet, krävde att bli förordnad som förmånstagare. Den ändring som därvid skedde saknar all betydelse vad gäller Folksam-försäkringen.

e. Folksam vitsordar visserligen att G.R. vid sin bortgång hade stora skulder och att han även var skyldig M.B. pengar. Dessa omständigheter saknar dock, enligt bolagets mening, betydelse såvitt nu är i fråga.

f. Folksam ifrågasätter inte att G.R. och M.B. hade kontakt med varandra och var vänner även efter separationen. Även om så var förhållandet skall detta dock inte tillmätas någon betydelse. Den omständigheten att de hade fortsatt kontakt behöver inte tala för att det skulle utfalla något till M.B. p g a försäkringen.

g. M.B:s funktion som styrelsesuppleant i G.R:s bolag Exactum AB saknar betydelse i sammanhanget. Att hon var styrelsesuppleant i bolaget var ett rent formellt arrangemang. Anledningen till att hon kom att förbli suppleant i styrelsen även efter separationen kan ha berott på glömska från G.R:s sida.

h. Folksam bestrider att den förtryckta texten i förmånstagarförordnandet, såvitt nu är i fråga, skulle sakna rättslig verkan. Vad som däri angetts är ett förordnande, liknande ett testamentariskt sådant, med åtföljande rättslig verkan. Innehållet ger uttryck för G.R:s vilja. Om G.R. önskat att M.B. skulle vara förmånstagare även efter separationen hade han kunnat göra ett nytt förordnande till förmån för sin f d sambo.

Domskäl. Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning. Bland annat har förmånstagarförordnandet samt de allmänna villkoren för försäkringsavtalet åberopats av dem båda. M.B. har dessutom som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med revisorn K.L..

M.B. har uppgett: Hon och G.R. träffades genom gemensamma vänner år 1988. De förlovade sig på nyårsafton 1989. Därefter sökte de en gemensam bostad. Efter en tid fann de ett stort hus som G.R:s bolag Exactum köpte i vilket de hyrde sin första gemensamma bostad. Deras förhållande var inledningsvis mycket gott. Hon hade sedan tidigare en son, vid denna tid tolv år gammal, som bodde tillsammans med dem. Det rådde också ett mycket gott förhållande mellan hennes son och G.R., som inte hade egna barn. Efter en tid började det gå sämre inom reklambranschen, som G.R. var verksam i. De blev därför tvungna att försöka sälja huset. Detta visade sig emellertid vara mycket svårsålt. Under september 1991 blev det möjligt för henne att gå ned till halvtidstjänstgöring i sin anställning hos SAS. Samtidigt började hon arbeta halvtid inom Exactum AB. Bl a ägnade hon sig åt annonsförsäljning per telefon. Tiderna blev dock allt sämre för reklambranschen. År 1992 flyttade G.R., hon själv och hennes son till en lägenhet. Denna var betydligt mindre än deras förra bostad och de blev därför tvungna att sälja mer än hälften av sitt bohag. Det var framför allt den del av bohaget som hon fört med sig till den första gemensamma bostaden som avyttrades. De pengar som då erhölls gick delvis in i firman och användes delvis för deras uppehälle samt till renovering av lägenheten. Efter att de flyttat till den nya bostaden uppstod slitningar i hennes och G.R:s förhållande. G.R. var handikappad och hade alkoholproblem. Slitningar uppstod också i förhållandet mellan G.R. och hennes son, och detta blev med tiden ohållbart. Med tanke på sonens bästa flyttade hon med denne i mars 1993 till en egen lägenhet. G.R. bodde kvar i den tidigare gemensamma bostaden, i vilken han även fortsatte att ha Exactum AB:s kontor. Den första månaden efter separationen var förhållandet mellan henne och G.R. mycket dåligt. Därefter kom de att bli mycket goda vänner och hade en tät kontakt med varandra. De umgicks regelbundet fram till någon gång under år 1994. Under denna tid träffades de varje vecka. De veckoslut som hon inte arbetade hos SAS åt hon och hennes son middag hemma hos G.R.. Han besökte också dem i deras bostad och övernattade där. Under år 1994 blev deras kontakt mindre och mindre. Ändringarna i de två förmånstagarförordnandena till hennes förmån initierades av goda vänner till dem. Hon kände själv till att hon insattes som förmånstagare till både försäkringen i Folksam och försäkringen i Wasa. Däremot upplystes hon inte om att förordnandet avseende Wasa-försäkringen ändrades till förmån för S.A.. G.R:s skuld till henne är hänförlig till oreglerade ekonomiska förhållanden i samband med separationen.

K.L., som var revisor för Exactum AB, har under sitt vittnesmål bekräftat de uppgifter som M.B. lämnat om sin verksamhet inom nämnda bolag. Han har tillagt, att det var efter önskemål från G.R. som M.B. engagerades i bolaget.

TR:n gör följande bedömning.

G.R. och M.B. började i mars 1990 att sammanleva under äktenskapsliknande förhållanden. Den 27 juli 1990 blev M.B. insatt som förmånstagare till den aktuella försäkringen i Folksam. I mars 1993 upplöstes samboförhållandet mellan G.R. och M.B.. G.R. avled i november 1994.

I det förordnande varigenom G.R. insatte M.B. som förmånstagare till försäkringen angavs hon vara hans sambo. Därvid angavs även hennes namn och personnummer. Någon ändring av förmånstagarförordnandet anmäldes därefter inte till Folksam.

Då en sambo med utsättande av namnet har insatts som förmånstagare till en försäkring får förordnandet tolkas efter omständigheterna. Förordnandet bör tolkas subjektivt, dvs det gäller att söka utröna försäkringstagarens verkliga eller hypotetiska vilja. Försäkringstagarens vilja vid förordnandets tillkomst skall vara utslagsgivande. Vad som inträffat senare kan dock inverka vid tolkningen av förordnandet om det kastar ljus över försäkringstagarens avsikt vid dettas tillkomst.

M.B. har gjort gällande att G.R:s vilja vid förordnandets tillkomst var att detta utan inskränkning skulle gälla till förmån för henne. Hon har vidare hävdat att G.R:s vilja i detta hänseende var oförändrad till hans bortgång. - Folksam har däremot påstått att G.R. genom förordnandet endast gett uttryck för en vilja att detta skulle gälla under tid som samlevnaden bestod.

Envar av parterna har till stöd för sin tolkning av förordnandets innebörd åberopat ordalydelsen i detta och de allmänna försäkringsvillkoren. Enligt TR:ns mening har dock inte texten däri sådan utformning att innehållet i nämnda handlingar kan anses klargöra G.R:s vilja vid förordnandets tillkomst.

M.B. har dessutom till stöd för sin talan åberopat en rad andra omständigheter, för vilka redogjorts ovan. Vid bedömningen av G.R:s vilja vid förordnandets tillkomst kan enligt TR:ns uppfattning i vart fall följande tillmätas betydelse. G.R. saknade arvingar. Försäkringen skulle vid utbetalning till förmånstagare ge större ekonomisk utdelning än om betalning skedde till dödsbo. Utan förmånstagarförordnande skulle enligt försäkringen utbetalade medel kunna komma fordringsägare till godo. Efter samboendets upphörande underlät G.R. att ändra förordnandet till förmån för annan. Detta trots att han under denna tid ändrade ett annat förmånstagarförordnande. Dessa omständigheter talar enligt TR:ns mening för att G.R:s avsikt vid förordnandets tillkomst var att detta fortsättningsvis skulle gälla M.B., såvida inte annat anmäldes. Att detta var G.R:s vilja vinner i viss mån även stöd av de uppgifter som lämnats om G.R:s och M.B:s relationer, av såväl personligt slag som i övrigt.

Med hänsyn till att M.B. namngetts i förordnandet och de övriga omständigheter som angetts ovan finner TR:n att förordnandet bör ges den innebörd som M.B. gjort gällande. På grund därav, och då tvist inte råder om yrkade belopp, skall käromålet bifallas i dess helhet.

Domslut. TR:n förpliktar Folksam ömsesidig livförsäkring att till M.B. fullgöra utbetalning enligt hos försäkringsbolaget tecknad försäkring med nr (personnummer uteslutet)-L101 enligt följande. Bolaget skall månadsvis till M.B. utge 1 125 kr, inklusive återbäring, under 15 år räknat från och med december 1994, dock längst så länge L.R. lever. Beloppen skall erläggas genast såvitt avser förfluten tid och i övrigt i efterskott per månad. Därjämte skall bolaget utge ränta enligt 6 § räntelagen på varje till betalning förfallet månadsbelopp från respektive förfallodag till dess betalning sker.

TR:n fastställer att Folksam ömsesidig livförsäkring, utöver vad som ovan angivits, är skyldigt att till M.B. utbetala den ytterligare återbäring som kan uppkomma enligt nämnda försäkring.

Folksam överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle ogilla käromålet. M.B. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Abelson, hovrättsrådet Agneta Ohlsson, referent, adj led rådmannen Gilljam och hovrättsassessorn Forenius) anförde i dom d 17 juni 1996: Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder och omständigheter som vid TR:n, dock med följande tillägg och förtydliganden.

Folksam: Skälet till att sambo men inte make måste namnges i förmånstagarförordnandet för att detta skall accepteras av Folksam är rent administrativt. När det är tid för utbetalning från försäkringen är det lätt att i äktenskapsregistret få uppgift om vem som är make. Motsvarande register finns inte för sambor, varför namngivningen underlättar vid kontroll av och utbetalning till sambo. Ett förordnande av det slag som det är fråga om i målet avser sambo. För rätt till utbetalning krävs att samboförhållandet består vid tiden för försäkringsfallet. Någon tvekan härom föreligger inte. Skulle tvekan kunna föreligga, undanröjs denna av klausulen i förordnandet om att förordnande till förmån för sambo i allmänhet förfaller om samboendet upphör. Om G.R. vid förordnandets tillkomst avsett att förordnandet skulle gälla även efter ramboendets upphörande, skulle detta ha angetts särskilt på formuläret. Även de allmänna villkoren för försäkringen har samma innehåll som formuläret och skall tolkas på samma sätt. Vad som händer efter förordnandet påverkar inte avsikten vid tiden för förordnandet. De omständigheter som åberopats för bedömningen av G.R:s vilja vid tiden för förordnandets tillkomst saknar betydelse för denna bedömning eller kan i vart fall inte anses styrka att G.R:s vilja vid förordnandet var någon annan än den att sambo skulle vara förmånstagare så länge samboförhållandet förelåg. De omständigheter som kan ha betydelse är endast sådana som visar G.R:s vilja vid förordnandets tillkomst oavsett vad som därefter inträffat. De omständigheter som skall tillmätas betydelse måste vara mycket klargörande, som t ex en notering i förordnandet eller i annan handling som upprättats i nära samband med förordnandet eller annat dylikt. Vad M.B. åberopat styrker inte att G.R:s vilja vid tillkomsten var att förordnandet skulle gälla även efter en separation.

M.B.: Folksams tolkning av formuläret för förmånstagarförordnande och bolagets allmänna villkor stämmer inte med ordalydelsen i de båda handlingarna. Ifrågavarande förordnande är inte ett standardförordnande utan är individualiserat genom att förmånstagaren är namngiven. Vill försäkringstagaren ändra ett förordnande som gjorts till förmån för namngiven sambo, måste han göra ett nytt förordnande. Enligt de allmänna villkoren skall sådan ändring göras skriftligen. G.R. gjorde inte någon sådan ändring. Det ursprungliga förordnandet, som var skräddarsytt för M.B., står därför kvar. Formuläret för förmånstagarförordnande är oklart, eftersom det inte av det tydligt framgår att förordnande till förmån för namngiven sambo skulle upphöra vid separation samt att försäkringstagaren, om han vill att förordnandet för en sambo skall gälla även efter separation, skall fylla i ett särskilt alternativ på blanketten. Denna otydlighet bör inte drabba försäkringstagaren. Vid tillämpningen av presumtionsregeln skall G.R:s vilja vid förordnandets tillkomst sökas. Härvid måste göras en utvärdering av efterföljande omständigheter och denna läggas till grund för tolkningen av G.R:s vilja. En försäkringstagare har vid förordnandets tillkomst i regel ingen tanke på separation. Presumtionsregelns innebörd måste emellertid vara att genom hypotetiska prov söka svar på försäkringstagarens vilja vid förordnandets tillkomst. I G.R:s fall leder ett sådant prov om hans vilja vid förordnandets tillkomst, om han hade vetat vad de efterföljande åren skulle komma att föra med sig, till att förmånstagarförordnandet för M.B. skulle stå kvar även efter en separation. Det är inte riktigt att en separation i alla fall skall leda till förmånstagarförordnandets upphörande. I flertalet fall torde detta vara det riktiga, när samborna efter separationen inte haft någon som helst kontakt med varandra eller försäkringstagaren gift om sig eller liknande. Förhållandena i målet är emellertid helt annorlunda.

M.B. har hörts på nytt i HovR:n. Uppspelning har skett av bandupptagningen av vittnesförhöret vid TR:n med K.L.. Samma skriftliga bevisning som vid TR:n har åberopats.

M.B. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med sina i TR:ns dom antecknade uppgifter, dock med följande tillägg. När hon och G.R. flyttade samman och när förmånstagarförordnandet tillkom, gick G.R:s rörelse bra. Hon erhöll aldrig någon lön från Exactum AB. Den huvudsakliga orsaken till separationen var slitningar mellan G.R. och hennes son; mycket av relationen mellan G.R. och henne fanns kvar. De hade också tät kontakt fram till sommaren 1994. G.R. levde därefter "i sin egen värld" till dess att han tog sitt liv. G.R:s närmaste släkting var hans mor, som han hade kontakt med till hennes frånfälle på sommaren 1994. Han hade också en kusin, som han dock inte hade någon närmare kontakt med. Det har inte påträffats någon handling som visar att G.R. ville att förmånstagarförordnandet skulle gälla till förmån för henne i all framtid.

HovR:n gör följande bedömning.

I målet är följande ostridigt. G.R. och M.B. började i mars 1990 att sammanleva under äktenskapsliknande former. M.B. blev d 27 juli 1990 insatt som förmånstagare till den aktuella försäkringen hos Folksam. Samboförhållandet upplöstes i mars 1993. G.R. avled i november 1994. I det förordnande i vilket M.B. insattes som förmånstagare är alternativ 1 förkryssat. Detta alternativ upptar i första hand make eller sambo. Under denna text anges att, om sambo skall vara förmånstagare, namn och personnummer måste skrivas nedanför. G.R. har också på därför angiven plats namngett M.B. som sin sambo och angett hennes personnummer. På formuläret finns också plats för speciellt utformade förordnanden. Vidare anges på formuläret att förordnande till förmån för make förfaller i allmänhet när ansökan om äktenskapsskillnad inkommit till domstol samt att förordnande till förmån för sambo förfaller i allmänhet om samboendet upphör. I de allmänna villkoren anges att förordnande till förmån för make eller person som sammanbor med den försäkrade under äktenskapsliknande förhållanden upphör i allmänhet att gälla när ansökan om äktenskapsskillnad inkommit till domstol eller när sammanboendet upphört samt att, om t ex f d make, sammanboende, f d sammanboende eller barn till dessa skall vara förmånstagare, sådan person måste vara namngiven i förordnandet. I de allmänna villkoren anges också att förmånstagarförordnande - eller ändring av sådant - skall anmälas skriftligt till Folksam. Någon ändring av det förmånstagarförordnande som G.R. gjorde d 27 juli 1990 har därefter inte anmälts till Folksam.

M.B. har gjort gällande att ifrågavarande förmånstagarförordnande är ett individualiserat förordnande som gällt till dess att det enligt de allmänna villkoren ändrades av G.R.. Folksam har påstått att förordnandet är ett sådant standardförordnande som enligt de allmänna villkoren för försäkringen och det särskilda villkoret i formuläret för förordnandet förfaller när samboförhållandet upphör. Folksam har vidare gjort gällande att kravet från Folksam på utsättandet av en sambos namn och personnummer vid standardförordnande endast har ett administrativt syfte, nämligen att åstadkomma en snabb och smidig utbetalning till förmånstagaren. För den händelse ordalydelsen i formuläret och i de allmänna villkoren inte bedöms vara sådan att förordnandet skall anses förfallet i samband med separation, har Folksam hävdat att presumtionsregeln i 105 § försäkringsavtalslagen, som äger analog tillämpning på sambofall, medför att förordnandet skall anses ha fallit i samband med G.R:s och M.B:s separation.

Vad först gäller frågan om förordnandet redan genom att M.B:s namn angetts i det är ett sådant individualiserat förordnande som gäller till dess att försäkringstagaren skriftligen återkallar det, är till en början att beakta att den omständigheten att förordnandet gjorts till förmån för M.B. uppenbarligen hade sin grund i att hon då var sambo med G.R. och inte berodde på en allmän önskan att tillgodose just M.B. som person oavsett samboendeförhållandet. HovR:n finner vidare att ett syfte med formulärets utformning är att ge försäkringsbolaget en upplysning om vem som är sambo - något som i motsats till vad som gäller för make inte kan inhämtas från allmänt tillgängliga register - och därmed möjliggöra en snabb kontroll av och utbetalning till sambo i ärenden av förevarande slag, som torde vara ofta förekommande och därför behöva regleras av tydliga handlingsregler för försäkringsbolaget. Med hänsyn härtill och till hur formuläret är utformat och hur det fyllts i av G.R. finner HovR:n att förordnandet inte kan anses vara ett sådant individualiserat förordnande som gäller till dess att det skriftligen ändras utan får anses vara ett standardförordnande med en redan formulerad text.

På formuläret för förmånstagarförordnandet och i de allmänna villkoren anges att ett förordnande till förmån för sambo i allmänhet faller vid separation. Ordalydelsen som sådan talar således starkt för att förordnandet till förmån för M.B. fallit i samband med separationen. Formuleringen i klausulerna är dock, med hänsyn till att där angetts orden i allmänhet, inte så klart utformad att den ensam kan avgöra frågan om förordnandet fallit eller ej.

En tolkning av ifrågavarande klausuler innebärande att förordnandet fallit står i överensstämmelse med bestämmelsen om tolkning av förmånstagarförordnande i 105 § försäkringsavtalslagen (1927:77), som får anses vara analogt tillämplig vid samboförhållande. En sådan tolkning innebär en presumtion för att förmånstagarförordnande till förmån för make förfaller vid äktenskapsskillnad och till förmån för sambo vid separation, om ej annat framgår av omständigheterna. En liknande presumtionsregel gäller också enligt 11 kap 8 § ÄB vid tolkning av testamentsförordnande till förmån för make och sambo. En tolkning innebärande att förordnandet fallit torde även stå i överensstämmelse med vad det övervägande flertalet anser skall gälla när ett samboförhållande upphör; liksom annan ekonomisk gemenskap då upphör torde det naturliga vara att detsamma gäller beträffande förmånstagarförordnande.

Utgångspunkten för bedömningen är således att det presumeras att G.R. tänkt sig att förmånstagarförordnandet skulle förfalla vid en separation mellan honom och M.B.. För att avsteg härifrån skall kunna göras krävs enligt HovR:ns uppfattning att de omständigheter som talar för en annan utgång har betydande styrka, t ex uttalanden av G.R. eller någon skriftlig handling från denne som ger stöd för ett antagande att förordnandet skulle gälla även efter separation.

Vid tolkning av förmånstagarförordnandet skall, som TR:n angett, förordnandet tolkas subjektivt. Därvid är det försäkringstagarens vilja vid tiden för förordnandets tillkomst som skall vara utslagsgivande. Vad som därefter förekommit kan inverka endast i den mån det kastar ljus över försäkringstagarens avsikter vid tillkomsten.

Att G.R. skulle ha skriftligen eller muntligen uttalat sig uttryckligen om sin vilja angående förordnandets bestånd efter en separation har inte ens påståtts av M.B..

Vid tolkningen av förmånstagarförordnandet är att beakta att G.R. fyllt i formuläret, vari är förtryckt att ett förmånstagarförordnande till förmån för sambo i allmänhet förfaller om samboendet upphör, utan att ange att hans avsikt var en annan. Detta förhållande ger enligt HovR:ns mening starkt stöd för att det vid tidpunkten för förordnandets tillkomst var i överensstämmelse med G.R:s vilja att förordnandet skulle falla vid separation.

M.B. har emellertid åberopat en rad omständigheter som enligt henne belyser G.R:s vilja vid förordnandets tillkomst och skulle tala för att dennes vilja då var att förordnandet skulle bestå utan inskränkning, såvida han inte skriftligen ändrade det. Folksam har gjort gällande att de av M.B. åberopade omständigheterna saknar relevans eller i vart fall inte kan anses styrka att G.R:s vilja vid tiden för förordnandets tillkomst varit någon annan än att förordnandet skulle falla i händelse av separation.

HovR:n finner, i enlighet med vad som utvecklats ovan, att den omständigheten att M.B. namngetts i den särskilda rutan i förordnandet saknar betydelse, med hänsyn bl a till att det av formuläret framgår att försäkringsbolaget kräver att sambo namnges.

Det förhållandet att G.R. saknade arvingar vid frånfället kan inte heller tillmätas betydelse enligt HovR:ns mening, bl a eftersom hans mor enligt vad M.B. uppgett levde vid förordnandets tillkomst och fram till kort tid före hans bortgång.

Inte heller den omständigheten att lång tid hann gå från separationen till G.R:s frånfälle utan att han ändrade förmånstagarförordnandet kan anses kasta ljus över hans vilja vid tiden för förordnandets tillkomst. Underlåtenhet att ändra förordnandet kan helt enkelt förklaras av att han hade uppfattningen att förordnandet förfallit i och med separationen. Att han ändrat ett förmånstagarförordnande avseende en annan försäkring föranleder ingen annan bedömning.

Påståendet att G.R:s avsikt vid tiden för förordnandets tillkomst var att M.B. skulle framför hans fordringsägare komma i åtnjutande av försäkringsbeloppet om han avled stöds inte av någon utredning. Enligt vad M.B. uppgett gick G.R:s rörelse bra vid den tid de flyttade ihop och förordnandet tecknades, vilket snarast talar emot att han då hade tankar på att hans ekonomiska situation skulle kunna bli bekymmersam. Vidare var försäkringen i första hand en ålderspensionsförsäkring avsedd för G.R. själv. Vad M.B. i detta hänseende anfört kan således inte tala för att G.R:s avsikt var att förordnandet skulle bestå även i fall av separation.

De förhållandena att G.R. och M.B. fortsatte att vara vänner och umgås efter separationen och att M.B. kvarstod som styrelsesuppleant i Exactum AB kan inte heller enligt HovR:ns mening kasta ljus över G.R:s avsikt vid förordnandets tillkomst.

Slutligen kan framhållas att en tolkning innebärande att förordnandet för M.B. skulle, om uttrycklig ändring inte senare gjordes, stå fast även efter separation, förutsätter en avsikt hos G.R. när han tecknade förordnandet att detta skulle fortsätta att gälla även i händelse av att han gifte om sig, fick barn eller flyttade samman med annan än M.B.. Intet har framkommit som talar för att hans avsikt var sådan.

Sammanfattningsvis finner HovR:n således att de av M.B. åberopade omständigheterna inte utgör tillräckligt stöd för att anta att G.R. vid tillkomsten av förmånstagarförordnandet avsett att förordnandet skulle ha annan innebörd än den som en tolkning enligt presumtionsregeln leder till.

På grund av det anförda skall förmånstagarförordnandet till förmån för M.B. anses ha förfallit i och med hennes och G.R:s separation. Hennes talan skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut ogillar HovR:n M.B:s talan.

M.B. (ombud advokaten J.A:) överklagade och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle fastställa TR:ns dom. Folksam (ombud försäkringsjuristen H.I.) bestred ändring. Sveriges Försäkringsförbund avgav yttrande i målet.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Magnusson, Nyström, Victor, Pripp och Håstad, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Parterna har åberopat samma grunder som i HovR:n.

Enligt 103 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ett förmånstagarförordnande och en återkallelse av ett sådant förordnande, för att vara gällande, skriftligen meddelas försäkringsgivaren eller genom dennes försorg antingen tas in i försäkringsbrevet eller antecknas på detta. Kravet på underrättelse till försäkringsbolaget anses inte hindra att ett förmånstagarförordnande, liksom ett testamente (se 11 kap 1 § ÄB), tolkas i enlighet med försäkringstagarens avsikt (NJA 1996 s 652).

I 105 § försäkringsavtalslagen ges vissa regler om hur ett förmånstagarförordnande skall tolkas, där ej annat framgår av omständigheterna. Om försäkringstagaren betecknat sin make som förmånstagare, skall förordnandet gälla till förmån för den som försäkringstagaren var gift med vid sin död; förordnandet skall anses förfallet om mål om äktenskapsskillnad mellan makarna då pågick. Det finns inte någon tolkningsregel för det fallet att förordnande givits till förmån för en sambo.

En sådan tolkningsregel finns däremot avseende testamenten i 11 kap 8 § ÄB. Stadgandet innebär att - såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet (se 11 kap 1 §) - testamente till andra maken är utan verkan, om äktenskapet har upplösts eller mål om äktenskapsskillnad pågår vid testators död. Detsamma gäller beträffande testamente till en sambo, om samboförhållandet har upphört före testators död.

Övervägande skäl talar för att presumtionen i 11 kap 8 § ÄB bör vara analogiskt tillämplig på förmånstagarförordnanden till sambor.

G.R:s förmånstagarförordnande är givet på en blankett som har tillhandahållits av Folksam. Blanketten innehåller den förtryckta upplysningen att förordnande till förmån för sambo i allmänhet förfaller om samboendet upphör, en skrivning som också återfinns i de allmänna försäkringsvillkoren. Dessa formuleringar är väl förenliga med presumtionen i 11 kap 8 § ÄB.

Bestämmelserna i nämnda paragraf är tillämpliga oavsett om en make eller en sambo har angivits med namn eller ej. Att M.B., i enlighet med anvisningen på blanketten, angivits med namn i samband med förmånstagarförordnandet är alltså inte ensamt tillräckligt för att presumtionen skall frångås.

Till stöd för att G.R. avsett att M.B. skulle kvarstå som förmånstagare även för det fall att samboförhållandet var upplöst vid hans död har M.B. också åberopat vissa omständigheter som inträffat efter det att förordnandet gavs. Inte heller dessa omständigheter ger emellertid anledning att frångå presumtionen om att förmånstagarförordnandet förföll i och med att samboförhållandet upphörde.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 30 mars 1999 (mål nr T 3467-96).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1999-03-30
Målnummer
T3467-96
Lagrum
103 § lag (1927:77) om försäkringsavtal
105 § lag (1927:77) om försäkringsavtal
11 kap. 1 § ärvdabalken (1958:637)
11 kap. 8 § ärvdabalken (1958:637)
Rättsfall
NJA 1966 s. 355
NJA 1976 s. 24
NJA 1996 s. 652
Litteratur
Sökord
Försäkring
Förmånstagarförordnande
Sambor
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation