lagen.nu

NJA 1992 s. 186

Kostnaden för översättning av en brottmålsdom som skickats ut från rätten har med hänsyn till bestämmelsen i 33 kap 9 § RB funnits inte kunna ersättas av allmänna medel som utlägg för den offentlige försvararen. Fråga också om försvararens rätt till ersättning för översättning av ett förundersökningsprotokoll.

I ett till Svea HovR från Falu TR fullföljt mål mellan allmän åklagare och nederländske medborgaren H.H., angående grovt narkotikabrott m m, biträddes H.H. av advokaten T.G. som offentlig försvarare. För sitt biträde i HovR:n begärde T.G. ersättning av allmänna medel med 23533 kr, varav 9800 kr för arbete, 3 045 kr för tidsspillan och 10688 kr för utlägg. Av kostnaden för utlägg avsåg 9 800 kr översättning av TR:ns dom och delar av förundersökningsprotokollet och återstående 888 kr reskostnad.

HovR:n (hovrättslagmannen Wilhelmson, hovrättsrådet Arvidsson, adj led Thomas Wallin, referent, samt två nämndemän) fann i beslut i dom d 4 jan 1989 att kostnaden för översättning inte var ersättningsgill såsom utlägg för en offentlig försvarare. HovR:n avslog yrkandet om ersättning i den delen. I övrigt tillerkändes T.G. ersättning med begärda belopp, sammanlagt 13733 kr. Ersättningen skulle enligt beslutet stanna på statsverket.

T.G. anförde besvär och yrkade att HD med ändring av HovR:ns beslut skulle tillerkänna honom ersättning av allmänna medel för utlägg med 9 800 kr avseende översättning av TR:ns dom och förundersökningsprotokollet.

T.G. anförde bl a: Det skulle vara av utomordentligt stor vikt för försvaret av H.H., som inte förstår svenska, att han kunde få ta del av såväl domen som vissa delar av förundersökningsmaterialet på sitt eget språk. TR:ns avgörande bygger på en bedömning av flera personers berättelse om vad som ägt rum. Genom noggranna studier av domen och förundersökningsprotokollet skulle man kunna finna motsägelser i domen och vad som sagts under förundersökningen och vid huvudförhandlingen, som skulle kunna vara av avgörande betydelse i ansvarsfrågan. H.H. var placerad på Österåkersanstalten, vilket medfört att ett anlitande av tolk skulle ha ställt sig mycket kostsamt, domen var omfattande, och det återstod mycket kort tid innan vadetiden gick ut. T.G. bedömde det som helt utsiktslöst att på den korta tid som stod till buds genom begäran enligt RB 33:9 få TR:n att låta översätta handlingarna. För övrigt torde det vara utomordentligt osäkert om TR:n, som skilt sig från målet, skulle pröva frågan. Alternativet skulle ha varit att vända sig till HovR:n med samma begäran, varvid osäkerheten varit lika stor huruvida HovR:n tagit upp begäran till prövning.

Domstolsverket bestred ändring. Domstolsverket anförde:

Som en allmän princip gäller att svenska språket skall användas i inlagor och andra handlingar som en part ger in till rätten (prop 1973:30 s 71). Före d 1 jan 1988 kunde rätten enligt 33 kap 9 § RB antingen förelägga part att tillhandahålla översättning till svenska eller också själv låta översätta handlingen. I brottmål där åklagaren för talan skulle ersättningen gäldas av statsverket. I övriga mål och ärenden utgick kostnaden av allmänna medel för att slutligen betalas av parten som en rättegångskostnad. Den 1 jan 1988 ändrades bestämmelsen. Efter denna tidpunkt lagreglerades även möjligheten att översätta handlingar som går utifrån domstolen. I lagrummet stadgas numera, att rätten vid behov får låta översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut ifrån rätten. Enligt förarbetena (prop 1986/87:89 s 143) får domstolen i mån av behov t ex översätta en dom, men domstolen bör först ta reda på om parten har andra möjligheter att få domen översatt, tex genom en invandrarbyrås försorg. Först om inte parten på annat sätt kan få domen översatt bör rätten låta översätta den. Samtidigt togs i rättshjälpslagen 9 § 1 st 6 bort bestämmelsen att kostnad för översättning som utgått av allmänna medel är en rättshjälpskostnad. Det är således överensstämmelse i regleringen av betalning av översättningskostnad i brottmål och tvistemål.

Offentlig försvarare har enligt 21 kap 10 § RB rätt till ersättning för bl a utlägg som uppdraget krävt. Av prop 1973:30 s 75 framgår, att begreppet utlägg anses innefatta ersättning för tolk eller utomprocessuell översättning i den mån ersättningen varit skälig och påkallad för uppdragets fullgörande.

I fråga om kostnad för översättning bör utgångspunkten vara att domstolen från fall till fall får bedöma huruvida en översättning från svenska till utländskt språk måste göras. Om det kan anses befogat att parten själv ombesörjer översättningen bör han hänvisas till en invandrarbyrå. I annat fall bör domstolen låta översätta handlingen, eller i vart fall relevanta delar därav. Kostnaden stannar då på statsverket.

En generell princip för regleringen av rätten till rättshjälp och de olika förmåner som ingår har varit att rättshjälpen trätt in om det inte funnits möjlighet för den berättigade att få bistånd på annat sätt. Däremot bör parten inte ha någon valmöjlighet mellan att tillfråga domstolen och - själv eller genom sitt ombud eller försvarare - låta göra en översättning. Om t ex avgiftsbefrielse av visst slag är en förmån enligt rättshjälpslagen kan inte biträdet erhålla ersättning om han i stallet betalat avgiften. Motsvarande synsätt bör gälla för offentliga försvarare och översättningskostnad av nu förevarande slag.

I detta fall skulle T.G. ha kunnat vända sig till rätten för att få domen och övriga handlingar översatta. Kostnaden för översättningen hade då utgått av allmänna medel. Praxis har intagit den ståndpunkt som domstolsverket ovan redovisat. Vid detta förhållande kan inte kostnaden ersättas på annat sätt.

Sveriges Advokatsamfund avgav efter förordnande av HD yttrande i målet. I yttrandet anfördes:

Offentlig försvarare har enligt 21 kap 10 § RB rätt till ersättning för bl a utlägg som uppdraget krävt. Av propositionen 1973:30 s 75 framgår att begreppet utlägg anses innefatta ersättning för tolk eller utomprocessuell översättning i den mån ersättningen varit skälig och påkallad för uppdragets fullgörande.

Enligt 33 kap 9 § RB får rätten vid behov låta översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Den som biträtt rätten med översättning har rätt till skälig ersättning, som betalas av staten. Enligt förarbetena (prop 1986/87:89 s 143) får domstolen i mån av behov översätta tex en dom, men domstolen bör först ta reda på om parten har andra möjligheter att få domen översatt. Först om så inte är möjligt bör rätten låta översätta den.

Varken enligt lagtexten i fråga eller förarbetena har rätten någon skyldighet att låta översätta sin dom eller förundersökningsprotokoll i brottmål. Enligt förarbetena skall rätten först ta reda på om parten har andra möjligheter att få domen eller förundersökningsprotokollet översatt. Det kan inte anses vara särskilt tillfredsställande att den tilltalade, som just dömts av rätten, tvingas att underkasta sig rättens behovsprövning angående huruvida domen eller förundersökningsprotokollet skall översättas. Detta särskilt med hänsyn till att översättningen skall utgöra underlag för överklagande av rättens dom. Man kan förmoda att rätten i sin behovsprövning önskar i vart fall beträffande förundersökningsprotokoll få upplysningar varför t ex vissa delar av förundersökningsprotokollet bör översättas. Den dömde skulle då tvingas att upplysa rätten att översättningen är behövlig för att i högre instans visa de felbedömningar som rätten enligt den dömde har gjort.

I detta sammanhang bör även uppmärksammas att klagotiden avseende TR:ns dom endast utgör tre veckor. I mål där den tilltalade är häktad är det angeläget att försvararen inger vadelnlagan till HovR:n så snart som möjligt. Beslut om domens överklagande måste fattas relativt snabbt efter TR:ns dom. Något större tidsutrymme föreligger inte att vänta på rättens behovsprövning och beslut angående huruvida rätten går med på att låta översätta handlingarna.

Angående frågan huruvida T.G. kunnat vända sig till HovR:n och begära att HovR:n skulle ombesörja översättning av handlingarna torde denna fråga besvaras nekande. Innan vadeinlagan inlämnats till HovR:n kan HovR:n med hänsyn till lagrummets utformning inte låta göra några översättningar. Några handlingar har inte i det skedet kommit in till eller skickats ut från HovR:n.

Samfundet har den principiella inställningen att offentliga försvararen bör i första hand vända sig till rätten för att få handlingarna översatta. På grund av den redogörelse som T.G. lämnat i sin besvärsskrift till HD, varvid samfundet särskilt beaktat det korta tidsutrymmet som stått till hans förfogande innan vadeinlagan skulle ingivas till TR:n, anser samfundet emellertid att den översättning som T.G. själv föranstaltat om, varit påkallad för uppdragets fullgörande. Vid sin bedömning har samfundet även särskilt beaktat att den tilltalade varit häktad, vilken omständighet påkallat snabba åtgärder från försvararens sida. Kostnaden för översättningen synes varit skälig. Det kan ej heller antas att kostnaden hade blivit lägre ifall att rätten låtit översätta handlingarna.

Styrelsen finner sålunda att T.G:s besvärstalan bör bifallas.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Detthoff hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Offentlig försvarare har enligt 21 kap 10 § RB rätt till skälig ersättning av allmänna medel för bl a utlägg som uppdraget krävt. Till sådana utlägg hänförs enligt stadgad praxis kostnader som offentlig försvarare haft för resa och uppehälle samt för utomprocessuell tolkning och översättning (jfr prop 1973:30 s 75).

Vad gäller kostnad för översättning av handling i rättegångsmål återfinns regleringen i 33 kap 9 § RB. Där stadgas att rätten vid behov får låta översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Enligt lagrummets andra stycke har den som biträtt rätten med översättning rätt till skälig ersättning som betalas av staten. Bestämmelserna erhöll nuvarande lydelse from d 1 jan 1988. Enligt förarbetena (prop 1986/87:89 s 143) 189 får domstolen i mån av behov översätta t ex en dom. Vid avgörande av om behov föreligger eller ej bör dock domstolen ta reda på vilka andra möjligheter parten har att få domen översatt, t ex genom en invandrarbyrås försorg. Först om parten inte på annat sätt kan få domen översatt bör rätten låta översätta den. Förutom att stadgandet kom att omfatta även från domstolen utgående handlingar innebar lagändringen att kostnaden för översättning i alla typer av mål alltid skall stanna på staten. Tidigare var så fallet endast i brottmål vari åklagaren förde talan. Översättningskostnad i andra mål och ärenden skulle betalas av parterna som en rättegångskostnad. Om part hade rättshjälp blev översättningskostnaden en kostnad för rättshjälpen enligt 9 § 2 st 6 rättshjälpslagen. Den bestämmelsen upphörde samtidigt med nyss nämnda lagändring.

Med beaktande av innehållet i 33 kap 9 § RB och bakgrunden för dessa bestämmelsers nuvarande lydelse får anses framgå att begäran om översättning av handlingar såsom de i förevarande mål skulle ha framställts till rätten för att kostnaderna för översättningen skall betalas av staten. Någon sådan begäran har inte gjorts. Kostnaderna kan därför inte ersättas av allmänna medel vare sig som ersättning för utlägg av T.G. som offentlig försvarare eller på annat sätt. Vad T.G. anfört om skälen för att själv låta ombesörja översättningen föranleder ej annan bedömning. T.G:s yrkande skall sålunda lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

HD (JustR:n Vängby, Palm, referent, Magnusson, Lars K Beckman och Gad) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. En bestämmelse om översättning av rättegångshandlingar finns i 33 kap 9 § 1 st RB. Rätten får enligt denna bestämmelse vid behov låta översätta handlingar "som kommer in till eller skickas ut från rätten". Bestämmelsen är uppenbarligen tillämplig på rättens avgöranden. Den kan däremot inte anses gälla översättning till ett utländskt språk av sådana handlingar som ett förundersökningsprotokoll, även om protokollet skulle ingå bland handlingarna i domstolens akt (jfr prop 1986/87:89 s 142 och prop 1973:30 s 72 f).

Förordnar rätten om översättning skall enligt andra stycket i samma paragraf staten betala den som biträder med översättningen.

Bestämmelsen i 33 kap 9 § RB omfattar alltså inte allt skriftligt material som kan behöva översättas under en rättegång. Den är dessutom fakultativ och bör, enligt uttalanden i motiven, av kostnadsskäl tillämpas restriktivt när det gäller utgående handlingar, så att översättning genom domstols försorg sker endast om parten inte på annat sätt kan ordna översättningen (se prop 1986/87:89 s 170). I fråga om utomprocessuella översättningar konstaterades när bestämmelsen kom till i sin ursprungliga lydelse (se prop 1973:30 s 75) att något hinder inte syntes föreligga mot att som dittills betrakta kostnader för tolkning eller översättning som ett rättshjälpsbiträdes eller en offentlig försvarares utlägg, när kostnaderna varit nödvändiga för uppdragets fullgörande.

Såvitt gäller handlingar som faller utanför lagbestämmelsens tillämpningsområde - i förevarande fall förundersökningsprotokollet - bör översättningskostnader alltjämt kunna ersättas som utlägg för försvarare eller rättshjälpsbiträde. Beträffande domar och andra handlingar som paragrafen omfattar uppkommer däremot frågan om - som domstolsverket hävdar i målet - möjligheten att hos domstolen begära en översättning utesluter att parten eller hans försvarare eller biträde låter göra översättningen med rätt till ersättning som för utlägg. Frågan har inte berörts i förarbetena. De förut återgivna uttalandena om restriktivitet med statens medel när det gäller översättning genom rättens försorg blir emellertid meningslösa om den kostnad uttalandena avser ändå skulle kunna drabba staten i form av ersättning till försvarare eller rättshjälpsbiträde. Samtidigt kan konstateras att det många gånger kan vara till fördel för parten - eller en motpart - om en översättning sker på det allmännas bekostnad genom beslut av rätten, eftersom kostnaden, om den tas upp som ett utlägg för försvarare eller rättshjälpsbiträde, inte alltid slutligt stannar på staten. Även om flera skäl, inte minst av praktisk art, kan tala för att en valmöjlighet mellan de två alternativa tillvägagångssätten borde föreligga, måste med hänsyn till det anförda lagstiftarens mening och lagbestämmelsens innebörd anses vara att i de fall som reglerats i 33 kap 9 § RB paragrafen är exklusivt tillämplig.

T.G:s yrkande om ersättning kan alltså inte bifallas när det gäller tingsrättsdomen. Till stöd för sin begäran i fråga om förundersökningsprotokollet har han anfört i huvudsak att TR:ns avgörande i brottmålet byggt på en bedömning av flera personers berättelser och att genom noggranna studier av domen och förundersökningsprotokollet man skulle kunna finna motsägelser i vad som sagts under förundersökningen och vid huvudförhandlingen. Med hänsyn särskilt till den analys försvararen själv kunnat utföra kan översättningen i denna del inte anses ha varit påkallad för försvararuppdragets fullgörande. Inte heller vad T.G. anfört i övrigt kan berättiga honom till den begärda ersättningen.

HovR:ns beslut skall alltså fastställas.

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

Metadata

Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation