lagen.nu

NJA 1997 s. 97

Fråga om utgångspunkten för preskriptionstid beträffande fordringsrätt på grund av försäkringsavtal. 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

rätt på grund av försäkringsavtal. 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

H.J förde efter stämning å Länsförsäkringar Skåne - ömsesidigt (Länsförsäkringar) vid Helsingborgs TR den talan som framgår av TR:ns mellandom.

TR:n (rådmannen Ström) anförde i mellandom d 12 juli 1994: Bakgrund och yrkanden m m. H.J är irakisk medborgare och anlände som politisk flykting till Sverige 1984. Han startade i juni 1986 under enskilda firman "H. International Export och Import" en verksamhet bestående av försäljning av importerade barnkläder. H.J arbetade ensam i rörelsen, vilken hade en årsomsättning om 300 000 kr. År 1989 tecknade han olycksfallsförsäkring i Länsförsäkringar Skåne (Länsförsäkringar). - Den 16 juni 1990 föll H.J ned från en stege när han skulle byta ut en glödlampa i affärslokalen. Han slog i fallet huvudet i en dörrkarm. Genast efter den inträffade olyckshändelsen uppsökte H.J Slottsstadens Läkargrupp. Han erhöll besökstid drygt en vecka senare. Efter olyckan drabbades H.J av ryggbesvär. Under sommaren och hösten 1990 utökades besvären till akustiska symtom som i förening med ljuskänslighet gav psykiska besvär. Vid ett flertal läkarbesök under hösten 1990 framträdde en diffus symptombild, vilken främst tillskrevs psykiska orsaker. H.J kände tvivel och vanmakt, men han var dock övertygad om att besvären var av övergående natur. Hans föreställning förstärktes av de besked han erhöll från olika läkare. I april 1991, då H.J insett att han inte skulle bli besvärsfri, vände han sig med en skadeanmälan till Länsförsäkringar. Han var vid tiden för anmälan svårt deprimerad och behandlades av läkare. - Besvären medförde att H.J blev arbetsoförmögen. Han försattes i personlig konkurs i januari 1991. l juni 1992 avböjde Länsförsäkringar hans krav på ersättning.

H.J har i stämningsansökan, som inkom till TR:n d 7 mars 1994, yrkat att TR:n skall fastställa att Länsförsäkringar, på grund av det mellan parterna tecknade försäkringsavtalet, är skyldigt att utge invaliditetsersättning till H.J för den förvärvsmässiga invaliditet han drabbats av med anledning av skadefallet d 16 maj 1990.

Länsförsäkringar har i första hand bestritt käromålet på den grunden att H.J är förhindrad att framställa anspråk på grund av att preskription inträtt enligt 29 § försäkringsavtalslagen (FAL). Länsförsäkringar har hävdat att H.J vid olyckstillfället eller i vart fall i samband med läkarundersökningar tre år innan talan väcktes fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande och att preskriptionsfristen därvid börjat löpa. - Länsförsäkringar har anfört ytterligare omständigheter till stöd för sin talan.

H.J har bestritt att preskription inträtt. Han har förnekat att han fått kännedom om att han kunde göra fordran gällande förrän tidigast i april 1991; han har således väckt talan inom den stipulerade fristen.

Parterna är ense om att TR:n först skall avgöra frågan om preskription och har slutfört talan därom. Med stöd av 17 kap 5 § RB finner TR:n att frågan bör avgöras i särskild dom.

Domskäl. Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning.

H.J har till stöd för sin inställning infört bl a: Den symptombild som framträdde under året efter olyckan var komplicerad. Orsaken till besvären var svår att förstå för H.J och den kunde inte heller förklaras av läkare. H.J behandlades därvid främst för psykiska problem. Han var övertygad om att besvären var av övergående natur. Han förstärktes i sin tro av de besked han erhöll från olika behandlande läkare. Framhållas bör att H.J:s förmåga att utveckla sig på och förstå svenska är synnerligen begränsad. Att det förelåg ett kausalsamband mellan olyckan och de uppkomna medicinska besvären stod klart för H.J tidigast i samband med skadeanmälans ingivande i april 1991.

Länsförsäkringar har anfört bl a: Stadgandet om preskription i 29 § FAL är tillämpligt och utgångspunkten för den treåriga preskriptionstiden skall räknas från det att den skadelidande fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande. För att preskriptionstiden skall börja löpa krävs att den berättigade kände till att en skada uppstått samt att han insett att han ägde rätt att framställa krav på försäkringsersättning. Av den i målet framlagda medicinska utredningen framgår att H.J:s besvär, främst i form av psykiska besvär, uppkom i nära samband med olyckshändelsen d 16 juni 1990. Medicinska sambandsfrågor av det slag som här är för handen är mycket svårutredda. Full visshet angående orsakssambandet mellan skada och uppkomna besvär kan i många fall inte vinnas förrän fullständig utredning förebragts och saken prövats rättsligt. Preskriptionsregeln i 29 § FAL bör därför inte tolkas så restriktivt att det krävs full visshet angående orsakssambandet för att preskriptionstiden skall börja löpa. H.J har, vilket visats av den medicinska utredningen i målet, före mars 1991 fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Således är H.J:s fordran mot Länsförsäkringar preskriberad.

TR:ns bedömning.

Det är i målet ostridigt att H.J vid tidpunkten för olyckshändelsen d 16 juni 1990 tecknat olycksfallsförsäkring i Länsförsäkringar. Det är vidare ostridigt att H.J ingav skadeanmälan till Länsförsäkringar d 30 april 1991 samt stämningsansökan till TR:n d 7 mars 1994. Enligt 29 § FAL, skall den, som vill bevaka en fordringsrätt på grund av ett försäkringsavtal, väcka talan härom inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Preskriptionen avbryts inte genom utomrättsliga krav såsom en skadeanmälan. För det fall det rör sig om en olycksfallsförsäkring skall den skadelidande anses ha ägt angiven kännedom då han insett sambandet mellan uppkommen skada och olyckshändelsen. H.J har anfört att han inte insett sambandet mellan olyckan och de medicinska besvären förrän tidigast i april 1991. Av den i målet ingivna medicinska utredningen framgår dock att H.J:s besvär uppkommit i omedelbart samband med olyckan. Det framgår vidare att H.J uppsökt läkare genast efter incidenten samt att han därvid uppgett att han slagit i huvudet och att han av slaget erhållit besvär av medicinsk art. Med hänsyn till det anförda finner TR:n att H.J före mars 1991 ägt sådan kännedom om vilken det talas i 29 § FAL. Hans fordringsrätt är därför preskriberad och Länsförsäkringars invändning skall bifallas.

Mot denna mellandom får talan föras särskilt.

Domslut. TR:n bifaller Länsförsäkringar Skånes invändning att H.J:s fordran är preskriberad --

H.J överklagade mellandomen i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle ogilla invändningen om preskription. Länsförsäkringar bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Eriksson, referent, hovrättsrådet Lejman och tf hovrättsassessorn Helander) anförde i dom d 21 maj 1995: HovR:ns domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma omständigheter som vid TR:n. Följande preciseringar har gjorts beträffande sakomständigheterna. Den påstådda olyckan inträffade d 16 maj 1990. Skadeanmälan kom in till Länsförsäkringar d 25 april 1991. Länsförsäkringar avböjde ersättningsanspråket d 30 juli 1992.

Samma skriftliga bevisning har åberopats i HovR:n som vid TR:n. H.J har hörts i HovR:n och därvid uppgett bl a: Före olyckan var han helt frisk. Han fick till en början det intrycket av läkarna att han skulle bli frisk igen efter olyckshändelsen. Först efter ett besök hos dr K.S fick han klart för sig att han inte skulle bli bättre och att man inte visste vad han led av. Kort därpå sände han in skadeanmälan till Länsförsäkringar. - Han vet fortfarande inte vad som är orsaken till hans besvär.

HovR:n gör följande bedömning.

Som uttalats i rättsfallet RH 1994:129, skall 29 § försäkringsavtalslagen tillämpas på ett sådant sätt att preskriptionstiden börjar löpa från det att försäkringshavaren fått kännedom om att förutsättningar föreligger för anhängiggörande av talan mot försäkringsgivaren. Det är härvid tillräckligt att förutsättningar föreligger för väckande av en fastställelsetalan.

Avgörande för när preskriptionstiden skall anses börja löpa blir härmed när de faktiska omständigheter som krävs för en fastställelsetalan mot försäkringsgivaren har inträffat och försäkringshavaren fått kännedom om dessa.

H.J har väckt fastställelsetalan mot Länsförsäkringar d 7 mars 1994. De omständigheter han åberopat till grund för sin talan är att han, till följd av en olyckshändelse d 16 maj 1990, drabbats av ryggbesvär och akustiska symptom, som i förening med ljudkänslighet gett psykiska besvär. Han har därvid gjort gällande att den sjukdom han ådragit sig - diagnosticerad som postcommotionellt syndrom - medfört ersättningsgill invaliditet.

Den skriftliga utredning som lagts fram i målet innehåller bl a följande. Vid ett första läkarbesök - d 5 juni 1990 - efter olyckan konstaterade dr B.N att H.J led av ryggvärk och "en psykos, som möjligen håller på att urarta till en livshotande depression". Vid förnyad undersökning d 10 juli iakttog dr R.B "lumbalryggvärk samt oklara sensationer från huvudet" hos H.J. Då återbesök gjordes d 7 aug var H.J:s tillstånd oförändrat med dagliga attacker med huvudvärk, som följdes av oklara ljudsensationer. Efter neurologutredning bekräftades dr R.B:s misstankar om att det kunde röra sig om "postcommotionellt syndrom med rätt grava symptom, som invalidiserar patienten" (läkarjournal d 12 dec 1990). I samma journal antecknades vidare: "Patienten är noggrant utredd, och den troliga diagnosen är postcommotionellt syndrom." H.J sjukskrevs första gången med diagnosen "postcommotionellt syndrom" d 7 sept 1990. Slutligen uttalade dr K.S i ett intyg d 16 juni 1993 bl a: "Under tiden jag haft regelbunden kontakt med patienten, dvs fr o m september 1990 fram till april 1993, har patientens tillstånd varit stationärt och präglats av ovanstående besvär samt personlighetsförändring."

Nu angivna förhållanden visar enligt HovR:ns mening att de omständigheter; på vilka H.J bygger sin talan mot Länsförsäkringar, förelegat i vart fall sedan d 12 dec 1990, då en noggrann utredning var klar och en trolig diagnos "postcommotionellt syndrom" hade ställts. Dessa omständigheter har uppenbarligen varit kända för H.J då han gjorde skadeanmälan till Länsförsäkringar d 25 april 1991. Inget har framkommit som ger vid handen att hans insikter skulle ha förändrats under tiden d 12 dec 1990-d 25 april 1991. Tvärtom talar den skriftliga utredningen - inte minst intyget från dr K.S - för att hans situation varit i stort sett oförändrad under denna tid. Det får därför anses utrett att också H.J hade kännedom om ifrågavarande omständigheter på ett så tidigt stadium att hans först d 7 mars 1994 väckta talan mot Länsförsäkringar anhängiggjorts efter preskriptionsfristens utgång. Hans fordringsrätt på grund av försäkringsavtalet är följaktligen preskriberad, och TR:ns domslut skall fastställas.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

H.J (ombud advokaten C.Z) överklagade och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle ogilla invändningen om preskription och återförvisa målet till TR:n för prövning i sak. Länsförsäkringar bestred ändring.

Sveriges Försäkringsförbund avgav på anmodan av HD d 8 okt 1996 ett yttrande, i vilket anfördes bl a: H.J:s anspråk riktas mot en försäkring som tecknats 1989. Under 1990 råkade H.J ut för ett olycksfall och han hade därefter flera

kontakter med läkare. H.J har enligt egna uppgifter först på ett sent stadium insett att hans symptom varit sådana att de kunde sättas i samband med olyckan och att han därför kunde vara berättigad till försäkringsersättning.

Enligt 29 § FAL, ska den som vill bevaka en fordran mot försäkringsbolaget väcka talan mot bolaget inom tre år "från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande". Regeln är motiverad av bl a försäkringsbolagens intresse att dels relativt snabbt få kännedom om de krav som kan komma att riktas mot dem, dels kunna bevaka att ett relevant utredningsmaterial kan tas fram.

För att preskriptionstiden ska ha börjat löpa bör det krävas att den försäkrade känt till att skada uppstått och att skadan var sådan att den kunde ge rätt till ersättning från försäkringsbolaget. Det bolag som åberopar preskription bör åtminstone kunna göra sannolikt att den försäkrade haft kännedom om dessa förhållanden. Om detta görs sannolikt av bolaget måste det dock vara den försäkrades sak att visa att han trots allt saknar denna insikt. Det kan med andra ord inte ligga uteslutande på försäkringsbolaget att föra bevisning om vad den försäkrade insett beträffande rätten till försäkringsersättning.

Vad försäkringsbolaget vid olycksfallsförsäkring närmast har att visa är vid vilken tidpunkt den försäkrade måste ha insett att de aktuella besvären kunde bero på ett visst olycksfall. Preskriptionstiden kan dock börja löpa innan utredningen av skadan är så fullständig att kravet kan preciseras (Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 2 uppl, Sthlm 1965, s 196).

Vid komplicerade symptombilder är det ofta så att skilda läkare lämnar olika förklaringar till de besvär som patienten har. Det kan då ligga nära till hans för den försäkrade att hävda att han först genom den läkares diagnos, som uttalat klart samband mellan besvären och olycksfallet, insett att han kunde ha rätt till ersättning från bolaget. Vill den försäkrade undgå risken för preskription, måste han dock bevaka sina rättigheter då omständigheterna tyder på att han kan ha rätt till ersättning av bolaget.

I detta fall har H.J i omedelbar anslutning till olycksfallet vänt sig till läkare. Han har därefter stått i fortlöpande kontakt med olika läkare. H.J synes inte ha pekat på något annat än själva olyckan som förklaring till de i och för sig varierande sjukdomssymptomen.

Omständigheter av detta slag har enligt förbundets mening sådan tyngd att det rimligen måste ankomma på den skadelidande att visa att han trots allt inte insett att det funnits skäl att vidta några åtgärder för att undgå risken för preskription.

Enligt förbundet har H.J inte presenterat sådan utredning som gör att man inte skall beräkna den treåriga preskriptionstiden med utgångspunkt i förhållandena under 1990. Den omständigheten att H.J trodde att han skulle bli frisk gör inte att utgångspunkten för preskriptionstiden kan flyttas fram. Det betyder att H.J:s anspråk, som uppenbarligen inte grundas på andra skador än de som förelåg redan 1990, får anses preskriberat.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Melchior, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domslut. HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Vängby, Lars K Beckman, Nyström, Svensson och Regner, referent) beslöt följande dom. Domskäl. H.J tecknade år 1989 olycksfallsförsäkring hos Länsförsäkringar. Den 16 maj 1990 föll han från en stege och slog huvudet i en dörrkarm. Genast efter olyckan sökte han läkare som han besökte d 5 juni. Återbesök skedde d l0 juli och d 7 aug. Han sjukskrevs av läkare d 7 sept samma år med diagnosen postcommotionellt syndrom. Efter neurologutredning konstaterades enligt journalanteckning d 12 dec 1990 att detta var den troliga diagnosen. H.J anmälde skadan till Länsförsäkringar d 25 april 1991. Försäkringsbolaget avböjde ersättningsanspråket d 30 juli 1992.

Den som vill bevaka fordringsrätt på grund av försäkringsavtal skall enligt huvudregeln i 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal i laga ordning anhängiggöra sin talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. H.J har väckt talan mot Länsförsäkringar d 7 mars 1994. Frågan i målet är om H.J redan före d 7 mars 1991 hade den kännedom som enligt nämnda paragraf medför att den treåriga preskriptionstiden börjar löpa.

I förarbetena till 29 § lagen om försäkringsavtal motiverades den treåriga preskriptionstiden med intresset att försäkringsgivaren hade överblick över sin ekonomiska ställning och med svårigheten att verkställa den rättsliga utredningen efter en längre tid. Förarbetena ger ingen närmare ledning hur uttrycket "han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande" skall tolkas (NJA II 1927 s 405ff). I den juridiska litteraturen har diskuterats hur uttrycket skall förstås (se Håkan Nial i Teori och praxis. Studier i svensk civilrätt tillägnade Hjalmar Karlgren, s 265ff, Jan Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl 1965, s 195f och Stefan Lindskog, Preskription, 1990, s 441f).

H.J har i anslutning till olycksfallet sökt läkare för uppkomna ryggbesvär. Efter flera läkarbesök sjukskrevs han med en diagnos som avser symtomkomplex efter hjärnskakning, en diagnos som bekräftades av den undersökning som ledde till journalanteckningen d 12 dec 1990. Även om H.J efter fallet inledningsvis kan ha trott att han skulle bli frisk och att han inte lidit någon skada som kunde ersättas genom försäkringen, måste han efter sjukskrivningen och allra senast när resultatet av den neurologiska undersökningen förelåg anses ha haft sådan kännedom om sin möjlighet att göra anspråk på ersättning enligt olycksfallsförsäkringen att preskriptionstiden började löpa. Hans fordringsrätt på grund av försäkringsavtalet har inte bevakats genom anhängiggörande av talan inom tre år från det han fick sådan kännedom och är därför preskriberad. HovR:ns domslut skall alltså fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 4 mars 1997 (mål nr T 2880/95).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1997-03-04
Målnummer
T2880-95
Lagrum
29 § lag (1927:77) om försäkringsavtal
Litteratur
Sökord
Försäkring
Preskription
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (4)

NJA 2001 s. 695: Fråga om när preskriptionstiden på tio år enligt 28 § första stycket trafikskadelagen (1975:1410) börjar löpa (I och II) samt fråga om preskription av den rätt till omprövning som kan föreligga...
NJA 2001 s. 93: Fråga om preskription av rätt till trafikskadeersättning. 28 § trafikskadelagen (1975:1410). (Jfr. NJA 2000 s. 285)
NJA 2009 s. 94: Utgångspunkten för preskriptionstid beträffande anspråk mellan försäkringsgivare på återkrav enligt trafikskadelagen.
RH 2001:33: Fråga om utgångspunkten för preskriptionstid beträffande fordringsrätt på grund av försäkringsavtal.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation