lagen.nu

NJA 1996 s. 624

En gäldenär sålde kort tid före sin konkurs egendom som ingick i underlaget för företagshypotek och betalade sin skuld till hypotekshavaren med köpeskillingen. Fråga i mål om återvinning enligt konkurslagen dels om betalningen varit till nackdel för någon annan borgenär, dels om vid nackdelsbedömningen hänsyn kan tas till kostnaderna för konkursen, dels om partiell återvinning av betalningen kan ske. 4 kap 5 och 10 §§ KL.

(Jfr 1987 s 105, 1989 s 705 1, 1989 s 736, 1990 s 562)

Kontorsinnovation i Göteborg Aktiebolag (Kontorsinnovation) bedrev handel med olika kontorsprodukter. För detta ändamål hyrdes lokaler av KB Björnön.

Kontorsinnovation försattes i konkurs d 13 mars 1991. Svenska Handelsbanken hade beviljat bolaget flera krediter mot säkerhet bestående i företagsinteckning med bästa rätt i Kontorsinnovations näringsverksamhet. Kontorsinnovation sålde d 24 febr 1991 alla sina tillgångar för 438 500 kr. Banken godkände försäljningen d 4 mars 1991. Samma dag erlades betalning av hela köpeskillingen till banken.

Kontorsinnovations konkursbo yrkade efter stämning å Svenska Handelsbanken vid Göteborgs TR att banken skulle förpliktas att till konkursboet utge 80 56,5 kr jämte ränta enligt 4 kap 15 § KL från det banken erhöll betalning, i andra hand från dagen för ingivande av ansökan om stämning.

Handelsbanken bestred käromålet. Av det yrkade kapitalbeloppet vitsordade banken 50 565 kr motsvarande KB Björnöns hyresfordran samt 7 000 kr avseende konkurskostnader.

Konkursboet åberopade som grund för käromålet följande.

1. Betalningen har upp till det yrkade beloppet otillbörligt gynnat banken framför hyresvärden, KB Björnön. Betalningen har utgjort hela Kontorsinnovations tillgångsmassa och har varit till nackdel för KB Björnön. Vid tidpunkten för betalningen var Kontorsinnovation på obestånd, vilket banken kände till, eller har bort känna till. Banken kände vidare till att Kontorsinnovation efter betalningen saknade tillgångar för betalning till borgenär med bättre rätt än banken. Betalningen skall därför återgå enligt 4 kap 5 § KL. Det yrkade beloppet motsvarar hyresskulder om tillhopa 50 565 kr och konkurskostnader om 30 000 kr.

2. Kontorsinnovation har inom tre månader före fristdagen (d 13 mars 1991) erlagt betalning till banken. Betalningen har avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Betalningen har varit till nackdel för borgenär med bättre rätt än banken. Betalningen har inte varit ordinär och skall därför återgå enligt 4 kap 10 § KL.

Banken åberopade som grund för bestridandet

i första hand att ett förlikningsavtal träffats med konkursboet. Konkursboet förnekade att något sådant avtal träffats. TR:n fann att banken inte visat att något avtal av innehåll som banken gjort gällande förelåg.

När talan fullföljdes i HovR:n frånföll banken sin förstahandsgrund för bestridandet.

I andra hand gjorde banken gällande, att förutsättningar för återvinning inte förelåg, och anförde att betalningen till banken inte otillbörligt gynnat banken framför hyresvärden och inte heller inneburit sådan nackdel för hyresvärden som fordras för återvinning. Det var en ordinär betalning.

Konkursboet anförde till utveckling av sin talan:

KB Björnöns förmånsberättigade fordran avseende hyra uppgår till 50 565 kr för månaderna februari-april 1991. KB Björnön åtnjuter förmånsrätt enligt 5 § 1 förmånsrättslagen för sin fordran, dvs före Handelsbankens fordran, men gäller i samma egendom.

Handelsbanken hade beviljat Kontorsinnovation vissa krediter, vilka sammanlagt uppgick till 700 000 kr. Dessutom hade banken ställt borgen om 50 000 kr för Kontorsinnovations skuld till en av sina leverantörer. Banken hade säkerhet bestående av företagsinteckning om 800 000 kr med bästa rätt.

Enligt ett icke reviderat bokslut för Kontorsinnovations första räkenskapsår 22 mars 1990-31 dec 1990 uppgick det årets förlust till 497 752 kr. Hela aktiekapitalet var förbrukat. Verksamheten förutsatte att bolagets omsättning uppgick till mellan 150 000 och 200 000 kr per månad för att få kostnadstäckning. Omsättningen under det första räkenskapsåret uppgick emellertid endast till 1 200 000 kr. Kontorsinnovations obestånd inträffade sannolikt under sommaren 1990 och senast under december månad 1990, då Kontorsinnovation inte längre kunde betala sina leverantörsskulder.

Underjanuari och februari 1991 sökte Kontorsinnovations ställföreträdare efter en köpare till verksamheten. Handelsbanken kände till Kontorsinnovations svårigheter och obestånd. I samförstånd med Handelsbanken överlät Kontorsinnovation alla sina tillgångar bestående av varulager, inventarier, kundfordringar och goodwill till KIFAB Pappersgrossisten i Kungsbacka AB för 438 500 kr inklusive mervärdesskatt med 38 500 kr. Avtalet mellan parterna, som var villkorat av bankens godkännande, dagtecknades d 24 febr 1991, som tillika utgjorde tillträdesdag. Avtalet om överlåtelse godkändes av banken d 4 mars 1991. Samma dag som banken godkände avtalet betalades köpeskillingen till Kontorsinnovation som omedelbart vidarebefordrade betalningen till banken och Kontorsinnovations skuld till banken minskade i motsvarande mån. Vid konkursutbrottet d 13 mars 1991 fanns inga tillgångar kvar i företaget.

Betalningen till Handelsbanken är till nackdel för KB Björnön även såvitt avser konkurskostnaderna. Banken kände till att Kontorsinnovations konkurs var oundviklig. Genom att mottaga betalningen har ansvaret för konkurskostnaderna övervältrats på KB Björnön som har bättre förmånsrätt än banken. Om konkursboets talan om återvinning såvitt avser beloppet 50 565 kr kröns med framgång, skall - innan utdelning kan ske till KB Björnön - medel avgå till att täcka konkurskostnaderna. Enär de återvunna medlen utgör tillåtet surrogat för företagsintecknad egendom, svarar medlen för konkurskostnaderna enligt 14 kap 18 § 2 st KL. KB Björnön kommer därför inte att erhålla hela det återvunna beloppet som utdelning. Betalningen till banken har även utgjort ett avsevärt belopp. Betalningen är vidare i denna del otillbörlig.

Konkurskostnaderna uppskattas till 30 000 kr, varav förvaltararvode ca 20 000 kr, moms 5 000 kr, kungörandeavgift 3 000 kr, kallelseavgift 200 kr samt tillsynsavgift 1 000 kr. Strax efter konkursutbrottet uppgick kostnaderna till ca 7 000 kr.

Handelsbanken anförde:

De faktiska förhållandena vitsordas som i sig riktiga. Försäljningen av den företagsintecknade egendomen har i och för sig varit till nackdel för KB Björnön som därigenom gått miste om sin förmånsrätt. Detta är dock något som en hyresvärd har anledning att räkna med eftersom en gäldenär har full frihet att sälja företagsintecknad egendom.

Det förhållandet att KB Björnön gått miste om underlaget för sin förmånsrätt har inte heller något samband med bankens mottagande av köpeskillingen, eftersom det värde köpeskillingsfordringen representerade försvann ur den företagsintecknade egendomen i det ögonblick betalning skedde. Även om banken inte hade gottgjort sig ifrågavarande medel för sin genom företagshypotek säkrade fordring hos Kontorsinnovation hade resultatet blivit att hyresvärden gått miste om sin förmånsrätt.

Att banken mottagit betalning är inte heller otillbörligt i förevarande fall. Otillbörlighet bör anses föreligga endast om omvandlingseffekten (omvandlingen av förmånsberättigad egendom till ett icke prioriterat köpeskillingsbelopp) var åsyftad och så är inte fallet. Även om omvandlingen i sig skulle kunna anses vara otillbörlig bör detta inte inverka på det element av omvandling som består i bankens mottagande av köpeskillingslikviden.

Betalningen till banken har varit ordinär eftersom Kontorsinnovation inte kunnat göra annat än betala banken, som hade företagsinteckning som säkerhet. Så skulle även ha skett om det inte var risk för konkurs.

För att det skall kunna anses vara en nackdel i återvinningshänseende att boet inte kan täcka konkurskostnaderna krävs ett illojalt förfarande och så kan inte anses vara fallet i den aktuella situationen. Inga andra borgenärer med lika eller bättre förmånsrätt har blivit lidande genom att konkurskostnader övervältrats på dem.

Bestämmelsen i 4 kap 10 § KL syftar till att skydda borgenärskollektivet som helhet, inte en enstaka borgenär med särskild förmånsrätt. Kontorsinnovation genmälde:

Den avgörande tidpunkten för nackdelsbedömningen är då transaktionerna görs. Den nackdel som uppstår för borgenärerna vid den tidpunkten behöver inte vara reell vid efterföljande konkurs. Med nackdel menas således att transaktionen skall ha försämrat utdelningen för någon borgenär, om gäldenären vid tidpunkten omedelbart efter transaktionen blivit försatt i konkurs.

Det är inte försäljningen av egendomen som är otillbörlig, eftersom den skett till fullgott pris, utan betalningen till banken. När banken mottog betalningen kände banken till att hyresvärdens fordran blev nödlidande. Banken har därigenom otillbörligt gynnats framför KB Björnön.

Förfarandet blir illojalt när konkursen blir oundviklig. Den omständigheten att banken innehar företagsinteckning gör inte förfarandet mindre illojalt, eftersom KB Björnön har bättre rätt än banken.

Det räcker att transaktionen är till nackdel för någon enda borgenär för att bestämmelsen om återvinning i 4 kap 10 § KL skall vara tillämplig.

Betalningen är inte ordinär och det är inte riktigt att Kontorsinnovation inte har kunnat göra på annat sätt än att betala till banken. Kontorsinnovation hade mycket väl kunnat betala en del av beloppet till KB Björnön.

TR:n (chefsrådmannen Hulden, rådmannen Ernström och assessorn Smith) anförde i dom d 9 juni 1992: Domskäl. --

När det gäller frågan om återvinning, anser TR:n det principiellt riktigt att först pröva den enligt specialregeln i 4 kap 10 § KL. Det är ostridigt i målet att betalningen av Kontorsinnovations skuld till banken avsevärt försämrat Kontorsinnovations ekonomiska ställning samt att b°talningen skedde endast nio dagar före fristdagen.

Parterna har däremot olika uppfattning i frågan huruvida betalningen ändå skall anses som ordinär. Ostridigt sålde Kontorsinnovation all företagets lösa egendom i samförstånd med banken, som kände till att Kontorsinnovation var på obestånd. Kontorsinnovation erlade därefter hela köpeskillingen till banken, som därvid var införstådd med att hyresvärdens fordran härigenom skulle bli lidande. Parterna är ense om att det efter betalningen i princip inte fanns några tillgångar kvar i företaget.

Parterna har inte belyst frågan om när bankens fordran förföll till betalning. Omständigheterna är emellertid sådana att TR:n finner att det inte kan vara fråga om en ordinär betalning av skuld.

För att återvinning skall kunna ske erfordras därutöver att transaktionen varit till nackdel på sådant sätt att den skulle ha försämrat utdelningen för någon av övriga borgenärer, om gäldenären försatts i konkurs omedelbart vid den tidpunkt då betalningen gjordes.

När det gäller konkursboets påstående om att betalningen varit till nackdel för hyresvärden, har från bankens sida gjorts gällande att hyresvärden gått miste om sin förmånsrätt i samma ögonblick som Kontorsinnovation uppbar betalning för köpeskillingsfordringen och att därför den efterföljande betalningen till banken inte utgjort någon nackdel för hvresvärden. Bankens resonemang bygger på bestämmelsen i 2 kap 1 § lagen (1984:649) om företagshypotek av vilken framgår att företagsinteckning inte gäller i kontanter eller banktillgodohavanden. Däremot gäller företagshypotek enligt 2 kap 2 § samma lag i utestående köpeskillingsfordran. För hyresfordran gäller förmånsrätt i samma egendom som företagsinteckning.

Bankens ståndpunkt innebär att man skall betrakta försäljningen av den företagsintecknade egendomen, uppkomsten av en köpeskillingsfordran, betalningen av köpeskillingen och betalningen till banken som skilda transaktioner och bedöma rättsläget efter varje transaktion. Med ett sådant betraktelsesätt skulle mycket riktigt hyresvärden sakna förmånsrätt när betalningen till banken skedde. Men med samma betraktelsesätt skulle också banken då sakna förmånsrätt, vilket skulle få betalningen till banken att framstå som helt omotiverad. Syftet med förmånsrättsreglerna måste emellertid vara att borgenärerna skall få betalt i en bestämd turordning. Med hänsyn härtill bör försäljnings-och betalningstransaktionen inte brytas ner i sina beståndsdelar utan ses som en helhet. Således har hyresvärdens förmånsrätt i detta fall enligt TR:ns mening varit gällande vid tidpunkten för betalningen. Förutsättningar för återvinning enligt 4 kap 10 § KL föreligger därför beträffande betalningen. Banken har förmånsrätt på grund av företagsinteckningen men är berättigad till utdelning i konkursen först sedan konkurskostnaderna betalts och hyresvärden erhållit utdelning. Av betalningen skall därför så mycket gå åter som fordras för att täcka hyresfordringen och skäliga konkurskostnader.

Om hyresfordringens belopp råder ej tvist. TR:n finner att det belopp som konkursboet uppgivit för konkurskostnader är skäligt. Konkursboets talan om att betalningen skall gå åter med det yrkade beloppet skall därför bifallas.

Det är emellertid nödvändigt att även pröva huruvida återvinning kan ske enligt 4 kap 5 § KL eftersom en förmånligare ränta är kopplad till denna lagregel.

Parterna är ense om att Kontorsinnovation senast under december 1990 var på obestånd, då Kontorsinnovation inte längre kunde betala sina leverantörsskulder. Vid tidpunkten för betalningen till banken d 4 mars 1991 låg Kontorsinnovation ostridigt efter med betalning av hyrorna för februari och mars vilka hade förfallit till betalning d 31 jan respektive d 28 febr 1991. Banken har vitsordat att den kände till både att Kontorsinnovation var på obestånd när betalningen gjordes och att risken för konkurs var överhängande. Som TR:n redan konstaterat gällde dels en fömånsrätt för hyresfordran, dels en förmånsrätt för fordran grundad på företagshypotek vid tidpunkten för transaktionen. Den förra hade bättre förmånsrätt än den senare. Banken hade således sämre rätt än KB Björnön. Försäljningen och betalningen har avsett alla bolagets tillgångar. Omständigheterna är därmed enligt TR:ns mening sådana att transaktionen får anses ha inneburit ett sådant otillbörligt gynnande av banken som erfordras för återvinning.

Eftersom förutsättningar således föreligger för återvinning även enligt 4 kap 5 § KL skall det ränteyrkande som konkursboet i första hand framställt bifallas. Det sagda bör dock endast gälla hyresfordringsbeloppet. För konkurskostnadsbeloppet bör ränta inte utgå för tid innan återvinning påkallades.

Domslut. Svenska Handelsbanken skall till Kontorsinnovation i Göteborg AB:s konkursbo utge 80 565 kr jämte ränta dels å 50 565 kr från d 4 mars 1991 t o m d 20 juni 1991 dels å 80 565 kr från d 20 juni 1991 enligt 5 § räntelagen t o m den dag då denna dom vinner laga kraft och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter till dess betalning sker.

Handelsbanken överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle ogilla konkursboets talan.

Konkursboet bestred ändring.

Banken åberopade sin i andra hand framförda invändning mot konkursboets käromål och gjorde vidare gällande att käromålet skulle ogillas redan på grund av att en partiell återvinningstalan av det slag konkursboet väckt inte lagligen kunde föras.

Konkursboet anförde att påståendet att partiell återvinningstalan inte kan föras var en ny omständighet som banken inte borde tillåtas få åberopa.

HovR:n (hovrättspresidenten Lindh, hovrättslagmannen Malmström samt hovrättsråden Rosendahl och Zelano, referent) anförde i dom d 2 mars 1995: Domskäl.

HovR:n gör i frågan huruvida banken åberopat ny omständighet följande bedömning.

Banken har vid TR:n intagit ståndpunkten att förutsättningarna för återvinning inte är uppfyllda. Banken har, såvitt framgår av handlingarna i målet, inte vid precisering av sin inställning uttryckligen åberopat att den mot banken förda återvinningstalan var partiell och att konkursboets talan av den anledningen inte kan bifallas. Det åligger konkursboet att visa att förutsättningar för återvinning föreligger. Vad konkursboet åberopat vid TR:n till stöd för sitt påstående härvidlag har inte odelat vitsordats av banken. Även om banken inte vid TR:n gjorde gällande att en partiell återvinningstalan av det slag som konkursboet för inte lagligen kan bifallas, innefattar bankens påstående i denna del inte någon sådan ny omständighet som avses i bestämmelsen i 50 kap 25 § 3 st RB. Bankens påstående får i stället anses utgöra en i sig tillåten ny rättslig synpunkt, grundad på redan vid TR:n åberopade faktiska förhållanden. Konkursboets invändning att HovR:n är förhindrad att pröva frågan huruvida en partiell återvinningstalan är tillåten kan därför inte vinna beaktande.

HovR:n övergår härefter till frågan om partiell återvinningstalan får föras.

Det är ostridigt mellan parterna att konkursboets käromål utgör en partiell återvinningstalan och att så är fallet framgår också av den redogörelse för omständigheterna som parterna lämnat vid TR:n.

Banken har anfört: Att konkursboets återvinningstalan är partiell hänger samman med att konkursboet inte för talan i vidare utsträckning än som svarar mot någon förment nackdel. Banken bestrider att partiell återvinningstalan kan föras oberoende av att partiell nackdel må föreligga.

Konkursboet har härtill invänt att en rättshandling kan återvinnas endast till den del den medfört nackdel.

HovR:n konstaterar att frågan om det är möjligt att föra en partiell återvinningstalan inte synes ha uttryckligen behandlats i den nuvarande konkurslagstiftningen eller förarbetena till denna. Emellertid är enligt bestämmelserna i 4 kap 7-9 §§ KL, liksom fallet var med motsvarande bestämmelser i den tidigare konkurslagen, rätten till återvinning för vissa typer av transaktioner inskränkt till en del av transaktionen i fråga. Det är där fråga om återvinning av sådana delar som kan sägas ha inneburit ett otillbörligt gynnande vid bodelning, vid betalning av lön, arvode eller pension eller vid överföring till pensionsstiftelse. Dessa fall synes vara av speciell natur bl a på det viset att en bodelning skall kunna ske oberoende av en konkurs och det av olika skäl inte är rimligt att ta tillbaka hela lönen från en anställd. Inskränkningen av återvinningsrätten i dessa fall kan emellertid inte rimligen medföra att partiell återvinningstalan skulle vara utesluten i andra fall.

1 sammanhanget bör noteras att det vid en ändring av den gamla konkurslagen (NJA II 1976 s 163) - då även de i föregående stycke berörda bestämmelserna ändrades respektive infördes - framhölls att en brist i det dåvarande systemet var att det saknades möjlighet till en elastisk tillämpning av återvinningsreglerna. Antingen gick en transaktion åter eller också inte. Någon egentlig möjlighet att ta hänsyn till särskilda omständigheter så att verkan av återvinningen mildrades fanns inte. Till följd härav infördes en bestämmelse om möjlighet till jämkning svarande mot 4 kap 17 § i nuvarande konkurslagen.

De berörda bestämmelserna syftar uttryckligen till att mildra effekterna av en återvinning. Detta är det inte fråga om här. Frågan är i stället om konkursboet kan i sitt yrkande räkna av vad banken i sin egenskap av borgenär annars skulle ha kunnat förbehålla sig enligt 4 kap 21 § KL. Enligt HovR:ns mening saknas anledning att inte tillåta en partiell återvinningstalan i ett fall som det förevarande, där den omtvistade rättshandlingen utgör en betalning och där utredningen entydigt pekar på att mellanskillnaden tillkommer återvinningssökandens motpart.

Då det gäller frågorna i övrigt angående konkursboets rätt till återvinning beträffande hyresfordran och konkurskostnader samt rätt till ränta ansluter sig HovR:n till de ställningstaganden som TR:n har kommit fram till.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Handelsbanken (ombud advokaten S.L.) överklagade och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns dom, skulle ogilla käromålet.

Konkursboet (ombud advokaten F.T.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ruhe, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Som HovR:n anfört föreligger inget hinder mot partiell återvinningstalan av det slag som konkursboet fört.

Fråga uppkommer därefter om förmånsrätten gått förlorad redan genom att den företagsintecknade egendomen sålts och omvandlats till kassamedel innan betalning skett till Handelsbanken i egenskap av företagsinteckningshavare. Frågeställningen har tidigare varit föremål för prövning i HD. Förmånsrätten har därvid ansetts kunna bestå då betalning skett till konto som administrerats av utomstående, exempelvis Ackordscentralen (NJA 1987 s 105). I fall där betalning skett via bolagets egna konton har förmånsrätten ansetts inte längre bestå, se NJA 1990 s 562. Betalningen hade i detta fallet influtit på ett postgirokonto som var avsett även för andra betalningar och bolaget var inte bundet av några inskränkningar i sin rådighet över på kontot insatta medel. Försäljningen av egendomen, överförandet av pengarna till postgirokontot och sedan betalningen till banken kunde inte heller ses som en sammanhängande transaktion. I förevarande fall har emellertid momenten skett i ett sammanhang och pengarna har inte under någon tid förts till ett konto som bolaget kunnat disponera efter eget gottfinnande. Det har också inom doktrinen framförts att sådana betalningar bör kunna räknas som gjorda direkt ur säkerheten (se bl a Lennander, Återvinning i konkurs, 2 uppl 1994 s 120 samt densamma i juridisk tidskrift 1990/91 s 471 med där gjorda hänvisningar). Att se transaktionen som uppdelad i ett antal deltransaktioner med följd att förmånsrätten skulle upphöra så fort betalning influtit skulle i många fall medföra betydande svårigheter att på ett enkelt sätt tillgodose företagsinteckningshavarnas intresse. I förevarande fall har alltså företrädesrätten i egendomen varit kvar för såväl Handelsbanken, i egenskap av företagshypoteksinnehavare, som för KB Björnön, i egenskap av hyresvärd. Någon omvandlingseffekt av det slag som Handelsbanken har hävdat har således inte förelegat. Härav följer också att nackdelsprövningen inte kan avse betalningen som sådan av den företagsintecknade egendomen. Nackdelsprövrtingen måste i stället hänföras till hela transaktionen.

Omständigheterna kring försäljningen av egendomen och betalningen till Handelsbanken har, såsom domstolarna konstaterat, varit sådana att betalningen inte kan anses som ordinär. För att återvinning skall kunna ske fordras därutöver att transaktionen varit till nackdel för annan borgenär. Som domstolarna konstaterat har betalningen till Handelsbanken varit till nackdel för KB Björnön. Normalt räcker ett sådant konstaterande för att hela transaktionen skall gå åter. I förevarande fall avser talan emellertid inte återgång av hela transaktionen utan endast en del. Det är då nödvändigt att även bestämma hur stor nackdelen varit för KB Björnön. Att den uppgår till det belopp som avser förfallna, förmånsberättigade hyror är uppenbart. Frågan är om den även skall omfatta konkurskostnaderna. Härom är följande att säga.

Lagberedningen uttalar sig om förväntade konkurskostnader skall beaktas vid nackdelsbedömningen att det är att driva saken för långt om man anser sig skyldig att, när fråga är om betalning till förmånsberättigade borgenärer, under alla omständigheter ta hänsyn till en sådan hypotetisk kostnadspost. För att motverka illojala förfaranden torde man dock, fortsätter lagberedningen, böra ta hänsyn till konkurskostnaderna i fall då konkurs är oundviklig och borgenärer med lika eller bättre rätt skulle bli lidande genom att konkurskostnader övervältras på dem (SOU 1970:75 s 134). Detta uttalande har godtagits i lagstiftningsärendet som legat till grund för de nuvarande återvinningsreglerna (prop 1975:6 s 142). I förevarande fall har Handelsbanken haft full insikt i Kontorsinnovations ekonomiska läge och det borde varit uppenbart för Handelsbanken att en konkurs kunde vara nära förestående. Handelsbanken bör då haft att räkna med att konkurskostnader kunnat uppstå och även, med hänsyn till de relativt okomplicerade förhållandena i konkursen, kunnat inse hur konkurskostnader skulle fördelas och vem som sålunda slutligt finge bära dem. Vid sådant förhållande bör rimligt beräknade konkurskostnader beaktas vid nackdelsprövningen.

Beträffande övriga frågor finns inte skäl att göra annan bedömning än den domstolarna gjort.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut dock att den i TR:ns domslut angivna räntan enligt 5 § räntelagen skall utgå till och med dagen för HD:s dom och räntan enligt 6 § räntelagen för tiden därefter till dess betalning sker.

HD (JustR:n Sokmd, Nyström, Munck, Lennander, referent, och Regner) beslöt följande dom: Domskäl. Det föreligger inget hinder mot att ätervinning av en betalning av en skuld begränsas till den del betalningen varit till nackdel för någon annan borgenär.

En betalning, som en företagshypotekshavare erhåller direkt ur den egendom vari han har säkerhet för sin fordran, föranleder nackdel för andra borgenärer endast i den mån betalningen inkräktar på den rätt som tillkommer borgenär med lika eller bättre rätt till säkerheten. Om i stället egendomen först säljs, köpeskillingen erläggs till gäldenären och gäldenären därefter betalar sin skuld till hypotekshavaren aktualiseras regeln i 2 kap 1 § lagen (1984:649) om företagshypotek, enligt vilken företagshypotek inte omfattar kassa- och banktillgodohavanden. Säkerheten upphör således att gälla, när hypoteksegendomen omvandlas till kassa- eller banktillgodohavanden. Det sagda gäller dock inte utan undantag. Hypotekshavaren kan med stöd av principerna om surrogatlon bevara sin förmånsrätt så att den blir gällande i likvida medel som ersatt hypoteksegendomen och som hålls avskilda på konton över vilka gäldenären inte förfogar (se t ex rättsfallen NJA 1987 s 105 och 1989 s 705 1). Vidare kan, i fall där försäljningen företas i direkt syfte att bereda hypotekshavaren betalning och gäldenären i anslutning till att han erhåller köpeskillingen överför beloppet till denne, egendomens försäljning och betalningen till gäldenären och hypotekshavaren betraktas som en sammanhängande transaktion, jämställd med en betalning till hypotekshavaren direkt ur säkerheten. (Jfr rättsfallet NJA 1990 s 562. Se Lennander, Återvinning i konkurs, 2 uppl 1994 s 115ff och i jT 1990/91 s 470ff, Walin/Palmer, Konkurslagen s 273, jfr Håstad, Sakrätt, 5 uppl 1994 s 268 samt, betr äldre rätt, Welamson, Konkursrätt, 1961 s 212, Walin, SvJT 1970 s 324, Hessler, Allmän sakrätt, 1973 s 109.)

Av utredningen i målet framgår, att. försäljningen av hypoteksegendomen skedde i samförstånd med banken, att syftet var att bereda banken betalning för dess fordran och att Kontorsinnovation sedan köpeskillingen erlagts omedelbart vidarebefordrade beloppet till banken. I detta fall får det anses föreligga ett sådant samband mellan försäljningen av egendomen, betalningen av köpeskillingen till Kontorsinnovation och överföringen av beloppet till banken att åtgärderna skall ses som moment i en sammanhängande transaktion, vilken är att jämställa med en betalning till banken direkt ur hypoteksegendomen.

Betalningen till banken har varit till nackdel för KB Björnön, som för sin hyresfordran hade bättre förmånsrätt i egendomen än banken, 5 1 förmånsrättslagen (1970:979).

Den nackdel som uppstått för KB Björnön motsvarar i första hand beloppet av dess hyresfordran. Eftersom detta belopp är mindre än den betalning banken erhållit aktualiseras frågan, om vid nackdelsbedömningen hänsyn skall tas även till kostnaderna för konkursen.

Sedan betalningen återvunnits från banken och medlen återburits till konkursboet skall dessa behandlas som egendom vilken ingår i underlaget för företagshypotek (jfr rättsfallet NJA 1989 s 736). Sådan egendom svarar enligt 14 kap 18 § 2 st KL för kostnaderna i konkursen, i den mån boet annars inte lämnar tillgång till det. I förevarande fall, där tillgångar i övrigt saknas, kommer konkurskostnaderna att tas ur medlen, med företräde framför KB Björnöns fordran. Detta innebär att KB Björnön blir lidande om medlen inte täcker såväl dess fordran som konkurskostnaderna, eftersom ansvaret för kostnaderna då övervältras på bolaget. Anledning saknas att bortse från detta förhållande vid nackdelsbedömningen. En partiell återvinning av betalningen till banken skall således omfatta även ett belopp motsvarande kostnaderna i konkursen.

Beträffande övriga frågor finns inte skäl att göra någon annan bedömning än den domstolarna gjort.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut, dock att den i TR:ns domslut angivna räntan enligt 5 § räntelagen skall utgå till och med dagen för HD:s dom och räntan enligt 6 § räntelagen för tiden därefter till dess betalning sker.

HD:s dom meddelades d 30 okt 1996 (mål nr T 1475/95).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1996-10-30
Målnummer
T1475-95
Lagrum
5 § 1 förmånsrättslagen (1970:979)
Rättsfall
NJA 1987 s. 105
NJA 1989 s. 705 I
NJA 1989 s. 736
NJA 1990 s. 562
Litteratur
Sökord
Konkurs
Återvinning
Företagshypotek
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation