lagen.nu

NJA 1995 s. 226

Tilltalad överklagar en fällande brottmålsdom endast beträffande brottet, rubricering och påföljden. Fråga om HovR:n skall ingå i prövning av skuldfrågan. 51 kap 23 a § RB.

Allmän åklagare väckte vid Oskarshamns TR åtal mot polska medborgaren D.T., född 1955, för grovt narkotikabrott enligt följande gärningsbeskrivning: D.T. har vid fem tillfällen under tiden aug 16-okt 1994 medföljt sin make på bilresor från Malmö till Målilla medveten om att syftet med resorna varit att leverera narkotika till en person i Målilla, och har D.T. vid varje tillfälle olovligen och uppsåtligen transporterat och förvarat minst 100 g amfetamin i sina benkläder. Vid det sista tillfället d 16 okt har hon utöver amfetaminpartiet även förvarat 3,73 g heroin i sina benkläder. D.T. har d 12 okt 1994 då ovan nämnde person från Målilla varit på besök i makarna T:s bostad för att köpa narkotika olovligen och uppsåtligen förvarat 100 g amfetamin i sina benkläder till dess att maken och köparen varit överens om narkotikatransaktionen och amfetaminet överlämnats. D.T. har under ovannämnda tid på nämnt sätt transporterat och förvarat sammanlagt 610,43 g amfetamin och 3,73 g heroin, och med beaktande av att hennes agerande utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning är brottet att anse som grovt.

TR:n (ordf lagmannen Harling) meddelade dom d 7 dec 1994.

I domskälen anförde TR:n inledningsvis: D.T. har erkänt allt vad åklagaren lagt henne till last.

Försvararen har framhållit att D.T:s brott borde kunna bedömas enligt normalgraden och därvid anfört bl a att D.T. använts som ett redskap av mannen, att hon inte medverkat frivilligt samt att hon inte uppfattat sin medverkan som allvarlig.

Efter att ha redovisat vad D.T. uppgett vid förhör i målet anförde TR:n i domskälen: Genom D.T:s egna uppgifter och den av åklagaren åberopade skriftliga bevisningen finner TR:n styrkt att D.T. gjort sig skyldig till narkotikabrott. D.T:s medverkan har varit av stor betydelse för att försäljningarna skulle kunna genomföras så riskfritt som möjligt. Med hänsyn härtill, till mängden av narkotika samt till att hennes agerande utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning är brottet att anse som grovt.

Domslut. TR:n dömde D.T. enligt 3 § narkotikastrafflagen för grovt narkotikabrott till fängelse 3 år.

D.T. överklagade i Göta HovR och yrkade att hon skulle dömas för narkotikabrott, som inte var grovt, till ett kortare fängelsestraff än TR:n bestämt.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Olsson, tf hovrättsassessorn Mjöberg och nämndemannen Lindrud) anförde i dom d 20 jan 1995: Domskäl. D.T. har först vid huvudförhandlingen i HovR:n gjort gällande att de narkotikamängder som hon har transporterat varit mindre än vad hon erkänt vid TR:n. Hon har därvid framhållit att övriga partier varit mycket mindre än det parti som hon hade på sig när hon greps, vilket vägde ca 110 g.

Åklagaren har åberopat D.T:s uppgifter under förundersökningen, varav framgår att hon då uppgett att hon förstått att hon vid varje tillfälle har transporterat ca 1 hg amfetamin. D.T. har därvid anfört att hon på grund av språksvårigheter missförstått de frågor hon fått vid förhöret och särskilt att hon inte förstått innebörden av viktmåttet hekto.

HovR:n gör följande bedömning.

D.T. har inom fullföljdstiden endast fört talan såvitt avser rubriceringen och påföljden. Resningsgrund eller annat sk genombrottsrekvisit föreligger inte. Genom TR:ns dom är därför enligt 51 kap 23 a § RB avgjort att D.T. begått narkotikabrott i enlighet med vad TR:n funnit.

HovR:n delar i fråga om rubriceringen och straffmätningen TR:ns bedömning.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Hovrättsrådet Friedner, med vilken nämndemannen Protiwa förenade sig, var av skiljaktig mening när det gällde omfattningen av HovR:ns prövning och anförde: D.T. har i överklagandeskrivelsen bl a yrkat att HovR:n skall bedöma hennes brott som narkotikabrott vilket inte är grovt. Under rubriken Grunder har hon bl a angett att hon erkänner den åtalade gärningen samt att hennes medverkan har utgjort ett led i en omfattande narkotikaverksamhet men att hon inte känt till detta förhållande. Hon har därefter - vid huvudförhandlingen i HovR:n - gjort gällande att hennes brott skall bedömas som narkotikabrott vilket inte är grovt även av den anledningen att hon inte har transporterat de narkotikamängder som åklagaren har lagt henne till last. HovR:ns majoritet har därvid funnit att domstolen vid prövningen av D.T:s yrkande i fråga om brottsrubriceringen på grund av bestämmelserna i 51 kap 23 a § RB inte kan ta hänsyn till de av henne först vid huvudförhandlingen framförda grunderna.

Av 51 kap 23 a § RB framgår att, om ett överklagande avser annat än om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen, så är HovR:ns prövning i princip inskränkt till den fråga som överklagandet avser. Förarbetena talar om att påföljdsfrågan kan prövas på detta sätt utan att prövningen då också måste omfatta skuldfrågan. Det framgår även att HovR:n, även om endast påföljdsfrågan har överklagats, är oförhindrad att pröva frågan om gärningens rubricering. Däremot ger förarbetena ingen upplysning om gränserna för HovR:ns prövning när endast rubricerings- och påföljdsfrågan överklagats. Frågan synes inte heller ha avgjorts i praxis. I rättsfallet NJA 1989 s 829 berörs visserligen frågan men utan att några säkra slutsatser enligt vår mening kan dras.

Vi anser att, eftersom någon entydig reglering inte finns, ett yrkande om ändrad rubricering av en brottslig gärning måste anses innefatta också ett yrkande om ändrad bedömning av gärningen. Att den tilltalade då i sitt överklagande har anfört vissa omständigheter som han eller hon anser skall bedömas annorlunda bör inte hindra att andra sådana omständigheter får framhållas senare i processen. Vi anser mot denna bakgrund att HovR:n borde ha tagit upp även de av D.T. först vid huvudförhandlingen i HovR:n anförda omständigheterna för att hennes brott skall bedömas som narkotikabrott vilket inte är grovt. Överröstade i denna fråga är vi i övrigt ense med majoriteten.

D.T. (offentlig försvarare advokaten E.K.) överklagade och yrkade att brottet inte skulle bedömas som grovt och att fängelsestraffet under alla förhållanden skulle sättas ner.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om HovR:n haft att pröva dels D.T:s först vid huvudförhandlingen i HovR:n framförda påstående att hon transporterat mindre mängd narkotika än vad hon erkänt i TR:n dels hennes i överklagandet till HovR:n upptagna påstående att hon inte känt till att hennes medverkan utgjort ett led i en omfattande narkotikaverksamhet. Frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt förklarades vilande.

Riksåklagaren anförde rörande 51 kap 23 a § RB bl a: Syftet med den angivna regeln är att förenkla och effektivisera handläggningen i HovR:n. Det till lagrådet remitterade förslaget hade en något annorlunda utformning än det slutliga. Utgångspunkten var därvid att HovR:ns prövning inte borde inskränkas mer än som var motiverat av intresset att undvika onödig bevisupptagning. HovR:ns skyldighet att pröva en inte överklagad skuldfråga borde inte gälla den del av skuldfrågan som innefattade en prövning av om den tilltalade hade begått gärningen eller inte. Däremot skulle prövningen även i dessa fall omfatta frågor om gärningens straffbarhet och brottets rättsliga beteckning, preskription m m (a prop s 36 f).

Lagrådet ansåg att remissförslaget fått en för snäv utformning. Enligt lagrådet fick förslaget "avseende bara på det objektiva händelseförloppet som inbegrips i åtalets gärningsbeskrivning". I stället borde regleringen byggas upp så att den fick avse skuldfrågan i hela dess vidd och även inbegripa subjektiva rekvisit och andra straffrättsligt inverkande omständigheter som preskription och nödvärn mm. Däremot skulle HovR:n vara obunden av TR:ns brottsrubricering (a prop s 93 f). Bestämmelsen fick sin slutliga utformning i enlighet med lagrådets förslag.

Enligt min mening ger vad som har anförts vid handen att syftet med bestämmelsen är att HovR:n inte skall ompröva TR:ns ställningstagande till de moment som ingår i gärningsbeskrivningen, oavsett om dessa gäller de objektiva omständigheterna eller tar sikte på den subjektiva sidan, om domen inte har överklagats i dessa delar. Däremot är HovR:n fri att pröva rubricerings- och påföljdsfrågan.

Frågan vad som innefattas i rubriceringsfrågan är visserligen inte alltid klar. (Se bl a Welamson i Process och exekution - Vänbok till Robert Boman.) Att det i överklagandet anges att brottet bör hänföras under en mildare straffbestämmelse betyder dock inte i sig att skuldfrågan skall tas upp till bedömning (jfr NJA 1989 s 829). I detta fall har D.T. i överklagandet åberopat vissa omständigheter till stöd för yrkandet att hon inte skulle dömas för grovt narkotikabrott, nämligen att hon inte varit medveten om att brotten utgjort led i en större verksamhet samt att hon endast hade förvarat narkotikan. Detta kan emellertid inte tolkas så att hon förde talan även i skuldfrågan i den mening som avses i den aktuella bestämmelsen, eftersom hon samtidigt tydligt angav att hon erkände de åtalade gärningarna. Erkännandet måste otvivelaktigt anses omfatta den i gärningsbeskrivningen angivna mängden narkotika.

Med hänsyn till det anförda anser jag att det sätt på vilket D.T. begränsat sitt överklagande vid överklagandetidens utgång medfört att HovR:n inte haft att göra någon omprövning av den mängd narkotika som TR:n funnit att hon hade tagit befattning med.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Osvald, föreslog i betänkande ett beslut, vari under rubriken Skäl efter en redogörelse för vad som tidigare förekommit i målet, upptogs följande: Stadgandet i 51 kap 23 a § RB innebär att HovR:n, då en dom överklagats bara beträffande annat än skuldfrågan, inte får pröva om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen annat än om ett s k genombrottsrekvisit är tillämpligt. Ett genombrottsrekvisit är uppfyllt, om det i ansvarsdelen föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning eller medföra undanröjande av domen på grund av domvilla eller om målets utgång vid TR:n i denna del uppenbarligen beror på förbiseende eller misstag. Eftersom förutsättningar för att tillämpa något genombrottsrekvisit inte kan anses föreligga bortses i fortsättningen från dessa. - Stadgandet fick sin slutliga utformning i enlighet med lagrådets förslag enligt vilket regleringen skulle byggas upp så att den avsåg skuldfrågan i hela dess vidd, dvs inbegripa inte bara det objektiva händelseförloppet i gärningsbeskrivningen utan även subjektiva rekvisit och andra straffrättsligt inverkande omständigheter såsom preskription och nödvärn. Däremot skulle HovR:n inte vara bunden av TR:ns brottsrubricering (prop 1988/89:95 s 93-94).

D.T. har inom fullföljdstiden överklagat TR:ns dom endast avseende brottsrubricering och påföljd. Hennes vid huvudförhandlingen i HovR:n framförda påstående att hon transporterat mindre mängd narkotika än vad hon erkänt vid TR:n hänför sig till ett moment i den gärning som TR:n funnit henne skyldig till. HovR:n har sålunda varit förhindrad att pröva påståendet. Däremot har HovR:n i sin prövning av brottets rubricering haft att beakta hennes påstående om att hon inte varit medveten om att hennes medverkan utgjort ett led i en omfattande narkotikaverksamhet.

Vid denna bedömning föreligger inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt.

HD:s avgörande. HD förklarar följande. HovR:n har inte haft att pröva D.T:s först vid huvudförhandlingen i HovR:n framförda påstående att hon transporterat mindre mängd narkotika än vad hon erkänt vid TR:n. Däremot har HovR:n haft att pröva D.T:s i överklagandet till HovR:n upptagna påstående att hon inte känt till att hennes medverkan utgjort ett led i en omfattande narkotikaverksamhet.

HD meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. HovR:ns dom skall därför stå fast.

HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, Munck, referent, Nilsson och Lennander) fattade följande slutliga beslut: Skäl. För fall då i ett brottmål TR:n har funnit att den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen och domen överklagas bara beträffande annat än denna fråga innebär 51 kap 23 a § RB att HovR:n har att pröva frågan bara om något s k genombrottsrekvisit är tillämpligt, dvs om det i denna del finns grund för resning eller liknande förhållande föreligger.

När däremot den tilltalades överklagande avser frågan om han skall dömas för den åtalade gärningen, gäller på samma sätt som före tillkomsten av 51 kap 23 a § att denna fråga måste prövas i hela sin vidd och alltså även i andra avseenden än sådana som den tilltalade kan ha fört fram i sitt överklagande.

Bestämmelsen i 51 kap 23 a § RB är avsedd att inbegripa inte bara det objektiva händelseförloppet i gärningsbeskrivningen utan även subjektiva rekvisit och andra straffrättsligt inverkande omständigheter hänförliga till skuldfrågan. Däremot inbegrips inte TR:ns brottsrubricering. I denna del har HovR:n avsetts vara obunden av TR:ns bedömning (NJA II 1989 s 195 fl). Som har påpekats i den juridiska litteraturen (se bl a Welamson i Vänbok till Robert Boman s 347 f kan detta förhållande i vissa fall leda till tillämpningssvårigheter.

Klart måste visserligen vara att, om den tilltalade godtar vad TR:n har lagt honom till last eller åtminstone inte för talan på någon punkt med anknytning till det åtalade händelseförloppet utan endast överklagar TR:ns dom i vad avser den rättsliga bedömningen av brottsrubriceringsfrågan, HovR:n har att utgå från TR:ns bedömning beträffande alla omständigheter som är hänförliga till skuldfrågan i den mening som avses i lagmotiven. Om exempelvis en tilltalad som har dömts för stöld godtar vad TR:n funnit utrett beträffande tillgreppet men gör gällande att detta är att anse som ringa och följaktligen bör bedömas som snatteri, skall endast den rättsliga betydelsen av de omständigheter som TR:n funnit utredda samt påföljdsfrågan prövas i HovR:n, såvida inte något genombrottsrekvisit föreligger. Motsvarande gäller om en tilltalad, som har dömts för grovt skattebedrägeri, i sitt överklagande endast gör gällande att brottet inte kan anses ha varit av synnerligen farlig art (jfr 4 § skattebrottslagen).

Saken kommer emellertid i ett annat läge om en försvårande omständighet av betydelse för brottsrubriceringen har anknytning till det åtalade händelseförloppet. Antag att en tilltalad har dömts för en stöld som bedömts som grov med hänsyn till att TR:n funnit att tillgreppet i enlighet med vad åklagaren påstått skett efter intrång i bostad. Om den tilltalade överklagar domen i vad avser brottsrubriceringen och därvid visserligen erkänner tillgreppet men gör gällande att något intrång i bostad inte ägt rum eller att han i vart fall inte haft uppsåt till något sådant intrång, skall det påståendet prövas. Men dessutom innebär överklagandet i detta fall att skuldfrågan i sin helhet kommer under HovR:ns bedömning; den tilltalade måste anses ha överklagat domen beträffande frågan om han skall dömas för den åtalade gärningen - låt vara bara på en särskild punkt - och 51 kap 23 a § RB är därmed inte tillämplig.

I förevarande fall har D.T. åtalats för grovt narkotikabrott bestående i viss angiven befattning med narkotika, varvid åklagaren enligt gärningsbeskrivningen gjort gällande att brottet är att anse som grovt med hänsyn bl a till att hennes agerande utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning. TR:n har dömt D.T. till ansvar i enlighet med åtalet och funnit brottet vara grovt. I sitt överklagande till HovR:n, som avsett brottsrubriceringen och påföljdsfrågan, har D.T. erkänt den åtalade gärningen. Hon har emellertid också angett att hennes medverkan visserligen utgjort ett led i en omfattande narkotikaverksamhet men att hon inte känt till detta förhållande.

I och med att D.T. inom klagotiden gjort gällande att hon saknat kännedom om verksamhetens omfattning har självfallet detta påstående skolat prövas av HovR:n, och HovR:n måste också förutsättas ha verkställt en sådan prövning. Men den berörda omständigheten har sådan anknytning till gärningen att i belysning av vad som förut har sagts skuldfrågan i sin helhet hade bort prövas av HovR:n. HovR:n skulle därför ha prövat D.T:s först vid huvudförhandlingen framförda påstående att de narkotikamängder som hon transporterat varit mindre än vad hon erkänt vid TR:n.

En följd av denna bedömning är att prövningstillstånd bör meddelas i övriga delar av målet och att detta bör återförvisas till HovR:n.

HD:s avgörande. HD förklarar att HovR:n haft att pröva dels D.T:s först vid huvudförhandlingen i HovR:n framförda påstående att hon transporterat mindre mängd narkotika än hon erkänt vid TR:n, dels hennes i överklagandet till HovR:n upptagna påstående att hon inte känt till att hennes medverkan utgjort ett led i en omfattande narkotikaverksamhet.

HD meddelar prövningstillstånd beträffande ansvarsfrågan i övrigt, undanröjer HovR:ns dom i denna del och visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.

HD:s beslut meddelades d 7 april 1995 (nr SB 63).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1995-04-07
Målnummer
B721-95
Lagrum
51 kap. 23 a § rättegångsbalken (1942:740)
Litteratur
Sökord
Brottsrubricering
Ändringsyrkande
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (5)

AD 2005 nr 107: Fråga om tillämpning av den s.k. tvåmånadersregeln i 18 § andra stycket anställningsskyddslagen. En arbetsgivare åberopar som grund för avskedande det förhållandet att arbetstagaren dömts för brott....
NJA 1999 s. 215: En rättslig kvalificering varigenom en gärning bedöms vara straffri har ansetts falla utanför tillämpningsområdet för 51 kap 23 a § RB. Även frågor om analogisk tillämpning av strafflag och om...
NJA 2013 s. 38: I en dom om misshandel fann tingsrätten att den tilltalade hade tillfogat målsäganden enbart en av flera skador som togs upp i gärningsbeskrivningen. Vid sin påföljdsbestämning beaktade tingsrätten...
NJA 2016 s. 1143: Grov stöld? Fråga om rubricering av ett stort antal stölder av handbagage på tåg.-Även fråga om tillämpning av 51 kap. 23 a § rättegångsbalken vid justering av gärningsbeskrivningen i högre rätt.
RH 1997:42: Tilltalad dömdes av tingsrätten för bl.a. misshandel, som bedömdes som ringa, till dagsböter. Åklagaren ensam överklagade och yrkade att den tilltalade skulle dömas för misshandel som ej var ringa...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation