lagen.nu

NJA 1996 s. 282

Återvinning i konkurs. Ett företag köpte fortlöpande varor från en leverantör. Sedan köparen kommit att stå i skuld för levererade varor, lämnades en bankgaranti avseende del av skulden. Banken infriade senare garantin. Fråga om det belopp banken betalat till leverantören kunde återvinnas från denne enligt 4 kap 10 § eller 12 § 2 st KL. Vidare fråga om vissa betalningar som köparen gjort till leverantören hade avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. 4 kap 10 § KL.

(Jfr 1981 s 534 och 759, 1982 s 135 och 224, 1985 s 117, 1987 s 872 samt 1989 s 3)

Hisingens Elektro Aktiebolags konkursbo förde vid Malmö TR den talan mot Skoogs Elektriska Aktiebolag om återvinning i konkurs som framgår av TR:ns dom.

TR:n (chefsrådmannen Lindbohm, rådmannen Linde-Malmberg och hovrättsassessorn Norrman) anförde i dom d 20 april 1990:

Redogörelse för saken samt yrkande m m.

Konkursboet har anfört: Hisingens Elektro Aktiebolag (Hisingens) påbörjade sin verksamhet i slutet av 1983. Verksamheten bestod i elinstallationer vid nybyggnads- och ombyggnadsarbeten. Sedan 1985 äger K.J. samtliga aktier i bolaget. Aktiekapitalet är 50 000 kr. K.J. fortsatte i Hisingens den rörelse han drivit i ett annat aktiebolag, vilket försatts i konkurs. Våren 1986 släpade Hisingens efter med betalningen av skatter. I december 1986 förmådde Hisingens inte att betala mervärdesskatt för perioden september-oktober 1986 med 197 697 kr. Den skulden är fortfarande obetald. Skoogs Elektriska Aktiebolag (Skoogs) var den störste leverantören av elmaterial till Hisingens. Skoogs hade beviljat Hisingens en in blanco kredit, dvs en kredit utan säkerhet, om 400 000 kr. Under senvintern eller våren 1987 upptäckte Skoogs att kreditgränsen hade överskridits kraftigt och slutade att leverera på kredit till Hisingens. Förhållandet diskuterades i slutet av april 1987 av K.J. och företrädare för Skoogs. Hisingens saknade möjlighet att då betala med egna medel men räknade med att kunna göra det i augusti samma år, då Hisingens självt väntade betalningar. S-E-Banken, som var Hisingens bankförbindelse, var beredd att ställa bankgaranti men krävde skriftlig begäran därom. I brev dagtecknat d 20 maj 1987 skrev därför Skoogs filialföreståndare i Göteborg, G.R. till S-E-Banken och förklarade att Hisingens hade överskridit sin kredit hos Skoogs med 300 000 kr och att Skoogs stoppade vidare leveranser till Hisingens tills betalning hade skett eller Skoogs hade erhållit en bankgaranti på nämnda belopp. S-E-Banken utfärdade d 15 juni 1987 en bankgaranti, domsbilaga 1 (bilagan återges ej här; red:s anm). K.J. lämnade en motförbindelse för garantin, troligen i samband med att han erhöll garantin. Han lämnade sedan över garantin till företrädare för Skoogs. Hisingens skuld till Skoogs uppgick d 21 juli 1987 till 804 277 kr. Den 14 aug 1987 betalade Hisingens 100 000 kr kontant till Skoogs och den 21 samma månad levererade Skoogs för första gången efter leveransstoppet varor till Hisingens. Varorna betalades kontant med 68 393 kr. I brev d 24 aug 1987 begärde Skoogs utbetalning av garantibeloppet. Två dagar senare levererade Skoogs på nytt varor till Hisingens för 70 100 kr mot kontant betalning. Den 27 samma månad betalade Hisingens 50 000 kr till Skoogs och tre dagar därefter skedde ny leverans för 1 692 kr mot kontant betalning. Den 7 sept 1987 infriades garantin och banken belastade samma dag Hisingens checkräkningskredit i banken med motsvarande belopp. Efter infriandet av bankgarantin uppgick Skoogs fordran på Hisingens till 354 277 kr, vilket belopp inte uppgick till kreditgränsen. Den 2 okt 1987 levererade Skoogs på nytt varor till Hisingens för 55 992 kr mot kontant betalning. Några andra leveranser än ovan nämnda mot kontant betalning ägde inte rum från Skoogs till Hisingens efter andra hälften av april 1987. De uteblivna leveranserna lyckades Hisingens delvis täcka genom kreditleveranser från med Skoogs konkurrerande företag, huvudsakligen Abeta AB och Direkt El i Göteborg AB. Den 27 okt 1987 försattes Hisingens i konkurs vid Göteborgs TR på grund av en ansökan ingiven av kronofogdemyndigheten d 5 aug 1987 (fristdagen). Vid konkursutbrottet uppgick Hisingens skuld till Skoogs till 354 277 kr, till Abeta till 163 953 kr och till Direkt El till 439 518 kr. Enligt konkursbouppteckningen uppgick Hisingens tillgångar till 1 536 908 kr. Senare företagen utredning har visat att värdet inte överstiger 886 793 kr.

Som grund för sin talan har konkursboet anfört följande. Genom överlämnandet i mitten av juni 1987 av den av S-E-Banken utfärdade bankgarantin, bankens betalning d 7 sept 1987 av 300 000 kr, vilken betalning skall anses härröra från Hisingens, samt Hisingens betalningar av 100 000 kr respektive 50 000 kr har Skoogs fått gottgörelse med 450 000 kr. Vid tidpunkten för rättshandlingarna var Hisingens på obestånd eller kom genom dem på obestånd. Hisingens var på obestånd redan i december 1986, då bolaget inte kunde betala mervärdesskatt. I vart fall var Hisingens på obestånd i juni 1987. Vid tidpunkten för bankgarantins utfärdande/överlämnande insåg Skoogs eller borde Skoogs i vart fall ha insett att Hisingens var på obestånd. Skoogs har på ett otillbörligt sätt gynnats framför andra borgenärer med bättre eller lika rätt i Hisingens konkurs. Otillbörligheten består i följande. Genom rättshandlingarna har Skoogs i avsevärd mån gynnats framför andra borgenärer i konkursen. Bankgarantibeloppet, liksom betalningen av det, men även övriga betalningar är såväl var för sig som sammantagna av betydande storlek. För att få till stånd rättshandlingarna har påtryckningar förekommit. Såväl ställandet av bankgaranti, betalningen av bankgarantibeloppet som de övriga betalningarna har avsett betalning av gammal och kumulerad gäld. Överlämnandet av bankgarantin och betalningen av bankgarantibeloppet har inneburit att Skoogs fått säkerhet för gammal kumulerad gäld, för vilken någon säkerhet aldrig tidigare varit avtalad. Samtliga nämnda omständigheter har Skoogs känt till eller i vart fall bort känna till. Rättshandlingarna skall därför gå åter enligt 30 § konkurslagen (1921:225). - Om betalningarna inte går att återvinna enligt 30 § konkurslagen, skall de gå åter enligt 35 § samma lag. Betalningarna och ställandet av garantin har gjorts senare än tre månader före fristdagen d 5 aug 1987. Betalningarna bör med hänsyn till den korta tiden mellan dem betraktas som en enhet. De har avsevärt försämrat Hisingens ekonomiska ställning. På grund av betalningarnas storlek och det förhållandet att det varit fråga om gammal och kumulerad gäld kan betalningarna inte anses vara ordinära. Betalningen på grund av bankgarantin har dessutom inneburit betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel. Lämnandet av bankgarantin och S-E-Bankens infriande av sitt åtagande är att betrakta som en s k medelbar betalning och S-E-Bankens betalning skall därför anses som gjord direkt av Hisingens. När bankgarantin lämnades, hade S-E-Banken redan fullgoda säkerheter för sina fordringar på Hisingens. S-E-Banken kommer att få full utdelning för sina fordringar, även för fordringen på grund av den ställda garantin. Detta medför att Hisingens tillgångsmassa har minskat med samma belopp som bankgarantins belopp. - Om betalningen av 300 000 kr inte skulle anses vara en betalning från Hisingens gör konkursboet gällande att säkerheten inte var betingad vid skuldens tillkomst. Den skall därför gå åter enligt 37 § 2 st konkurslagen (1921:225).

På grund av det anförda har konkursboet yrkat att Skoogs förpliktas att till konkursboet utge 450 000 kr jämte ränta enligt följande.

A. om återvinning sker enligt 30 § konkurslagen (1921:225)

- på 100 000 kr enligt 5 § räntelagen från 1987-08-14 till och med den dag domen vunnit laga kraft och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter tills betalning sker

- på 50 000 kr enligt 5 § räntelagen från 1987-08-27 till och med den dag domen vunnit laga kraft och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter tills betalning sker

- på 300 000 kr enligt 5 § räntelagen från 1987-09-07 till och med den dag domen vunnit laga kraft och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter tills betalning sker

B. om återvinning sker enligt 35 § eller 37 § konkurslagen (1921:225)

enligt 5 § räntelagen för tiden från det återvinning påkallades, 1988-07-12, till och med den dag domen vunnit laga kraft och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter tills betalning sker.

Skoogs har bestritt käromålet men vitsordat yrkat kapitalbelopp jämte ränta.

Skoogs har anfört: Skoogs, som är grossist i elbranschen, har ca 10 000 kunder och omsätter årligen 1,2 miljarder kr. Skoogs levererade elmaterial även till det bolag K.J. drev innan Hisingens bildades. Redan 1984 ställde Hisingens en bankgaranti som säkerhet för sina betalningar till Skoogs. Hisingens betalningar var ofta sena, vilket Skoogs påtalade redan 1986. I början av 1987 var Hisingens skuld till Skoogs 700 000-800 000 kr. De sena betalningarna diskuterades med K.J. som uppgav att Hisingens hade gott om lönsamma arbeten och att Hisingens problem endast gällde dess likviditet. I maj 1987 meddelade Skoogs att Skoogs inte avsåg att leverera till Hisingens annat än mot kontant betalning. K.J. sade vid något tillfälle att S-E-Banken kunde tänka sig att utfärda en bankgaranti. Skoogs hade dessförinnan inte begärt att få någon bankgaranti. Banken ville av någon anledning ha en skriftlig begäran från Skoogs, varför brevet av d 20 maj 1987 skrevs. Hisingens var inte på obestånd då, inte heller när garantin utfärdades. Bankgarantin stärkte Skoogs i dess uppfattning att Hisingens var solvent. Skoogs känner inte till vilken säkerhet som ställts för bankgarantin. Skoogs fick sedan, troligen vid månadsskiftet juni/juli 1987, ett av Hisingens revisor d 17 juni 1987 upprättat preliminärt bokslut per d 28 febr 1987. Enligt bokslutet redovisade Hisingens en vinst om knappt 200 000 kr. Genom bokslutet stärktes Skoogs uppfattning ytterligare att Hisingens var solvent men hade likviditetsproblem. I början av augusti 1987 framförde Skoogs nya krav på betalning. Hisingens hade räknat med att i augusti få betalt för utförda arbeten och att då kunna betala Skoogs. Bankgarantin gällde endast till d 1 sept 1987, varför Skoogs i augusti krävde att banken skulle infria sitt åtagande. Skoogs kände till att Hisingens hade en betalningsanmärkning avseende ett slutbevis i mål om betalningsföreläggande om 400 000 kr. K.J. uppgav att skulden var tvistig. Skoogs kände inte till att konkursansökan hade ingivits. Skoogs uppmärksammar inte varje betalningsanmärkning beträffande sina kunder. Det är inte ovanligt att kunder skaffar sig kredit genom att dröja med betalning av skatter. Konkurs innebär en enorm värdeförstöring och konkursbouppteckningen ger inte en rättvisande bild av Hisingens.

Som grund för sitt bestridande har Skoogs anfört följande. Bankgarantin är ett åtagande av tredje man och kan inte vara föremål för återvinning från Skoogs. Det finns inte något rättsförhållande mellan Skoogs och konkursboet såvitt gäller utfärdandet av garantin eller betalningen på grund av den. Betalningarna av 100 000 kr och 50 000 kr har ingått som ett normalt led i affärstransaktionerna mellan Hisingens och Skoogs. Betalningarna har inte inneburit någon särskild nackdel för Hisingens. De har inte heller inneburit att Hisingens blivit insolvent. Skoogs har i vart fall inte känt till eller bort känna till Hisingens insolvens.

Domskäl.

På konkursboets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med K.J. och vittnesförhör med direktören K.O. hos S-E-Banken. På Skoogs begäran har vittnesförhör hållits med Reuter, med R.A. som också är anställd vid Skoogs göteborgsfilial, och med Skoogs kreditchef G.K. Därutöver har omfattande skriftlig bevisning förebragts.

TR:n gör följande bedömning.

Konkursboet har upplyst att S-E-Banken som säkerhet för bankgarantin krävt och erhållit företagsinteckning i Hisingens näringsverksamhet och att banken på grund av inteckningen kommer att få full betalning för det belopp som banken betalat ut till Skoogs. TR:n finner därför att betalningen till Skoogs av 300 000 kr får anses gjord av Hisingens och att Skoogs därför är rätt svarande när det gäller bankgarantin.

Överlämnandet av bankgarantin, betalningen på grund av den och betalningarna av 100 000 kr och 50 000 kr har inneburit att Skoogs fått betalt för en del av sin fordran, vilken inte till någon del är förenad med förmånsrätt i Hisingens konkurs. Betalningarna kommer, om de inte återvinns, att medföra minskad utdelning till borgenärer med bättre rätt i konkursen. Skoogs har således gynnats framför andra Hisingens borgenärer.

Skoogs har invänt att Hisingens inte var insolvent då rättshandlingarna företogs eller att Skoogs i vart fall inte kände till eller borde ha känt till att Hisingens var insolvent. Av utredningen i målet framgår att Hisingens i december 1986 inte kunde betala mervärdesskatt om 197 697 kr och att denna skatt fortfarande inte är betald. Med hänsyn härtill finner TR:n att Hisingens var på obestånd i december 1986 och att Hisingens därefter inte blivit solvent igen. Av Kastenssons uppgifter framgår att Skoogs kände till att Hisingens inte betalat ovan angiven mervärdesskatt och att Hisingens hade betalningsanmärkningar. Mot bakgrund härav och av att Hisingens under våren 1987 överskridit sin kredit hos Skoogs med drygt 400 000 kr borde Skoogs i vart fall ha insett att Hisingens var insolvent.

Vad slutligen gäller frågan om Skoogs gynnats på ett otillbörligt sätt har det enligt TR:ns mening framkommit att Skoogs genom rättshandlingarna i avsevärd mån gynnats framför andra borgenärer i konkursen, att utbetalningen av garantibeloppet och de övriga betalningarna såväl var för sig som sammantagna är av betydande storlek, att påtryckningar har förekommit för att få till stånd rättshandlingarna, att betalningarna har avsett gammal och kumulerad gäld, att överlämnandet av bankgarantin och betalningen på grund av den har inneburit att Skoogs fått säkerhet för gammal och kumulerad gäld samt att Skoogs känt till eller i vart fall bort känna till samtliga nämnda omständigheter. Med hänsyn härtill måste det anses att gynnandet av Skoogs är att betrakta som otillbörligt. Överlämnandet av bankgarantin, betalningen av 300 000 kr på grund av garantin samt betalningarna av 100 000 kr och 50 000 kr skall därför gå åter enligt 30 § konkurslagen (1921:225) och Skoogs skall åläggas att till konkursboet utge yrkat belopp jämte ränta.

Domslut.

Skoogs Elektriska Aktiebolag skall till Hisingens Elektro Aktiebolag i konkurs betala 450 000 kr jämte ränta, å 100 000 kr enligt 5 § räntelagen från 1987-08-14 till och med den dag domen vunnit laga kraft och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter tills betalning sker, å 50 000 kr enligt 5 § räntelagen från 1987-08-27 till och med den dag domen vunnit laga kraft och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter tills betalning sker och å 300 000 kr enligt 5 § räntelagen från 1987-09-07 till och med den dag domen vunnit laga kraft och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter tills betalning sker.

Skoogs överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle ogilla käromålet.

Hisingens bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Ekstedt, hovrättsrådet Ohlsson samt hovrättsassessorerna Bläckberg och Bramstång, referent) anförde i dom d 28 nov 1991: Domskäl. I HovR:n har K.J. och G.K. hörts på nytt. Dessutom har förhören vid TR:n med K.O. G.R. och R.A. förebringats genom banduppspelning. De hörda har bl a uppgett följande.

HovR:ns bedömning.

Konkursboet har som förstahandsgrund för återvinningstalan åberopat den allmänna återvinningsregeln i 30 § den äldre konkurslagen (1921:225). Regeln har fått sin i målet aktuella lydelse genom lagändring d 7 maj 1975 och utsäger bl a att rättshandling varigenom på otillbörligt sätt viss borgenär gynnats skall gå åter. Skoogs har hävdat att bankgarantin inte är en rättshandling enligt den aktuella paragrafen.

Rättsregeln i 30 § var i sin äldre lydelse, 34 § i 1921 års konkurslag, så konstruerad att den ingrep mot avtal som gäldenären ingått, "varav kommit skada för borgenärerna". Lagändringen innebar till sin lydelse en utvidgning av regelns räckvidd, och rekvisitet rättshandling har i praxis getts en vid tillämpning. I föreliggande fall har gäldenären, Hisingens, vid tiden för det aktuella händelseförloppet ostridigt haft en delvis outnyttjad ställd säkerhet hos banken i form av företagsinteckning. Skoogs har krävt betalning för äldre kumulerad gäld. Annat har ej framkommit än att det varit Hisingens som erbjudit att i stället för omedelbar betalning ställa en bankgaranti. Av vittnesmålet från G.K. har framgått att Skoogs i första hand velat ha betalning men dock kunnat acceptera bankgarantin. Utställandet av bankgarantin har omedelbart påverkat Hisingens förmögenhetsställning såtillvida att banken erhållit en regressfordran mot bolaget med säkerhet i företagsinteckningen. Skoogs har invänt att tilltron till bankgarantin som instrument inom affärsverksamheten skulle rubbas om den behandlades enligt 30 § KL. Att en bankgaranti, som är en form av borgensförbindelse, i återvinningshänseende skulle erbjuda större säkerhet än en betalning direkt från huvudgäldenären kan emellertid enligt HovR:ns mening inte anses vara en förutsättning för dess funktion. HovR:n anser att Hisingens åtgärd att uppta en bankgaranti till förmån för Skoogs är att betrakta som en sådan rättshandling som avses i 30 § KL. Därmed är, som TR:n funnit, även den betalning som kan utgå på grund av bankgarantin återvinningsbar.

Vad gäller frågan om kraven i 30 § KL att en rättshandling skall innebära gynnande och att gäldenären skall vara insolvent delar HovR:n TR:ns bedömning såväl beträffande bankgarantin som betalningarna på 100 000 kr och 50 000 kr.

I fråga om otillbärlighetsrekvisitet i 30 § KL gör HovR:n följande överväganden.

Syftet med återvinningsreglerna i 30 § KL är att motverka illojala dispositioner, vilket kommit till uttryck i otillbörlighetsrekvisitet i paragrafen. Transaktioner som avser att kringgå följderna av en hotande konkurs - med andra ord att sätta regelsystemet om fördelning av konkursgäldenärens tillgångar ur spel - skall således kunna beivras genom bestämmelsen. I förevarande fall har visserligen bankgarantin och de betalningar som följt avsett äldre kumulerad gäld. Vid bedömningen bör dock också vägas in att Skoogs och Hisingens haft en längre affärsrelation där Hisingens handlat på kredit med en relativt hög kreditlimit och på grund av arten av bolagets egna fordringsförhållanden mer eller mindre regelmässigt släpat efter med betalningar. Av utredningen har framgått att Hisingens skuldsättning till Skoogs ökade dramatiskt på våren 1987 och översteg kreditlimiten med 400 000 kr. Att Skoogs i detta läge, för att fortsätta leverera, framställt krav på nedbetalning av skulden - som enligt G.K:s uppgift huvudsakligen avsåg fakturor från januari-februari 1987 - framstår snarare som ett naturligt inslag i parternas affärsrelation än som en illojal disposition inför en hotande konkurs. HovR:n finner därför att enbart det förhållandet att fråga är om kumulerad och i viss mån äldre gäld inte gör rättshandlingarna otillbörliga. Inte heller kan det förhållandet att Skoogs framställt krav på betalning och de påtryckningar som därvid förekommit utgöra något nämnvärt stöd för bedömningen att förmånerna för Skoogs varit otillbörliga. Däremot har bankgarantin och betalningen på grund av denna samt övriga betalningar med hänsyn till det sammanlagda beloppets storlek medfört att Skoogs gynnats även framför borgenärer med bättre rätt på ett sådan sätt att transaktionerna framstår som otillbörliga.

Fråga är då om Skoogs insett eller bort inse Hisingens insolvens samt de omständigheter som gjorde rättshandlingarna otillbörliga. Av utredningen har framgått att Skoogs under våren 1987 erhöll vetskap om den restförda mervärdesskatteskulden och att Skoogs kände till att det förelåg en betalningsanmärkning som enligt K.J. avsåg en tvistig skuld. Av K.J. har Skoogs erhållit den informationen att det förelåg ett likviditetsproblem men att stora inkomster väntades senare under sommaren. Vidare har innehållet i de bokslutsrapporter som företetts samt även det förhållandet att bankgaranti lämnats talat för att bolaget inte var på obestånd. HovR:n finner vid en helhetsbedömning i förevarande hänseende inte visat att Skoogs känt till eller bort känna till att det förelåg insolvens hos Hisingens. Det är inte heller visat att Skoogs - mot bakgrund av vad som framkommit beträffande omfattningen av parternas affärer - insett eller bort inse att bankgarantin och de betalningar man krävde och erhöll hade sådan storlek att övriga borgenärer missgynnades på ett otillbörligt sätt.

HovR:n finner därför att käromålet icke kan vinna bifall på den angivna förstahandsgrunden.

HovR:n övergår därefter till bedömningen av andrahandsgrunden för återvinningstalan.

Enligt 35 § i den äldre konkurslagen kan betalning som skett senare än tre månader före fristdagen gå åter under vissa förutsättningar. Skoogs har i fråga om bankgarantin invänt att fråga är om en betalning av tredje man som inte kan återvinnas på talan av konkursboet. I enlighet med vad HovR:n tidigare anfört måste ställandet av bankgarantin och betalningen på grund av den bedömas så att Hisingens betalat skuld till Skoogs. Såväl betalningen i anledning av bankgarantin som övriga betalningar har ägt rum inom den i lagrummet angivna tiden. Betalningarna har sammanlagt enligt uppgift från konkursboet, vilken lämnats oemotsagd, uppgått till närmare 30 % av Hisingens tillgångar enligt konkursbouppteckningen och till närmare 40 % av det verkliga utfallet i konkursen. Det framstår därför som uppenbart att betalningarna haft sådan storlek att de avsevärt försämrat Hisingens ekonomiska ställning. Att en konkurs regelmässigt innebär en värdeförstöring ändrar inte denna bedömning. Fråga är då om betalningarna ändå kan anses ordinära. I motiven till bestämmelsen uttalas visserligen att även löpande betalningar som inte fullgörs förrän någon tid efter förfallodagen kan betraktas som ordinära, t ex om gäldenären brukat successivt göra rätt för sig i efterhand (NJA II 1976 s 192). I målet har framkommit att Hisingens skuld till Skoogs under våren 1987 ökat till ett högre belopp än någonsin tidigare i affärsrelationen. Huvuddelen av skulden var förfallen till betalning under början av året. Betalningarna har skett under en relativt kort tidsperiod och tillhopa utgjort ett belopp som översteg hela den kredit Hisingens tidigare haft hos Skoogs. HovR:n finner att betalningarna med hänsyn till att de huvudsakligen avsett äldre kumulerad gäld och till den storlek de sammantaget haft icke kan anses ordinära. HovR:n finner således att betalningarna skall gå åter till konkursboet.

Enligt HovR:ns ovan redovisade ställningstagande är sålunda betalningarna inte återvinningsbara enligt 30 § i den äldre konkurslagen men däremot enligt 35 § samma lag. Vid denna bedömning skall ränta utgå enligt vad Hisingens yrkat i anslutning till sin andrahandsgrund och Skoogs vitsordat.

Domslut. HovR:n ändrar endast på det sätt TR:ns domslut att HovR:n förpliktar Skoogs Elektriska Aktiebolag att betala ränta på 450 000 kr enligt 5 § räntelagen från 1988-07-12 till och med den dag HovR:ns dom vunnit laga kraft och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter tills betalning sker.

Skoogs (ombud advokaten G.E.) överklagade och yrkade att käromålet skulle ogillas.

Hisingens Elektro Aktiebolag i konkurs (ombud advokaten K.E.) bestred ändring.

HovR:ns dom överklagades även av konkursboet men HD fann ej skäl meddela prövningstillstånd med anledning av dess talan.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Jacobsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. För att återvinning med stöd av 35 § KL skall kunna äga rum av de i målet gjorda betalningarna krävs att fråga är om betalning av skuld som gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel eller att beloppet avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning samt att betalningen inte kan anses som ordinär.

Vid denna prövning är först att besvara frågan om den av S-E-Banken utfärdade bankgarantin och betalningen på grund av den är att anse som en sådan betalning som avses i 35 § KL. För sin tillämpning krävs inte att betalning har skett just av gäldenären utan en återvinning med stöd av 35 § KL kan även aktualiseras då betalning skett genom medverkan av tredje man. För att en sådan betalning skall bli föremål för återvinning krävs emellertid att betalningen varit till nackdel för övriga borgenärer. Av utredningen framgår att betalningen på grund av bankgarantin påverkat Hisingens förmögenhetsställning genom att banken därigenom erhållit en motsvarande fordran på Hisingens med säkerhet i företagsinteckning. Betalningen till Skoogs på grund av bankgarantin har således varit till nackdel för konkursboet och är därför i och för sig av beskaffenhet att kunna återvinnas (se Lennande, Återvinning i konkurs, 1994 s 281 f).

I konkursbouppteckningen har tillgångarnas värde angetts till 1 536 908 kr medan senare företagen utredning visat att värdet inte överstiger 886 793 kr. Mot bakgrund härav och då några särskilda omständigheter inte framkommit som påverkar denna värdering, måste utbetalningarna d 14 respektive d 27 aug samt betalningen på grund av bankgarantin d 7 sept 1987 om tillhopa 450 000 kr anses ha avsevärt försämrat Hisingens ekonomiska ställning. Med hänsyn bl a till de betydande betalningssvårigheter som Hisingens hade under våren kan betalningarna inte anses som ordinära. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Jermsten, Lind, referent, Lambe, Regner och Sköllerholm) beslöt följande dom: Domskäl. Konkursgäldenären Hisingens sysslade tidigare med elinstallationer vid nybyggnads- och ombyggnadsarbeten. Hisingens köpte fortlöpande elmaterial från Skoogs som därvid beviljat Hisingens rätt att köpa varor på kredit upp till ett belopp om 400 000 kr. Sedan Hisingens på våren 1987 kommit att stå i skuld till Skoogs för levererade varor till ett belopp på ca 800 000 kr utställde S-E-Banken d 15 juni 1987 en tidsbegränsad bankgaranti på 300 000 kr avseende den rätta betalningen av varor som Skoogs levererat till Hisingens. I samband därmed överlämnade Hisingens till banken en motförbindelse som innebar rätt för banken att ta i anspråk företagshypotek som Hisingens tidigare hade lämnat banken som säkerhet för en checkräkningskredit hos banken. Vid den tidpunkten var denna säkerhet delvis outnyttjad såvitt gäller checkräkningskrediten.

Den 14 och d 27 aug 1987 erlade Hisingens 100 000 resp 50 000 kr till Skoogs som avbetalning på upplupen skuld avseende varuleveranser. Den 24 aug 1987 krävde Skoogs betalning enligt bankgarantin och erhöll betalning från banken d 7 sept 1987. Samma dag belastade banken Hisingens checkräkningskredit med det belopp som banken utbetalat i anledning av bankgarantin.

Parternas talan i HD avser frågan om de tre betalningarna på sammanlagt 450 000 kr kan återvinnas enligt de regler som numera återfinns i 4 kap 10 § och 12 § 2 st KL (motsvarande 35 § resp 37 § 2 st 1921 års konkurslag, se punkten 5 övergångsbestämmelserna till gällande lag).

Bankgarantin.

4 kap 10 § KL gäller enligt sin lydelse betalningar som konkursgäldenären har gjort inom den i lagrummet angivna återvinningsfristen. Med betalningar som görs av konkursgäldenären brukar emellertid likställas s k medelbara betalningar som görs av tredje man för konkursgäldenärens räkning (se härom Lennander, Atervinning i konkurs, 2 uppl s 198ff). Medelbara betalningar kan definieras så att därmed avses situationer när betalning visserligen erläggs av tredje man men på bekostnad av konkursgäldenären eftersom betalningen i själva verket innebär att det är konkursgäldenärens tillgångar som kommer borgenären tillgodo. Ett exempel på det är när konkursgäldenären säljer varor och anvisar köparen att erlägga betalning till någon av konkursgäldenärens borgenärer.

I det aktuella fallet har betalningen inte gjorts av banken med hjälp av medel som banken i det sammanhanget erhållit från Hisingens. Betalningen har i stället sin grund i ett borgensåtagande - bankgarantin - och själva betalningen har inte i och för sig inneburit någon nackdel för konkursborgenärerna eller några av dem; banken inträdde nämligen i och med betalningen i Skoogs ställe som borgenär avseende beloppet 300 000 kr.

Som förut nämndes erhöll banken i samband med utställandet av bankgarantin en motförbindelse som innebar att banken tillförsäkrades säkerhet i form av företagshypotek för den regressfordran som kunde uppkomma för banken i den händelse banken behövde infria bankgarantin. Därmed vidtogs en sådan åtgärd som avses i 4 kap 12 § 2 st KL. Sistnämnda lagrum förutsätter emellertid för sin tillämpning att återvinningstalan riktas mot den som har förmån av säkerheten, dvs i detta fall banken.

Systematiken i lagen är alltså följande. Betalningar som gjorts av konkursgäldenären - eller i form av medelbar betalning av någon för hans räkning - kan återvinnas under de förutsättningar som anges i 4 kap 10 §. Talan riktas då mot betalningsmottagaren. Avser en återvinningstalan att en säkerhet som överlämnats inom återvinningsfristen skall gå åter måste talan riktas mot den som har förmån av säkerheten. Det är inte förenligt med den uppbyggnaden av lagreglerna att se utställandet eller infriandet av bankgarantin som likvärdigt med betalning på den grunden att banken samtidigt betingat sig säkerhet för sin eventuella regressfordran. Inte heller grunderna för återvinningsreglerna kan anses motivera en extensiv lagtillämpning av antydd art. Vad som i en transaktion av det aktuella slaget kan vara till nackdel för borgenärerna - eller vissa av dem - är att säkerhet ställs för regressfordringen. Och återvinning av säkerhet kan ske enligt 4 kap 12 § KL utan att någon direkt eller analog tillämpning av 4 kap 10 § behövs.

Talan om återvinning av det belopp på 300 000 kr som utbetalats på grund av bankgarantin kan alltså inte bifallas vare sig enligt 4 kap 10 eller 12 § 2 st KL.

De två betalningarna på sammanlagt 150 000 kr.

Återvinnings talan i denna del kan bifallas enligt 4 kap 10 § KL under förutsättning bl a att betalningarna kan anses "avsevärt ha försämrat gäldenärens ekonomiska ställning". Den prövningen bör göras med utgångspunkt i det sammanlagda beloppet om 150 000 kr.

I rättsfallet NJA 1989 s 3 uttalades bl a att frågan om en betalning avsevärt försämrat en gäldenärs ekonomiska ställning skulle bedömas med utgångspunkt i förhållandena vid tiden för betalningen. HD tillade att uppgifterna i konkursbouppteckningen om tillgångar och om andra ekonomiska förhållanden rörande boet ofta kunde vara till ledning för bedömningen.

Behållningen i Hisingens konkursbo var enligt konkursbouppteckningen 1 536 908 kr. Beloppet 150 000 kr representerar cirka 9,8 % av den totala behållningen. Vidare framgår av utredningen att Hisingens omsättning under räkenskapsåret 1986/1987 var 6 957 862 kr. Beloppet 150 000 kr motsvarar knappt 2,2 % av omsättningen.

Mot bakgrund av dessa omständigheter och med beaktande av att de båda betalningarna avsåg varuskulder som löpande uppkommit i förhållandet mellan Hisingens och Skoogs finner HD att betalningarna inte kan anses ha avsevärt försämrat Hisingens ekonomiska ställning.

I enlighet med det anförda skall talan om återvinning lämnas utan bifall.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i själva saken ogillar HD käromålet såvitt nu är i fråga.

HD:s dom meddelades d 7 maj 1996 (nr DT 86)

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2008 s. 1208: Återvinning i konkurs. Frågor om innebörden av rekvisitet "avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning" i 4 kap. 10 § första stycket konkurslagen (1987:672). Det har ansetts att, vid...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation