lagen.nu

NJA 1998 s. 807

Genom en ändring i lagen om allmän försäkring sänktes beloppet beträffande en pension som avräknats som samordningsförmån vid bestämmande av livränta. Fråga om sänkningen utgjort en sådan väsentlig förändring som berättigar till omprövning av livräntans storlek.

G.E., född 1957, förde vid Stockholms TR den talan mot TryggHansa Försäkrings AB som framgår av TR:ns dom.

TR:n (chefsrådmannen Huldt samt rådmännen Malmström Ohman och Perselius) anförde i dom d 6 juni 1997: Bakgrund. G.E. skadades vid en trafikolycka år 1981. Med anledning av detta uppbär han trafikskadeersättning från Trygg-Hansa.

Vad avser ersättning för inkomstförlust har parterna, i enlighet med yttrande från Trafikskadenämnden, träffat avtal om att ersättning skall utgå med 65 000 kr per år fr o m d 1 jan 1993 och till dess G.E. fyller 65 år samt med 35 700 kr per år för tiden därefter och livsvarigt. På begäran av G.E. har 15 000 kr av ersättningen kapitaliserats och i oktober 1993 betalats ut som ett engångsbelopp om 242 932 kr. Resterande del av trafikskadeersättningen utgår som livränta och värdesäkras varje år enligt lagen (1973:217) om värdesäkring av livräntor. Vid beräkningen av inkomstförlusten år 1993 var utgångspunkten ett inkomstunderlag om 193 700 kr, förtidspension om 99 316 kr och ÄGS-ersättning om 29 448 kr. Pensionen och ÄGS-ersättningen har avräknats som samordningsbara förmåner, varvid nettoförlusten har beräknats till 65 000 kr.

Till följd av en ändring d 1 jan 1996 i lagen om allmän försäkring har G.E:s pension sänkts med 605 kr i månaden eller 7 260 kr per år. Yrkande och inställning. G.E. har yrkat att Trygg-Hansa skall förpliktas att till honom utge tillkommande livränta med 605 kr i månaden från d 1 jan 1996 och livsvarigt. Han har yrkat att beloppet för förfluten tid skall erläggas genast och att ersättningen därefter skall utgå i efterskott för kalendermånad.

Trygg-Hansa har bestritt käromålet.

Grunder. G.E. har som grund för sin talan anfört: Den minskning av utgående pension som han fått vidkännas är en sådan väsentlig ändring av samordningsförmån som medför rätt till omprövning - dvs höjning av livräntan - enligt 5 kap 5 § skadeståndslagen.

Trygg-Hansa har som grund för sitt bestridande anfört: För det första är sänkningen av pensionen inte en sådan förändring av de grundläggande förhållandena, som krävs för rätt till omprövning. För det andra är den aktuella förändringen inte väsentlig.

Till utveckling av sin talan har G.E. i huvudsak anfört följande. Ändringen som sådan. I det här fallet är det fråga om en förändring av de grundläggande förhållandena. Det faktum att sänkningen av pensionen är en följd av statsmakternas beslut utesluter inte att omprövning kan ske.

Väsentlighetsrekvisitet. När man bedömer om en förändring är väsentlig skall utgångspunkten vara en allmän skälighetsbedömning. En sänkt månadsinkomst med drygt 600 kr måste för alla med normala inkomstförhållanden medföra ett allvarligt avbräck i familjeekonomin. En jämförelse kan göras med de omfattande strejker som genomförts på senare år och där det rört sig om lönehöjningar på 100-150 kr i månaden.

Sammanfattningsvis vore det orättfärdigt att inte kompensera G.E. för en inkomstminskning som på ett väsentligt sätt har förändrat hans möjligheter att klara sin ekonomi. Att sådan kompensation skall ges i ett fall som det förevarande måste också ha varit lagstiftningens syfte.

Till utveckling av sitt bestridande har Trygg-Hansa i huvudsak anfört följande.

Ändringen som sådan. Ett krav för omprövning är att den förändring som inträffat är bestående.

Vid den ursprungliga bedömningen av vilken ersättning som skall utgå görs ett antal antaganden vilka bildar utgångspunkt för den förlust som beräknas för framtiden. I detta ligger självfallet ett visst mått av osäkerhet. Osäkerheten kan gälla inte bara löneutvecklingen utan också utvecklingen av de samordningsförmåner som primärt beaktats. Det går inte att förutsäga om dessa kommer att vara konstanta i relation till det inkomstunderlag parterna utgått från.

För att en sänkning av en samordningsförmån skall medföra rätt till omprövning måste den vidare vara oförmodad. Då det är möjligt att förutse att en samordningsförmån, bl a med hänsyn till det statsfinansiella läget, från tid till annan kan fluktuera krävs att det är fråga om en grundläggande och principiell förändring av förutsättningarna för den samordningsbara förmånens bestämmande för att en rätt till omprövning skall kunna föreligga.

Målet rör frågan om omprövningsrätt föreligger till följd av generellt ändrade pensionsnivåer. Ändringen, som är framtvingad av det statsfinansiella läget, drabbar endast pensionerade personer som är gifta och som har en make som inte uppbär pension. Det är inte någon sådan grundläggande, principiell och bestående förändring som måste krävas för en rätt till omprövning, utan kan ses som en beloppsmässig justering från en viss tidpunkt. Osäkerheten för framtiden är stor i dessa fall redan mot bakgrund av att förändringar i civilstånd när som helst kan inträffa.

Väsentlighetsrekvisitet. Trafikskadenämnden har uttalat att de samlade samordningsförmåner som utgår skall ha ändrats med minst 10 % sedan föregående beslut för att ändringen skall anses väsentlig. I detta fall uppgick G.E:s samordningsförmåner till sammanlagt 129 984 kr när frågan om omprövning aktualiserades. Sänkningen av pensionen med 7 260 kr per år motsvarar alltså mindre än 6 % av de samlade samordningsförmånerna. Sedan dess har förmånerna ökat och sänkningen är därmed mindre.

Om 10 %-gränsen hade uppnåtts skulle en kalkyl ha fått göras utifrån det inkomstunderlag som numera kan antas. Eftersom löneökningarna på senare år har varit små kan den inkomst G.E. antogs ha 1993 i dag beräknas uppgå till 205 000 kr. Detta skall jämföras med att den totala inkomst som han verkligen har är 205 230 kr. Därvid skall beaktas den livränta han skulle ha haft om han inte fått ut en del av ersättningen som ett engångsbelopp. Livräntan skulle under år 1996 då ha varit 75 246 kr. G.E. är alltså under alla förhållanden fullt kompenserad för sin inkomstförlust genom den ersättning som betalas av Trygg-Hansa.

G.E. har genmält: Det är inte rimligt att utgå från en strikt procentuell beräkning vid väsentlighetsbedömningen. Om en sådan beräkning skall ligga till grund för bedömningen är det inte de samlade samordningsförmånernas storlek utan den samordningsförmån som ändras - i det här fallet pensionen - som skall beaktas. Det är dessutom tveksamt om hänsyn skall tas till både folkpensionen och tilläggspensionen. Den nu aktuella minskningen uppgår till drygt 7 % av avräkningsbar samordningsförmån. Den motsvarar ca 4 % av det totala inkomstunderlaget.

G.E. har vidare åberopat ett intyg från en tänkt arbetsgivare och gjort gällande att han som oskadad skulle ha haft en inkomst om 218 000 kr för år 1997 och 211 000 kr för år 1996.

Domskäl. De faktiska omständigheterna i målet är i allt väsentligt ostridiga. Vad TR:n har att pröva är för det första om sänkningen av G.E:s pension i sig är en sådan förändring som kan ge rätt till omprövning av utgående trafikskadeersättning och för det andra, om så befinns vara fallet, huruvida den aktuella förändringen är väsentlig i den mening som avses i 5 kap 5 § skadeståndslagen.

Ändringen som sådan. När det gäller den förstnämnda frågan skall till en början konstateras att en sänkning av utgående samordningsförmån i och för sig omfattas av rätten till omprövning. Trygg-Hansa har gjort gällande att det faktum att det i förevarande fall är fråga om en sänkning till följd av generellt ändrade pensionsnivåer innebär att det inte är en sådan grundläggande och principiell förändring som krävs för rätt till omprövning. TR:n finner däremot anledning saknas att bedöma en sänkning med anledning av ändrad lagstiftning annorlunda än när fråga är om samordningsförmån som sänkts av annan orsak. Sänkningen av G.E:s pension har inte kunnat förutses när ersättningens storlek bestämdes och det är därmed en sådan oförmodad ändring som, om övriga förutsättningar härför är uppfyllda, kan ge rätt till omprövning. Det förhållandet att det föreligger en viss osäkerhet inför framtiden mot bakgrund av att den aktuella sänkningen avser gifta personer förändrar inte TR:ns bedömning. Det ligger i sakens natur att en förändring aldrig med säkerhet kan sägas bestå för all framtid. Därvid skall noteras att det faktum att omprövning en gång har ägt rum inte hindrar en ny omprövning om förhållandena ändras på nytt.

Sammanfattningsvis finner TR:n således att sänkningen av G.E:s pension i och för sig kan ge rätt till omprövning. Väsentlighetsrekvisitet. Vad TR:n härefter har att pröva är om ändringen är väsentlig. Trygg-Hansa har hänvisat till Trafikskadenämndens praxis och hävdat att en ändring för att anses väsentlig måste uppgå till minst 10 % av de samlade samordningsförmånerna vid tiden då frågan om omprövning aktualiserades: Mot detta har G.E. invänt att det under inga förhållanden är de samlade samordningsförmånerna som skall ligga till grund för bedömningen utan endast den samordningsförmån som ändrats.

TR:n konstaterar till en början att prövningen inte uteslutande kan ske med utgångspunkt från en strikt procentuell beräkning. Bedömningen av vad som kan anses vara en väsentlig ändring skall ske mot bakgrund av en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Vid låg inkomst bör en lägre procentuell sänkning av samordningsförmånerna kunna föranleda omprövning än när den ersättningsberättigade har en hög inkomst. Är det fråga om ett sådant fall där inkomstförhållandena är ordinära och det inte heller i övrigt föreligger några omständigheter som motiverar en annan bedömning, är emellertid en lämplig utgångspunkt för att väsentlighetsrekvisitet skall anses vara uppfyllt att de samlade samordningsförmånerna har ändrats med ungefär 10 %. Enligt TR:ns mening är det självklart att det är de sammanlagda samordningsförmånerna som skall ligga till grund för bedömningen. Det vore inte rimligt om en hög procentuell ändring av en samordningsförmån som utgår med lågt belopp skulle kunna medföra rätt till omprövning.

G.E., som har en normal inkomst, har fått vidkännas en sänkt pension om 605 kr per månad eller 7 260 kr per år. Detta motsvarar en ändring av de sammanlagda samordningsförmånerna med knappt 6 %. I målet har inte framkommit något som talar för att en sänkning i denna storleksordning, som i enlighet med resonemanget ovan klart understiger vad som normalt bör betraktas som en väsentlig ändring, i G.E:s fall bör anses ge rätt till höjning av utgående livränta. Käromålet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. Käromålet ogillas.

G.E. överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin talan vid TR:n.

Trygg-Hansa bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Asbring, hovrättsrådet Forss samt tf hovrättsassessorerna Heiborn, referent, och Arvidsson) anförde i dom d 26 sept 1997: Domskäl. Utredningen i HovR:n är densamma som vid TR:n. HovR:n instämmer i den bedömning TR:n gjort. TR:ns dom skall därför fastställas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

G.E. (ombud advokaten T.K.) överklagade och yrkade bifall till käromålet.

Trygg-Hansa (ombud försäkringsjuristen L.P.) bestred ändring.

Sveriges Försäkringsförbund avgav yttrande i målet.

Förbundet anförde i sitt yttrande bl a: Av flera skäl bör enligt förbundet en fastställd personskadeersättning normalt inte ändras - vare sig uppåt eller nedåt - under åberopande av nya omständigheter. För den ersättningsskyldige är det självfallet angeläget - alldeles oavsett om denne är enskild, näringsidkare eller försäkringsbolag - att han kan känna sig relativt säker på att i framtiden inte bli krävd på ytterligare ersättning. Den som drabbats av en skada bör på samma sätt kunna utgå från att den ersättning han uppbär inte av olika skäl sänks efter en tid.

För att ändringar i samordningsförmånerna ska berättiga till omprövning bör det enligt vår mening krävas att det rör sig om grundläggande förändringar av de allmänna välfärdssystemen och inte endast om justeringar av nivåerna inom dessa. Svårigheterna att förutse vilka grundläggande förändringar som kan komma att genomföras i framtiden motiverar en omprövningsrätt. När det gäller ersättningsnivåerna har såväl den skadelidande som den ersättningsskyldige däremot att räkna med att det från tid till annan görs ändringar. Sådana ändringar bör alltså normalt inte berättiga till omprövning.

Den ändring av pensionen som G.E. fått vidkännas är enligt vår uppfattning inte en följd av en sådan grundläggande förändring av välfärdssystemet som motiverar en omprövningsrätt. Med hänsyn till den mängd skadefall som försäkringsbolagen har att hantera är det angeläget att bolagen kan falla tillbaka på ett relativt standardiserat synsätt. En förändring under 10 till 20 % bör inte kunna motivera en omprövning.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hult, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. På grund av hänvisning i 9 § trafikskadelagen (1975:1410) skall 5 kap skadeståndslagen (1972:207) tillämpas i fråga om trafikskadeersättning. Enligt bestämmelserna i 5 kap 5 § 1 st skadeståndslagen kan ersättning för inkomstförlust som utgår i form av livränta höjas eller sänkas om de i 5 kap samma lag avsedda förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats. Bestämmelsen tar enligt förarbetena till 1975 års ändringar av 5 kap skadeståndslagen sikte bl a på det fallet att samordningsförmån som avräknats enligt 5 kap 3 § samma lag ändras oförmodat i väsentlig grad (se NJA II 1975 s 530, 533 f och 550).

Av 1975 års proposition med förslag till ändring av skadeståndslagen framgår att skadeståndet, när det gäller frågan om ersättning för personskada, bör ses som en del i ett större system där även socialförsäkringen och andra försäkringsanordningar ingår och som har till syfte att ge den skadelidande full gottgörelse för alla uppkommande skadeföljder utan att denne skall erhålla mer än full ersättning för den skada han lidit (se prop 1975:12 s 100). I konsekvens härmed bör en oförmodad sänkning av ett pensionsbelopp, som enligt 5 kap 3 § skadeståndslagen beaktats som en samordningsförmån vid ersättningens bestämmande, även beaktas vid en prövning enligt 5 kap 5 § 1 st samma lag och detta oberoende av orsaken till sänkningen.

Eftersom det enligt 5 kap 3 § skadeståndslagen är summan av samordningsförmånerna som avräknas när ersättningen för inkomstförlust bestäms så bör detta även gälla vid en bedömning av om väsentlighetsrekvisitet i 5 kap 5 § 1 st samma lag är uppfyllt. Vid en sådan bedömning bör även beaktas hur stor del av den totala kompensationen för den beräknade inkomstförlusten som dessa förmåner utgör.

Den sänkning av G.E:s pension som skett på grund av lagändringen d 1 jan 1996 innebär att de sammanlagda samordningsförmånerna sänkts med mindre än 6 % och den totala kompensationen för den beräknade inkomstförlusten sänkts med mindre än 4 %. Med beaktande härav finner HD att den aktuella pensionssänkningen inte utgör en sådan väsentlig ändring av förhållande som legat till grund för trafikskadeersättningens bestämmande som enligt 9 § trafikskadelagen, jämfört med 5 kap 5 § 1 st skadeståndslagen, kan föranleda höjning av ersättningsbeloppet. HovR:ns dom skall därför fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Gregow, Svensson, referent, Victor, Pripp och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 9 § trafikskadelagen (1975:1410) skall 5 kap skadeståndslagen (1972:207) tillämpas i fråga om trafikskadeersättning. I sistnämnda kapitel finns bestämmelser om bl a skadestånd för inkomstförlust. Enligt 3 § skall vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust avräkning ske för samordningsförmån, dvs förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i form av bl a ersättning som betalas på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller på grund av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. Ersättning för inkomstförlust som utgår i form av livränta kan enligt 5 § höjas eller sänkas, om i 5 kap avsedda förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats.

Frågan i målet är om den livränta som utgår till G.E. enligt avtal mellan parterna skall höjas på den grunden att en samordningsförmån i form av förtidspension, som avräknats i samband med avtalet om livränta, genom beslut av statsmakterna sänkts med 605 kr i månaden.

Något stöd i lagtexten finns inte för att i detta sammanhang skilja mellan å ena sidan oförmodade eller oväntade ändringar av samordningsförmån och å andra sidan andra ändringar av sådan förmån som inte heller har beaktats vid livräntans bestämmande; en sådan åtskillnad framstår inte heller som sakligt motiverad med hänsyn till kravet på väsentlighet (jfr dock prop 1975:12 s 163 och 171).

Mot bakgrund härav måste en sådan ändring som skett av G.E:s pension enligt lagen om allmän försäkring anses i och för sig kunna föranleda ändring av livräntan.

I lagens krav på att ändringen skall vara väsentlig ligger att avtalade livräntor av många skäl inte bör omprövas vid varje förändring av omständighet som påverkat livräntans storlek utan att omprövning bör förbehållas situationer där förhållandena avsevärt förändrats jämfört med vad parterna räknade med när livräntan bestämdes. Vidare bör beaktas att om en ändring inte anses vara väsentlig, ny prövning kan ske efter ytterligare ändring av samordningsförmån eller annan omständighet som avses i 5 kap 5 § skadeståndslagen, varvid väsentlighetsbedömningen sker med hänsyn till samtliga ändringar som inträffat sedan livräntan senast bestämdes. Slutligen bör man hålla i minnet att även om ändringen anses vara väsentlig och omprövning alltså skall ske, det inte är givet att denna leder till någon förändring av livräntan, eftersom omprövningen sker med beaktande inte bara av den omständighet som utlöst omprövningen utan av samtliga förhållanden av beskaffenhet att böra påverka livräntans storlek. Nu angivna förhållanden talar för en förhållandevis strikt tolkning av väsentlighetsrekvisitet i 5 kap 5 § skadeståndslagen.

Frågan huruvida den sänkning av G.E:s förtidspension som skett utgör en väsentlig ändring skall besvaras mot denna bakgrund. Ändringens väsentlighet får bedömas med hänsyn till beloppets storlek taget för sig och sett i förhållande till storleken av de sammanlagda avräknade samordningsförmånerna och den beräknade inkomstförlusten.

Den sänkning med 7 260 kr om året av G.E:s pension som skett på grund av lagändringen d 1 jan 1996 innebär att de sammanlagda samordningsförmånerna sänkts med mindre än 6 % och den totala kompensationen för den beräknade inkomstförlusten sänkts med mindre än 4 %.

Pensionssänkningen kan därför inte anses utgöra en sådan väsentlig ändring av förhållande som legat till grund för ersättningens bestämmande som enligt 9 § trafikskadelagen, jämförd med 5 kap 5 § 1 st skadeståndslagen, kan föranleda höjning av livräntan. Som domstolarna funnit skall G.E:s talan därför ogillas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 14 dec 1998 (mål nr T 4087-97).

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2008 s. 1217: Förutsättningar för rätt till omprövning av skadeståndslivränta enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation