lagen.nu

NJA 1992 s. 854

Sedan regeringen lämnat tillstånd till expropriation, har sakägaren begärt rättsprövning av tillståndsbeslutet enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Den exproprierande har ålagts att ersätta sakägaren för dennes kostnader i rättsprövningsärendet.

I beslut d 11 jan 1990 gav regeringen Älmhults kommun tillstånd att med äganderätt expropriera stadsägan 484 och del av stadsägan 482 i Älmhult, vilka fastigheter ägs av R.B.. Denne ansökte därefter tillsammans med Slätthults Grus Aktiebolag, ett av R.B. och dennes familj ägt bolag, om rättsprövning i regeringens ärende om expropriation. I beslut d 27 juni 1990 fann regeringsrätten emellertid att regeringens beslut ej stred mot någon regel i expropriationslagen eller mot någon annan rättsregel, varför regeringens beslut skulle stå fast.

R.B. yrkade efter stämning å Älmhults kommun vid Växjö TR, fastighetsdomstolen, förpliktande för kommunen att till R.B. utge ersättning för kostnader i tillståndsärendet och rättsprövningsärendet med 85 781 kr jämte ränta enligt viss beräkning. Av beloppet avsåg 19 200 kr kostnad i rättsprövningsärendet.

Som grund för sin talan anförde R.B.: Han tillställde kommunen faktura av d 17 jan 1990. Då kommunen ej erlade betalning väckte han talan mot kommunen d 15 mars 1990. Kommunen erlade d 29 april 1990 visst belopp av vad R.B. fordrat. I skrift, som delgavs kommunen d 1 okt 1990, yrkade han ytterligare ersättning av kommunen med 19 200 kr avseende utlägg för ombudsarvode i rättsprövningsärendet. Särskild bestämmelse synes saknas i expropriationslagen om sättet att beräkna ränta vid utebliven betalning av sådan ersättning varom nu är fråga. Därför får bestämmelserna i 1 och 4 §§ räntelagen anses tillämpliga vid bestämmandet från vilken dag ränta skall beräknas. - - - Ränta på 19 200 kr (kostnader i rättsprövningsärendet) skall utgå från dagen för delgivning av yrkandet härom, eller d 1 okt 1990.

Kommunen bestred R.B:s talan. Kommunen gjorde gällande att vad R.B. erhållit såsom betalning för fakturan d 17 jan 1990 var skälig ersättning för dennes kostnader.

I fråga om kostnaderna i rättsprövningsärendet anförde kommunen: Någon skyldighet för kommunen att ersätta R.B. för kostnader i rättsprövningsärendet föreligger ej. 7 kap 1 § 1 st expropriationslagen tillerkänner expropriaten rätt till ersättning för samtliga kostnader som uppkommit i ärende om tillstånd till expropriation. I och med att regeringen fattat sitt beslut i tillståndsfrågan är ärendet avslutat. När R.B. begärde rättsprövning uppkom ett nytt förvaltningsärende, denna gång hos regeringsrätten. Ersättningsrätten enligt ovannämnda stadgande gäller bara kostnader i ärendet hos regeringen. Lagbestämmelse saknas om rätt till ersättning parter emellan för kostnader vilka uppkommit för part i ärende inför förvaltningsdomstol. Tilläggsyrkandet saknar därför laga grund. Vad gäller skäligheten i och för sig av yrkat belopp överlämnas bedömningen härav till rättens prövning. - Kommunen bestred att ränta skulle utgå före TR:ns dom i målet. Ersättningen var att jämföra med en rättegångskostnad och ränta skulle då utgå enligt reglerna i 18 kap 8 § RB.

R.B. invände mot vad kommunen anfört: Rättsprövning är inget särskilt förvaltningsärende utan en fortsättning av regeringsärendet. Lagstiftningen har tillkommit med anledning av att denna typ av regeringsbeslut inte anses uppfylla de krav på domstolsprövning som numera ställs på grund av uttalanden i Europa-domstolen. 7 kap 1 § 1 st expropriationslagen talar om kostnader i ärendet om tillstånd till expropriation och begränsas alltså inte till ärendet hos regeringen om tillstånd till expropriation. Vid den nya lagstiftningen om rättsprövning har det inte funnits anledning att ändra 7 kap 1 § 1 st, eftersom prövningen i regeringsrätten är inkluderad i hela tillståndsärendet. Den tid som är nedlagd i rättsprövningsärendet uppgår till 16 timmar (16 X 1 200 kr = 19 200 kr).

TR:n (lagmannen Palm, rådmannen Brusewitz, fastighetsrådet Mörée och nämndemän) meddelade dom d 11 juli 1991.

TR:n fann att R.B. skulle få full ersättning för kostnader som angivits i fakturan d 17 jan 1990. I fråga om den yrkade ersättningen för kostnader i rättsprövningsärendet anförde TR:n i domskälen: TR:n finner att 7 kap 1 § 1 st expropriationslagen ej kan ges den tolkningen att kommunen även skall svara för R.B:s kostnader i detta ärende. R.B:s yrkande om ersättning i rättsprövningsärendet skall därför lämnas utan bifall.

TR:ns domslut. 1. Kommunen förpliktas att till R.B. utge 66 581 kr jämte ränta därå - - -.

2. R.B:s yrkande om ersättning i rättsprövningsärendet lämnas utan bifall.

R.B. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle helt bifalla hans talan vid TR:n.

Kommunen bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Larsson, fastighetsrådet Carlander och hovrättsrådet Stenberg, referent) fastställde i dom d 28 nov 1991 TR:ns dom.

T f hovrättsassessorn Friedner var av skiljaktig mening och anförde: Enligt 7 kap 1 § expropriationslagen (1972:719) skall den exproprierande - med visst angivet undantag - svara för samtliga kostnader som uppkommit i ärendet om tillstånd till expropriation. Frågan är om dessa samtliga kostnader också innefattar kostnader för prövning av regeringens tillståndsbeslut hos regeringsrätten enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Några vägledande motivuttalanden föreligger inte i frågan. Inte heller finns i praxis något tidigare avgörande i liknande fråga.

Frågan gäller närmast om "ärendet om tillstånd till expropriation" slutat med regeringens avgörande eller om även regeringsrättens prövning innefattas i "ärendet". Ett skäl att anse ärendet avslutat med regeringens beslut är att regeringsrättens prövning knappast kan anses som en följd av den normala instansordningen i expropriationsärenden. Någon fullföljdshänvisning lämnas t ex inte i regeringsbeslutet. Ett annat skäl i samma riktning är att institutet rättsprövning i förarbetena till lagstiftningen i ämnet angetts eventuellt utgöra endast en klarare reglering av den ändå gällande möjligheten till resning (prop 1987/88:69 s 19 f) och att ett resningsmål inte skulle kunna anses innefattat i det ursprungliga "ärendet".

För att anse att "ärendet" omfattar även rättsprövningen i regeringsrätten talar att lagstiftaren vid införandet av reglerna om rättsprövning varken genom lagstiftning eller motivuttalanden begränsat möjligheterna till ersättning i expropriationsärenden. Vidare har avsikterna med möjligheten till rättsprövning varit att - i enlighet med Europakonventionen - ge den enskilde möjlighet att dra ett förvaltningsärende inför domstol. Däri ligger enligt min mening också att - när någon rättsregel som talar däremot inte föreligger - de ersättningsregler som gäller för förvaltningsärendet också bör gälla vid domstolen.

Enligt min mening väger skälen för att ersättning skall utgå även vid rättsprövningen tyngre än skälen emot.

Därvid uppkommer frågan om bestämmelsen i 7 kap 3 § expropriationslagen hindrar att ersättning utgår för målet hos regeringsrätten. Enligt min uppfattning kan emellertid denna bestämmelse inte anses inskränka markägarens uttryckliga rätt till sådan ersättning i tillståndsärendet som avses i 1 §, utan reglerar endast frågan om ersättning i expropriationsmålet i annan instans än fastighetsdomstolen, vilken fråga inte berörs i 1 §.

Jag anser således att R.B:s talan i denna del bör bifallas. Överröstad i denna fråga har jag inte anledning att bedöma skäligheten av den ersättning han yrkat.

R.B. (ombud fastighetsjuristen S.H.) sökte revision och yrkade bifall till sin talan i HovR:n.

Kommunen (ombud förbundsjuristen G.H.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Munck, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Regeln i 7 kap 1 § 1 st expropriationslagen (1972:719) angående den exproprierandes ansvar för kostnader som uppkommit i ärendet om tillstånd till expropriation tillkom i samband med den nya expropriationslagen som trädde i kraft d 1 jan 1973. Kostnadsregeln kan inte utan vidare tillämpas på det förfarande som infördes genom lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.

Sistnämnda lag innehåller inga kostnadsbestämmelser. Ej heller ur förarbetena till lagen kan hämtas stöd för att ålägga ena parten ansvar för motparts kostnader i ett rättsprövningsärende.

Lagen om rättsprövning infördes för att säkerställa att svensk rätt motsvarar Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, närmast dess artikel 6. Varken själva konventionen eller den praxis som utvecklats angående dess tolkning ger någon ledning vid fördelning av rättegångskostnader.

En grundläggande princip i expropriationslagen är att den som utsätts för ett sådant tvångsingripande som expropriation innebär, så långt möjligt skall hållas skadeslös. Principen återspeglas bl a i kostnadsreglerna i 7 kap 1-3 §§ och i den särskilda skadeståndsregeln i 5 kap 16 § i lagen. HD finner det vara bäst förenligt med denna princip och den intresseavvägning som ligger till grund för nämnda rättsregler (prop 1969:73 s 77 ff, prop 1972:109 s 316 ff, prop 1987/88:69 s 41) att, såvitt gäller rättegångskostnader, jämställa rättsprövning av ett expropriationstillstånd med rättegång i högre rätt enligt 7 kap 3 § expropriationslagen. Detta innebär i huvudsak att den exproprierande alltid får svara för sina egna rättegångskostnader i regeringsrätten samt för motpartens rättegångskostnader i de fall expropriationstillståndet upphävs.

Då regeringsrätten i föreliggande fall fastställt regeringens expropriationsbeslut innebär detta att R.B. får stå för sina egna kostnader i rättsprövningsärendet. HD fastställer sålunda det slut HovR:n kommit till i denna fråga.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt avser ersättning för kostnader i rättsprövningsärendet.

HD (JustR:n Vängby, Lind, referent, Gad, Törnell och Lambe) beslöt följande dom:

Domskäl. Genom lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut infördes i svensk rätt en möjlighet för regeringsrätten att pröva, om regeringens avgöranden av vissa förvaltningsärenden strider mot någon rättsregel. Införandet av den nya lagstiftningen föranledde inte någon jämkning av reglerna i 7 kap expropriationslagen rörande kostnader i bl a ärenden om tillstånd till expropriation och mål om expropriation. Förarbetena till rättsprövningslagen innehåller inte heller några närmare uttalanden i spörsmålet om den nya lagstiftningen skulle få återverkningar beträffande kostnadsreglerna i expropriationslagen. Den frågan får därför avgöras med ledning av de allmänna grunderna för rättsprövningslagen och kostnadsreglerna i expropriationslagen.

Rättsprövningslagen infördes huvudsakligen i syfte att säkerställa att svensk rätt motsvarar kravet i Europakonventionen på tillgång till domstolsprövning. Rättsprövningen innefattar inte något extraordinärt besvärsförfarande begränsat till en renodlad legalitetsprövning utan får närmast anses anknyta till ett ordinärt besvärsförfarande (jfr RÅ 1989 ref 96 och 1990 ref 46). När det gäller ärenden om tillstånd till expropriation ligger det närmast till hands att uppfatta rättsprövningen som ett nytillkommet led i det förfarande, som leder fram till ett slutligt expropriationstillstånd.

Tyngdpunkten i det nya ledet i tillståndsförfarandet ligger otvivelaktigt i att regeringsrätten får möjlighet att utöva en legalitetskontroll av regeringsbeslut om expropriationstillstånd. Därmed tillgodoses viktiga och av Europakonventionen skyddade rättssäkerhetsintressen för enskilda. Mot den bakgrunden ligger det i och för sig närmast till att utgå från att den enskilde skall ha samma gynnade ställning i rättsprövningsförfarandet som lagstiftningen uttryckligen tillförsäkrar honom vid regeringens tillståndsprövning.

Grunderna för rättsprövningslagen tyder alltså på att sakägaren har rätt till ersättning för kostnader i samband med rättsprövningen av expropriationstillståndet. Frågan är därefter om samma slutsats kan dras med ledning av de allmänna grunderna för expropriationslagens kostnadsregler.

Expropriationsförfarandet är uppdelat på en tillståndsprövning och en efterföljande ersättningsprövning av domstol. Om ett expropriationstillstånd har beviljats, skall enligt 7 kap 1 § 1 st expropriationslagen den exproprierande normalt ersätta dels motpartens kostnader i ärendet om tillstånd till expropriation, dels hans rättegångskostnader i målet vid fastighetsdomstolen. I högre rätt är däremot den exproprierandes ansvar för rättegångskostnader mer begränsat genom att sakägaren skall svara för sina egna kostnader, ifall han överklagat fastighetsdomstolens dom och förlorat målet i högre rätt.

Bestämmelserna bygger på tanken att den som utsätts för expropriation skall utan någon ekonomisk risk få sin egendom värderad och sin talan i övrigt prövad i underrätt. I samband med att 1972 års expropriationslag kom till klargjordes att i den exproprierandes kostnadsansvar skulle ingå att svara även för motpartens kostnader i saken före rättegången i expropriationsmålet. Föredragande statsrådet uttalade därvid bl a att det skulle vara otillfredsställande, om den som blir utsatt för expropriation inte får den honom tillkommande ersättningen ograverad (prop 1972:109 s 321).

Expropriationslagstiftningen ger alltså uttryck åt grundsatsen att sakägaren normalt skall få ersättning för kostnader som har samband med expropriationstillståndet och med expropriationsprocessen i första instans. När genom rättsprövningslagen tillståndsförfarandet kompletterats med ytterligare ett led, som äger rum före expropriationsrättegången, ter det sig också från expropriationslagstiftningens synpunkt naturligt att låta den exproprierandes kostnadsansvar i tillståndsfrågan omfatta rättsprövningen.

På grund av det anförda finner HD att kommunen skall ersätta R.B. för hans kostnader i rättsprövningsärendet jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 1 okt 1990 då kommunen fick del av R.B:s yrkande om ersättning för dessa kostnader.

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut förpliktar HD kommunen att till R.B. utge ersättning för kostnader i rättsprövningsärendet med 19200 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 1 okt 1990 tills betalning sker.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1992-12-22
Målnummer
T105-92
Lagrum
7 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719)
Lag (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut
Rättsfall
RÅ 1989 ref. 96
RÅ 1990 ref. 46
Litteratur
Sökord
Expropriation
Kostnader
Rättegångskostnader
Rättsprövning
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

RÅ 1995 ref. 17: Fråga i rättsprövningsärende om ersättning för enskild parts kostnader för inställelse i Regeringsrätten.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation