lagen.nu

NJA 1993 s. 727

Fråga om jämkning av skadestånd på grund av uppsåtligt brott, 2 kap 2 § skadeståndslagen. - När skadestånd för en och samma skada jämkats för flera skadevållare har solidariskt ansvar inte ålagts, 6 kap 3 § skadeståndslagen.

(Jfr beträffande den första frågan 1976 s 121, 1983 s 379, 1986 s 193, 1987 s 376, 1990 s 196 och 1992 s 660)

Genom en dom d 4 nov 1991, som sedermera vann laga kraft, fällde Södra Roslags TR N.B., född d 15 dec 1974, M.W., född d 2 okt 1974, och O.A., född d 25 okt 1974, till ansvar för mordbrand, begången natten d 2-3 aug 1991. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning hade de tilltalade berett sig tillträde till Söraskolans lokaler på Luffarbacken 22 i Åkersberga, varefter de tillsammans och i samråd anlagt en brand i skolans lokaler genom att tända eld på innehållet i en sopsäck, som var placerad i köket till skolans cafeteria. Branden, som inneburit fara för omfattande förstörelse av annans egendom, hade spritt sig till fönster, väggar och tak i koket.

Genom samma dom fälldes N.B. till ansvar för grov mordbrand, begången natten d 4-5 aug 1991. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning hade N.B. berett sig tillträde till Söra Sim- och Sporthall på Simborgarvägen i Åkersberga och där anlagt en brand genom att i en hytt i simhallen hälla ut aceton på golv och väggar och härefter tända eld. Branden, som inneburit fara för omfattande förstörelse av annans egendom, hade spritt sig och övertänt hela byggnaden. Skador för ca 40 milj kr beräknades ha uppstått.

Vid huvudförhandlingen i brottmålet framställdes skadeståndsanspråk av Trygg-Hansa Försäkrings AB och Wasa, Sakförsäkring, Ömsesidigt. TR:n förordnade att skadeståndsyrkandena skulle avskiljas från brottmålet och handläggas i särskild rättegång.

TR:n (rådmannen Cederberg) meddelade dom med anledning av Trygg-Hansas talan d 4 juni 1992 och med anledning av Wasas talan d 20 maj 1992.

Trygg-Hansa yrkade dels att N.B., M.W. och O.A. skulle förpliktas att solidariskt utge skadestånd till bolaget med 918 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 6 maj 1992 tills betalning sker, dels att N.B. skulle förpliktas att utge skadestånd till bolaget med 27 000 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 1 jan 1993 tills betalning sker. Som grund för yrkandena anförde bolaget: Skadestånden hän förde sig till mordbranden d 2-3 aug resp den grova mordbranden d 4-5 aug 1991. Bolaget hade som försäkringsgivare till Österåkers kommun betalat eller skulle komma att betala ut ersättning med ifrågavarande belopp på grund av bränderna. Yrkandena innebar alltså återkrav av försäkringsersättningar.

N.B., M.W. och O.A. bestred bifall till bolagets talan.

TR:n anförde i domen: Grunder och utveckling av talan. Söraskolan. N.B., O.A. och M.W. har i huvudsak samstämmigt anfört följande. Det vitsordades att bolaget betalat ut försäkringsersättning till kommunen på sätt som anförts. Skadeståndsyrkandet borde emellertid nedsättas enligt följande. Den tyngsta kostnadsposten i den utbetalda försäkringsersättningen hänforde sig till sanering av skolans lokaler. Saneringen gällde sot som genom skolans automatiska fläktanläggning kommit att spridas ut i skolans alla lokaliteter. När branden utbröt var representanter för den skadelidande på plats inom några minuter. Det borde ha varit lätt att omedelbart stänga av skolans fläktsystem i samband med att branden upptäcktes. På grund av det sagda borde utgångspunkten för den fortsatta skadeståndsberäkningen vara 250 000 kr. - Sistnämnda belopp borde vidare jämkas på grund av medvållande enligt 6 kap 1 § skadeståndslagen på grund av nu redovisade förhållanden. Vidare förelåg förutsättningar för jämkning eller nedsättning enligt grunderna för 2 kap 2 § och 6 kap 2 § skadeståndslagen. Skadorna fick en långt större omfattning än vad någon av pojkarna räknat med. Avsikten var ju endast att tända på en sopsäck. N.B. gick sista året på gymnasiets el- och teletekniska linje på gymnasiet och slutade således skolan denna vår. Arbetsmarknaden för elektriker var besvärlig och N.B. skulle inte få något arbete inom överskådlig tid. Han skulle alltså vara tvungen att under de närmaste åren leva på sina föräldrar alternativt uppbära socialunderstöd. O.A. hade arbete som plåtslagarlärling med en inkomst av 6 900 kr/mån efter skatt. Han bodde hemma och betalade 1 500 kr för kost och logi. Han saknade tillgångar. Hans anställning var för övrigt hotad redan till instundande sommar. M.W. var 17 år gammal och genomgick för närvarande en tvåårig elteknisk utbildning. Han saknade inkomster och tillgångar och skulle framdeles vara helt beroende av inkomster som han uppbar som anställd.

Bolaget har anfört: Pojkarna hade vållat skadan genom brott. Något medvållande från den skadelidandes sida förelåg inte. Kommunen hade inte onödigt utsatt sin egendom för att skadas. Den omfattande saneringen hade för övrigt måst göras oavsett om fläktanläggningen varit påslagen eller ej. Det skulle slutligen påpekas att ifrågavarande typ av brott inte bara förorsakade bolaget stora kostnader utan även samhället i stort genom förhöjda försäkringspremier.

Simhallen. N.B. har anfört: Han ifrågasatte inte att det yrkade beloppet faktiskt utbetalats till den skadelidande. Beloppet borde emellertid nedsättas på grund av medvållande från kommunens sida. Dörren på taket till simhallen hade nämligen varit öppen. Vidare hade acetonet förvarats mycket lättillgängligt i ett öppet utrymme i simhallen. N.B. överlämnade till rätten att bedöma hur stor nedsättningen på grund av detta medvållande skulle vara. - Skadeståndet borde i vart fall nedsättas eller jämkas enligt grunderna för 2 kap 2 § och 6 kap 2 § skadeståndslagen. Jämkning borde ske till 0.

Bolaget har anfört: Det förelåg inget vållande från kommunens sida.

Domskäl. Allmänt. 2 kap 2 § skadeståndslagen stadgar följande. Vållar någon som ej fyllt 18 år person- eller sakskada, skall han ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

I förarbetena till 2 kap 2 § skadeståndslagen framhålls bl a följande. När det gäller ungdomar mellan 15 och 18 år bör utgångspunkten vara att dessa bär skadeståndsansvar fullt ut enligt den allmänna culparegeln. Allmänt sett åsyftas en restriktiv användning av de möjligheter att sätta ned skadeståndet som ifrågavarande bestämmelse ger dessa åldersgrupper.

6 kap 2 § skadeståndslagen stadgar följande. Är skyldighet att utge skadestånd oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas.

I förarbetena till 6 kap 2 § skadeståndslagen framhålls bl a följande. Jämkningsregeln bör ges en begränsad räckvidd och användas endast i syfte att hindra klart oskäliga resultat för den skadeståndsskyldige.

Beträffande uppsåtligt brott är huvudregeln att jämkning inte skall ske. Jämkning är dock inte utesluten om det med hänsyn framför allt till den ansvariges återanpassning i samhället är starkt motiverat att jämkning sker.

Söraskolan. TR:n finner inledningsvis att envar av svarandena är skadeståndsskyldig och att svarandena genom uppsåtligt brott har vållat skador i Söraskolan intill det belopp som bolaget yrkat. Vad svarandena invänt om att viss del av skadan uppkommit på grund av en ventilationsanläggning, som inte avstängts i tid, föranleder inte till annan bedömning.

Simhallen. TR:n finner N.B. skadeståndsskyldig och att han genom uppsåtligt brott vållat skador intill det belopp som nu bolaget yrkar ersättning för.

Jämkning. Söraskolan. TR:n finner inledningsvis att den skadelidande inte kan anses medvållande på sätt svarandena har gjort gällande. Yrkandena om jämkning på den grunden lämnas därför utan bifall.

TR:n finner emellertid skäl för jämkning av det yrkade skadeståndet enligt grunderna för 6 kap 2 § skadeståndslagen. Med beaktande av samtliga omständigheter, som redovisats i denna del av målet, finner TR:n att yrkat skadeståndsbelopp bör jämkas intill ett belopp om 450 000 kr. Skäl att frångå principen om solidarisk skadeståndsskyldighet föreligger inte. Käromålet bifalles således intill detta belopp.

Simhallen. TR:n finner inledningsvis att den skadelidande inte kan anses medvållande på sätt svaranden gjort gällande. Yrkandet om jämkning på den grunden lämnas därför utan bifall.

TR:n finner emellertid skäl för jämkning av det yrkade skadeståndet enligt grunderna för 6 kap 2 § skadeståndslagen. Vid bestämningen av jämkningens storlek beaktas först och främst att skadeståndet avser ett mycket högt belopp. N.B. är bara 17 år gammal. Skulle skadeståndet dömas ut i sin helhet eller endast med en mindre jämkning skulle det på ett genomgripande sätt försvåra N.B:s anpassning i samhället. I bedömningen måste också vägas in den omständigheten att skadeståndskäranden är ett försäkringsbolag och att skadeståndsskyldighet för N.B. även föreligger beträffande branden på Söraskolan. På grund av det anförda och med beaktande även av övriga omständigheter, som åberopats i denna del av målet, finner TR:n att yrkat skadeståndsbelopp bör jämkas ned till ett belopp om 750 000 kr. Käromålet bifalles således intill detta belopp.

Domslut. TR:n förpliktar N.B., O.A. och M.W. att solidariskt till Trygg- Hansa utge 450 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 6 maj 1992 tills full betalning sker.

TR:n förpliktar N.B. att till Trygg-Hansa utge 750 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 1 jan 1993 tills full betalning sker.

Wasa yrkade att N.B. skulle förpliktas att till bolaget utge 32 791 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 1 jan 1992 tills betalning sker.

N.B. medgav skadeståndsskyldighet och vitsordade det yrkade beloppet som skäligt i och för sig. Han gjorde dock gällande att yrkat belopp borde nedsättas eller jämkas enligt grunderna för 2 kap 2 § och 6 kap 2 § skadeståndslagen samt tillade att jämkning skulle ske enligt samma grundprinciper som tillämpades vid beräkning av hans skadeståndsskyldighet i målet mot Trygg-Hansa.

TR:n anförde i domen: Grunder och utveckling av talan. Wasa har bl a anfört: M.P. bedrev vid tidpunkten för branden i Söra Sim- och Sporthall en kaférörelse i hallen. Hon hade tecknat en s k företagsförsäkring i Wasa med skydd för avbrott i rörelsen och för rörelsens egendom. Enligt villkoren för försäkringen övertar Wasa vid försäkringsfall försäkringstagarens rätt till skadestånd gentemot den som är ansvarig för skadan. Vid branden d 4-5 aug 1991 förstördes rörelsens egendom bestående av inventarier och varulager. I denna del yrkas nu ersättning med 14 791 kr. Då även de lokaler i vilka rörelsen bedrevs totalförstördes, uppkom även avbrott i rörelsen. Slutlig reglering av avbrottsskada skall ske efter ansvarstidens slut, i detta fall 12 månader efter branden. Wasa anser med hänsyn till omständigheterna att det är skäligt att skadeståndet i avbrottsdelen motsvaras av tre månaders inkomstförlust för M.P.. Hennes rörelse utvisade ett överskott på 6 000 kr per månad. Skadeståndet i denna del borde således uppgå till (3 x 6 000=) 18 000 kr.

N.B. har uppgett bl a följande. Acetonet förvarades lättåtkomligt i ett öppet utrymme i simhallen. Han och hans kamrater tog sig in i hallen genom en olåst lucka i taket. Dessa förhållanden medförde att det förelåg medvållande från den skadelidandes sida. Även på denna grund förelåg förutsättningar för jämkning. - Han gick sista året på gymnasiet, elteknisk linje, och avslutar således sin skolgång i vår. Hans möjligheter att erhålla ett arbete i höst måste med hänsyn till den rådande arbetsmarknadssituationen betecknas som synnerligen ovissa. Han saknar förmögenhet.

Domskäl. 2 kap 2 § skadeståndslagen - - - se domen beträffande Trygg- Hansa - - - jämkning sker.

TR:n lämnar N.B:s invändningar om att medvållande från den skadelidandes sida skulle föreligga titan avseende.

N.B. har vållat ifrågavarande skada genom ett uppsåtligt brott. Skadeståndstalan i detta mål förs av ett försäkringsbolag och har direkt samband med ett annat skadeståndsyrkande på 27 milj kr, som riktas mot N.B. i denna TR:s mål T 1954/91.

På grund av det anförda och med beaktande även av N.B:s sociala situation finner TR:n skäl att jämka skadeståndsbeloppet till 20 000 kr.

Domslut. TR:n förpliktar N.B. att till Wasa utge skadestånd med 20 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 1 jan 1992 tills full betalning sker.

Talan fullföljdes i Svea HovR av N.B. mot båda domarna samt av M.W., O.A. och Trygg-Hansa.

HovR:n (hovrättspresidenten Blom, hovrättslagmannen Zachrisson, hovrättsrådet Matton, referent, och t f hovrättsassessorn Stålhandske) avgjorde målen genom domar d 29 jan 1993, DT 2 och DT 3.

I målet mot Trygg-Hansa yrkade N.B. att hans skyldighet att utge skadestånd skulle jämkas, i första hand till noll kr och i andra hand till skäligt belopp. Under målets handläggning preciserade han sin inställning på det sättet att han, för den händelse HovR:n skulle finna att visst skadestånd skulle utgå, yrkade att ränta inte skulle utgå på beloppet, alternativt att beloppet endast skulle justeras med hänsyn till inflationen.

M.W. yrkade att det utdömda skadeståndet skulle jämkas till högst 50 000 kr och att det solidariska ansvaret skulle upphöra.

O.A. yrkade att det av TR:n utdömda skadeståndet skulle nedsättas väsentligt.

Trygg-Hansa yrkade, såvitt avsåg M.W. och N.B., i första hand att HovR:n skulle utdöma ett högre skadestånd än det TR:n hade bestämt och i andra hand att HovR:n skulle fastställa TR:ns domslut.

Part bestred motparts yrkande.

HovR:n anförde i domen (DT 2):

Domskäl. Parterna har här åberopat samma grunder och omständigheter som vid TR:n.

N.B. har som ny bevisning i HovR:n åberopat ett intyg daterat 1991-10-08 utfärdat av biträdande överläkare C.O. och psykolog G.S., Riksskatteverkets meddelande RSV Ex 1991:2, ett supplement till installationsavtalet för 1991-1992 samt en sammanställning över olika utbildningsvägar, riktlinjer för bedömning samt löneinplacering.

I HovR:n är det numera ostridigt att jämkning av skadeståndet skall ske men fråga är på vilken grund och till vilket belopp.

HovR:n finner, liksom TR:n, att kommunen inte i något fall kan anses ha varit medvållande på sätt som gjorts gällande. Yrkandena om jämkning på den grunden skall alltså lämnas utan bifall.

N.B., M.W. och O.A. var vid tidpunkten för den skadeståndsgrundande handlingen endast 16 år gamla. På grund härav skall jämkning av skadeståndet ske enligt bestämmelsen i 2 kap 2 § skadeståndslagen. Där föreskrivs att, om någon som ej fyllt 18 år vållar person- eller sakskada, han skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkringar och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

Om N.B:s, M.W:s och O.A:s personliga och ekonomiska förhållanden har i HovR:n i huvudsak upplysts följande.

N.B.: Av den personutredning som företogs i brottmålet framgår att N.B. till sin mognad snarast var att jämställa med ett 14-årigt barn. - Han avslutade gymnasieskolans tvååriga el- och teletekniska linje våren 1992 men har fortfarande inte erhållit något arbete utan genomgår för närvarande en ettårig påbyggnadskurs inom gymnasieskolan. Han är därför fortfarande hänvisad till sina föräldrar för sin försörjning. Med den arbetsmarknadssituation som råder kommer han knappast att kunna erbjudas arbete inom överskådlig tid efter att han våren 1993 avslutat sina gymnasiestudier. Om han skulle erhålla arbete skulle lönen vara 5 102 kr brutto och efter fyra år uppgå till 8 272 kr jämte eventuella tillägg. Han saknar förmögenhet och kommer att för sin försörjning vara hänvisad till vad han kan förtjäna som anställd.

M.W.: Han går för närvarande en elteknisk utbildning men kommer snart att gå ut i arbetslivet. Han har inga inkomster eller tillgångar och kommer senare att vara helt beroende av de inkomster han förtjänar som anställd.

O.A.: Sedan aug 1992 fullgör han sin militärtjänstgöring i Boden. Hans positiva utveckling efter branden i Söraskolan är obruten.

HovR:n gör följande bedömning.

Söraskolan. N.B., M.W. och O.A. har gjort sig skyldiga till ett brott av allvarligt slag. Brottet har orsakat skada motsvarande det yrkade beloppet och har inneburit fara för ytterligare förstörelse av egendom till betydande värde. Omständigheterna kring skadefallet talar mot en alltför stor nedsättning av skadeståndet. För en större nedsättning av skadeståndet talar beloppets storlek sedd i relation till pojkarnas ekonomiska förhållanden och för N.B:s del även dennes ytterligare skadeståndsbörda.

Med hänsyn till samtliga omständigheter i målet och med beaktande av att den skadelidandes behov inte talar mot en kraftig jämkning finner HovR:n att skadeståndsbeloppet, såsom också TR:n funnit, skäligen bör bestämmas till 450 000 kr. Anledning saknas att därvid bestämma räntans storlek till annan än vad TR:n bestämt.

I likhet med TR:n finner HovR:n inte skäl att frångå principen om solidariskt betalningsansvar.

Söra Sim- och Sporthall. Omständigheterna kring detta skadefall talar mot en kraftig nedsättning av skadeståndet. N.B. har natten efter händelsen på Söraskolan gjort sig skyldig till ytterligare ett brott av samma slag. I detta fall har han dessutom använt sig av en mycket brandfarlig vätska och han måste, trots sin ungdom och bristande mognad, ha insett de risker som förelåg. Brottet har orsakat mycket stora skador. Man får dock anta att N.B. knappast har förstått att branden skulle bli så omfattande som den blev.

Skadeståndsbeloppet är mycket högt. För en jämkning av skadeståndet talar N.B:s ekonomiska förhållanden samt den ytterligare skadeståndsbörda som åvilar honom i annat mål på grund av samma brand.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet och med beaktande av att den skadelidandes behov inte talar mot jämkning finner HovR:n att skadeståndet i denna del, såsom TR:n angett, bör fastställas till 750 000 kr. Anledning saknas att därvid bestämma räntans storlek till annat än vad TR:n bestämt.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

I målet mot Wasa yrkade N.B. att hans skyldighet att utge skadestånd skulle jämkas till noll kr.

Wasa bestred ändring. HovR:n anförde i sin dom (DT 3) domskäl som i tillämpliga delar överensstämde med domen i målet mot Trygg-Hansa. Avslutningsvis anfördes i domskälen: Skadeståndsbeloppet är förhållandevis begränsat. Även med hänsyn till N.B:s ekonomiska förhållanden och den ytterligare skadeståndsbörda som åvilar honom till följd av HovR:ns dom denna dag i mål T 884/92 finner HovR:n vid en samlad bedömning, att det av TR:n utdömda skadeståndsbeloppet, 20 000 kr, inte kan anses vara oskäligt betungande för honom. Det föreligger heller inte något annat skäl att nedsätta beloppet.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

N.B. (ombud advokaten J.E.), M.W. (ombud advokaten G.E.) och O.A. (ombud advokaten L.G.) sökte revision.

HD förordnade att målen skulle handläggas gemensamt.

N.B., M.W. och O.A. yrkade att det skadestånd som HovR:n ålagt dem att utge solidariskt till Trygg-Hansa för branden i Söraskolan skulle jämkas. N.B. vitsordade som skälig ersättning 100 000 kr. M.W. yrkade att skadeståndet skulle jämkas till högst 50 000 kr och att hans solidariska ansvar skulle upphöra. O.A. yrkade att skadeståndet skulle sättas ned väsentligt.

N.B. yrkade att det skadestånd som HovR:n ålagt honom att utge till Trygg-Hansa och till Wasa för branden i Söra Sim- och Sporthall skulle jämkas till 100 000 kr resp till 0.

N.B. yrkade vidare att räntan på skadeståndsbeloppen skulle jämkas till 0 eller skälig nivå.

Trygg-Hansa (ombud försäkringsjuristen U.B.) och Wasa (ombud försäkringsjuristen X.X.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Landin, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Som domstolarna funnit kan inte de skadelidande anses ha varit medvållande på sätt som gjorts gällande.

N.B., M.W. och O.A. var vid tiden för de skadeståndsgrundande handlingarna 16 år. Detta innebär att en skälighetsbedömning av skadeståndsansvaret enligt bestämmelsen i 2 kap 2 § skadeståndslagen blir aktuell. Även en prövning av skadeståndsansvaret i enlighet med den allmänna jämkningsregeln enligt bestämmelsen i 6 kap 2 § skadeståndslagen kan komma i fråga. Av förarbetena till den sistnämnda bestämmelsen i skadeståndslagen (prop 1975:12 s 179 eller NJA II 1975 s 571) framgår emellertid att när som i förevarande fall en särskild regel om skälighetsbedömning är tillämplig, de billighetssynpunkter som jämkningsregeln ger uttryck för redan tillgodosetts i den särskilda bestämmelsen, varför den allmänna jämkningsregeln i ett sådant fall knappast torde få någon praktisk betydelse.

Den nu aktuella skadeståndsskyldigheten skall därför i första hand fastställas med tillämpning av bestämmelsen i 2 kap 2 § skadeståndslagen. Detta innebär dock inte att skäl som talar för jämkning enligt den allmänna jämkningsregeln inte kan beaktas.

Av förarbetena till 2 kap 2 § skadeståndslagen (prop 1972:5 s 461 eller NJA II 1972 s 596 f) framgår att för ålderskategorin 15-18 år det allmänt åsyftas en restriktiv användning av de möjligheter att sätta ned skadeståndet som bestämmelsen ger för dessa skadevållare, samt att det framförallt är de ekonomiska följderna av fullt skadeståndsansvar som åsyftas vid skälighetsbedömningen. Vidare framhålls att möjligheten att sätta ned skadeståndet bör användas med betydligt större återhållsamhet vid uppsåtliga handlingar än vid alldagliga försummelser av lindrig art.

I förarbetena till 6 kap 2 § skadeståndslagen (prop 1975:12 s 138 f eller NJA II 1975 s 564) framhålls vidare bl a att jämkningsregeln bör ges en begränsad räckvidd och användas endast i syfte att hindra klart oskäliga resultat för den skadeståndsskyldige. Beträffande uppsåtliga brott är huvudregeln att jämkning inte skall ske. Jämkning är dock inte utesluten om det med hänsyn till den ansvariges återanpassning i samhället är starkt motiverat att jämkning sker.

HD har tidigare uttalat att jämkning av skadestånd vid uppsåtliga brott av allvarlig art kan komma i fråga endast under förutsättning att skyldigheten att utge ojämkat skadestånd med hänsyn till vederbörandes personliga förhållanden måste antagas på ett avgörande sätt äventyra hans anpassning i samhället (se t ex NJA 1992 s 660).

Om N.B:s, M.W:s och O.A:s personliga förhållanden har i HD inte framkommit något utöver vad som antecknats i domstolarnas domar.

Ett åläggande av fullt skadeståndsansvar vad gäller händelsen på Söraskolan motsvarar ett belopp av 918 000 kr. Vad gäller händelsen i Söra Sim- och Sporthall utgör fullt skadestånd ett belopp av 27 milj kr vad avser själva simhallen och ett belopp av 32 971 kr vad gäller den där bedrivna kaférörelsen. På talan av N.B., M.W. och O.A. kan skadestånden dock inte fastställas till högre belopp än vad domstolarna gjort.

Vad gäller branden på Söraskolan har N.B., M.W. och O.A. gjort sig skyldiga till ett brott av allvarlig art. En nedsättning av skadeståndet med hänsyn till de ekonomiska följderna för dem av fullt skadeståndsansvar bör därför inte ske om inte mycket starka skäl talar härför. Deras personliga och ekonomiska förhållanden är visserligen sådana att även det nedsatta skadeståndet kommer att bli betungande för dem. Detta skadestånd är också så pass stort att det kan förväntas utgöra ett visst hinder för deras framtida anpassning i samhället. Det av domstolarna bestämda sammanlagda skadeståndsbeloppet är emellertid inte så högt att det trots dessa negativa återverkningar, med den ovan angivna restriktiviteten vid nedsättning av skadestånd på grund av gärningar varom här är fråga, bör sättas ned utöver vad som redan skett.

Enligt bestämmelsen i 6 kap 3 § skadeståndslagen skall, då två eller flera skall ersätta samma skada, dessa svara solidariskt för skadeståndet, i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem. Envar av N.B., M.W. och O.A. har ålagts begränsad skadeståndsskyldighet. Ingen av dem borde därför mot sitt bestridande ha ålagts solidarisk betalningsskyldighet. Eftersom endast M.W. invänt mot den solidariska betalningsskyldigheten kan någon ändring härvidlag dock inte ske beträffande N.B. och O.A.. Det har inte framkommit någon omständighet som motiverar att skadeståndet skall nedsättas till ett högre eller lägre belopp för någon av N.B., M.W. eller O.A.. Vid dessa förhållanden bör M.W. ensam förpliktas utge 150 000 kr och N.B. och O.A. förpliktas att solidariskt utge 300 000 kr.

Vad gäller den av N.B. anlagda branden på Söra Sim- och Sporthall innefattar denna gärning ett brott av mycket allvarlig art. Gärningen har också medfört förstörelse av egendom till mycket betydande värde. I ett fall som detta bör nedsättning av skadeståndet förekomma endast i undantagsfall. Emellertid är skadeståndsbeloppet vad gäller själva simhallen även efter den av domstolarna gjorda nedsättningen så stort, att det tillsammans med den skadeståndsskyldighet N.B. ålagts för branden på Söraskolan i praktiken torde vara omöjligt för honom att någonsin betala någon beaktansvärd del av det sammanlagda skadeståndsbeloppet. Det står sålunda klart att en skadeståndsskyldighet av en sådan omfattning kommer att på ett avgörande sätt äventyra hans anpassning till arbetslivet och samhället i övrigt. Det finns inte heller anledning att tro att N.B. förstått att branden skulle få den omfattning den fick. Även med en mycket restriktiv tillämpning av möjligheten att nedsätta detta skadestånd är det vid angivna förhållanden motiverat med en ytterligare nedsättning. HD finner skäligt att nedsätta skadeståndet till det av N.B. medgivna beloppet 100 000 kr.

Vad slutligen avser det till kaférörelsen knutna skadeståndet är N.B:s personliga och ekonomiska förhållanden visserligen sådana att även det nedsatta skadeståndet tillsammans med vad han skall betala i skadestånd för skadorna på simhallen samt för skadorna på Söraskolan kommer att bli mycket betungande för honom. Det nu aktuella skadeståndet är dock inte så stort att det vid en jämförelse med den honom i övrigt ålagda skadeståndsskyldigheten kan få annat än en marginell betydelse för hans anpassning i arbetslivet och samhället i övrigt. Skadeståndsbeloppet är inte heller så högt att det med den ovan angivna restriktiviteten vid nedsättning av skadestånd för gärningar varom här är fråga bör sättas ned ytterligare.

I enlighet med bestämmelsen i 8 § räntelagen kan jämkning av ränta ske om en gäldenär på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan liknande omständighet som han inte kunnat råda över varit förhindrad att betala i rätt tid. Om en sådan situation är det uppenbarligen inte fråga vad gäller N.B.. HovR:ns dom bör därför stå fast i denna del.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt gäller N.B:s betalningsskyldighet i förhållande till Wasa samt bestämmer med ändring av HovR:ns domslut i övrigt

- att N.B. och O.A. förpliktas att solidariskt till Trygg-Hansa utge 300 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 6 maj 1992 till dess full betalning sker,

- att M.W. förpliktas att till Trygg-Hansa utge 150 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 6 maj 1992 till dess full betalning sker, samt

- det belopp N.B. ensam har att utge till Trygg-Hansa till 100 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 1 jan 1993 till dess full betalning sker.

HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, Munck, Lambe och Nilsson, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Som domstolarna funnit har de skadelidande inte varit medvållande till sina skador. Skadestånden bör därför inte jämkas på denna grund.

N.B., M.W. och O.A. var alla 16 år vid tiden för de skadeståndsgrundande handlingarna. Om deras personliga förhållanden har i HD inte framkommit något utöver vad som antecknats i domstolarnas domar.

Enligt 2 kap 2 § skadeståndslagen skall den som har vållat person- eller sakskada innan han fyllt 18 år ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Av förarbetena framgår att det beträffande ungdomar mellan 15 och 18 år är tänkt att den möjlighet till jämkning som bestämmelsen ger skall användas jämförelsevis restriktivt. Beträffande denna ålderskategori är det framför allt de ekonomiska följderna av fullt skadeståndsansvar som skall beaktas vid skälighetsbedömningen; en jämkning av skadeståndet på annan grund bör kunna bli aktuell endast undantagsvis, såsom i fall av uppenbara utvecklingsstörningar. (Se prop 1972:5 s 461 f eller NJA II 1972 s 596.)

En allmän möjlighet tilljämkning av oskäligt betungande skadestånd gäller enligt 6 kap 2 § skadeståndslagen. Där föreskrivs att, om skyldighet att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas. Denna jämkningsregel, som också den är avsedd att användas restriktivt i syfte att hindra klart oskäliga resultat för den skadeståndsskyldige (se prop 1975:12 s 138 eller NJA II 1975 s 564), sammanfaller alltså i stort sett med den som gäller enligt 2 kap 2 § för ungdomar mellan 15 och 18 år. Något utrymme för att vid sidan av sistnämnda bestämmelse tillämpa 6 kap 2 § finns därför knappast i praktiken (jfr prop 1975:12 s 179 eller NJA II 1975 s 571). Vad som uttalats i förarbetena till den bestämmelsen är emellertid av intresse också vid tillämpningen av 2 kap 2 §.

När, såsom i förevarande fall, skadan har vållats genom en uppsåtlig handling bör enligt förarbetena till 2 kap 2 § möjligheten att sätta ned skadeståndet användas med betydligt större återhållsamhet än vid alldagliga försummelser av lindrig art (prop 1972:5 s 462 eller NJA II 1972 s 597). I förarbetena till 6 kap 2 § sägs att huvudregeln bör vara att skadestånd på grund av uppsåtligt brott inte skall jämkas men att jämkning inte behöver vara utesluten ens i ett sådant fall om i övrigt starka skäl, t ex hänsyn till den brottsliges möjligheter till återanpassning, talar för att skadeståndet sätts ned. Jämkning är också tänkbar när skadan vida överstiger vad skadevållaren kunnat räkna med (prop 1975:12 s 139 f och 178 eller NJA II 1975 s 566 och 570).

HD har i flera fall uttalat att jämkning av skadestånd vid uppsåtliga brott av allvarlig art kan komma i fråga endast under förutsättning att skyldigheten att utge ojämkat skadestånd med hänsyn till den brottsliges personliga förhållanden måste antas på ett avgörande sätt äventyra hans anpassning i samhället (se t ex NJA 1983 s 379, 1986 s 193 och 1992 s 660). I sammanhanget har domstolen också beaktat om följderna av skadan blivit allvarligare än beräknat.

De skadeståndsanspråk som Trygg-Hansa framställt mot N.B., M.W. och O.A. solidariskt uppgår till 918 000 kr. Härutöver har Trygg-Hansa och Wasa krävt N.B. på sammanlagt 27 032 791 kr. HovR:n har jämkat dessa belopp väsentligt och förpliktat alla tre att solidariskt utge 450 000 kr, varjämte N.B. förpliktats att ensam utge 770 000 kr. Frågan i målet gäller om dessa skadeståndsbelopp bör jämkas ytterligare.

Förhållandena är inte sådana att det finns anledning att jämka skadeståndsbeloppen med hänsyn till skadevållarnas utveckling, även om personutredningen i brottmålet visar att N.B. vid skadehändelserna var något omogen för sin ålder.

Mot bakgrund av vad som framkommit om N.B:s ekonomiska förhållanden framstår emellertid en skyldighet för honom att utge det av HovR:n nedsatta skadeståndet om drygt 1,2 milj kr som utomordentligt betungande. Det står även klart att ett skadestånd av denna storlek skulle på ett avgörande sätt äventyra hans återanpassning i samhället. I förevarande fall finns inte på de skadelidandes sida något sådant behov av skadeståndet som talar mot en ytterligare jämkning. När det gäller branden i Söra Sim- och Sporthall bör vidare, som HovR:n anfört, beaktas att N.B. knappast förstått att branden skulle bli så omfattande som den blev.

Trots att N.B. har gjort sig skyldig till en uppsåtlig brottslighet av allvarligt slag som orsakat skada till betydande värde bör på grund av det anförda det sammanlagda skadestånd som HovR:n ålagt honom att utge sättas ned ytterligare. Det förhållandet att skadorna orsakats av en så allvarlig brottslighet som är fallet medför dock att jämkningen inte kan drivas så långt som hänsynen till hans återanpassning i samhället egentligen skulle påkalla.

Rent principiellt borde vart och ett av skadeståndsanspråken mot N.B. sättas ned med ett belopp som svarar mot anspråkets andel av de sammanlagda skadeståndsbeloppen före jämkning; i detta fall finns det ju ingen anledning att beakta den ena motpartens behov av skadeståndet framför den andras. Det ligger dock i sakens natur att ju mindre ett skadeståndsanspråk är, desto mindre skäl finns det för en kraftig jämkning. Med hänsyn till det anförda bör Wasas skadeståndsanspråk inte jämkas till lägre belopp än det som HovR:n dömt ut, 20 000 kr, Trygg- Hansas anspråk på skadestånd av N.B. för branden i Söraskolan jämkas till det belopp som denne har vitsordat, 100 000 kr, och Trygg-Hansas anspråk på skadestånd för branden i Söra Sim- och Sporthall jämkas till 350 000 kr.

Mot bakgrund av vad som framkommit om M.W:s och O.A:s ekonomiska förhållanden framstår en skyldighet för dem att utge det av HovR:n nedsatta skadeståndet om 450 000 kr solidariskt med N.B. som mycket betungande. Ett skadestånd av denna storlek skulle även utgöra ett starkt hinder för deras anpassning i samhället. Motparternas behov av skadeståndet talar inte heller mot en ytterligare jämkning.

Trots att M.W. och O.A. har gjort sig skyldiga till en uppsåtlig brottslighet av allvarligt slag som orsakat skada till betydande värde bör på grund av det anförda skadeståndet för dem sättas ned på så sätt att de förpliktas att var och en utge 150 000 kr.

Det anförda innebär alltså att ingen av N.B., M.W. och O.A. bör åläggas solidarisk betalningsskyldighet (prop 1972:5 s 588 ff och 644 eller NJA 111 972 s 750 ff).

På de skadeståndsbelopp som N.B., M.W. och O.A. i enlighet med det anförda skall utge utgår dröjsmålsränta enligt räntelagen.

N.B. har för sin del yrkat att denna ränta jämkas enligt 8 § räntelagen. Den bestämmelsen innebär att den ränta som annars skulle utgå får jämkas, om gäldenären på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan liknande omständighet som han inte har kunnat råda över varit förhindrad att betala i rätt tid och en skyldighet att utge full ränta med anledning av dröjsmålet skulle med hänsyn härtill vara oskälig. Som framgår av ordalydelsen tar bestämmelsen sikte enbart på upplupen dröjsmålsränta. Den är inte heller avsedd för sådana dröjsmål som beror på att frågan om betalningsskyldighet har varit föremål för rättegång (se prop 1986/87:72 s 9 f). Någon grund för att jämka räntan på de skadeståndsbelopp som N.B. skall utge föreligger därför inte enligt den av honom åberopade bestämmelsen. Inte heller i övrigt finns det någon grund för en sådan jämkning.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom d 29 jan 1993, DT 2, förpliktar HD N.B., M.W. och O.A. att till Trygg-Hansa utge,

N.B. dels 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 6 maj 1992 tills betalning sker, dels 350 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 1 jan 1993 tills betalning sker, samt envar av M.W. och O.A. 150 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 6 maj 1992 tills betalning sker.

HD fastställer HovR:ns domslut i domen d 29 jan 1993, DT 3.

Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation