lagen.nu

NJA 1998 s. 487

Ett leasingföretag skuldsatte sig genom att köpa bilar från ett närstående bilföretag. Skulden kvittades därefter mot fordringar som leasingföretaget hade på bilföretaget. Sedan bilföretaget gått i konkurs har transaktionerna ansetts återvinningsbara trots att de inte avvikit från vad som varit normalt i företagens reguljära affärsförbindelser. 4 kap 5 § KL.

EBN Center AB:s konkursbo (konkursboet) förde efter stämning å EBN - Leasing i Stenungsund AB (Leasingbolaget) vid Stenungsunds TR talan om återvinning i konkursen.

Rörande bakgrunden till tvisten antecknade TR:n i sin dom följande omständigheter som ostridiga mellan parterna: EBN Center AB (Centerbolaget) ingick som moderbolag i en koncern som också bestod av EBN Service AB och EBNC Fastigheter AB. Koncernen hade tillkommit efter en företagsrekonstruktion hösten 1991 föranledd av E.B.N. Bilar i Stenungsund AB:s konkurs. Vid rekonstruktionen hade Gota Bank bidragit med starkt subventionerade lån. Centerbolaget har bedrivit bilhandel. Leasingbolaget stod utanför koncernen. Leasingbolaget har i huvudsak bedrivit leasingverksamhet med bilar som sålts av Centerbolaget. Centerbolaget hade som styrelse B.N. och som styrelsesuppleant maken E.N.. Denne var också verkställande direktör i bolaget. Samtliga aktier i bolaget ägdes av B.N.. Centerbolaget inköpte fordon för endera leasing genom Leasingbolaget eller för egen direktavyttring till slutkund. Vid leasing försåldes fordonet till Leasingbolaget. Mellan bolagen fanns ett avtal om återköp inklusive återköpsåtagande avseende fall då en leasetagare inte fullföljde sitt leasingavtal eller löste sitt leasingkontrakt. Enligt återköpsavtalet, som ingicks d 30 okt 1991, förband sig Centerbolaget att såsom leverantör generellt enligt samtliga leasingavtal tecknade av Leasingbolaget återköpa utrustningen till återköpspriset. Återköpsskyldigheten skulle inträda om leasingavtalet sades upp enligt "Allmänna villkor" av Leasingbolaget. Återköpspriset bestämdes av finansieringsbolaget Gamlestadens Leasing AB.

Den 30 april 1992 gick samtliga bolag i koncernen med vinst. När resultatet redovisades aviserade Gota Bank en ny och högre räntesats. Detta ledde till förhandlingar med banken under hela sommaren 1992. Lånen bestod av en checkräkningskredit på 800 000 kr med 1 miljon kr som uttagsgräns och vidare en kredit på 6,5 miljoner kr som var en del av rekonstruktionen. Den 5 okt 1992 meddelade Gota Bank Centerbolaget att checkräkningskrediten med en utestående skuld på drygt 800 000 kr sades upp till betalning d 9 okt 1992. Centerbolaget bestred emellertid betalningsansvar. Verksamheten kunde fortsätta med det inneliggande lagret av bilar. Centerbolaget sålde fyra bilar till Leasingbolaget under tiden d 20-d 22 okt 1992.

I oktober 1992 försattes en leasingtagare, Växtinredarna i Väst AB, i konkurs efter en rad betalningsanmärkningar. Växtinredarna hade leasat fem bilar av Leasingbolaget. Leasingbolaget fick d 22 okt genom ett telefaxmeddelande från Gamlestadens Leasing AB besked om att bilarnas bokförda restvärde var 537 553 kr. Den verksamhet som hade bedrivits av Växtinredarna drevs vidare av ett nytt företag, VI Växtservice KB. En förutsättning för den nya verksamheten var att de fordon som hade leasats fanns att tillgå. Delägarna saknade tillgångar.

Den 29 okt 1992 ansökte Gota Bank om kvarstad vid Stenungsunds TR till säkerhet för fordran med anledning av checkräkningskrediten, 813 905 kr, samt den låneskuld som hade uppkommit i samband med rekonstruktionen av koncernen, ca 6,5 miljoner kr. Vid det tillfället var det dock endast checkkrediten som var uppsagd till betalning. Samma dag, d 29 okt, beslutade TR:n interimistiskt om kvarstad. Beslutet verkställdes genom skilda förrättningar med början d 29 okt 1992. Kvarstadsförhandling hölls d 3 nov och d 6 nov 1992 beslöt TR:n att kvarstaden skulle bestå. Under kvarstadsförhandlingen överlämnade banken en uppsägning av lånet på 6,5 miljoner kr. Vid förhandlingen meddelade banken att ansökan om betalningsföreläggande eller stämning skulle ges in om likvid inte erlades senast d 9 nov. Den 12 nov 1992 överklagade Centerbolaget kvarstadsbeslutet till HovR:n. Den 16 nov blev Centerbolaget delgivet en av Gota Bank d 11 nov ingiven konkursansökan. Det fordringsbelopp som åberopades som grund för konkursansökan uppgick till 7 629 425 kr. Den 19 nov yttrade sig Gota Bank över överklagandet av kvarstadsbeslutet. Den 20 nov lämnade HovR:n överklagandet utan bifall och kvarstaden bestod. Den 23 nov försattes Centerbolaget i konkurs på egen begäran. Konkursförhandling med anledning av bankens ansökan var utsatt till d 24 nov.

Till förvaltare i konkursen utsågs advokaten L.W.. Fristdag enligt 4 kap 2 § KL bestämdes till d 11 nov 1992.

Leasingbolaget har som styrelse E.N. och B.N.. Också i detta bolag är E.N. verkställande direktör. Aktierna ägs av makarna N:s barn.

En faktura nr 156 ställdes ut av Leasingbolaget på Centerbolaget d 2 nov 1992 och gällde fem bilar. Det fakturerade beloppet var 537 551 kr. Detta var ett återköp mellan bolagen i enlighet med den tidigare nämnda återköpsgarantin. Återköpet berodde på att Växtinredarna i Väst AB inte hade fullgjort sina åtaganden och att ingångna leasingavtal med detta bolag därför hade sagts upp.

Den 2 nov 1992 utställde Centerbolaget på Leasingbolaget fakturorna nr 275-278 avseende försäljning av fyra bilar om totalt 295 000 kr. Vidare utställde Centerbolaget d 6 nov 1992 på Leasingbolaget en faktura nr 279 avseende försäljning av fem bilar om totalt 210 000 kr. Sammanlagt fakturabelopp är således 505 000 kr. Fakturabeloppen bestämdes med hänsyn till fordonens marknadsvärde. Försäljningen till Leasingbolaget från Centerbolaget d 6 nov till marknadsvärdet 210 000 kr avser samma bilar som Centerbolaget d 2 nov köpte av Leasingbolaget för återköpsvärdet 537 551 kr.

Den 6 nov 1992 träffade Centerbolaget förlikning med VI Växtservice KB beträffande tidigare mellanhavanden. Till reglering av denna förlikning utfärdade VI Växtservice KB en samma dag daterad räntefri skuldförbindelse på 120 000 kr, som skulle amorteras med 10 000 kr per månad, första gången d 1 jan 1993 och sista gången d 1 dec 1993. På förbindelsens baksida är antecknat för hand. "STD 921120 - Emottagit 1 st skuldsedel att kvittas mot skuld som EBN Centerbolaget innehar till EBN Leasingbolaget å kr 29 223." Förbindelsen är på båda EBN-bolagens vägnar undertecknad av E.N.. Full betalning har influtit till Leasingbolaget.

Den 10 nov 1992 ställde Leasingbolaget ut en faktura nr 157 på 169 974 kr på Centerbolaget med stöd av den mellan bolagen gällande återköpsgarantin.

I de angivna beloppen ingår i förekommande fall mervärdesskatt.

Den 16 nov 1992 - samma dag som konkursansökningen från Gota Bank delgavs Centerbolaget - kvittade Centerbolaget och Leasingbolaget inbördes sina fordringar och skulder enligt de nyss angivna transaktionerna. Kvittningen avsåg hela Leasingbolagets fordran enligt faktura nr 156 och del av fordringen enligt faktura nr 157. Efter kvittningen hade Leasingbolaget en restfordran gentemot Centerbolaget uppgående till 29 223 kr. Detta belopp kvittades såsom ovan beskrivits genom att reversfordran på VI Växtservice KB d 20 nov 1992 överläts till Leasingbolaget.

I målet yrkade konkursboet att betalning genom kvittning genomförd d 16 nov 1992 skulle återgå, att försäljning av fordon upptagna i fakturor nr 275-279 skulle återgå, att överlåtelse av revers om 120 000 kr utställd av VI Växtservice KB skulle återgå och att reversen skulle utges till konkursboet samt att Leasingbolaget skulle förpliktas att utge 625 000 kr jämte ränta på 505 000 kr enligt 2 och 5 §§ räntelagen från och med d 16 nov 1992 till dagen för delgivning av stämningsansökan d 16 nov 1993 samt enligt 4 och 6 §§ räntelagen för tiden därefter till dess betalning sker.

Leasingbolaget bestred käromålet. Det omstämda beloppet samt ränteyrkandena vitsordades dock som i och för sig skäliga.

TR:n (lagmannen Andersson samt rådmännen Samuelson och Olausson) anförde i dom d 16 dec 1994 - förutom vad som redan återgivits om bakgrunden till tvisten och om konkursboets yrkanden - följande.

Grunder m m. - - -.

Konkursboet har till stöd för sin talan anfört: Leasingbolagets fordringar enligt fakturorna nr 156 och 157 härrör sig från avtalsenliga försäljningar till Centerbolaget enligt återköpsgarantin och föranleder inga erinringar från konkursboets sida. I nära anslutning till dessa överlåtelser har Centerbolaget sålt fordon till Leasingbolaget enligt fakturorna nr 275-279. Försäljningarna enligt dessa fakturor och överlåtelsen av skuldsedeln från VI Växtservice KB och därmed betalningen som innefattas i kvittningarna skall återgå enligt 4 kap 5 § KL, då Leasingbolaget på ett otillbörligt sätt gynnats framför andra fordringsägare. Kvittningarna genomfördes omedelbart före den förestående konkursen, efter det att kvarstadsbeslut meddelats och delvis verkställts och efter konkursansökans inlämnande. Kvittning är i detta läge att jämställa med betalning. Det otillbörliga gynnandet av Leasingbolaget har skett genom att E.N. haft kontroll över Centerbolaget och Leasingbolaget som var varandra närstående bolag. Centerbolaget var insolvent vid tiden för transaktionernas inledande, dvs d 2 nov 1992. Gota Bank hade då sagt upp sina krediter till Centerbolaget och till TR:n gett in stämningsansökan och ansökan om kvarstad. E.N. kände till bankens agerande, dvs stämningsansökan jämte ansökan om kvarstad samt TR:ns interimistiska beslut om kvarstad och verkställigheten av detta. De transaktioner E.N. sedan genomförde innebar en förmögenhetsöverföring från konkurshotade Centerbolaget till Leasingbolaget, vilket bolag inte berördes av konkursen i Centerbolaget och dess dotterbolag. Under dessa omständigheter skall förmögenhetsöverföringen anses otillbörlig. Genom köpet enligt fakturorna nr 275-279 och genom att därigenom försätta sig i skuld till Centerbolaget har Leasingbolaget skaffat sig en möjlighet att kvitta bort sin fordran enligt faktura nr 156 och 157. En förmögenhetsöverföring har sedan skett från Centerbolaget till Leasingbolaget när kvittningen genomfördes. Leasingbolaget har därigenom, som valuta för en oprioriterad fordran, erhållit egendom som annars skulle ha tillfallit fordringsägare med prioriterad fordran i konkursen. Följden blir att Leasingbolaget till konkursboet skall utge betalning för Centerbolagets fordringar enligt de separata fakturorna och för överlåtelsen av fordonen med totalt 505 000 kr. Eftersom fordonen inte kan återlämnas skall de belopp som Leasingbolaget skall betala till konkursboet uppgå till fordonens ostridiga marknadsvärde, 505 000 kr. Den fordran som Leasingbolaget därigenom får kan bolaget på vanligt sätt bevaka i konkursen.

Den revers som Centerbolaget överlät till Leasingbolaget d 20 nov 1992 var på nominellt 120 000 kr. Överlåtelsesumman uppgick till 29 223 kr. Det råder ett uppenbart missförhållande mellan reversens värde och köpeskillingen. Denna överlåtelse skall därför återgå enligt 4 kap 5 § KL och reversen skall återlämnas till Centerbolaget, då Leasingbolaget på ett otillbörligt sätt gynnats framför andra borgenärer. Full betalning har influtit för reversen. Förutom att reversen skall återlämnas till konkursboet skall Leasingbolaget redovisa gjorda amorteringar.

När det gäller reversen åberopas som grund för återvinning också 4 kap 10 § KL.

I insolvensfrågan har konkursboet ytterligare anfört: Centerbolaget var insolvent d 2 nov 1992 och under resten av den tid som transaktionerna pågick eftersom Gota Bank hade sagt upp den kredit banken hade lämnat till Centerbolaget och som var en förutsättning för den rekonstruerade företagsbildningen. Interimistiskt kvarstadsbeslut hade meddelats d 29 okt 1992. Beslutet började verkställas samma dag. Centerbolaget hade ingått borgensåtagande för koncernbolagens engagemang. Det gällde bl a fastighetsbolagets skulder om 15 miljoner kr. Fastighetsbolaget gick i konkurs samtidigt som Centerbolaget. Konkursförvaltningen i EBNC Fastigheter AB fick inget anbud över 5,5 miljoner kr för fastigheten. Denna försåldes dock sedermera för 9,2 miljoner kr tack var en mycket förmånlig finansiering. Ett annat omfattande åtagande som Centerbolaget hade ingått utgjordes av återköpsgarantin för alla Leasingbolagets leasingavtal. Omfattningen av den latenta skuld som föranleddes av dessa åtaganden kan inte överblickas. Som stöd för insolvenspåståendet åberopas även att konkursansökan gjordes på egen begäran. I förvaltarberättelsen har sagts att obeståndet egentligen inträffade i samband med konkursutbrottet. Denna tidsbestämning hänför sig till den tid som transaktionerna omfattar och syftar enbart till att slå fast att obeståndet inte ligger längre tillbaka i tiden. I förvaltarberättelsen har också framhållits att en mängd åtgärder har vidtagits i omedelbar anslutning till konkursutbrottet och får betraktas som återvinningsbara.

Under hänvisning till 5 kap 16 § 2 st KL bestrider konkursboet att Leasingbolaget ägt kvitta sina fordringar i konkursen. Leasingbolaget har till stöd för sin talan anfört: Fordonsöverlåtelserna har inte varit till nackdel för övriga borgenärer. Centerbolaget var inte insolvent vid tiden för överlåtelserna. Insolvensen inträffade först d 23 nov 1992 när det inte längre var möjligt att få finansiellt stöd av Leasingbolaget. Överlåtelserna har inte direkt eller indirekt orsakat insolvensen. Överlåtelserna var inte otillbörliga eftersom de var affärsmässigt betingade och inte hade tillkommit med anledning av förväntad insolvens. Betalning har skett i enlighet med det avräkningsförfarande som tillämpades mellan bolagen. I vart fall har Leasingbolaget ägt kvitta dessa fordringar i Centerbolagets konkurs. Försäljningarna enligt fakturorna nr 275-279 d 2 och d 6 nov 1992 samt överlåtelsen av skuldsedeln d 20 nov 1992 innebär inte någon förmögenhetsöverföring från Centerbolaget till Leasingbolaget eller något otillbörligt gynnande av Leasingbolaget.

I återköpsavtalet mellan Centerbolaget och Leasingbolaget hade Centerbolaget förpliktat sig att återköpa fordonen till bokförda leasingkontraktsvärdet, vilket benämnts "bokförda restvärdet" och inte fordonens marknadsmässiga värde. Fakturorna nr 275-278 upprättades d 2 nov 1992 och faktura nr 279 upprättades d 6 nov 1992. Faktura nr 279 avsåg samma bilar som faktura nr 156. Centerbolaget avräknade därvid ett motsvarande fordringsbelopp på Leasingbolaget. Avräkningen har inte inneburit avvikelse från normal rutin mellan bolagen. Mellan EBN-bolagen drevs löpande affärsverksamhet som innebar att Centerbolaget överlät fordon till Leasingbolaget som i sin tur leasade ut fordonen till egna kunder. När ett fordon leasades ut tecknades ett avtal mellan Leasingbolaget och Centerbolaget om återköp till det bokförda restvärdet. Det bokföringsmässiga restvärdet var inte detsamma som det marknadsmässiga restvärdet. Det bokföringsmässiga restvärdet inhämtades av Leasingbolaget från leasingfinansiären Gamlestaden Leasing AB. De återköp av fem bilar som skedde d 2 nov 1992 till Centerbolaget var föranledda av återköpsgarantin och berodde på att leasetagaren - Växtinredarna i Väst AB - inte fullföljt sina åtaganden gentemot Leasingbolaget. Prissättningen skedde enligt återköpsavtalet och enligt meddelande som inhämtades från Gamlestaden Leasing AB om att det bokförda restvärdet uppgick till 537 551 kr. Den avräkning som skedde mellan bolagen d 16 nov 1992 följde normal rutin.

Reversen d 6 nov 1992 var i själva verket en handling pro forma, då kommanditbolaget redan tagit över ansvaret för krediter i Svenska Handelsbanken på ca 500 000 kr. Skuldförbindelsen saknade både marknadsmässigt värde och reell substans. Centerbolaget hade kvar en restskuld till Leasingbolaget på 29 223 kr varför detta värde kom att åsättas den av VI Växtservice KB utställda skuldförbindelsen. I själva verket saknade reversen värde eftersom såväl VI Växtservice KB som borgensmännen saknade tillgångar. Gäldenären har numera - mot förmodan - slutbetalt reversen. I anslutning till Centerbolagets konkurs i november 1992 erbjöds konkursboet genom L.W. av Leasingbolaget genom E.N. att förvärva reversen för 29 223 kr. Boet avböjde erbjudandet under hänvisning till gäldenärens och borgensmännens dåliga ekonomi. Det har därför inte förekommit något otillbörligt gynnande. Överlåtelsen av reversen utgör inte någon betalning utan en försäljning. Om betalning anses ha skett vitsordas att den inte skett med sedvanligt betalningsmedel men betalningen skall ändå anses ordinär.

Konkursboet har genmält att avböjandet av erbjudandet att förvärva reversen berodde på att reversen enligt konkursförvaltarens mening borde återlämnas till konkursboet utan vederlag.

Domskäl. Partsförhör under sanningsförsäkran har ägt rum med E.N.. Vittnesförhör har ägt rum med M.P..

E.N. har uppgett: Leasingbolaget bildades vid koncernrekonstruktionen när belastningen på E.B.N.-Bilar i Stenungsund blev för stor för att finansiera detta bolags och Centerbolagets leveranser på kredit. Det fanns leasingavtal värderade till 28-29 miljoner kr när verksamheten med Leasingbolaget startade. År 1992 var avtalen värda ca 20 miljoner kr. Det rörde sig om ca 450 avtal. Gamlestaden fungerade som bank för Leasingbolaget och tillhandahöll såväl kapital som administration. Hösten 1992 gick allt det finansieringsbehov som Centerbolaget hade via Leasingbolaget. Det rörde sig om uppskattningsvis en miljon kr i månaden. Försäljningen från Centerbolaget till Leasingbolaget d 2 nov 1992 utgick från en kreditförsäljning av Centerbolaget som hade finansierats av Leasingbolaget. Av de bilar som omfattas av fakturorna nr 275-278 gick två genast ut på leasing igen. E.N. minns inte vad som hände med de andra bilarna. När det gäller bilarna på faktura nr 279 blev han tillfrågad av L.W., som var förvaltare i Växtinredarnas konkurs, om han ville leasa ut bilarna till det nybildade kommanditbolaget. Därvid överläts bilarna till Leasingbolaget. E.N. fann detta vara en smidig lösning. När det gällde reversen med kommanditbolaget Växtservice var L.W. av den uppfattningen att bilarna behövdes för bolagets verksamhet. Skuldförbindelsen kom till i samband med skadeståndsförhandlingar rörande leasingaffären med Växtinredarna i Väst AB.

Detta bolag hade inte lämnat tillbaka bilarna i avtalsenligt skick. Han tyckte att han fick fram ett hyfsat avtal. Skuldförbindelsen var i realiteten inte värd någonting alls. Kreditupplysningar visade att ägaren till VI Växtservice KB saknade tillgångar. Han trodde inte att skuldförbindelsen skulle ge någon betalning. VI Växtservice KB var också i den situationen att man skulle överta gamla skulder. Skuldförbindelsen överläts från Centerbolaget till Leasingbolaget eftersom den kunde ha ett visst framtida värde om det uppkom ett övervärde. På hösten 1992 sökte Gota Bank komma över aktierna i Leasingbolaget. Aktierna innehades emellertid av makarna N:s barn som inte ville överlåta eller pantförskriva aktierna. En åtgärd från bankens sida blev då att på kort tid höja räntorna från 5,5 till 19 %. Senare sade banken upp checkkontot och snaran drogs åt alltmera. Centerbolaget hade dock ändå likvida medel uppgående till omkring 7 miljoner kr. När kvarstadsbeslutet verkställdes fick Centerbolaget ha kvar några bilar så att verksamheten kunde drivas vidare. Bolaget var inte konkursmässigt. Banken hade fått vad den skulle ha. Banken påstod aldrig att Centerbolaget var på obestånd. Den var bara ute efter aktierna i Leasingbolaget. Ekonomin i Centerbolaget var bra men det skulle bli en brist om banken fullföljde sina krav. Som E.N. hade uppfattat det skulle banken ställa upp med subventionerade räntor tills det blev bättre tider. Enda skulden i Centerbolaget var den till banken på 7,5 miljoner kr. Lagrets värde översteg detta belopp. Underskottet i konkursen berodde just på att det blev fråga om försäljning från ett konkursbo. Vid tiden för den egna konkursansökan insåg E.N. att det inte fanns något att göra. Det var flera samverkande orsaker till Centerbolagets ansökan om konkurs. Det fanns också en konkursansökan från banken.

M.P. har uppgett: Hösten 1992 arbetade han som servicechef hos Växtinredarna i Väst AB. Ekonomin var dålig och det blev konkurs med L.W. som konkursförvaltare. I januari 1993 bildades ett nytt bolag, VI Växtservice KB. M.P. var den första tiden delägare i kommanditbolaget men slutade där då det saknades anställningstrygghet. Kommanditbolaget tog över leasingavtalen från det gamla bolaget. I samband med det upprättades en revers på grund av att det var större förslitning än normalt på de leasade fordonen. Förbindelsen på 120 000 kr hade i praktiken inget värde. M.P. var borgensman men saknade tillgångar. Hans lön kom från lönegarantin. M.P. gick in i det nya bolaget eftersom han ansåg att han hade den yrkesskicklighet och personal som krävdes för att reda ut situationen. Han trodde att maximalt 20 % av kunderna skulle gå förlorade genom konkursen. Förutom amortering av reversen skulle betalningar ske till Leasingbolaget på grund av leasingkontrakten. Fordonen var nödvändiga för verksamheten. Man lyckades betala reversen men fick ibland arbeta dygnet runt. Han anser att reversen var värdelös d 20 nov 1992 men avsikten var att den skulle betalas.

TR:ns bedömning.

I målet är samtliga sakomständigheter ostridiga. Vad det gäller är den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter. Konkursboet har yrkat att återvinning skall ske enligt 4 kap 5 § KL. I andra hand har beträffande skuldförbindelsen gjorts gällande att återvinning skall ske enligt 4 kap 10 § KL.

Leasingbolaget har genom de återförsäljningar som ligger till grund för fakturorna nr 156 och 157 fått en fordring på Centerbolaget uppgående till sammanlagt 707 525 kr. Centerbolaget har genom de försäljningar som ligger till grund för fakturorna nr 275279 fått fordringar på Leasingbolaget uppgående till 505 000 kr. Den kvittning som ägde rum d 16 nov 1992 har av Leasingbolaget angetts vara en sedvanlig avräkning bolagen emellan. Kvittningen omfattade även andra transaktioner vilka emellertid inte är aktuella i detta mål. Slutresultatet av kvittningen blev att Leasingbolaget hade en fordran på Centerbolaget om 29 223 kr. Denna restskuld kvittades mot den av VI Växtservice KB utfärdade reversen på 120 000 kr. Till följd av dessa transaktioner hade till Leasingbolaget vid konkursutbrottet överförts fordon värderade till 505 000 kr samt en skuldförbindelse som senare inbringade 120 000 kr. Det har inte framkommit något annat än att VI Växtservice KB hade för avsikt att infria sitt åtagande enligt reversen. Om kvittningarna inte hade vidtagits hade Leasingbolaget haft en fordran att bevaka i konkursen på summan av beloppen enligt faktura nr 156 och 157, dvs 707 525 kr. Konkursboet hade å sin sida haft möjlighet att sälja de ifrågavarande fordonen och skuldförbindelsen i enlighet med ett normalt konkursförfarande. Som oprioriterad fordringsägare hade Leasingbolaget då uppenbarligen varit sämre ställt än vad som blev fallet på grund av de i målet aktuella transaktionerna.

Av vad som nu anförts följer att Leasingbolaget gynnats framför andra borgenärer. Förfarandet har varit möjligt genom att E.N. haft full kontroll över transaktionerna i sin egenskap av verkställande direktör i såväl Centerbolaget som Leasingbolaget. Transaktionerna är därför otillbörliga på sätt som avses i 4 kap 5 § KL.

Konkursboet har påstått att Centerbolaget var på obestånd vid tidpunkten för den första påtalade transaktionen d 2 nov 1992. Leasingbolaget har invänt att obeståndet inträffade först vid konkursutbrottet d 23 nov 1992. Vad som upplysts om Centerbolagets mellanhavanden med Gota Bank, kvarstadsförfarandet samt Centerbolagets borgensåtagande för fastighetsbolagets skulder och den latenta skuld som återköpsgarantin gentemot Leasingbolaget innebar visar enligt TR:ns mening entydigt på att Centerbolaget var på obestånd redan d 2 nov 1992.

Eftersom kvittningssituationen d 16 nov 1992 framkallats av rättshandlingar som i och för sig var otillbörliga, kan Leasingbolaget inte anses ha haft kvittningsrätt i konkursen.

Vid denna bedömning skall rättshandlingarna gå åter i enlighet med konkursboets yrkanden. Den valuta som tillfallit Leasingbolaget genom rättshandlingarna skall återbetalas till konkursboet. Det råder inte tvist om de yrkade beloppens storlek eller ränteberäkningen.

Domslut.

1. TR:n förordnar att

- betalningen genom kvittning genomförd d 16 nov 1992 mellan EBN Center AB och EBN-Leasing i Stenungsund AB skall gå åter,

- försäljningarna från EBN Center AB till EBN-Leasing i Stenungsund AB av fordon upptagna i fakturor nr 275-279 skall gå åter, - överlåtelsen från EBN Center AB till EBN-Leasing i Stenungsund AB av revers om 120 000 kr utställd d 6 nov 1992 av VI Växtservice KB skall gå åter. Reversen skall av EBN-Leasing i Stenungsund AB utges till EBN Center AB:s konkursbo,

- EBN-Leasing i Stenungsund AB skall till EBN Center AB:s konkursbo betala 625 000 kr jämte ränta på 505 000 kr enligt 2 och 5 §§ räntelagen från och med d 16 nov 1992 till d 16 nov 1993 och enligt 4 och 6 §§ räntelagen för tiden från d 16 nov 1993 tills betalning sker.

Leasingbolaget överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade i själva saken att HovR:n skulle ogilla konkursboets talan vid TR:n. Konkursboet bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Thunved, hovrättsrådet Lindskog, referent, samt hovrättsassessorerna Nilsson och Fleur) anförde, såvitt angick själva saken, i dom d 14 nov 1996:

HovR:ns domskäl.

Parterna har anfört i huvudsak samma omständigheter och grunder för sin talan i HovR:n som vid TR:n. Leasingbolaget har dock preciserat grunderna för sitt bestridande av konkursboets talan enligt följande.

1. Försäljningen av fordon till Leasingbolaget enligt fakturorna nr 275-279 och den betalning som innefattas i den efterföljande kvittningen har inte varit till nackdel för övriga borgenärer, eftersom Leasingbolaget ägt kvitta i Centerbolagets konkurs, vilket har till följd att grund för återvinning av betalningen inte föreligger, varken enligt 4 kap 5 § KL eller någon annan återvinningsregel i KL.

2.

a) Leasingbolaget har ägt kvittningsrätt på sätt som gjorts i Centerbolagets konkurs, varför rättshandlingen redan av detta skäl inte kan vara otillbörlig och återvinning inte ske enligt 4 kap 5 § KL.

b) Betalningarna har inte varit otillbörliga, eftersom de varit affärsmässigt betingade och inte har tillkommit med anledning av förväntad insolvens.

c) Betalningen har skett i enlighet med ett avräkningsförfarande, som under lång tid tillämpats mellan bolagen och avräkningsförfarandet bygger på ett avtal mellan parterna.

3. Centerbolaget var inte insolvent vid tiden för rättshandlingen, vilket har till följd att insolvensrekvisitet i 4 kap 5 § KL inte är uppfyllt.

4. Överlåtelsen av skuldförbindelsen d 20 nov 1992 innebar inte någon förmögenhetsöverföring från Centerbolaget till Leasingbolaget, eftersom skuldsedeln var värdelös vid överlåtelsetillfället, eller något otillbörligt gynnande av Leasingbolaget. Av samma skäl är inte heller nackdelsrekvisitet uppfyllt. Härav följer att eftersom kvittning varit möjlig i konkursen och kvittning är att jämställa med en säkerhetsrätt, har någon förmögenhetsöverföring inte skett.

I HovR:n har E.N. hörts på nytt och vittnesförhöret vid TR:n med M.P. har föredragits ur TR:ns dom.

E.N. har utöver vad som antecknats i TR:ns dom uppgett bl a följande. Det är möjligt att han vid ett sammanträffande med företrädare för Gota Bank i september 1992 visade upp ett periodbokslut för Centerbolaget och att periodbokslutet visade ett negativt resultat. - Leasingbolaget svarade ända från starten hösten 1991 för finansieringen av all Centerbolagets försäljning, som inte skedde kontant. Den månatliga finansieringen uppgick till 800 000-1000 000 kr. Så snart Centerbolaget träffat ett avbetalningsköp eller leasingavtal överläts bilen genom ett avräkningsförfarande till Leasingbolaget.

HovR:n gör följande bedömning.

Fakturorna nr 156 och 157, som av konkursboet lämnats utan erinran, avser återköp enligt den mellan bolagen träffade överenskommelsen.

Annat är inte visat än att fakturorna nr 275-279 avser överlåtelser av fordon från Centerbolaget till Leasingbolaget i enlighet med vid leasing för bolagen gällande rutiner.

Transaktionerna har således ingått som led i bolagens ordinära affärsverksamhet. De kan därför inte anses otillbörliga. Hinder mot kvittning i Centerbolagets efterföljande konkurs av de genom transaktionerna uppkomna mot varandra stående fordringarna har därmed inte förelegat. Grund för återvinning föreligger således inte och konkursboets talan skall ogillas i denna del.

Vad därefter gäller reversfordringen anser HovR:n inledningsvis att Centerbolaget har varit på obestånd i vart fall d 20 nov 1992 och att E.N. i egenskap av företrädare för båda bolagen varit medveten härom. Mot denna bakgrund och då överföringen av reversfordringen utgjorde ett osedvanligt betalningsmedel anser HovR:n i likhet med TR:n att kvittning inte fått ske.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer vad TR:n förordnat om att överlåtelsen från EBN Center AB till EBN-Leasing i Stenungsund AB av revers om 120 000 kr utställd d 6 nov 1992 av VI Växtservice KB skall återgå och att reversen av EBN-Leasing i Stenungsund AB skall utges till EBN Center AB:s konkursbo. - Vidare ändrar HovR:n TR:ns dom i huvudsaken dels på så sätt att HovR:n förpliktar EBN-Leasing i Stenungsund AB att till EBN Center AB:s konkursbo utge 120 000 kr och dels ogillar EBN Center AB:s konkursbos övriga yrkanden.

Konkursboet (genom konkursförvaltaren L.W.) överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle fastställa TR:ns dom. Leasingbolaget (ombud advokaten J.W.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Johnsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domslut. HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Nyström, Victor, referent, och Blomstrand) beslöt följande dom: Domskäl. Centerbolaget försattes i konkurs på egen begäran d 23 nov 1992. Bakgrunden till konkursen var att Centerbolagets bank sagt upp bolagets checkräkningskredit till betalning d 9 okt. Den 29 okt beslöt TR:n på ansökan från banken om kvarstad. Den 11 nov gav banken in konkursansökan. Konkursförhandling med anledning av bankens konkursansökan var utsatt till d 24 nov.

Den 2 nov 1992 köpte Leasingbolaget fyra bilar av Centerbolaget och d 6 nov ytterligare fem bilar. Köpeskillingen för de senare fem bilarna var 210 000 kr och den sammanlagda köpeskillingen för samtliga bilar var 505 000 kr. Den 16 nov kvittade bolagen bl a Centerbolagets krav mot Leasingbolaget på köpeskilling för bilarna mot fordringar som Leasingbolaget i sin tur hade mot Centerbolaget. Dessa avsåg bl a att Centerbolaget, i enlighet med ett mellan bolagen gällande avtal, d 2 nov från Leasingbolaget för 537 551 kr återköpt samma fem bilar som Centerbolaget därefter sålde till Leasingbolaget d 6 nov.

Konkursboets talan i HD avser återvinning av Leasingbolagets bilköp d 2 och d 6 nov samt kvittningen d 16 nov. Som rättslig grund för yrkandena om återvinning har konkursboet åberopat 4 kap 5 § KL. Enligt den bestämmelsen skall bl a en rättshandling varigenom en viss borgenär på ett otillbörligt sätt gynnats framför andra borgenärer gå åter om gäldenären var insolvent och borgenären i ond tro.

HD finner inte anledning att göra någon annan bedömning än den som TR:n gjort vad gäller frågan om Centerbolaget var insolvent vid tidpunkten för de angripna transaktionerna. Såväl Centerbolaget som Leasingbolaget har vid transaktionerna företrätts av E.N., som var verkställande direktör i bägge bolagen. Som grund för konkursboets talan har inte åberopats några faktiska omständigheter som inte var kända för E.N.. Frågan är då om Leasingbolaget genom transaktionerna kan anses ha gynnats framför andra borgenärer på ett sådant otillbörligt sätt att förutsättningar föreligger för återvinning.

Genom de angripna transaktionerna har de försålda bilarna tillfallit Leasingbolaget, som härigenom fått full ersättning för fordringar som annars skulle ha varit oprioriterade i Centerbolagets konkurs. I så måtto har transaktionerna uppenbarligen inneburit att Leasingbolaget gynnats framför andra borgenärer.

Leasingbolaget har emellertid mot konkursboets talan invänt att Leasingbolaget skulle ha varit berättigat att kvitta i konkursen. Leasingbolaget har då inte gynnats framför övriga borgenärer eftersom transaktionerna inte varit till nackdel för dessa. Konkursboet har mot detta i sin tur invänt att Leasingbolaget inte haft rätt till kvittning i konkursen på grund av bestämmelsen i 5 kap 16 § 2 st KL.

I 5 kap 16 § 2 st KL sägs att en borgenär som satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständigheter att det är att jämställa med en betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel inte får kvitta i konkurs i den mån en sådan betalning hade kunnat bli föremål för återvinning. Bestämmelsen tar sikte på exempelvis fall när borgenären från en gäldenär som är på obestånd på kredit köpt varor som borgenären inte har något behov av. Det bör noteras att det är först genom att skulden kvittas mot en fordran som förfarandet kan jämställas med betalning. Vid bedömningen av om skuldsättningen kan jämställas med en betalning med osedvanliga betalningsmedel skall således hela förfarandet, skuldsättning och kvittning, beaktas. Det "betalningsmedel" som bedömningen avser är det vederlag som borgenären fått för sin skuldsättning till gäldenären.

Leasingbolaget har köpt bilar från Centerbolaget. Betalning med varor är i allmänhet att anse som betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel. Vad som är att anse som sedvanliga betalningsmedel skall dock, när det gäller näringsidkare, bedömas utifrån förhållandena inom de branscher som gäldenär och borgenär är verksamma i. Vad gäller relationerna mellan Centerbolaget och Leasingbolaget har det inte gjorts gällande annat än att bolagen haft en löpande nära affärsrelation som innefattat bl a att Leasingbolaget från Centerbolaget köpt bilar till marknadspris som Leasingbolaget leasat ut till egna kunder. Centerbolaget har i sin tur enligt ett särskilt mellan bolagen ingånget avtal återköpt bilar från Leasingbolaget när leasetagare inte fullföljt sitt leasingavtal eller löst kontraktet. Enligt avtalet betalade Centerbolaget i sådana fall inte marknadsvärde utan bokfört restvärde. När bolagen haft skulder och fordringar gentemot varandra har avräkning skett.

Vad som upplysts om bolagens affärer med varandra och de avräkningsförfaranden som förekommit kan inte anses medföra att leverans av bilar skulle utgöra betalning med sedvanliga betalningsmedel i förhållandet mellan bolagen.

För att bestämmelsen om kvittningsförbud i 5 kap 16 § 2 st KL skall vara tillämplig krävs emellertid härutöver att kvittningen hade kunnat återvinnas om den gjorts före konkursen. Den bestämmelse som i första hand är av betydelse för den prövningen är den särskilda bestämmelsen om återvinning av kvittning i 4 kap 10 § 2 st KL. Genom en hänvisning till paragrafens första stycke framgår bl a att en kvittning som med hänsyn till omständigheterna kan anses ordinär inte kan återvinnas med stöd av den bestämmelsen.

I målet har inte påståtts att de angripna transaktionerna när det gäller omfattning, innehåll eller villkor i övrigt avvikit från vad som varit normalt i bolagens reguljära affärsförbindelser. Även en kvittning som är ordinär kan emellertid vara återvinningsbar enligt bestämmelsen i 4 kap 5 § KL (jfr prop 1975:6 s 208 och 224). Möjligheten till sådan återvinning måste också beaktas vid tillämpningen av 5 kap 16 § 2 st KL. Frågan om kvittning hade kunnat ske i konkursen kan alltså inte besvaras oberoende av bedömningen av om den genomförda kvittningen inneburit ett otillbörligt gynnande av Leasingbolaget framför andra borgenärer.

Det finns flera omständigheter som utgör starka skäl för att anse att Leasingbolaget på ett otillbörligt sätt gynnats framför andra borgenärer. Transaktionerna har avsett betydande belopp. De har genomförts kort före konkurs när Centerbolaget var i en akut ekonomisk kris. Bolagen har varit närstående till varandra och har vid transaktionerna haft samma företrädare. Redan av Leasingbolagets egna uppgifter måste anses framgå att avsikten varit att skulderna för bilköpen skulle kvittas. Av betydelse är också att kvittningen för bägge bolagen avsett skulder och fordringar till följd av överlåtelser mellan bolagen av bilar, varvid dock köpeskillingen bestämts på helt olika sätt beroende på vilket av bolagen som stått som köpare. Trots att transaktionerna till sin karaktär inte kan sägas ha avvikit från vad som varit normalt i bolagens affärsförbindelser finner HD vid en samlad bedömning att övervägande skäl talar för att Leasingbolaget genom de angripna transaktionerna har gynnats framför andra borgenärer på ett otillbörligt sätt. TR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut. Med upphävande av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

JustR:n Thorsson och Regner var skiljaktiga och anförde: En förutsättning för att 4 kap 5 § KL skall vara tillämplig i målet är att Centerbolaget var insolvent när rättshandlingarna företogs d 2, 6 och 16 nov. Konkursboet har gjort gällande att bolaget var på obestånd d 2 nov. Leasingbolaget har å sin sida hävdat att insolvens hos Centerbolaget förelåg först d 23 nov 1992 när Leasingbolaget inte längre kunde stödja Centerbolaget finansiellt.

Det är i målet ostridigt att Centerbolagets krediter på tillhopa ca 7,5 miljoner kr var uppsagda d 3 nov. Den av banken sökta kvarstaden för detta belopp hade verkställts med början d 29 okt utan att, såvitt visats, all Centerbolagets egendom hade tagits i anspråk. Hur detta bolags ekonomiska ställning i övrigt var d 2-d 16 nov är inte utrett. Förvaltarberättelsen i bolagets konkurs ger inte vid handen att bolaget var på obestånd före konkursutbrottet, och konkursboets påstående om insolvens före denna tidpunkt är inte tillräckligt för att motbevisa de uppgifter som E.N. lämnat angående Centerbolagets ställning fram till konkursen.

Eftersom det således inte kan anses utrett att Centerbolaget varit insolvent under tiden d 2-d 16 nov 1992 kan återvinning beträffande bilköpen och kvittningen inte ske enligt 4 kap 5 § KL.

HD:s dom meddelades d 10 juli 1998 (mål nr T 5612/96).

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

RH 2007:73: Förskott på ersättning till likvidator har godtagits som en civilrättsligt giltig kvittning av likvidatorns arvodesfordran mot likvidationsbolagets redovisningsfordran. Kvittningen har inte kunnat...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation