lagen.nu

NJA 1992 s. 666

Fråga i mål om vårdnad om barn vilken betydelse som skall tillmätas det förhållandet att modern hindrat fadern från att utöva honom av domstol medgiven umgängesrätt. 6 kap 6 a § FB.

A.W. och S.F. har tillsammans dottern J., född d 2 juni 1983. Vid tiden för dotterns födelse bodde föräldrarna tillsammans, men ett halvår senare flyttade de isär. A.W. har under hela J:s levnad haft vårdnaden om dottern.

Örebro TR förordnade i dom d 17 april 1986 att S.F. skulle ha rätt att ha J. hos sig vartannat veckoslut från fredag kl 18.00 till söndag kl 18.00, en vecka varje nyårshelg, en vecka vartannat sportlov, en vecka varannan påskhelg samt två veckor uppdelade i två perioder om en vecka vardera sommaren 1986, fyra veckor uppdelade i två perioder om två veckor vardera sommaren 1987 och därefter fyra veckor varje sommar. TR:ns dom fastställdes av Svea HovR d 22 okt 1986.

A.W. väckte år 1990 talan mot S.F. vid TR:n och yrkade att han inte skulle äga rätt till umgänge med J..

S.F. bestred A.W:s talan och yrkade för egen del att vårdnaden om J. skulle överföras på honom.

A.W. bestred S.F:s talan.

I beslut d 28 maj 1990 fann TR:n ej skäl att interimistiskt förändra den rätt till umgänge med J. som S.F. hade. Av A.W. anförda besvär över beslutet lämnades utan bifall av Svea HovR i beslut d 18 juni 1990.

TR:n (ordf rådmannen Gustafsson) anförde i dom d 26 mars 1991: A.W. har till utvecklande av sin talan anfört följande: J. tar skada av umgänget med fadern. S. är olämplig som vårdnadshavare och J. skulle ta skada om vårdnaden överfördes till honom. A. har ej motarbetat S:s umgänge med dottern. - Redan när J. var liten hade S. föga förståelse för dotterns behov. Då parterna sammanbodde uppträdde S. våldsamt mot A.. Vid ett tillfälle vred han om hennes armar. Han hotade henne även. Hon kände rädsla för honom och hon flyttade därför vid ett tillfälle då S. var bortrest. Hon ansåg att det var bra om fadern träffade dottern men hon fordrade, med hänsyn till J:s bästa, att detta skulle ske i A:s bostad. Så småningom flyttades umgänget över i S:s bostad, varvid dock A. var närvarande. Då S. ville träffa sin dotter ensam väckte han talan om rätt till visst umgänge. Örebro TR fastställde genom domen d 17 april 1986 visst umgänge men lämnade av S. framställt yrkande om vitesföreläggande utan bifall enär rätten fann att A. ej motarbetat S:s umgängesrätt. Ej heller efter domen motarbetade hon dotterns umgänge med fadern. S. har dock ej kunnat bortse från konflikten mellan föräldrarna och att dottern söker sin egen väg. J. har vid flera tillfällen vägrat att träffa sin far. Vid ett hämtningstillfälle, då J. ej ville följa med, blev A:s son P. misshandlad av S.. Fadern hävdar som princip att hon ej skall ha kännedom om vad som skall hända vid de tillfällen han har dottern hos sig. Dottern tillåts ej heller att berätta för modern vad hon varit med om vid dessa tillfällen. En gång hade J. varit med sin far på dennes segelbåt, varvid hon ramlat i vattnet. Okunnig att simma som hon var, upplevde hon händelsen med stor rädsla. S. underlät dock att berätta härom för A.. Det tog lång tid innan J. kom över sin rädsla för vatten. Då J. helt vägrade att träffa sin far ansökte S. vid länsrätten om verkställighet av det fastställda umgänget. Länsrätten biföll i dom d 8 nov 1988 S:s yrkande samt uppdrog åt socialförvaltningen i Örebro att utse en lämplig person att närvara vid överlämnandet av J. till S. och vid återlämnandet till A.. Senast har socialsekreteraren O.H. varit förordnad som sådan s k kontaktman. Tidigare har socialsekreteraren C.D. och R-M.K. haft sådana förordnanden, den sistnämnda bekant med S. sedan tidigare. Det har likväl varit svårt att få J. att besöka sin far. A. har dock sökt att motivera sin dotter att träffa honom. Detta har dock ej jämt lyckats. A. åsåg hur J. mådde allt sämre och sämre. Dottern hade yrsel, grät och visade ångest. J. började även att uppträda aggressivt mot sin mor, vilket A. uppfattade som ett tecken på att dottern ansåg att modern svek henne när hon ej stöttade J. i hennes önskan att ej träffa sin far. Parterna gick fram till febr 1990 vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken (BUP) för samtal. Samtalen hade då pågått i två år. I febr 1990 sammankallade psykologen X.X. vid BUP parterna till ett möte. Närvarande var även kuratorn V.Ö., O.H. samt ytterligare en psykolog. Parterna informerades då om att man från BUP:s sida inte ansåg det fruktbart med ytterligare samtal. Man gjorde bedömningen att J. ej mådde bra. J. visade allvarliga tecken på att ta skada av umgänget med pappan. A. råddes att ej lämna barnet till S.. Man ansåg att det borde vara ett uppehåll i umgänget. S. accepterade dock ej detta. Han ansåg att dottern påverkats av modern. A., som haft ytterligare samtal med psykolog och kurator, måste med hänsyn till barnets psykiska hälsa följa de råd som hon fått, att fn inte medverka till umgänge. Sedan febr 1990 har S. ej påfordrat att träffa J.. Dottern har ej heller önskat träffa sin far. Hon har sagt att hon själv kommer att säga till när hon önskar detta. Sedan våren 1990 bor A. tillsammans med sin dotter i Frövi. A. är idag sammanboende med en man vid namn J.H.. Hon arbetar tre dagar i veckan. J. går sedan hösten 1990 i första klass i Rockhamraskolan. Det är ej erforderligt att anlita fritidshem åt J.. Dottern mår betydligt bättre idag. Hennes oroliga perioder är färre nu. Detta beror på att hon ej tvingats att träffa S.. Det har även varit positivt att fadern ej heller framtvingat något umgänge.

S.F. har till utvecklande av sin talan anfört: J. tar ej skada av umgänget med honom och det föreligger ej några särskilda omständigheter som skulle beta honom umgängesrätten med dottern. Det är bäst för dottern att S. får vårdnaden om henne eftersom han är lämpligast som vårdnadshavare. A. har under lång tid på alla sätt motarbetat S:s umgänge. Hon inser ej att det är bäst för J. att normalt umgänge sker med den förälder som ej har vårdnaden. Ett fungerande umgänge kommer till stånd om S. blir vårdnadshavare. Han inser betydelsen av att dottern har en god kontakt med båda föräldrarna. - S. har alltsedan parterna separerade under olika perioder haft stora svårigheter att få umgås med J.. Då han förvägrades detta i mars 1984 väckte han talan vid TR:n. Under målets gång enades parterna om en viss inskolningsperiod. Meningen var att normalt umgänge skulle komma till stånd. Umgänget upphörde dock. I interimistiskt beslut i febr 1985 förordnade TR:n att S. skulle ha rätt till umgänge med J. varannan söndag. Beslutet följdes dock ej av A.. S. ansökte därför vid länsrätten om verkställighet av beslutet. Därvid överenskom parterna om en ny inskolningsperiod. Denna pågick under hösten 1985 och varade sammanlagt 15 timmar. Därefter upphörde umgänget. S. begärde ånyo en förhandling vid länsrätten. Därvid ålades A. att utlämna J. till S.. Därvid kom ytterligare 25 timmars umgänge till stånd. Vid jultid 1985 var utredningen i umgängesfrågan klar. I avgivet yttrande till TR:n föreslogs "full" umgängesrätt. TR:ns dom d 17 april 1986 innebar att umgängesrätt i normal omfattning fastställdes. Tiden härefter fungerade umgängesrätten på ett tillfredsställande sätt. Fr o m hösten 1987 uppstod dock svårigheter igen. A. gick in för att motarbeta umgänget. Detta skulle bara få utövas på hennes villkor. Påsken 1988 nekade modern S. att umgås med J.. En tid senare erhöll han ett brev från A., i vilket hon skrev att hon förväntade sig att han kom och hämtade J. d 18 juli och återlämnade dottern d 14 aug. Vid avhämtandet kom S. 30 minuter för sent. A. var då ej hemma. Hennes son P. förklarade dock att S. ej hade rätt att ta med J.. Uppträde uppstod och P. misshandlade S.. P. utsattes ej för någon misshandel av S.. Någon polisanmälan skedde dock ej och S. fick med sig J. för sommarumgänget. Sammanlagt 14 personer har varit med och hjälpt till vid överlämnandet och återlämnandet av J. vid umgängestillfällena. Sedan O.H. förordnades 1988 gick det mycket bättre med umgänget. Visst umgänge utöver det i domen bestämda kom till stånd. Detta upphörde dock i nov 1989. Inför nyårshelgen 1989/1990 var parterna överens om att umgänget skulle vara lite längre än det stipulerade. A. bröt dock denna överenskommelse och tiden kortades av. Umgängesavtalet följdes sedan fram to m vecka nr 10 under 1990. Parterna var överens om att J. skulle följa med sin far och åka skidor i Idre under vecka nr 13. J. var glad över resan. Dock erhöll S. ett brev d 20 mars 1990 från A:s ombud, i vilket angavs att något vidare umgänge ej skulle komma i fråga eftersom J. mådde dåligt därav. S. ringde till A. men hon slängde bara på luren. Några dagar senare fick han från Idre kontakt med J. per telefon. Dottern uppgav då att hon i och för sig hade velat följa med till Idre men förklarade att det var modern som bestämde. Senast träffade han J. d 27 april 1990 på "lekis". Dottern var då reserverad men hon sökte tillfälle att tala med fadern. Därefter försvann J. från "lekis" och dottern var gömd för S. fram till vecka nr 20. Det visade sig då att A. och dottern uppehöll sig i Frövi. Deras adress var okänd för honom. S. har förbjudits att kontakta J. såväl personligen som per telefon. Han fick dock fatt i telefonnumret till A:s nya bostad. Då han ringde på detta nummer anmälde A. honom för att han utnyttjat sin ställning på televerket till att få reda på hemligt nummer. Anmälan gjordes till S:s och A:s gemensamma arbetsgivare televerket. S. har härefter lovat att ej kontakta A. på telefon och han har ej vågat ta kontakt med henne. A. har motsatt sig det umgänge som TR:n i det interimistiska beslutet bestämt.

Domskäl. I målet har hållits fria partsförhör med A.W. och S.F.. Vidare har på A:s begäran vittnesförhör ägt rum med psykologen X.X. samt V.Ö.. På S:s begäran har hörts O.H. och R-M.K. samt psykologen vid BUP K.E. och personalchefen vid televerket K.K..

Som skriftlig bevisning har parterna åberopat olika delar av BUP:s yttrande d 26 aug 1988 och yttrande d 12 sept 1990 av t f biträdande överläkaren vid BUP U.H..

A. och S. har då de hörts lämnat uppgifter som i huvudsak överensstämmer med vad de sakframställningsvis uppgivit. Härutöver har de berättat.

A.: Det har ej varit möjligt att på ett normalt sätt samtala med S. angående J.. Dottern har berättat att fadern i nov 1987 bröt ena armen bakåt på J.. Som en följd härav vägrade hon att träffa sin far några månader. Vidare har J. sagt till henne att S. skrikit åt J. och hotat henne att bära hand på henne ytterligare. Detta har medfört att J. blivit rädd för sin far. J. har dock haft kontinuerlig kontakt med honom.

Vissa uppehåll har dock förekommit på grund av inträffade incidenter. J. har sagt att hon ej vill leva "för det här med pappa". Detta dotterns uttalande har hon förmedlat till BUP. Då J. vistats hos sin far har dottern ej tillåtits att ringa till A.. J. är självständig och det är hennes eget ställningstagande att ej vilja träffa fadern. Hennes inställning är således ej orsakad av A:s påstådda ängslan. En sådan eventuell ängslan är orsakad av att hon får leva i ovisshet beträffande S:s förehavanden med dottern då umgängesrätten utövats. Hon har ej hållit sig gömd för S.. Sedan hon flyttat till Frövi meddelade hon S. detta genom en skriftlig uppgift om den nya adressen. Då hon lade på luren vid det angivna telefonsamtalet uppträdde S. otrevligt. Hennes sambo har haft hemligt telefonnummer sedan år 1975. Det hemliga numret har således ej tillkommit för att försvåra S:s kontakt med henne. Hon har dock sagt åt honom att ej kontakta henne på arbetsplatsen eftersom hon måste få arbetsro. S. har haft möjlighet att skriva till J.. Det har han dock ej gjort. Han uppvaktade ej dottern på hennes 7-årsdag. Ej heller fick J. någon julklapp den gångna julen. A. har sökt tala positivt med dottern om fadern men J. har förklarat att hon ej önskar tala om sin far. Om J. säger att hon vill träffa fadern kommer A. ej att hindra detta.

S.: Han deltog i vården av J. under spädbarnsperioden. Hans förhållande till J. är mycket gott och hon är ej rädd för honom. Han har ej burit hand på henne. J. är lik honom och de är båda intresserade att "greja" med olika saker. S. tror att J. tvingats av sin mor att säga att hon ej vill träffa honom. Han har aldrig hört J. säga detta till honom. Om så skulle ske skulle han vilja ha en diskussion med dottern angående orsaken härtill. Då J. säger detta hemma hos sin mor finns ej anledning att ta hänsyn till detta eftersom dottern påverkats till ett sådant uttalande av modern. Tidigare talade han om för A. vad han ämnade göra med dottern då han hade hand om henne. Denna information kom dock att vändas mot honom i det att A. förebrådde honom att dottern deltagit i de aktiviteter som han ordnat. J. har ej varit förberedd att åka då han kommit för att hämta henne. A:s telefonsamtal till dottern då J. är hos honom oroar bara dottern. Han har därför överenskommit med O.H. att modern vid dessa tillfällen endast skall få ringa en gång per telefon. Han har ej skrivit till J. eftersom hon ej kan läsa.

X.X. har i sitt vittnesförhör bl a uppgivit: Hon har sedan 3-4 år tillbaka arbetat vid BUP och det var hon som utredde J. i anledning av målet vid länsrätten. I maj 1988 träffade hon för första gången J. och A.. Senare träffade hon även J. och S. ävensom J. ensam. Hon har även haft kontinuerlig kontakt med det daghem där J. vistats. I febr 1990 avslutades samtalen vid BUP eftersom dessa ej givit något positivt resultat. Samtalsklimatet var då mycket ansträngt. BUP hade då ej något förslag till lösning. J. är en normalutvecklad och stabil flicka som uppträtt tillitsfullt mot X.X.. Anledningen till att umgänget ej har fungerat är att söka i föräldrarnas djupa misstro mot varandra vad gäller förmågan att vara en bra förälder. J. har sagt till henne att J. blir ledsen och får ont i huvudet då hon måste vara hos sin far om hon ej önskar detta. J. har också lämnat en beskrivning av att hon ej längtar efter honom. Dottern vill dock vara sin far till lags och hon vågar ej säga detta till honom. Någon förklaring härtill kan J. dock ej ge. Ett barn påverkas alltid men J. är så gammal och hon urskiljer sig så från sin mor att man måste ta hänsyn till hennes ståndpunkt såsom hennes egen. Det är ej fråga om en känsla för dagen. Visserligen tror X.X. att en 7-åring ej har förmåga till ett genomtänkt ställningstagande och det är ej fel att söka påverka J. i hennes uppfattning. Dock bör man till en viss gräns respektera J. då hon säger att hon ej vill träffa sin far. Umgänget måste vara flexibelt. Då J. uttryckt till sin mor att hon ej önskat leva måste man gå varligt fram och ej tvinga barnet till ett bestämt umgänge. J:s framtida relation till fadern skulle försämras om J. nu tvingades till ett umgänge som ej är flexibelt. X.X. har uppfattat saken så att A. sökt att få umgänget att fungera men att modern tyckt att det varit arbetsamt. S. har varit rädd att mista kontakten med sin dotter. Han har ej velat ta till sig BUP:s bedömning. Det är nödvändigt att en tredje person är närvarande vid överlämnandet av J. för att minska missförstånd och spänningar. J:s situation är idag förändrad på många sätt. Det vore ingen vinst för J. att flytta över vårdnaden om J. till fadern. Hon har det ganska bra idag. A. har informerats om att TR:ns interimistiska beslut bör följas.

V.Ö. har uppgivit: Hon hade första kontakten med A. i maj 1988. Senare träffade hon även S.. Såvitt V.Ö. kan förstå orsakas J:s bekymmer av föräldrarnas dåliga relation. Flickan upplever olust i mötena mellan föräldrarna. Kontaktman måste därför finnas till hands. Det har ej framkommit något som tyder på att A. motarbetat umgänget. Hon gör så gott hon kan. S. är dock för stelbent. Han borde lyssna mer på J.. V.Ö. tror att J. har det bra såväl hos modern som fadern. Inför mötet i febr 1990 hade A. meddelat att J. sagt att hon ej ville leva under de förhållanden som då rådde. Denna sak togs upp på mötet. X.X. sade att hon uppfattade saken så att J. mådde dåligt och att A. borde överväga att ej låta J. träffa sin far just då.

R-M.K. har uppgivit: Hon har arbetat med barn i 25 år. Under hösten 1985 förordnades hon av familjerätten att vara närvarande vid de tillfällen S. skulle hämta och återlämna J. i samband med att han skulle utöva sin umgängesrätt. R-M.K. träffade A. några gånger innan första överlämnandet skulle ske. Inför de tillfällen S. kom och hämtade flickan var A. orolig för vilken sorts mat dottern skulle få och för att S. skulle ryta åt sin dotter. R-M.K. kunde se att S. hade en varm relation till sin dotter. Under våren 1986 blev A. irriterad på R-M.K.. A. uppgav att S. givit henne en örfil, vilket R-M.K. ej fann var så förskräckligt i det spända förhållande som rådde dem emellan. Denna R-M.K. inställning berörde A. i så hög grad att kontakten bröts dem emellan. Hon hade då bara hunnit att agera vid några överlämningstillfällen. Hon uppfattar att S., som hon aldrig umgåtts med, intar en rigid hållning om det krävs av honom att vara flexibel i viss grad.

O.H. har vittnat: Han har ägnat sig åt socialt arbete under 25 år. Under åren 1988 och 1989 var han kontaktman åt parterna, varvid han var närvarande då S. hämtade J. och då han återlämnade henne till modern. Större delen av tiden fungerade umgängesrätten väl. Ibland var dock J. ej motiverad att åka till S.. S. brast i sitt åtagande att under veckan före det umgänget skulle äga rum underrätta A. om vilka aktiviteter som han planerat. O.H. har hört J. säga hemma hos A. att hon ej ville följa med sin far. Även om J. ofta var motsträvig följde hon med sin far alla gånger då O.H. var närvarande utom vid något tillfälle då J. var sjuk. O.H. har uppfattat saken så att J. mått bra av kontakterna med sin far. Han har uppmanat A. att söka tala positivt om fadern och därmed påverka dottern att vilja träffa fadern. A. har nog gjort så gott hon kunnat men hennes inställning till fadern har överförts på J.. Huvudorsaken till problemen kring umgängesrätten är föräldrarnas motsättningar. Det gäller att få föräldrarna att tala med varandra. Dottern är i behov av båda föräldrarna. O.H. tror ej på flexibilitet i detta fall. Det krävs bestämda tider och om J. säger att hon ej önskar träffa sin far måste man noga ta reda på orsaken därtill.

K.E. har uppgivit: Han har under många år arbetat som psykolog med barn. Vid BUP har han vid åtta tillfällen haft samtal med S.. Dessa samtal ledde dock ej någon vart varefter man hade sammanträffanden där båda parter var närvarande. En period uppstod en bättre kontakt mellan föräldrarna men då samtalen upphörde kunde man konstatera att föräldrarna var helt fastlåsta i sin respektive ståndpunkt. Man gav upp på BUP eftersom man ej fann någon lösning. Vid sista sammanträffandet diskuterades J:s ovilja att träffa sin far, vilken ovilja hon uttryckt till A.. Enligt K.E. måste man ta dotterns uttalande att det ej var roligt att leva på allvar. Enligt K.E. kan man förstå en mor som vägrar att utlämna sitt barn om detta uttalar sig på detta sätt. Några rekommendationer lämnades dock ej. Från BUP:s sida vädjade man till föräldrarna att ta sitt förnuft till fånga. För J:s del är problemet att föräldrarna ej är överens och hon far illa av deras oförmåga till samarbete. J. tvingas då ta ställning i denna tvist.

Vittnesförhöret med R-M.K. ger bl a vid handen att S. uppmanats av sin arbetsgivare att ej ringa på det hemliga telefonnummer som går till A:s nuvarande bostad.

TR:n gör följande bedömning.

TR:n prövar först det framställda yrkandet om överförande av vårdnaden. Om detta bifalles är det ej erforderligt att pröva A:s yrkande. A. har gjort gällande att S. är olämplig som vårdnadshavare. Enligt TR:n ger varken den skriftliga eller muntliga bevisningen i målet stöd för detta påstående. A. tycks i denna fråga lägga till grund vissa sedan nu ganska lång tid tillbaka påstådda incidenter. Oavsett om dessa inträffat eller ej är de likväl ej av den arten att S:s lämplighet som vårdnadshavare påverkas därav. Några förhållanden kring S:s person som talar emot ett överförande av vårdnaden kan därför ej anses föreligga. I målet har ej ens påståtts att A. med hänsyn till sina personliga eller sociala förhållanden skulle vara olämplig som vårdnadshavare.

Enligt 6 kap 6 a § FB skall rätten vid bedömningen av vad som är bäst för barnet fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. I målet har genom bl a A:s och O.H:s utsagor framkommit att J. stundom uttalat att hon ej önskar träffa sin far. Det skulle mot bakgrund av detta uttalande kunna ifrågasättas om J. har samma behov av kontakt med sin far som med sin mor. Den skriftliga bevisningen och näst intill samtliga vittnesmål utvisar att en djupgående misstro råder mellan föräldrarna. Enligt TR:n har i målet ej framkommit omständigheter hos S. som skulle motivera en ovilja hos J. att träffa honom. Fastmera måste, enligt TR:n, J:s uttalande ses mot bakgrund av A:s negativa uppfattning om S., vilken uppfattning dottern uppenbarligen tagit intryck av. Som bl a K.E. uttalat far J. illa av föräldrarnas motsättningar och hennes uttalande får, enligt TR:n, närmast ses som ett sätt att söka få dessa motsättningar att upphöra. Med hänsyn härtill och med beaktande av J:s ålder bör hennes uttalande ej ges den innebörden att hon får anses ha större behov av kontakt med sin mor än med sin far.

Utredningen ger vid handen att S. sedan parterna separerade sökt upprätthålla ett regelbundet umgänge med J.. A. har visserligen sagt sig förstå vikten av att J. har en god kontakt med sin far och umgänget har, enligt vad bl a vittnesmålet med O.H. utvisat, fungerat väl vissa tider trots föräldrarnas konflikt. A. har dock själv vidgått att avbrott skett i umgänget. Utredningen utvisar även att hon satt sig över träffade överenskommelser och interimistiska beslut. S. har därvid tvingats att begära verkställighet av umgänget. Sedan i febr 1990 har trots tidigare dom och trots det interimistiska beslutet i detta mål ej något umgänge skett. Avgörande orsak härtill har varit A:s deklarerade uppfattning att J. ej skulle träffa sin far eftersom dottern skulle ta skada därav. Därvid har A. hänvisat till att hon råtts av personal vid BUP att tillse att J. för en tid ej hade något umgänge med sin far. V.Ö. har visserligen givit stöd åt A:s påstående om att ett sådant råd lämnats. X.X., som, enligt V.Ö., skulle ha lämnat ett sådant råd, har dock förklarat att någon rekommendation ej lämnades. Ej heller K.E. har uppgivit att A. fått något sådant råd som hon påstått. Enligt TR:n har det ej framkommit att BUP haft en så klar och uttalad uppfattning i frågan att hon på grund härav ägt sätta sig över gällande dom och interimistiskt beslut. På skäl TR:n tidigare angivit kan A. ej heller med hänvisning till J:s uttalande, att hon ej önskar träffa sin far, motsätta sig S:s umgänge. Som vårdnadshavare har hon i stället att söka motivera barnet till umgänge med fadern. Klarlagt är således att A. under det senaste året aktivt motarbetat S:s umgänge. Det anförda talar starkt för att anse A. olämplig som vårdnadshavare, vilket i sin tur motiverar ett överförande av vårdnaden.

Mot att överföra vårdnaden talar det förhållandet att J. efter föräldrarnas separation och sedan hon var i spädbarnsåldern bott tillsammans med sin mor. I målet har ej framkommit annat än att A. har en god relation till sin dotter. A:s uppgift att dottern funnit sig väl till rätta på den nya bostadsorten har ej vederlagts. En flyttning till fadern, hos vilken J. ej bott stadigvarande sedan hon var sex månader, skulle därför innebära en mycket stor förändring för henne. Ett sådant uppbrott vore direkt olämpligt.

Vid en samlad prövning av det nu anförda finner TR:n, även med beaktande av den särskilda betydelsen av ett fungerande umgänge, att tillräckliga skäl ej föreligger att överföra vårdnaden om J. till S..

I domskälen behandlades därefter umgängesfrågan. TR:n fann inte skäl att inskränka S:s umgängesrätt men ansåg, med hänsyn till det avbrott som hade förekommit, att umgänget vid de första tillfällena borde begränsas i tiden. I domslutet lämnade TR:n S.F:s yrkande om överföring av vårdnaden utan bifall.

Vidare meddelades föreskrifter om umgänge i huvudsak överensstämmande med vad som gällde enligt den tidigare domen.

S.F. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle anförtro honom vårdnaden om J..

A.W. yrkade efter anslutningsvad att S.F. inte skulle ha rätt till umgänge med J..

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

I HovR:n upplystes att länsrätten i Örebro län genom dom d 14 nov 1991 förelagt A. vid vite att överlämna J. till S. för umgänge i enlighet med vad TR:n förordnat, att A. överklagat länsrättens dom till KammarR:n i Jönköping samt att KammarR:n d 14 jan 1992 beslutat inhämta yttrande från barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, regionsjukhuset, Örebro, angående frågan om hinder förelåg mot verkställighet, och vidare förordnat att länsrättens dom tills vidare inte skulle gälla.

HovR:n (hovrättsrådet Palmerantz, adj led chefsrådmannen Julius samt nämndemännen Kallin och Bergqvist) anförde i dom d 13 mars 1992: Utredningen i HovR:n. Parterna hari allt väsentligt intagit samma ståndpunkter i HovR:n som vid TR:n. S. har dock tillagt följande: Efter länsrättens dom har han försökt utöva sin umgängesrätt 19 till 20 gånger. Han har därvid haft olika personer med sig som stöd. Genomgående mönster har varit att följeslagarna fått stanna kvar i bilen medan han i sällskap med A. och hennes sambo fått gå fram till bostadshuset där J. kommit ut på trappan och sagt att hon inte vill träffa pappan. Därefter har S. fått åka hem med oförrättat ärende. From hösten 1991 har man blockerat tillfartsvägen till bostaden med olika fordon så att bilen inte kunnat komma fram. Den mörka årstiden har man dessutom släckt ned belysningen så att det varit kolsvart.

I HovR:n har fria partsförhör hållits med S. och A., varvid de i huvudsak berättat i enlighet med sin utveckling av talan i målet. Vidare har på S:s begäran som ny bevisning i HovR:n åberopats vittnesförhör med socialsekreteraren M.J., B.P. och leg sjukgymnasten G.K. samt förnyade vittnesförhör hållits med socialsekreteraren R-M.K., socialsekreteraren O.H. och psykologen K.E.. På A:s begäran har som ny bevisning i HovR:n åberopats vittnesförhör med J.H., sammanboende med A., och ämnesläraren K.L. samt förnyat vittnesförhör hållits med psykologen X.X.. Vittnesförhöret med personalchefen K.K. har på S:s begäran redovisats i HovR:n genom uppläsning ur TR:ns dom.

Som skriftlig bevisning har S. åberopat yttrandena från barn- och ungdomspsykiatriska kliniken d 26 aug 1988 och d 7 sept 1990, länsrättens dom d 14 nov 1991 - särskilt redovisningen av vittnesförhöret med H.C., vän till J.H. - samt fotografier angående arrangemangen vid umgängestillfällena. A. har å sin sida som skriftlig bevisning åberopat de nyssnämnda yttrandena från barn- och ungdomspsykiatriska kliniken.

De hörda har, utöver vad som framgår av TR:ns dom, uppgett följande i HovR:n.

M.J.: När hon följde med S. första gången blev hon bryskt bemött av J.H. och av A:s son P.. Hon visade tjänstelegitimation. Hon och S. blev utsatta för ironiska kommentarer. S. blev kallad för "kärring". Om hon inte blev kvar i bilen hotade J.H. med att anmäla dem för olaga intrång. Hon satte sig därför i bilen. S. fick följa med J.H. och P. till huset. - Innan hon följde med nästa gång skrev hon till A. och bad att få träffa henne. Hon ville förbereda sin ankomst. Något svar fick hon emellertid inte. Hon åkte därefter med S. och dennes mamma för ytterligare försök att få till stånd ett umgänge. Vid detta tillfälle fanns J.H:s far också på plats. De kunde ej åka upp till bostadshuset. Tillfartsvägen var försedd med barrikader. Farmodern bytte några ord med J.H.. Denne bråkade ej med henne. Farmodern blev inte nekad följa med till huset, men hon ville inte.

B.P.: Han har sett J. vid ett par tillfällen tillsammans med S.. De har en varm relation. Han har följt med S. som moraliskt stöd när denne försökt utöva umgängesrätt. Han har följt med 14 gånger. Han har träffat A., J.H. och dennes far vid en såg intill vägen ned till bostadshuset. De ville prata med S. utan vittnen. S. har därför ensam fått följa med A. och J.H. ned till huset. Pihl har under tiden stannat vid sågen och pratat med svärfadern. Sinnesstämningen var tung och konfliktladdad. - Efter midsommar 1991 började man bygga barrikader. Det innebar att det inte gick att komma in på planen till fastigheten. Barrikaderna bestod av ett antal fordon. S. och P fick därför parkera sin bil på vägen. Vid de sista tillfällena var det dessutom helt mörkt eftersom ingen ytterbelysning var tänd. När S. då steg ur bilen vid framkomsten och började gå ned mot bostadshuset slöt efter 40-50 m två personer upp, en på var sida. De gick enligt P:s uppfattning provocerande tätt intill S.. Det var antagligen J.H. och A:s son. - A. uppfattar alla personer som kommer tillsammans med S. och vill träffa J. som provocerande.

X.X. har på fråga, utöver vad hon uttalat i TR:n, tillagt i HovR:n att J:s mognad inte motsvarar en tolvårings.

J.H.: J. blir arg på A. och tycker hon blir sviken när A. försöker övertala flickan att träffa pappan. A. har skrivit till S. och erbjudit honom att träffa J. i A:s hem. J.H. har ingenting emot att J. har kontakt med båda föräldrarna. Första gången han träffade S. skällde denne på honom och frågade bl a provokativt "vem fan är du". S. började svära och härja direkt. J. vill att J.H. skall vara hemma när S. kommer. J. blir då ängslig, nervös och får ont i magen. Hon upplever situationen så att fadern kommer för att bråka. Eftersom S. och hans sällskap inte uppträder korrekt har fordon som barrikaderar vägen ställts upp. Syftet är att hindra ovälkomna personer att komma fram till bostadshuset. Det är tillräckligt att S. är oförskämd. H.C. sade visserligen i länsrätten att S. inte provocerat dem. Men det visade sig efteråt att H.C. missförstått frågan.

G.K.: Hon har sett J. och S. tillsammans ett flertal gånger. De har en helt normal relation. Hon har varit tillsammans med S. vid fyra tillfällen när han försökt utöva sin umgängesrätt eftersom han inte velat åka ensam. Hon har fått stanna i bilen medan S. fått följa med J.H. till huset.

K.L.: J. gav till en början ett osäkert intryck, även i kamratkretsen. Nu är hon mycket säkrare och "tar för sig" bland kamraterna. Hon är en helt normal flicka. J. pratar inte om fadern. När det blev aktuellt att hon skulle träffa honom i skolan blev hon orolig. Hon ville inte träffa honom eftersom han ryter och skriker. K.L. har en gång hört J. uttala att hon inte ville leva "om det skall vara så här".

Domskäl. I FB betonas, som även TR:n konstaterat, att ett barn har behov av nära och god kontakt med båda föräldrarna. Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill någon av dem få till stånd ändring i vårdnaden skall rätten efter vad som är bäst för barnet anförtro vårdnaden åt den andra föräldern, om denne vill att vårdnaden skall flyttas över till honom eller henne. Därvid skall beaktas barnets behov av kontinuerlig kontakt med båda föräldrarna. Som en huvudregel gäller att, om inte andra omständigheter talar däremot, vårdnaden bör anförtros den av föräldrarna som kan antagas bäst främja att barnet får umgås även med den andre föräldern.

Ifrågavarande mål gäller i första hand vem som skall tillerkännas vårdnaden om en snart nioårig flicka, J., som under hela sin levnad stått under moderns, A., vårdnad. Inledningsvis kan konstateras att i målet ej framkommit någon omständighet som tyder på att någon av föräldrarna skulle vara olämplig som vårdnadshavare. Alltsedan föräldrarna flyttade isär, då flickan var ungefär ett halvt år gammal, har tvist periodvis rått angående S:s rätt till umgänge med dottern. Efter ett sammanträffande mellan parterna på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, regionsjukhuset, Örebro, i febr 1990, då A. tillråddes att ej lämna flickan till S., eftersom hon ansågs ta skada av umgänget med denne, har något fungerande umgänge med fadern ej förekommit. Även dessförinnan har S. haft svårigheter att utöva sin umgängesrätt med dottern.

A. har visserligen inför HovR:n uttalat att hon är angelägen om att dottern även får träffa sin far. Utredningen visar emellertid att hon ej medverkat till att S. får utöva sin umgängesrätt och att även hennes sambo, J.H., spelat en aktiv roll för att förhindra umgänge mellan far och dotter. De uttalanden som J. gjort av innebörd att hon ej vill träffa sin far kan ej tillmätas någon avgörande betydelse, eftersom J. ännu ej fyllt nio år och det dessutom inte är uteslutet att uttalandena tillkommit under påverkan av modern.

Det förhållandet att A. ej medverkat till att S. kan utöva sin umgängesrätt talar starkt mot att hon även fortsättningsvis skall anförtros vårdnaden om dottern. Vid bedömningen av frågan vilken lösning som är mest förenlig med barnets bästa måste emellertid beaktas, att J. bott hos modern så gott som hela sitt liv och att hon nu går i andra klass i skolan på den nya bostadsorten och tycks fungera väl. Att nu överflytta vårdnaden till S., som ej haft något fungerande umgänge med dottern på ungefär två år, skulle innebära en så stor omvälvning för dottern att det - även med beaktande av A:s förhållningssätt när det galler S:s umgängesrätt - ej bör komma i fråga. HovR:n anser därför, i likhet med TR:n, att vårdnaden alltjämt bör tillkomma A..

HovR:n uttalade sig därefter i umgängesfrågan och fann att vad TR:n bestämt borde bestå.

Domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut.

Referenten, hovrättsrådet Konradson, var skiljaktig och anförde: Av utredningen i målet framgår inte annat än att båda parter i och för sig är lämpliga som vårdnadshavare.

FB:s bestämmelser om vårdnad och umgänge bygger på uppfattningen att barn har behov av goda och nära relationer med båda föräldrarna. Ingenting i utredningen stöder uppfattningen att J. skulle ha större behov av kontakt med A. än med S..

Det framgår att S. alltsedan A. lämnade honom försökt upprätthålla ett kontinuerligt umgänge med J.. Under vissa perioder har det varit möjligt. Under andra har A. i strid mot beslut av domstol inte låtit honom träffa J.. På senare tid har han i praktiken varit helt avstängd från umgänge med dottern. I ansträngningarna att försvåra S:s umgänge har man t o m gått så långt som att tillgripa sådana extrema åtgärder som att barrikadera tillfartsvägen till A:s hem.

Vad A. anfört som skäl för sitt handlande, att J. inte vill träffa fadern, kan inte godtas. J. är endast åtta år gammal och hennes vilja kan därför inte beaktas i sammanhanget. Dessutom har det ålegat A. att på allt sätt påverka flickan i positiv riktning och motivera henne till umgänge med S.. Ingenting som framkommit i målet tyder på att A. agerat i sådan anda. Övervägande skäl talar i stället för att A. aktivt motverkat S:s umgänge. Genom hennes handlingssätt aktualiseras därför frågan om inte vårdnaden om J. bör överföras till S.. Mot ett sådant beslut kan å andra sidan med fog göras gällande att J. praktiskt taget hela sitt liv bott hos modern under goda förhållanden. Det säger sig självt att en flyttning skulle innebära en stor förändring för henne. Det är emellertid omvittnat i målet att J. är en frisk och helt normal åttaåring. Hon är grundtrygg och stabil. En annan sak är att hon mår dåligt till följd av uppståndelsen kring umgängestillfällena. Det är helt naturligt. Jag anser att A. får ta på sig skulden därför. Anförtros S. vårdnaden av J. utgår jag ifrån att orsaken till flickans illabefinnande inom en inte alltför avlägsen framtid försvinner. Jag saknar anledning ifrågasätta S:s goda vilja och förmåga att verka för att A. får ett omfattande och ordnat umgänge med J.. Jag är mot bakgrund av det nyss anförda övertygad om att J. på lite sikt kommer att klara den omställning som ett uppbrott från hemmet skulle innebära och för hennes del inte ge annat än övergående besvär.

Vid angivna förhållanden bör särskild betydelse tillmätas vad som i det föregående sagts om ett fungerande umgänge. Jag finner därför mest förenligt med J:s bästa i ett längre perspektiv att S. anförtros vården om J..

S.F. (ombud advokaten M.A.) sökte revision och yrkade att HD skulle tillerkänna honom vårdnaden om dottern J..

A.W. (ombud advokaten G.A.S.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Knutsson, Gregow, Lars K Beckman, referent, Danelius och Nilsson) beslöt följande dom:

Domskäl. Som antecknats i HovR:ns dom förelade länsrätten i Örebro län genom dom d 14 nov 1991 A. vid vite att överlämna J. till S. för umgänge i enlighet med vad TR:n förordnat. Sedan A. överklagat länsrättens dom förordnade KammarR:n i Jönköping genom beslut d 14 jan 1992 att länsrättens dom tills vidare inte skulle gälla. I dom d 26 juni 1992 upphävde KammarR:n länsrättens dom och lämnade S:s ansökan om verkställighet av TR:ns dom utan bifall. Till grund för KammarR:ns dom låg bl a ett av KammarR:n infordrat, d 20 maj 1992 dagtecknat utlåtande av barn- och ungdomspsykiatriska kliniken vid Regionsjukhuset i Örebro samt sakkunnigförhör med överläkaren Annika Jäderholm-Gustafsson som undertecknat utlåtandet. I sina domskäl anförde KammarR:n att utlåtandet och sakkunnigförhöret visade att det förelåg en ej ringa risk för att J:s kroppsliga eller själsliga hälsa skulle skadas, om verkställighet av den allmänna domstolens beslut om umgänge ägde rum. S. har överklagat KammarR:ns dom till RegR.

Vad gäller den nu aktuella vårdnadsfrågan gör HD följande bedömning.

När domstol har att ta ställning till vilken av föräldrarna som skall anförtros vårdnaden om ett gemensamt barn är det avgörande vad som är bäst för barnet. Enligt en ny § i FB - 6 kap 6 a § - skall domstolen vid bedömningen av vad som är bäst för barnet fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (se NJA II 1990 s 693 ff;jfr NJA 1989 s 335). Om inte andra omständigheter talar för en annan lösning, bör domstolen alltså inte anförtro vårdnaden om barnet till en förälder som motsätter sig att barnet får umgås med den andra föräldern.

A. och S. flyttade isär år 1983 när J. var ungefär ett halvt år gammal. Alltsedan dess har det periodvis rått tvist angående S:s rätt till umgänge med J. och efter d 11 mars 1990 har det över huvud taget inte förekommit något umgänge. Som redan redovisats har KammarR:n i Jönköping avslagit S:s ansökan om verkställighet beträffande hans umgängesrätt.

Utredningen i målet visar att S. alltsedan 1983 har försökt att få till stånd ett regelbundet umgänge med J.. A:s inställning till detta umgänge har varit negativ, trots att hon som vårdnadshavare har ett ansvar för att J:s behov av umgänge med fadern tillgodoses (se 6 kap 15 § FB). A. har inte bara underlåtit att medverka till att S. fått utöva sin umgängesrätt med dottern utan hon måste också sägas ha aktivt motarbetat och förhindrat umgänge. I målet har framkommit uttalanden av J. om att hon inte vill träffa sin far. A. kan emellertid inte få åberopa dessa uttalanden till ursäkt för sitt handlande, eftersom det får antas att hennes egen negativa inställning till S. har påverkat dottern.

Det har inte framkommit något som visar att S. skulle vara olämplig som vårdnadshavare. Han har förklarat att han som vårdnadshavare skulle låta A. utöva umgänge med dottern.

Vad som hittills anförts talar för att vårdnaden om J. skall anförtros åt S.. Emellertid är det fråga om en nu nioårig flicka som hela sitt liv bott tillsammans med modern och haft henne som ensam vårdnadshavare. Hennes förhållande till modern är gott. Under senare år har hon träffat fadern i huvudsak endast vid det tjugotal tillfällen då denne förgäves försökt utöva sin umgängesrätt. Dessa korta sammanträffanden har ägt rum under omständigheter som för J. måste ha framstått som mycket obehagliga. En överflyttning av vårdnaden till S. skulle för J. innebära en stor omvälvning med ovissa följder för henne.

Trots att A. brustit i sitt ansvar som vårdnadshavare när det gäller S:s umgänge med dottern kan det inte under nuvarande omständigheter anses förenligt med J:s bästa att överföra vårdnaden till S.. HD finner därför, i likhet med HovR:n, att vårdnaden alltjämt bör tillkomma A..

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1992-11-25
Målnummer
T1383-92
Lagrum
6 kap. 6 a § föräldrabalken (1949:381)
Rättsfall
NJA 1986 s. 338
NJA 1989 s. 335
NJA 1992 s. 93
Litteratur
Sökord
Umgänge med barn
Vårdnad om barn
Vårdnad
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

NJA 1998 s. 675: Fråga i mål om vårdnad om barn vilken betydelse som skall tillmätas det förhållandet att modern hindrat fadern från att utöva honom av domstol medgiven umgängesrätt. 6 kap 2 a § FB.
RH 1994:3: Sedan tingsrätten på talan av fadern överflyttat vårdnaden om en son till honom har hovrätten ändrat tingsrättens dom och låtit modern behålla vårdnaden, trots att hon bedömts ha haft ett större...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation