lagen.nu

NJA 1993 s. 38

Försök till varusmuggling avseende knappt 1 hg cannabisharts har med hänsyn till tillvägagångssättet vid smugglingsförsöket ansetts icke kunna utgöra ringa brott.

Allmän åklagare yrkade vid Helsingborgs TR ansvar å H.H., född 1961, och I.A., född 1954, enligt 1 och 8 §§ varusmugglingslagen (1960:418) samt 23 kap 1 § BrB för försök till varusmuggling avseende narkotika enligt följande gärningsbeskrivning: H.H. och I.A. har d 22 febr 1991 i Helsingborg gemensamt och i samråd försökt att till riket från Danmark insmuggla 98,1 g cannabisharts, som är narkotika och för vilket införselförbud råder. - Försöket har misslyckats på grund av tullkontroll. Fara för brottets fullbordan har förelegat.

Åklagaren yrkade vidare att i beslag tagen narkotika skulle förklaras förverkad.

TR:n (ordf tingsfiskalen Belin) anförde i dom d 16 okt 1991:

Domskäl. De tilltalade har erkänt gärningarna. Genom deras uppgifter är följande utrett: De köpte narkotikan på Christiania i Köpenhamn. H.H. betalade, men avsikten var att de skulle dela både narkotikan och kostnaden. I.A. tog först hand om narkotikan, som var avsedd för eget bruk. I Helsingör stoppade H.H. på eget initiativ upp narkotikan i slidan för att minska risken för upptäckt i tullen. I.A. var införstådd med förfarandet. Sedan de stoppats i tullen fattades beslut om kroppsbesiktning beträffande dem båda. Innan besiktning ägt rum plockade H.H. fram narkotikan.

Genom erkännandena är gärningarna styrkta. Vid en samlad bedömning finner TR:n att brotten, trots att narkotikan stoppats upp, bör bedömas som ringa.

Påföljderna bör bestämmas till böter.

Förverkandeyrkandet är medgivet och skall såsom lagligen grundat bifallas.

Domslut. TR:n dömde H.H. och I.A. enligt 2 och 8 §§ varusmugglingslagen samt 23 kap 1 § BrB för försök till varusmuggling till 120 dagsböter, för H.H. å 50 kr och för I.A. å 10 kr samt förklarade 98,1 g cannabisharts förverkade.

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle döma envar av H.H. och I.A. för försök till varusmuggling enligt 1 § varusmugglingslagen till fängelse.

H.H. och I.A. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Aspelin, adj led rådmannen Borgeke, referent, t f hovrättsassessorn Hansson samt nämndemännen Danielsson och Sandin) fastställde i dom d 20 mars 1992 TR:ns dom.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att H.H. och I.A. skulle dömas för försök till varusmuggling enligt 1 § varusmugglingslagen.

H.H. och I.A. (offentlig försvarare för båda advokaten L.D.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Inger Artin).

HD (JustR:n Vängby, Gregow, Freyschuss, Svensson och Lambe, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har H.H. och I.A. gjort sig skyldiga till försök till varusmuggling avseende narkotika. Frågan är om straffet för deras brott skall bestämmas enligt 1 § eller 2 § varusmugglingslagen.

Enligt 1 § är straffet för smuggling av narkotika fängelse i högst tre år, medan det i 2 § stadgas för ringa brott böter eller fängelse i högst sex månader. Straffsatserna överensstämmer med dem som gäller enligt narkotikastrafflagen för narkotikabrott och ringa narkotikabrott. Lagstiftaren har åsyftat en enhetlig bedömning av narkotikahantering, oberoende av om den ena eller den andra lagen är tillämplig. Gränsdragningen mellan ringa brott och andra brott följer sålunda samma principer i bägge lagarna; i förarbetena till varusmugglingslagens 1 och 2 §§ hänvisar föredragande statsrådet till de uttalanden som gjorts under förarbetena till motsvarande bestämmelser i narkotikastrafflagen (prop 1984/85:46 s 19).

Av särskilt intresse är den lagändring som gjordes år 1985 i de bägge lagarna. I 1 § slopades då den möjlighet som tidigare funnits att döma till böter. Straffskalan enligt 2 §, som dittills omfattat endast böter, skärptes samtidigt till nu gällande strafflatitud. Tillämpningsområdet för 2 § kom därigenom att vidgas i förhållande till äldre rätt.

Riksåklagaren har i HD gjort gällande att redan den mängd cannabisharts som smugglingsförsöket avsåg - 98,1 g - utesluter tillämpning av 2 § varusmugglingslagen.

Vid gränsdragningen mellan ringa brott och annat brott synes man i rättspraxis tillmäta - förutom arten av narkotika - mängden av narkotika stor betydelse. I flera lagstiftningsärenden har departementschefen berört denna praxis och framhävt vikten av att man gör en samlad bedömning av omständigheterna i målet och frigör sig från ett strikt mängdtänkande. Även med denna utgångspunkt för bedömningen står det dock klart att mängden av narkotika betyder mycket vid bedömningen. Föreligger inga särskilda, anmärkningsvärda förhållanden kring brottet är det naturligt att låta mängd - liksom art - få avgörande betydelse.

I detta fall har HovR:n - till synes i anslutning till praxis på gärningsorten - ansett mängden narkotika ej utesluta tillämpning av 2 §. Denna praxis kan inte sägas vara oförenlig med 2 § efter 1985 års lagändring. Något skäl att frångå HovR:ns bedömning föreligger inte.

Riksåklagaren har vidare som grund för att tillämpa 1 § åberopat det tillvägagångssätt som utnyttjats vid smugglingsförsöket.

Genom att utnyttja kroppens håligheter för förvaring av narkotika

- något som enligt vad de tilltalade uppgivit numera är mycket vanligt

- försvåras kraftigt tullens och polisens möjligheter att vid gränskontrollerna upptäcka smugglingsbrott. För att kunna avslöja smuggling som bedrivs på sådant sätt krävs normalt mycket omfattande insatser från myndigheternas sida.

Med hänsyn till samhällets svårigheter att värja sig mot denna typ av smuggling och då det aktuella brottet avsett en icke ringa mängd narkotika får det vid en samlad bedömning anses vara så kvalificerat att det inte kan anses innefatta ett ringa brott utan skall bedömas som riksåklagaren gjort gällande, eller sålunda enligt 1 § varusmugglingslagen.

I påföljdsdelen har riksåklagaren förklarat att han för de tilltalade ej påyrkar annat än villkorlig dom förenad med ett bötesstraff.

HD finner ej skäl till annan bedömning i påföljdsfrågan.

Av 5 § 2 st lagen (1964:163) om införande av BrB följer att bötesstraffet skall bestämmas med tillämpning av 25 kap BrB i dess lydelse före d 1 jan 1992.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD envar av H.H. och I.A. jämlikt 1 § 1 st lagen (1960:418) om straff för varusmuggling jämförd med 8 § samma lag och 23 kap 1 § BrB för försök till varusmuggling till villkorlig dom jämte 70 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 10 kr.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1993-02-18
Målnummer
B1513-92
Lagrum
1 § lag (1960:418) om straff för varusmuggling
Litteratur
Sökord
Varusmuggling
Smuggling
Narkotika
Ringa brott
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (4)

NJA 2004 s. 354: Straffmätning i mål om grovt narkotikabrott.
NJA 2008 s. 653: Innehav av 0,73 gram kokain för eget bruk har bedömts som narkotikabrott av normalgraden. Även fråga om påföljd för brottet.
NJA 2016 s. 279: Narkotikasmuggling (svamp innehållande ämnetpsilocin). Gränsdragningen mellan ringa brott och brott av normalgraden.
RH 1994:101: Narkotikabrott och försök till varusmuggling avseende 28,9 gram cannabisharts har med hänsyn till tillvägsgångssättet vid smugglingsförsöket ansetts icke kunna utgöra ringa brott.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation