lagen.nu

NJA 1996 s. 679

Talan mot en bostadsrättsförening beträffande ett beslut i en sådan fråga som avses i 9 kap 16 § 1 st. 2 bostadsrättslagen (1991:614) har ansetts kunna väckas enligt 7 kap 17 § 3 st 2 lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar senare än tre månader från dagen för beslutet.

H.W. är medlem i HSB:s bostadsrättsförening Skuruberg i Nacka (föreningen) och innehar en lägenhet med bostadsrätt i föreningens fastighet med adress Fasanvägen 31 i Nacka. Lägenheten är belägen på översta våningen och är försedd med balkong. På föreningsstämma d 10 nov 1992 beslutade föreningen att genomföra en balkongrenovering, vilket antecknades i 6 § i stämmoprotokollet. Vid stämman deltog enligt röstlängden 47 medlemmar. Av dessa röstade 26 för renovering av balkongerna inklusive byte av räcken samt uppsättning av tak på de översta våningarna. H.W. deltog inte på stämman.

H.W. yrkade efter stämning å föreningen vid Nacka TR att TR:n skulle förklara föreningens stämmobeslut d 10 nov 1992, 6 §, ogiltigt och ålägga föreningen att ta bort taket som monterats på hans balkong.

Föreningen bestred yrkandet och gjorde gällande att talan väckts för sent.

TR:n (rådmännen Qvist och Hällstrand samt tingsfiskalen Dereborg) anförde i dom d 20 jan 1995: Skäl. Enligt 7 kap 17 § lagen om ekonomiska föreningar skall talan mot beslut av föreningsstämma väckas inom tre månader från dagen för beslutet. Om talan inte väcks inom denna tid är rätten till talan förlorad. Från denna huvudregel finns undantag bland annat för det fall att samtycke krävs av alla eller vissa medlemmar och sådant samtycke inte har getts. I 9 kap 16 § 1 st 2 bostadsrättslagen stadgas att om ett beslut innebär att en lägenhet som upplåtits med bostadsrätt kommer att förändras med anledning av en omeller tillbyggnad skall bostadsrättshavaren ha gått med på beslutet. Om bostadsrättshavaren inte ger sitt samtycke till ändringen blir beslutet ändå giltigt om minst två tredjedelar av de röstande har gått med på beslutet och det dessutom har godkänts av hyresnämnden. Eftersom samtycke från bostadsrättshavaren således kan ersättas är undantagsbestämmelsen i 7 kap 17 § 3 st lagen om ekonomiska föreningar inte gällande i detta fall. Klagotiden är därför begränsad i enlighet med huvudregeln. H.W:s talan är inte väckt inom föreskriven tid och kan följaktligen inte upptas till prövning.

Beslut. H.W:s talan avvisas.

H.W. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle undanröja TR:ns beslut om avvisning av hans talan och återförvisa målet till TR:n för fortsatt handläggning.

Föreningen bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren, hovrättsrådet Vilgeus samt tf hovrättsassessorerna Sjökvist och Granditsky Hökeberg referent) meddelade d 30 juni 1995 följande slutliga beslut: Det som har framkommit i HovR:n ger inte anledning att frångå TR:ns slutsatser och bedömningar. HovR:n lämnar därför H.W:s överklagande utan bifall.

H.W. (ombud jur kand J.G.) överklagade och yrkade att HD skulle undanröja HovR:ns beslut och återförvisa målet till TR:n för fortsatt handläggning.

Föreningen (ombud jur kand B.K.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Orlov-Lempert, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. För att en lägenhet som upplåtits med bostadsrätt skall kunna förändras med anledning av en om- eller tillbyggnad som beslutats på en föreningsstämma, krävs enligt 9 kap 16 § 1 st 2 bostadsrättslagen att bostadsrättshavaren har gått med på beslutet. Lämnas inte samtycke till ändringen, blir beslutet ändå giltigt om minst två tredjedelar av de röstande har gått med på beslutet och beslutet dessutom har godkänts av hyresnämnden. Som huvudregel skall enligt 7 kap 17 § 2 st lagen om ekonomiska föreningar talan mot beslutet väckas inom tre månader från dagen för beslutet. Talan får dock i undantagsfall väckas även senare, bland annat för det fall att samtycke till beslutet krävs av alla eller vissa medlemmar och sådant samtycke inte har getts.

Föreningen har i målet invänt att det aktuella beslutet inte är av det slag som kräver samtycke eftersom balkongen inte är upplåten med bostadsrätt. Skulle den omfattas av bostadsrättsupplåtelsen för lägenheten, har föreningen gjort gällande att den åtgärd som vidtagits inte är en förändring av lägenheten utan av fastighetens fasad och utgör en åtgärd för fastighetens underhåll, varför 9 kap 16 § 1 st 2 bostadsrättslagen inte är tillämplig. Föreningen har vidare hävdat att för fall där föreningsstämmas beslut inte för sin giltighet är beroende av bostadsrättshavarens samtycke, utan detta kan ersättas med annat förfarande, bör huvudregeln om tre månaders frist för att väcka talan gälla.

Vad först gäller frågan om balkongen har upplåtits med bostadsrätt, får det anses att inte bara själva lägenheten utan även vissa andra utrymmen som bostadsrättshavaren disponerar ingår i upplåtelsen. En lägenhets balkong kan disponeras uteslutande av den som innehar lägenheten och det naturliga syns vara att betrakta balkongen som en del av lägenheten. Sådana förändringar som påverkar hostadsrättshavarens möjligheter att ut nyttja balkongen får därför anses vara sådana som kräver samtycke.

För att en bostadsrättshavare inte i varje läge skulle kunna hindra en kanske nödvändig ombyggnad, även om den inverkade på hans egen lägenhet, avskaffades bostadsrättshavarens absoluta vetorätt i den nya bostadsrättslagen. Bostadsrättshavarens vetorätt skall dock inte kunna genombrytas på annat sätt än efter beslut på föreningsstämma med särskilt kvalificerad majoritet och en efterföljande rättslig prövning av beslutet (prop 1990/91:92 s 107). När, som i detta fall, föreningsstämman inte har fattat beslutet på föreskrivet sätt och därefter begärt hyresnämndens godkännande, krävs alltså för beslutets giltighet att bostadsrättshavaren har lämnat sitt samtycke. I de fall kan i enlighet med 7 kap 17 § 3 st 2 lagen om ekonomiska föreningar talan väckas även senare än tre månader från dagen för beslutet. H.W:s talan borde således ha upptagits till prövning.

HD:s avgörande. HD undanröjer domstolarnas avvisningsbeslut och visar målet åter till TR:n för erforderlig handläggning.

HD, vars avgörande bestämdes av JustR:n Gregow, Solerud, referent, och Munck, fattade följande slutliga beslut i enlighet med av JustR:n Gregow och Munck omfattade skäl. Skäl. Enligt 7 kap 17 § 1 st lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar kan föreningsmedlemmar föra talan mot föreningen om att ett beslut av föreningsstämman skall upphävas eller ändras om beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller i övrigt strider mot föreningslagen eller stadgarna. Enligt andra stycket i paragrafen skall sådan talan väckas inom tre månader från dagen för beslutet. Av paragrafens tredje stycke 2 framgår emellertid att en dylik talan får föras senare när samtycke till beslutet krävs av alla eller vissa medlemmar och sådant samtycke inte getts. Till följd av en hänvisning i 9 kap 14 § 1 st bostadsrättslagen (1991:614) är dessa bestämmelser i föreningslagen tillämpliga även för bostadsrättsföreningar.

När det gäller föreningsstämmans beslut i en sådan fråga som avses i 9 kap 16 § 1 st 2 bostadsrättslagen uppställs där som krav för att stämmobeslutet skall vara giltigt att den berörde bostadsrättshavaren skall ha gått med på beslutet eller, om bostadsrättshavaren inte gett sitt samtycke till ändringen, att minst två tredjedelar av de röstande har gått med på beslutet. Som ett ytterligare villkor i sistnämnt fall gäller att hyresnämnden skall ha godkänt beslutet.

H.W. har hävdat att beslut av här avsett slag omfattas av tredje stycket i 7 kap 17 § föreningslagen, med följd att någon tidsfrist inte gäller för väckande av talan om beslutets upphävande.

Att talan om upphävande av ett stämmobeslut i vissa fall får väckas utan tidsbegränsning sammanhänger med den skillnad som associationsrättsligt brukar göras mellan klanderbarhet och s k nullitetsfall. För de beslut som omfattas av huvudregeln i 7 kap 17 § 2 st föreningslagen om tre månaders talefrist gäller som princip att de, även om klandergrund skulle ha funnits, blir gällande om klanderfristen inte har iakttagits. Ett beslut av det slag som lagrummets tredje stycke tar sikte på anses däremot utgöra en nullitet, vilket innebär att beslutet, även om det inte har klandrats, ej får verkställas och inte heller registreras i de fall fråga är om ett beslut som förutsätter registrering. En talan vid domstol om att ett sådant beslut skall upphävas är alltså i princip inte nödvändig för att beslutet skall förlora sin verkan, men förs en sådan talan - något som ibland kan vara påkallat för att medlemmen skall säkerställa sin rätt - skall denna bifallas. (Se till det anförda prop 1986/87:7 s 142f och Mallmen, Lagen om ekonomiska föreningar, 2 uppl s 276f; jfr Kedner-Roos, Aktiebolagslagen, del I, 4 uppl s 262ff med där upptagna hänvisningar.) En längre tids passivitet anses dock enligt allmänna rättsregler kunna ha den verkan att beslutet inte längre får angripas (prop 1986/87:7 s 141; jfr prop 1975:103 s 412).

Huruvida ett vid föreningsstämma fattat beslut utgör en nullitet eller ej kan inte alltid avgöras omedelbart på grundval av de förhållanden som förelåg när beslutet fattades. Så t ex anses gälla att, om fel i fråga om kallelse till stämman har förekommit, felet kan läkas genom samtycke i efterhand från de medlemmar som berörs av beslutet (prop 1986/87:7 s 143; jfr i fråga om fall då föreskrivna majoritetsregler ej iakttagits prop 1990/91:92 s 102).

Hur reglerna om klander i 7 kap 17 § föreningslagen skall tillämpas på ett sådant beslut som avses i 9 kap 16 § 1 st 2 bostadsrättslagen framgår inte fullt tydligt av de aktuella bestämmelsernas avfattning. Till grund för TR:ns och HovR:ns beslut ligger uppfattningen att ett ovillkorligt krav på samtycke från viss eller vissa medlemmar inte gäller enligt sistnämnda lagrum, eftersom samtycket kan ersättas genom att stämmobeslutet har fattats med kvalificerad majoritet i förening med att beslutet godkänts av hyresnämnden. Huvudregeln om tre månaders klanderfrist har därför ansetts vara tillämplig. Bestämmelsernas lydelse ger emellertid också utrymme för den läsarten att det grundläggande kravet på de berörda medlemmarnas godkännande för att beslutet skall bli giltigt står kvar när de alternativa förutsättningarna inte har uppfyllts. I så fall skulle någon klanderfrist inte gälla. Frågan hur regleringen skall uppfattas i nu aktuellt hänseende bör bedömas under hänsynstagande till bestämmelsernas syfte och inbördes sammanhang.

Antas huvudregeln om tre månaders klanderfrist vara tillämplig, skulle detta enligt de förut berörda principerna innebära att ett beslut om förändring av en lägenhet som meddelats utan samtycke av den berörda medlemmen tar åt sig giltighet, om det inte har klandrats inom angiven tid. Det skulle alltså i sådant fall inte vara erforderligt för föreningen att vända sig till hyresnämnden, eftersom beslutet även utan godkännande av nämnden skulle få verkställas, och detta även om beslutet fattats med enkel majoritet. Därmed skulle uppenbarligen det skydd för föreningsmedlemmarna som regleringen avser att åstadkomma i stor utsträckning sättas ur spel. Detta gäller så mycket mera som ett godkännande av hyresnämnden kan sökas endast av föreningen utan krav på iakttagande av viss tidsfrist och det inte föreligger något hinder för föreningen att återkalla en ansökan till hyresnämnden. För att den i bostadsrättslagen avsedda prövningen av hyresnämnden inte skulle kunna underlåtas när det föreligger ett sådant fall som avses i 9 kap 16 § 1 st 2 bostadsrättslagen skulle de berörda medlemmarna således i praktiken normalt vara nödsakade att klandra beslut av nu aktuellt slag inom tre månader. Det synes inte kunna antas att regleringen har avsetts få denna innebörd.

An mera tydligt är det att, om hyresnämnden genom lagakraftvunnet beslut avslagit etc framställning från föreningen om godkännande av stämmobeslutet, sistnämnda beslut måste betraktas som en nullitet i det hänseende som här är aktuellt. I enlighet med vad som förut har sagts gäller att en talan vid domstol om att beslutet skall upphävas i detta fall i princip inte är nödvändig för att beslutet skall förlora sin verkan men att medlemmen ibland kan ha anledning att utverka en dom på detta för att säkerställa sin rätt. För en sådan talan kan uppenbarligen inte bestämmelsen om tre månaders klandertid vara tillämplig.

De olägenheter som i enlighet med det anförda skulle vara förenade med att betrakta huvudregeln om tre månaders klanderfrist som tillämplig på ett sådant beslut av föreningsstämma med förändring av en bostadsrättslägenhet som meddelats utan samtycke av den berörde föreningsmedlemmen skulle i allt väsentligt bortfalla, om medlemmen antas kunna, vid sidan av klanderreglerna, föra talan om ogiltigförklaring av beslutet utan hinder av att klanderfristen gått till ända. De aktuella reglerna kan emellertid inte anses lämna utrymme för en sådan talan.

Vad som nu har sagts talar för att ett beslut om förändring av en lägenhet som meddelats utan samtycke av den berörde medlemmen bör anses vara underkastat de bestämmelser som gäller för klander i nullitetsfall, med följd att talan kan väckas utan krav på iakttagande av viss tidsfrist. Skulle en ansökan hos hyresnämnden vara beroende på prövning när klandertalan väcks eller inges innan denna talan har slutbehandlats, utgör detta en sådan omständighet som kan utgöra grund för vilandeförklaring av klandermålet.

Av det anförda följer att H.W:s talan inte hade bort avvisas på den av TR:n angivna grunden.

Föreningen har i målet även gjort gällande att det aktuella beslutet över huvud taget inte är av det slag att det krävs samtycke från de berörda medlemmarna eller godkännande av hyresnämnden, eftersom balkongen inte är upplåten med bostadsrätt och den ifrågavarande åtgärden inte innefattar en förändring av lägenheten utan av husets fasad och utgör en åtgärd för husets underhåll. Det ankommer på TR:n att pröva dessa invändningar efter återförvisning dit av målet.

HD:s avgörande. Med upphävande av HovR:ns beslut undanröjer HD TR:ns beslut och visar målet åter till TR:n för erforderlig behandling. Referenten, JustR Solerud, var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde: Enligt min mening borde det domstolen anför under skäl ha följande innehåll: "Enligt 7 kap 17 § 1 st lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar kan föreningsmedlemmar föra talan mot föreningen om att ett beslut av föreningsstämman skall upphävas eller ändras om beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller i övrigt strider mot föreningslagen eller stadgarna. Enligt andra stycket i paragrafen skall sådan talan väckas inom tre månader från dagen för beslutet. Av paragrafens tredje stycke 2 framgår emellertid att en dylik talan får föras senare när samtycke till beslutet krävs av alla eller vissa medlemmar och sådant samtycke inte getts. Till följd av en hänvisning i 9 kap 14 § 1 st bostadsrättslagen (1991:614) är dessa bestämmelser i föreningslagen tillämpliga även för bostadsrättsföreningar.

När det gäller föreningsstämmans beslut i en sådan fråga som avses i 9 kap 16 § 1 st 2 bostadsrättslagen uppställs där som krav för att stämmobeslutet skall ha tillkommit i laga ordning att den berörde bostadsrättshavaren skall ha gått med på beslutet eller, om bostadsrättshavaren inte gett sitt samtycke till ändringen, att minst två tredjedelar av de röstande har gått med på beslutet. För att beslutet skall vara giltigt uppställs som ett ytterligare villkor i sistnämnt fall att hyresnämnden skall ha godkänt beslutet.

I målet har inte gjorts gällande att föreningens stadgar innehåller villkor av betydelse för frågan om vilken majoritet som, i ett visst fall som avses i 9 kap 16 § 1 st 2 bostadsrättslagen, erfordras för ett giltigt beslut av föreningsstämman. Ett dylikt beslut skall således fattas av föreningens föreningsstämma, antingen med icke kvalificerad majoritet enligt vad som föreskrivs i 7 kap 13 § 1 st föreningslagen, varvid den berörda bostadsrättshavaren skall vara bland dem som samtyckt till beslutet, eller genom att minst två tredjedelar av de röstande har gått med på beslutet. (För de spörsmål som är uppe till prövning här saknar det betydelse att bostadsrättshavarens samtycke anses kunna lämnas i efterhand.) Beträffande själva tillkomsten av beslutet gäller således endast de två nu angivna alternativen.

Att ett av en bostadsrättsförenings föreningsstämma med föreskriven kvalificerad majoritet fattat beslut i den här diskuterade frågan dessutom skall godkännas av hyresnämnden får ses som ett tillkommande villkor som är skilt från kravet på viss kvalificerad majoritet. Den omständigheten att hyresnämndens godkännande inte föreligger låter sig knappast inordnas under de förutsättningar som enligt 7 kap 17 § föreningslagen uppställs för att en talan skall få föras enligt denna bestämmelse. Ett sådant synsätt ligger också i linje med tanken bakom lagregleringen, nämligen att det skall ankomma på allmän domstol att pröva en talan enligt föreningslagen om att beslutet skall upphävas eller ändras medan det är hyresnämnden som i första instans skall göra den efterföljande prövningen av förutsättningarna för ett godkännande av beslutet (jfr i övrigt förarbetsuttalandena i anslutning till bestämmelserna i 9 kap 16 § 1 st 2 och 17 § bostadsrättslagen i NJA II 1991 s 391-392 och de överväganden som enligt prop 1971:12 s 160, 255-256 och 259 låg bakom tillkomsten av bestämmelsen i 60 § 1 st 1 i 1971 års bostadsrättslag, vilken numera motsvarar 9 kap 16 § 1 st 1 i gällande bostadsrättslag).

Nämnda synsätt synes också stå i samklang med vad som får antas gälla enligt annan associationsrättslig lagstiftning för likartade fall och med den allmänna synpunkten att frågan, huruvida ett stämmobeslut är felaktigt av formella skäl, bör avgöras så snart som möjligt. Betraktas den situationen att bostadsrättshavaren inte samtyckt till beslutet men detta fattats av erforderlig majoritet som ett fall där talan utan tidsgräns kan föras enligt 7 kap 17 § 3 st föreningslagen om ett hyresnämndsgodkännande inte föreligger, synes det för övrigt kunna ifrågasättas om inte en konsekvens av detta blir att den berörde bostadsrättshavaren, även efter det att hyresnämnden godkänt beslutet, skulle vara bibehållen vid sin rätt att föra talan mot föreningsstämmobeslutet på den grunden att det visat sig att erforderlig majoritet i själva verket inte uppnåtts på stämman. Att hinder mot detta skulle föreligga endast till följd av en allmän passivitetsregel synes inte rimligt och inte heller förutsett (jfr a st i NJA II 1991).

Av det hittills anförda följer att det, som domstolarna också funnit, inte kan anses att det i 9 kap 16 § 1 st 2 bostadsrättslagen uppställts ett sådant krav på samtycke till beslutet av alla eller vissa medlemmar som avses i den tidigare berörda bestämmelsen i 7 kap 17 § 3 st 2 föreningslagen. Detta innebär alltså att en talan om upphävande eller ändring av ett föreningsstämmobeslut i en fråga som avses i den berörda bestämmelsen i bostadsrättslagen måste, enligt andra stycket i samma paragraf, väckas inom tre månader från beslutets dag. H.W:s talan är således, såvitt den är av ett sådant slag som avses i 7 kap 17 § föreningslagen, för sent väckt.

Som tidigare angetts är emellertid enligt 9 kap 16 § 1 st bostadsrättslagen ett beslut som fattats av minst två tredjedelar av de röstande i fall som avses i samma stycke 2 giltigt endast om hyresnämnden har godkänt beslutet. Ett sådant godkännande kan endast sökas av bostadsrättsföreningen. Någon tid inom vilken ansökan skall inges har inte angetts i lagen. I ett fall där föreningsstämmobeslutet inte kan upphävas, antingen därför att det fattats med den majoritet som anges i bestämmelsen eller därför att talan mot det i enlighet med det föregående inte längre kan föras, blir alltså berörd bostadsrättshavare beroende av föreningens inställning till frågan, huruvida hyresnämndens godkännande behöver inhämtas. Till skillnad från andra likartade situationer i associationsrättsliga sammanhang fordras ingen registrering e d för att beslutet skall kunna verkställas. Bostadsrättshavaren kan således komma att lida förfång av att inte få klarhet i om föreningsstämmans beslut är giltigt enligt bestämmelsen och därmed hur hans förhållande till föreningen gestaltar sig med avseende på de åtgärder berörande hans bostadsrättslägenhet som aktualiseras av beslutet. Styrelsen kan visserligen ådra sig skadeståndsskyldighet om ett beslut verkställs utan erforderligt godkännande av hyresnämnden. Inte minst mot bakgrund av att bestämmelsen i nämnda stycke 2 tillkom som en viss uppmjukning av bostadsrättshavarens vetorätt i dylika fall enligt den tidigare lagen, synes emellertid det förfång bostadsrättshavaren sålunda kan komma att lida gå längre än som kan antas ha varit avsett med lagändringen. Bostadsrättshavaren bör därför anses ha rätt att få ovissheten undanröjd genom en talan vid allmän domstol - inte om att beslutet skall upphävas med stöd av bestämmelserna i föreningslagen utan - om fastställelse av att beslutet är ogiltigt enligt bostadsrättslagen på den grunden att hyresnämnden inte godkänt det. För en sådan talan gäller inte någon särskild tidsfrist.

På grund av det anförda och då H.W:s talan i TR:n synes förenlig med en sådan fastställelsetalan som nyss angetts skall, med undanröjande av domstolarnas beslut, målet visat åter till TR:n."

JustR:n Nyström och Regner var skiljaktiga och anförde: "HovR:n lämnade utan bifall H.W:s överklagande av TR:ns beslut att, på den grunden att talan inte väckts inom föreskriven tid, avvisa H.W:s talan. Denna talan avsåg, såvitt nu är av intresse, att TR:n skulle förklara att föreningens föreningsstämmobeslut d 10 nov 1992, 6 §, var ogiltigt.

Enligt 7 kap 17 § 2 st lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, som till följd av en hänvisning i 9 kap 14 § 1 st bostadsrättslagen (1991:614) är tillämplig även för bostadsrättsföreningar, skall talan om att en föreningsstämmas beslut skall upphävas eller ändras väckas inom tre månader från dagen för beslutet. Av tredje stycket i nämnda 17 § framgår att en dylik talan får föras senare bl a när samtycke till beslutet krävs av alla eller vissa medlemmar och sådant samtycke inte getts (punkt 2). TR:ns avvisningsbeslut grundades på att det är det andra stycket och inte det tredje som gäller i fråga om ett sådant beslut på en bostadsrättsförenings föreningsstämma som avses i 9 kap 16 § 1 st 2 bostadsrättslagen. H.W. har gjort gällande att målet rör ett beslut som avses i det tredje stycket.

För att ett beslut i en fråga som anges i 9 kap 16 § 1 st bostadsrättslagen skall vara giltigt, krävs enligt vad som anges i stycket att beslutet har fattats på en föreningsstämma och att de i skilda punkter i stycket angivna bestämmelserna har iakttagits. Om ett beslut innebär att en lägenhet, som upplåtits med bostadsrätt, kommer att förändras med anledning av en om- eller tillbyggnad, gäller enligt nyssnämnda punkt 2 för att beslutet skall vara giltigt att bostadsrättshavaren skall ha gått med på det, eller, om bostadsrättshavaren inte ger sitt samtycke till ändringen, att minst två tredjedelar av de röstande har gått med på beslutet och det dessutom har godkänts av hyresnämnden.

I målet har inte gjorts gällande att föreningens stadgar innehåller villkor av betydelse för frågan om vilken majoritet som, i ett fall som avses i 9 kap 16 § 1 st 2 bostadsrättslagen, erfordras för ett giltigt beslut av föreningsstämman (jfr punkt 5 i samma stycke). Ett sådant beslut skall således fattas av föreningens föreningsstämma, antingen med icke kvalificerad majoritet enligt vad som föreskrivs i 7 kap 13 § föreningslagen, varvid den berörda bostadsrättshavaren skall vara bland dem som samtyckt till beslutet, eller genom att minst två tredjedelar av de röstande har gått med på beslutet. Beträffande själva tillkomsten av beslutet gäller således dessa två alternativ.

Att ett av en stämma med föreskriven kvalificerad majoritet fattat beslut i den här diskuterade frågan dessutom skall godkännas av hyresnämnden får ses som ett tillkommande villkor som är skilt från kravet på majoritet. Ett sådant synsätt ligger också i linje med tanken bakom lagregleringen, nämligen att det skall ankomma på allmän domstol att pröva en talan enligt föreningslagen om att beslutet skall upphävas eller ändras medan det är hyresnämnden, som i första instans skall göra den efterföljande prövningen av förutsättningarna för ett godkännande av beslutet. (Jfr förarbetsuttalandena i anslutning till bestämmelserna i 9 kap 16 § 1 st 2 och 17 § bostadsrättslagen i NJA II 1991 s 391 och 392.)

Av det anförda följer att det, som domstolarna också funnit, inte kan anses att det i 9 kap 16 § 1 st 2 bostadsrättslagen uppställts ett sådant krav på samtycke till beslutet av alla eller vissa medlemmar som avses i 7 kap 17 § 3 st 2 föreningslagen. Detta innebär alltså att en talan om upphävande eller ändring av ett föreningsstämmobeslut i en fråga som avses i den berörda bestämmelsen i bostadsrättslagen måste väckas inom tre månader från beslutets dag.

HovR:ns beslut skall därför fastställas. "

HD:s beslut meddelades d 15 nov 1996 (mål nr Ö 3357/95).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1996-11-15
Målnummer
Ö3357-95
Lagrum
9 kap. 16 § 1 st. 2 bostadsrättslagen (1991:614)
7 kap. 17 § 3 st. 2 lag (1987:667) om ekonomiska föreningar
Litteratur
Sökord
Bostadsrättsförening
Frist
Preskription
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2012 s. 198: Ordföranden vid en bostadsrättsförenings årsstämma fann att beslut i en viss fråga skulle fattas med kvalificerad majoritet enligt 9 kap. 16 § första stycket 2 bostadsrättslagen (1991:614). Det har...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation